När den politiska eliten ser ner på varandra – affektiv polarisering i riksdagen.

Det här inlägget är skrivet av Hanna Bäck, professor i statsvetenskap vid Lunds universitet, och Andrej Kokkonen, docent i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.

***

I media talar man ofta om att vi numera har ett ”högt tonläge” i den politiska debatten. Under den pågående valkampanjen har flera partiers representanter också uttalat sig i negativa ordalag om motståndarsidan. Det höga tonläget och det respektlösa bemötandet skulle kunna vara ett tecken på en hög grad av så kallad affektiv polarisering av svensk politik. Affektiv polarisering skiljer sig från ideologisk polarisering, och handlar om att partiers anhängare hyser en känslomässig motvilja mot andra partiers anhängare. Motviljan kan ta sig uttryck i att man känner en stark misstro, eller till och med hat, gentemot andra partiers anhängare. Studier av demokrater och republikaner i USA visar att den affektiva polariseringen har ökat kraftigt under de senaste årtiondena (se Iyengar et al. 2019).

Vi vet dock relativt lite om huruvida partiernas representanter är affektivt polariserade och hur detta i så fall yttrar sig. I vår forskning har vi försökt fylla den kunskapsluckan genom att analysera affektiv polarisering mellan riksdagens ledamöter baserat på unika frågor som ställdes i Riksdagsundersökningen 2018 som handlar om hur ledamöterna ser på det egna och andras partier företrädare i riksdagen. Sådana frågor, som ofta används för att mäta affektiv polarisering bland väljare (se Iyengar et al. 2012), har oss veterligen aldrig tidigare ställts till partiföreträdare, varken i Sverige eller i något annat land.

Lucka # 14: Kvinnors intåg i politiken och manliga politikers intresse för att driva jämställdhetsfrågor

Detta inlägg är författat av Andrej Kokkonen, statsvetare vid Aarhus och Göteborgs universitet. Inlägget bygger på Andrejs och Lena Wängneruds nyligen publicerade artikel ”Women’s Presence in Politics and Male Politicians Commitment to Gender Equality in Politics: Evidence from 290 Swedish Local Councils” i Journal of Women Politics & Policy.

***

Flera studier visar att kvinnliga politiker är mer intresserade av att driva jämställdhetsfrågor än sina manliga kollegor. Allt annat lika borde kvinnors ökande närvaro i politiken därför leda till ett större fokus på jämställdhetsfrågor i politiken. Kvinnornas intresse för jämställdhetsfrågor är dock bara ena sidan av myntet – för att jämställdhetsfrågorna verkligen ska hamna högt på dagordningen krävs även att manliga politiker intresserar sig för dem. Tyvärr vet vi emellertid inte särskilt mycket om hur manliga politikers intresse för att driva jämställdhetsfrågor påverkas av kvinnors intåg i politiken.

Medierna, invandringen och förtroendet

Kan man ha förtroende för medierna samtidigt som man tror att de inte berättar sanningen om vissa samhällsproblem? Frågan har blivit aktuell sedan DN-Ipsos i förra veckan presenterade en undersökning om svenska folkets förtroende för mediernas nyhetsrapportering. Undersökningen visar att svenska folket har relativt stort förtroende för svenska mediers nyhetsrapportering. 71 procent av de svarande instämmer helt eller delvis i påståendet att SVT ger en sann bild av verkligheten och 75 procent uppger att de har ganska eller mycket stort förtroende för SVT. Motsvarande siffror för DN är 51 respektive 50 procent.

Många kommentatorer har valt att se detta förtroende som ett bevis för att svenska folket även har stort förtroende för mediernas rapportering om invandring. Till exempel har sifforna använts för att argumentera för att förra kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth och hennes man Ulf Adelsohn är relativt ensamma om att tro att medierna medvetet förtiger fakta om invandringen. Men innebär det starka förtroendet för medierna generellt verkligen att det svenska folket också litar på mediernas rapportering om invandring? På den frågan ger inte DN-Ipsos undersökning något svar, eftersom den inte frågar specifikt om vilket förtroende man har för mediernas rapportering om invandring.

Varför litar inte Sverigedemokraternas väljare på politiker?

Enligt SVT:s vallokalsundersökning, VALU, uppger endast 26 procent av SDs väljare att de har mycket eller ganska stort förtroende för svenska politiker. Motsvarande siffra i väljarkåren som helhet är 67 procent. Många har velat förklara misstron mot politiker bland SDs väljare med att man väljer att rösta på SD för att uttrycka missnöje med de etablerade partierna. Som jag tidigare visat är det dock inte troligt att SDs väljare proteströstar i högre grad än andra partiers väljare, varför den förklaringen knappast håller sträck. Har politikermisstron istället något att göra med att SDs väljare är oroliga invandringens konsekvenser?

