Lucka #23: Den förbisedda organisationen – om Sverigedemokraternas framgång

I takt med de växande framgångarna för Sverigedemokraterna och deras motsvarigheter i andra länder växer också intresset för vad som förklarar dessa framgångar. Den allmänna debatten är för närvarande mest upptagen av att det finns väljargrupper som efterfrågar de frågor denna typ av partier ställer.

Väljarefterfrågan anger en av de förutsättningar högerradikala partier har att verka under, men är mycket långt från hela förklaringen. Som bland andra statsvetaren David Art visat, räcker inte den starkaste efterfrågan för att ge långsiktig framgång.

När det kommer till kritan är det nämligen omöjligt att bortse från partiet självt för att förstå dess eventuella framgång: om partiet inte framstår som tillräckligt trovärdigt i väljarnas ögon finns det inga strukturella förutsättningar i världen som kan leda det till långsiktig framgång. För att förstå varför vissa partier lyckas måste vi alltså undersöka vad de har att erbjuda, vad som inom denna forskning brukar sammanfattas som utbudssidan

En uppenbar del i utbudet är partiets politiska idéer. Här pekar viss forskning på en mer moderat ideologisk linje som en väg till framgång för högerradikala partier. Som bland andra Cas Mudde påtalat är dock ”moderat” inte alldeles lätt att definiera, och vad som uppfattas som moderat kan också variera från en politisk kultur till en annan. Vidare är det inte klargjort huruvida den väsentliga faktorn är partiets idéer som sådana, eller om det rör sig om omgivningens bild av dessa idéer. Framgången kan sålunda vara betingad av ett visst partis sätt att framställa sina idéer, inte av idéerna som sådana.

En annan viktig faktor är partiets ledning och ledare. En ledare som är framgångsrik utåt, och därmed kan locka många väljare, t.ex. genom karisma, har dock inte nödvändigtvis de egenskaper som behövs för att hålla samman den interna organisationen. Inte sällan förhåller det sig till och med tvärtom. Den forskning som finns tyder på att ett karismatiskt ledarskap spelar roll för partiets möjligheter att snabbt slå igenom. För att förklara beständig framgång krävs dock en ledare med organisatoriskt handlag.

Just en fungerande organisation är ovärderlig för ett högerradikalt parti; Mudde pekar ut den som avgörande faktor för att förklara bestående framgång. Snabbt genomslag i val kan uppnås utan någon organisation att tala om, men för att upprepa valframgång och överleva i långa loppet, behöver alla partier en lämplig och pålitlig organisation, inte minst denna typ av förhållandevis nya partier som inte kan lita till gamla inarbetade strukturer och rutiner. Följaktligen finns också exempel på högerradikala partier som blir den egna framgångens offer, oförmögna som de är att hantera det behov av en fungerande organisation som följer av kraftigt växande anhängarskaror.

Forskningsområdet är dock fortfarande outvecklat, såväl teoretiskt som empiriskt, men det drar till sig ett ökande intresse. De få studier som finns av just SD:s organisation stödjer antagandet att organisation har varit avgörande för partiets framgång. Erlingsson, Loxbo och Öhrvall visar till och med att själva förekomsten av lokal organisation har haft avsevärda effekter på partiets resultat såväl nationellt som kommunalt.

En del av Sverigedemokraternas partiorganisation som vi vet mycket litet om är dess riksdagsgrupp, bland annat hur gruppen påverkas av att isoleras av övriga partier. Genom en pågående intervjustudie med sverigedemokratiska riksdagsledamöter som inleddes 2011 söker jag vidare svar på frågor om den delen i organisationen och ber att få återkomma.

 

Referenser:

Art, David (2011). Inside the Radical Right: The Developments of Anti-Immigrant Parties in Western Europe. New York: Cambridge University Press.

