Över hela landet börjar många nya fullmäktigen sammanträda för första gången sedan valet. Det innebär också att massor av individer nu för första gången tar plats som kommunfullmäktigeledamöter.
Att för första gången bli invald i ett folkvalt organ har beskrivits om ”a unique and powerful transforming experience”. Delvis relaterat till ett sådant argument har forskare, framför allt verksamma inom genrerna elitsocialisering och deltagardemokrati, menat att formellt och återkommande politiskt engagemang ökar individernas förtroende för demokratin och stärker deras politiska självförtroende.
Men samtidigt som optimistiskt teoretiserande om effekter om fördjupat politiskt deltagande är vanligt, är empiriska studier om sådana samband ovanliga. I tidskriften Representation publicerades förra året en artikel som Emanuel Wittberg och jag skrivit. Den heter ”Does Becoming a Politician Increase Internal Political Efficacy and Satisfaction with Democracy?” I artikeln försöker vi lite tentativt, lite trevande och explorativt, bidra med empirisk kunskap i frågan.
Under mandatperioden 2014–2018 följde vi en grupp helt färska kandidater där 71 valdes in (och satt hela mandatperioden ut) och 66 nya kandidater som inte valdes in. Dessa besvarade enkäter strax före 2014 års val, mitt i mandatperioden (2016) och någon månad innan mandatperioden tog slut (2018). De fick besvara frågor bland annat om politiskt självförtroende (tror man på sin förmåga att få igenom någon sakfråga, sin förmåga att bidra till att kommunen blir en bättre plats, om man kan göra avtryck med sina uppfattningar i partigruppen, om man kan göra avtryck med sina uppfattningar i fullmäktige) och om demokratins funktionssätt (om korruption är vanligt i kommunen, om man är tillfredsställd med hur väl demokratin i kommunen fungerar). I linje med argument hämtade från deltagardemokrater och från forskare som skriver om elit- och vuxensocialisering, formulerade vi hypotesen att det politiska självförtroendet skulle stärkas ju mer formell politisk erfarenhet man fick, samt att man med tiden blev allt nöjdare med demokratins funktionssätt. Resultaten var, för oss, lika överraskande som nedslående:
[T]he hypothesis was solidly rejected. Although participatory theorists and scholars of elite socialisation have argued otherwise, neither political efficacy nor satisfaction with decision-making structures was strengthened after having experienced formal involvement in local politics for almost four years. If anything, an opposite development was observed.
Vi har inget bra svar på varför detta utfall observeras. Men eventuellt kan en ledtråd finnas i David Karlssons (2001) över 20 år gamla text, ”Ny som förtroendevald i kommuner och landsting”. Här noterade Karlsson att ganska många av hans undersökningsobjekt – när de ombads jämföra förväntningar på uppdraget med hur det faktiskt blev – var negativt överraskade vad gäller arbetsmängden och svårigheten associerad med förtroendeuppdraget. En lärdom och ett medskick ut till kommunerna och de lokala partiorganisationerna är därför att arbeta målmedvetet, aktivt och strategiskt med introduktionsutbildningar riktade till nya kommunpolitiker. Rätt designade skulle de kunna parera en del överraskningar och missnöje hos nya förtroendevalda, och i samma slag minska riskerna för förtida avhopp från fullmäktigeuppdrag. Det är nämligen så att risken för att lämna sitt förtroendeuppdrag i förtid är betydligt större om du är ny i politiken än om du har tidigare erfarenhet.
politologerna.wordpress.com 