Ska vi tro den brittiske forskaren Lauren McLaren är svaret på den frågan sannolikt ja. I två nyligen (2012) publicerade artiklar konstaterar hon att personer som är oroliga för invandringens konsekvenser tenderar att misstro politiker i de flesta länder i Västeuropa. Hon förklarar detta med att personer som ser invandrare som ett hot mot den nationella gemenskapen lätt tappar tron på staten när den inte längre i första hand tar hänsyn till den egna befolkningen, utan i många fall prioriterar de invandrare som upplevs som ett hot. Tvivlet leder till att man börjar ifrågasätta om staten fortfarande finns till för att tjäna det egna folket. Misstron mot det politiska systemet späds samtidigt på av att man känner sig sviken av de politiker som tillåtit den invandring som hotar den nationella gemenskapen. Kort sagt, tappar man tron på politikerna för att man upplever att invandringen hotar samhället samtidigt som man ser att politikerna inte bryr sig om hotet, utan tillåter (eller till och med uppmuntrar) invandringen att fortsätta.

Är Sverigedemokraternas väljare proteströstare?

Varför röstade 13 procent av svenska folket på Sverigedemokraterna (SD)? Ska man tro många av de analyser som förts fram i eftervalsdebatten kan SDs framgångar förklaras med missnöje rörande allt från bristande mobiltäckning, till hög arbetslöshet, ökade ekonomiska klyftor och brist på tydliga politiska vänster-högeralternativ. Gemensamt för analyserna är att de lägger liten eller ingen vikt vid SDs politik som en förklaringsfaktor. Kort sagt, verkar man förutsätta att SDs väljare egentligen inte röstar på partiet för att de föredrar dess politik, utan för att de vill protestera mot det politiska etablissemang som (de upplever) har svikit dem.

Den svenska eftervalsanalysen är inte unik. Invandringskritiska partiers framgångar i Europa har (bort)förklarats på samma sätt under lång tid. Men, stämmer verkligen bilden av invandringskritiska partiers väljare som protest- och missnöjesröstare? Forskningens entydiga svar får i dag sägas vara att den gängse bilden är falsk. Redan för 14 år sedan publicerade Wouter van der Brug, Mendert Fennema och Jean Tillie en svidande uppgörelse med idén om invandringskritiska partiers väljare som proteströstare i artikeln ”Anti-immigrant parties in Europé: Ideological or protest vote” i European Journal of Political Research.

Spelar det roll vilka invandrarna är – svensk invandringsopinion nedbruten

Opinionsundersökningar om vilken invandrings- och flyktingpolitik svenska folket vill ha brukar väcka starka känslor. Ett exempel är SOM-institutets årliga mätningar som visar att andelen av befolkningen som instämmer i att det är ett bra förslag att minska flyktingmottagningen har minskat markant sedan 1990-talets början.

En kritik som har riktats mot SOM-undersökningarna är att de endast frågar om inställningen till flyktingmottagande. Vissa kommentatorer menar att resultaten hade sett annorlunda ut om man istället hade frågat om Sverige bör ta mot fler eller färre invandrare.

Gruppen “invandrare” är dock heterogen, och det är rimligt att anta att opinionen beror på vilka invandrargrupper man frågar om. Man kan till exempel tänka sig att en person som är positiv inställd till invandring av högutbildade danskar samtidigt är skeptisk till invandring av somalier som knappt har gått i skolan.

Är man intresserad av vad svenska folket tycker i den här typen av frågor är European Social Survey (ESS) en guldgruva. Första gången undersökningen genomfördes (2002) ställdes en rad frågor om vilken typ av invandring svarspersonerna vill se och vilka egenskaper som är viktiga när man bestämmer om någon som är född, uppvuxen och bosatt utanför Sverige ska få komma och bo här. Nedan kommer jag i korthet att redogöra för hur svenska folket svarade.

Påverkar media våra attityder till invandring och invandrare?

Få frågor engagerar så mycket som medias rapportering om invandring och invandrare. Vissa anser att rapporteringen är för positiv och att media döljer sanningen om de problem som invandringen medför. Andra menar att rapporteringen är för negativ och framställer invandrare i stereotypa och nedsättande ordalag. Trots motsättningarna tycks båda sidor vara överens om att medias rapportering spelar roll. Detta har dock ifrågasatts av andra debattörer som menar att medias betydelse för opinionen är överdriven. Frågan är vad forskningen har att säga om medias påverkan på människors attityder till invandring och invandrare i Europa?