Erlingsson, Gissur Ó., Loxbo, Karl och Öhrvall, Richard (2012). ”Anti-Immigrant Parties, Local Presence and Electoral Sucess”, Local Government Studies, 38 (6), 817—839.

Mudde, Cas (2007). Populist Radical Right Parties in Europe. Cambridge: Cambridge University Press.

Med sådana fiender behöver SD inga vänner

I söndags ägde SVT:s partiledardebatt i Agenda rum igen. Regeringsfrågan ägnades ett helt block, och allt kretsade runt vem som var beredd att aktivt eller passivt stödja sig på, göra sig beroende av, förhandla med eller samarbeta med SD. I och med att dessa ord i vanlig ordning inte definierades var det fritt fram för vem som ville att till intet förpliktigande använda dem enligt eget gottfinnande. En i alla fall kortsiktig fördel för partierna, men knappast för de medborgare som vill bilda sig en uppfattning om var partierna står.

Omgivningens nit att isolera SD innebar alltså ännu en gång att partiet fick stå i händelsernas mitt. Stefan Löfvens beskrivning av partiet som nazistiskt har rönt störst uppmärksamhet. Direkt efter kommentaren mumlade statsministern  ”med dom rötterna” (1), och den lyssnare som ville försöka förstå vad statsministern menade kunde tolka orden som att det sannolikt var partiets historia som statsministern avsåg. Men när inte ens rop och skrik kunde höras i den kakofoni som debatten präglades av, hur skall då mummel nå fram? Likväl, statsministerns sätt att till synes reflexmässigt slänga ur sig ord så ogenomtänkta att han sekunden efter börjar mumla fram antydningar till förbehåll, och efter debatten tvingas krypa till korset, är talande för den slängiga debattnivån även i övrigt, även om alla utkastade ord inte löper risken att anmälas till KU.

Ett annat exempel på diskussionens ytlighet var då Ebba Busch Thor sade till Jimmie Åkesson att ”jag kan inte tänka mig att jag ska sätta mig ned med en person som” (min kursiv) Kent Ekeroth, Anna Hagwall eller Oscar Sjöstedt. Detta har, i enlighet med ordinarie tolkningsmodell, tolkats som att Busch Thor tar avstånd från SD.

Men vad är det egentligen Busch Thor säger att hon tar avstånd från? Jo, dessa personer. Med tanke på att hon så sent som för några veckor sedan fick mycket kritik efter att hon sagt att SD i dag i sitt officiella program inte är rasistiskt och att hon mött rasister ”också i andra partier” (Dagen, DN, båda 1 september 2016) borde kommentaren rimligen ha följts upp på något sätt. Här hade man därför kunnat vänta sig en följdfråga: Du vill inte förhandla med Ekeroth, Hagwall eller Sjöstedt. Men hur ställer du dig till att förhandla med andra Sverigedemokrater. Är det enskilda personer eller partiet du vänder dig mot? 

Men icke. Trots detta enorma intresse för frågan om vem som egentligen kan tänka sig att samarbeta med SD griper ingen möjligheten till granskning, ens när den dukas fram på silverfat. Inte ens Socialdemokraterna, annars så villiga att pressa Alliansen på dess förhållande till SD, fångar tillfället i flykten. Att likt Busch Thor på detta sätt ösa förakt över sverigedemokrater är som att svinga ett trollspö: omgivningen verkar glömma allt annat, även det som ligger i dess eget intresse.

Väljarna å sin sida, de får även fortsättningsvis hålla till godo med lösryckta fraser på oklar substantiell grund. Och Jimmie Åkesson kan fortsätta bemöta alla svepande omdömen med att omgivningen är dum och orättvis, och behöver i vanlig ordning inte ägna nämnvärd uppmärksamhet åt mer precist formulerade kritiska frågor om partiets sakpolitik. Med sådana fiender behöver ett parti sannerligen inga vänner. Men väljare får det. Bevisligen.

(1) Citerat med reservation för att jag kan ha missat något ord.

