Varför röstar folk på lokala partier?

Det här är ett inlägg av Gissur Ó Erlingsson och Susanne Wallman Lundåsen, professor respektive lektor vid Linköpings Universitet.
***

Hur gick det för de så kallade ”övriga partierna” i kommunvalet (för enkelhetens skull definierar vi dessa som partier vilka enbart har representation på kommunal nivå). Inför 2022 års val förekom en hel del buzz i rapporteringen om att framför allt de genuint lokala partierna – alltså, partier som uteslutande ställer upp med kandidater i kommunvalen – mobiliserade ordentligt: betydligt fler sådana partier ställde sig på startlinjen 2022 jämfört med 2018. Men när röken väl lagt sig, ser det emellertid ut som om oavsett om vi bara tittar på de genuint lokala partierna, eller den bredare definitionen ”övriga partier”, att den här typen av partier gått tillbaka något. De tycks bli representerade i något färre kommuner än vad fallet var efter 2018 års val.

Utan att alls koppla samman trenderna, och därför inte heller dra några stora växlar av det, kan också konstateras att röstdelningen mellan kommunval-riksdagsval ser ut att ha minskat något jämfört med 2018 års val. Enligt VALU bryts den långa trend som vi sett sedan valet 1994 (bild #8), att allt fler väljer att rösta på olika partier i riksdags- och kommunvalet. 35 procent uppgav att de delade sina röster på det sättet 2018, siffran för 2022 års val är 34 procent.

Med det sagt, ska vi med detta inlägg försöka bidra till att täppa igen en kunskapslucka när det kommer till partier som uteslutande har framgångar i kommunvalen. I någon trivial mening kan den här sortens partier, som ju säger sig utmana de etablerade, kallas ”antietablissemangspartier”. Mycket riktigt har forskning funnit att deras grundare regelmässigt anger missnöje med etablerade partierna som skäl till partibildningen (Eriksson 1999; jfr Erlingsson 2005). I dessa partiers parti- och handlingsprogram återfinns ofta en önskan om att mobilisera väljare som är missnöjda med den lokala demokratin (jfr Fridolfsson & Gidlund 2002). Samtidigt som dessa partier trendmässigt blivit fler och fler sedan 1970-talet, vet vi försvinnande litet om vilka dessa partiers väljare är.

I ett pågående forskningsprojekt försöker vi ta reda på mer om de lokala partiernas väljare (Wallman-Lundåsen & Erlingsson 2022). Detta har vi bland annat kunnat göra med hjälp av Tillitsbarometern, en surveyundersökning som riktats till ett slumpmässigt urval av invånare i 49 kommuner. Det är en undersökning som genomfördes 2020/2021, av SCB, på uppdrag av dåvarande Ersta Bräcke Sköndals Högskola. Tillitsbarometern finansieras av Länsförsäkringars forskningsfond och leds av Lars Trägårdh. Totalt svarade 13 667 på enkäten. Vi använde en variabel där de svarande själva fick uppge vad de röstat på för parti i kommunvalet – och ett av valen var just ett lokalt parti.

Vad finner vi då? För det första och intressant nog: lokala partier-väljare delar sina röster till riksdagsvalet ganska jämlikt mellan de tre största partierna: Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna och Moderaterna (cirka 20 procent vardera). Resten fördelas rätt så jämnt mellan övriga riksdagspartier. För det andra, och kanske det allra mest spännande, är hur dessa genuint lokala ”antietablissemangsväljare” skiljer sig från Sverigedemokraternas väljare. Medan Sverigedemokraternas väljare uppger att de har lågt förtroende för princip samtliga institutioner samt medmänniskor i allmänhet, är de lokala partiernas väljare mycket mer specifika i sitt missnöje: de riktar sin misstro nästan uteslutande bara mot de kommunpolitiker som styr deras hemkommun. Något som ytterligare kännetecknar de lokala partiernas väljare, i synnerhet om de jämförs med Sverigedemokraternas, är att de förstnämnda i mycket, mycket större utsträckning är engagerade i civilsamhällets organisationer.

Att genuint lokala antietablissemangspartier appellerar till ett delvis annat väljarsegment än Sverigedemokraterna är rätt så spännande. Och intressant nog går våra resultat lite grand i linje med den argumentation som förs i ett hyggligt nytt paper av Mark Chou, Benjamin Moffitt och Rachel Busbridge (2022), där de diskuterar ”The localist turn in populism studies”.

Chou och hans kollegor ringar nämligen här in två grupper av lokala antietablissemangsväljare. En första grupp som utgörs av ett slags passiva och missnöjda åskådare till en utveckling på platsen de bor på, en utveckling som de inte gillar och de längtar tillbaka till en tidigare och bättre epok. De är i huvudsak åskådare i bemärkelsen att de bara är missnöjda och engagerar sig inte själva i civilsamhället eller projekt för platsens utveckling. Den andra gruppen, däremot, består av en betydligt mer kreativ och framåtblickande grupp: de är också missnöjda, men deltar aktivt i olika projekt och initiativ för att direkt påverka platsens utveckling. Vi menar att de lokala partiernas väljare betydligt oftare återfinns i den sistnämnda gruppen av missnöjda, men lokalt mycket engagerade invånare som aktivt jobbar för att göra platsen de bor på bättre.

Refererad litteratur

Eriksson, C. (1999). Lokalt engagemang med platsideologisk bas – exemplet lokala partier. Novemus: Örebro universitet.

Erlingsson, G Ó (2005). Varför bildas nya partier? Om kollektivt handlande och partientreprenörer. (Department of Political Science, Doctoral dissertation, No. 141). Lund University.

Fridolfsson, C. & Gidlund, G. (2001). De lokala partierna och den nya ideologiska kartan. Novemus: Örebro universitet.

Wallman-Lundåsen, S. & Erlingsson, G Ó (2022). The local party voter: a localist anti-establishment voter? Konferensuppsats.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s