Går det utför? Apropå Sokrates, Dick Harrison och den högre utbildningen

Det finns en intressant sak med diskussion rörande ungdom, och det är att den som påtalar en fallande kurva, vad avser t.ex. kunskaper, så ofta bemöts med argument av typen: Ja, ja, redan de gamla grekerna tyckte att det gick utför med ungdomen. Inte sällan är det stackars Sokrates som — utan textbelägg eftersom Sokrates inte efterlämnade några egna texter — påstås ha haft fräckheten att kritisera sin tids ungdom. Risken är överhängande att vi nu kommer att få höra detta argument igen, detta med anledning av en uppmärksammad text av Dick Harrison om missförhållanden i svenskt högskoleväsende.

Argumentet är sannerligen bestickande: Klaga på ungdomen ni, det har människor alltid gjort!, därmed underförstått att problemet var överdrivet såväl då som nu. Som om det skulle finnas någon logisk motsättning mellan sedernas eventuella förfall under Sokrates tid och sedernas eventuella förfall i dag? Att det började gå utför tidigt betyder förvisso inte att den nedåtgående trenden inte skulle kunna ha fortsatt genom mänskligheten, eller att det inte skulle ha kunnat gå utför litet då och då på människans färd genom historien. Dessutom är argumentet ohederligt då den som framför det omgående frånsäger sig ansvaret att tillföra några sakargument. Det är tråkigt. Och främjar inte direkt framsteg.

Själv mötte jag tröttsamt ofta detta argument när jag i olika sammanhang presenterade resultaten för den studie av svenskt högskoleväsende som jag genomförde för Högskoleverkets räkning 2004-05. Studien bygger dels på samtalsintervjuer med högskolelärare och studenter, dels på en enkätundersökning med ett större antal studenter. De praktiska arbetsförhållanden som lärare och studenter beskriver sammanfaller i stor utsträckning. Bland de problem båda grupper berör återfinns:
• För låga förkunskaper hos alltför många studenter, vilket innebär att nivån och kvaliteten i undervisningen sjunker, och därmed
också intresset och engagemanget hos många av de studenter som uppfyller förkunskapskraven.
• Ett genomströmningskrav som gör institutionerna ekonomiskt beroende av att tillräckligt många studenter blir godkända. I kombination
med låga förkunskaper gör detta att nivån på examinationen sjunker, och i samband med detta sjunker även nivån i undervisningen.

Huruvida de problem studien pekar ut gällde även på Sokrates tid framgår inte av studien. Men det kan ju vara illa ändå.

Vidare läsning:

Klicka för att komma åt 0543R+Akademisk+frihet+i+praktiken.pdf

http://www.svd.se/dick-harrison-hogre-utbildning-ar-ett-haveri

https://politologerna.wordpress.com/2013/04/28/ett-kretslopp-i-forfall/

Platon: Staten (Atlantis, 2003, övers. Jan Stolpe)

 

 

Lucka #21 Vi som inte kan sluta säga Folkpartiet – ett anspråksfullt försvar.

Vi måste tala om Folkpartiet. Eller förlåt, vi måste tala om Liberalerna (L). Igen. Sveriges radios inrikespolitiske kommentator Fredrik Furtenbach har bekänt sina svårigheter att säga Liberalerna i stället för Folkpartiet. Han har mina fulla sympatier. Jag delar detta problem. I just detta fall tror jag dock inte (bara) svårigheten beror på min allmänna förändringsobenägenhet; det finns en djupare hund begraven här. Normalt brukar det ta några dagar och sedan har även sådana som jag vant sig vid såväl nya partinamn som partiledare. Men inte här. Vad är då problemet?

När partier byter namn brukar det vara för att de på något vis vill bryta med något i sitt förflutna och markera en förändring. Bondeförbundet blev ett Centerparti för att visa att man var något mer än en intresseförening för jordbrukare. Det gamla Högerpartiet ville markera att man inte var ett högerspöke utan en modererande kraft i en progressiv tid. Vänsterpartiet Kommunisterna ville göra sig av med kommunismen, och Kristen Demokratisk Samling ville undanröja associationerna till frikyrklig församling. Men det finns inget i Liberalerna som vill ta avstånd från Folkpartiet. Tvärtom. Namnbytet sker för att markera förnyelse och ”ytterligare betona vår liberala identitet och värdegrund” (Jan Björklund). Förnyelsen vilar, såvitt jag kan förstå saken, inte på förändring utan på att partiet skall bli ännu mer av det som det var, är och förblir.

#10 Partier och andra människor — ett boktips

En stor del av den politiska rapporteringen i dag rör vad som med ett inte så kioskvältande ord kan samlas under benämningen ”partiorganisation” – en vedertagen uppfattning inom journalistiken verkar vara att ”Maktkamp” och ”splittring” drar fler läsare, lyssnare och åskådare. Det dröjde dock förhållandevis länge innan statskunskapen på allvar fick upp ögonen för just partiorganisationens betydelse, och ett banbrytande verk på området är Angelo Panebianco: Political parties: organization and power (1982). Skulle man jämföra den med någon av julens konfektyrer ligger knäck närmast till hands, fritt för läsaren att tolka.

 

Panebiancos utgångspunkt är den statsvetenskapliga forskningens obenägenhet att studera partier i dessas egenskap av organisationer. Trots ett rikt arv, med namn som Max Weber, Robert Michels och Maurice Duverger, hade modern partiforskning – detta publicerades vid början av 1980-talet – kommit att ta partiets organisation som en given storhet och i stället riktat uppmärksamheten mot partierna som röstmaximerare i allmänna val. Panebiancos syfte med var att råda bot på denna ensidighet och att utveckla en teori om hur partier påverkas av den omständigheten att de faktiskt är mänskliga grupper.

 

En av de saker som gör Panebiancos bok så intressant är att han kombinerar ett tämligen strikt rationalistiskt perspektiv (rationalistisk i meningen att ledningen inom ett parti tillmäts avsikten att medvetet och avsiktligt sträva efter att uppfylla vissa givna mål) med en förståelse av partierna som grupper av människor, med allt vad det innebär av glädje, krångel och bekymmer. Det rationalistiska förhållningssättet avspeglas bland annat i att han betraktar en faktor som kultur som exogent given, dvs. något ett parti kan förhålla sig till med distans, inte något som genomsyrar hela deras förhållningssätt till allt, inklusive sig själva och den egna kulturen (ofta på ett sätt de inte är medvetna om, eller har svårt att vara medvetna om, vilket är mitt eget forskningsperspektiv då jag studerat partikulturer). Det är dock ingen enkel fyrkantig syn på människan det rör sig om, och Panebiancos analys är både nyanserad och vass. När han konstruerar sin teori gör han det genom att sammanfoga teoretiska ”motsatspar”: organisationsforskning med mer traditionell statsvetenskap; socialpsykologi med ett mer ekonomiskt utilitaristiskt tankesätt. Det rör sig verkligen, och i ordets bästa mening, om en konstruktion, där författaren på ett intrikat sätt, steg för steg och bit för bit, systematiskt bygger upp en sammanhållen teori om hur ett parti fungerar. Alla ni som vill veta närmare bestämt hur rekommenderas läsning av Panebiancos Political parties: organization and power.

 

Decemberöverenskommelsen till minne

Fredagen den 9 oktober upphörde Decemberöverenskommelsen att gälla. Den är dock redan en del av svensk politisk historia, och därmed fortsatt intressant.

 

Följande text utgör underlag för ett föredrag jag höll den 17 mars 2015. Föredraget framfördes inom ramen för ett seminarium på en B-kurs för studenter vid Statsvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet. Medverkade gjorde även professor Leif Lewin. Lewins roll var att sätta överenskommelsen i ett historiskt sammanhang och framföra dess positiva sidor; min uppgift att påtala de mer problematiska aspekterna. Texten inleds med en kort bakgrund.

DECEMBERÖVERENSKOMMELSEN 

BAKGRUND

Under hösten 2013 beslutade riksdagen, som en del av statsbudgetens rambeslut, att höja brytpunkten för statlig skatt.

 

Därefter fattade riksdagen, efter initiativ från finansutskottet och med en majoritet bestående av Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna, ett nytt beslut som innebar att höjningen av brytpunkten togs tillbaka.

 

Det rådde olika uppfattningar om huruvida detta var i enlighet med riksdagsordningens regler om rambeslutsmodellen. Frågan avgjordes slutligen av konstitutionsutskottet (KU). Utskottets bedömning var att det inträffade inte var i strid med RO. KU var dock inte enigt då regeringspartierna gjorde en annan tolkning än utskottsmajoriteten.

 

Det anmärkningsvärda med det som hände var:

1. Ett brott med den breda politiska samsynen om beslutsreglerna för budgeten.
2. Sämre förutsättningar för minoritetsregeringar att få igenom sin ekonomiska politik.

 

Förutsättningarna att regera i minoritet försämrades ytterligare i och med resultatet i riksdagsvalet 2014, och kom i öppen dager när regeringens budget röstades ned av riksdagen den 3 december 2014. Mot denna bakgrund, och med ett aviserat extraval den 22 mars 2014, slöt alla riksdagspartier utom Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna den 27 december 2014 en överenskommelse vars avsikt var att stärka minoritetsregeringars ställning, den s.k. Decemberöverenskommelsen.

 

KÄRNAN

• Den statsministerkandidat som har stöd från den största tänkbara partikonstellationen skall släppas fram och denne statsministers minoritetsregering skall kunna få igenom sin budget. Föreligger ett hot om att statsministerkandidaten eller budgeten inte får tillräckligt stöd i riksdagen förbinder sig den näst största partikonstellationen att lägga ned sina röster. Vidare innebär överenskommelsen att utskotten inte skall ta initiativ till lagstiftning eller ändringsbudgetar som påverkar den beslutade budgeten. Partierna förbinder sig alltså att avstå från initiativ av det slag som togs av finansutskottet hösten 2013.

 

SYFTE

Det blir lättare för minoritetsregeringar att regera, och minoritetsregeringars möjlighet att få sin budget igenom riksdagen blir avsevärt större.

 

PROBLEM

I och med Decemberöverenskommelsen utlystes aldrig det extra valet och en tillfällig beslutsordning lades fast. Det finns emellertid flera anledningar till viss skepsis mot att överenskommelsen är stabil nog att, så som avsett, hålla ända till valdagen 2022.

 

1. Överenskommelsens formella ställning

Överenskommelsen har en svag formell ställning och bygger helt på de ingående parternas ”goda vilja” och respekt för att ett handslag gäller. Det rör sig inte om ett avtal i formell mening, och det råder bland annat oklarheter om vilka som är förbundna att följa överenskommelsen och på vilket sätt.

Att överenskommelser ingås på partinivå är inte i sig märkligt, men när en överenskommelse på detta sätt gäller grundläggande former rörande vad som är att räknas som en majoritet, och därtill innebär så stora potentiella ”uppoffringar”och krav på direkta brott mot partilinjen blir frågan i vad mån den skall omfatta dem ”utanför rummet” – såväl riksdagsledamöter som kommande företrädare — mer påträngande än annars. En komplikation ligger här i att överenskommelsen till exempel inte kan tvinga den enskilda riksdagsledamoten att följa den. Vidare inställer sig frågan om kommande ledande partiföreträdare, t.ex. partiledare, kommer att uppfatta sig som förbundna att följa överenskommelsen.

2. Gränsdragningsproblem

Frågor om gränsdragningar kring vad som bör klassas som budgetfrågor kan bli problematiska och framkalla politiska kontroverser. Alltför mycket, eller alltför kontroversiella förslag, kan komma att ”tryckas in” i budgeten i syfte att säkra deras gång genom riksdagen.

 

3. Politisk och demokratisk legitimitet?

Överenskommelsens legitimitet och politiska konsekvenser väcker också frågor. En bristande politisk, och möjligen även demokratisk, legitimitet gör dokumentet än mer bräckligt.

 

Avtalet har slutits utan det Rawls kallar ”okunnighetens slöja”, dvs i en situation då en sida (sittande regering) uppenbart tjänar på avtalet. För Alliansen är fördelarna mer avlägsna och därmed också mer osäkra. Huruvida den sida som ingått överenskommelsen under gynnsamma omständigheter är lika välvilligt inställd till överenskommelsen i en situation där den sidan förlorar på den (i detta fall efter en ev. alliansseger 2018) är ytterligare en osäkerhetsfaktor. Blotta misstanken om detta kan göra motståndet på den borgerliga sidan större, vilket gör att dokumentet förlorar ytterligare i legitimitet. Överenskommelsen hade, allt annat lika, därför framstått som mer stabil om den ingåtts före valet då ingen sida kunde veta vem som skulle vinna på den.
Bakgrunden till överenskommelsen är regeringen och alliansens vilja att ställa SD helt utanför ”spelplanen”, vilket kan tolkas som att de etablerade partierna försöker finna vägar att i en mening ogiltigförklara Sverigedemokraternas demokratiska mandat. I praktiken skulle detta kunna beskrivas som en höjd fyrsprocentspärr, vilket gör överenskommelsen komplicerad från ett demokratiskt legitimitetsperspektiv redan nu, än mer så om överenskommelsen skulle kodifieras, t.ex. genom att föras in i riksdagsordningen. Det vore även främmande för svensk konstitutionell tradition att ställa ett demokratiskt valt parti utanför formella möjligheter till inflytande. Det betyder inte att det är omöjligt, men det kan fördröja och försvåra processen med att kodifiera överenskommelsens innebörd. En ytterligare komplikation för dem som vill se en konstitutionell motsvarighet till överenskommelsen i syfte att frånta Sverigedemokraterna parlamentariskt inflytande är följande: det framstår i rådande politiskt läge inte som sannolikt att Sverigedemokraterna skulle kunna samla den ”största partikonstellation” som överenskommelsen talar om, men lagstiftaren måste förstås ändå ta hänsyn till den möjligheten.

 

Vidare läsning:

Finanspolitiska rådets rapport 2014, kapitel 6

Klicka för att komma åt Svensk+finanspolitik+2014.pdf

Finanspolitiska rådets rapport 2015, Kapitel 2 (2.5)

Klicka för att komma åt Svensk+finanspolitik+2015.pdf

 

 

Samtidsfenomen i Gröna gården

Viktor Barth-Krons roman Gröna gården (Volante) recenseras för närvarande på längden och tvären, litterärt och politiskt. Politologerna avhåller sig från värdeomdömen om skönlitteratur, men här följer, i all enkelhet, en sammanställning av några av de samhälleliga samtidsfenomen som beskrivs i romanen (politiska såväl som psykologiska, socialpsykologiska och antropologiska).

New York-svärmeri
Huskramare
Kvasicelebriteter
Föreläsningsgeschäft
Kejsarens nya kläder-konst
Författaroider
Talkshowdjupsinne
Vasastanifieringen av Vasastan
Skenautenticitet
PRatonomin
Socialgeografi (mikro-/makro-)
Medborgarnischifiering
Gentrifierargentrifieringsmotstånd
Slussengångsprofeter
Indignationsvurm
Pseudoprogressivitet
Lingolekter (”politiska”, mäklarpekoral, arkitektklyschisistik)
Lajkumgänge
Googlebildning
Toppluveironi
Tramspreciositet
Murvelrutter
Twitterinkvisition
Normreproduktionsoro
Poddmani
Toalettlocksruelse
Brommadiskurs
Webbläsarhistoriksförfalskning
Åsiktskommersialism
Plastglassofistikation
Jipporetorik
Flygbladsröra
Visionsimplosion
Skäggbryderi
Mingeltingel
Almedammen
Runkeepermotion
Livsstilscensur
Facebookövervakning
Metaforexcesser
Statsvetarnonsens

Vänsterpartiets valutvärdering – några reflektioner.

”Operationen lyckades men patienten är fortfarande sjuk”

Inte utan bister självironi sammanfattar Vänsterpartiets partisekreterare Aron Etzler partiets utvärdering av valresultatet 2014, vid en pressträff i riksdagen den 28 april. Formuleringen fångar Vänsterpartiets kluvna känslor inför valet: som en besvikelse, men delvis ändå också som en framgång. Från ett partikulturellt perspektiv är utvärderingen av valet intressant eftersom den speglar ett parti som försöker röra sig från ständig självspäkning till ett mer positivt synsätt på det egna arbetet, en viktig del i det förändringsarbete som påbörjades i och med partiets nya ledning och organisation kongressperioden 2012-2014. Vissa positiva tongångar märks alltså även i partiets utvärdering av valresultatet. Jag skall återkomma till denna partikulturella förändring i senare blogginlägg, men i denna text koncentrera mig på ett par av partiets dilemman, knutna till arbetet såväl före som efter valet. Dels frågan om förhållandet till Feministiskt initiativ, dels den om partiets roll som både samarbetspartner och oppositionsparti. Jag inleder dock med en kort sammanfattning av valutvärderingens resultat och slutsatser.

Valutvärderingen i korthet

Eftervalsanalysen består av två delar. Dels partistyrelsens valutvärdering, dels analysen gjord av en extern valanalysgrupp bestående av Magnus Blomgren, Marie Demker, Sara Svensson och Jonas Wikström. Valanalysgruppen konstaterar att valresultatet om 5,72 % (+ 0,11 procentenheter), innebär en liten framgång, därtill partiets första på sexton år. För partiet var det ändå en besvikelse, inte minst som de relativt sett starkare valresultaten i kommun- och landstingsvalen anses tyda på att partiets potential är större än vad riksdagsvalet visar. Trots detta beskriver partistyrelsen valet som delvis framgångsrikt även på riksnivå. Partiets fokus på vinster i välfärden anses ha förskjutit den politiska debatten vänsterut och därtill stärkt engagemanget inom partiet. Den omständigheten att Alliansregeringen föll, och att en S-Mp-regering i minoritet innebär en större parlamentarisk styrka för partiet, beskrivs också som positiva följder av valresultatet. Besvikelsen ligger i att partiet inte lyckades åstadkomma en större väljarframgång, trots det partistyrelsen beskriver som en positiv opinionsutveckling i början av året, framgångsrik valrörelse, god stämning i partiet, organisatiorisk utveckling och stor medlemstillströmning. Valanalysen pekar även på att den risk partiet tog i och med att man koncentrerade sig på en fråga, vinst i välfärden, inte gav den utdelning partiet hade hoppats på. Frågan växte sig inte så stor i valrörelsen som förväntat, och kom därtill att uppfattas som alltför teknisk. Som typisk vänster-högerfråga kom den dessutom i skuggan av frågor rörande identitet och migration, där partier som Feministiskt initiativ, Miljöpartiet och Sverigedemokraterna hade en tydlig profil.

”Utan motsats inget framsteg”

Den största väljarförlusten netto gjordes till Feministiskt initiativ. Förhållandet till Feministiskt initiativ handlar inte bara om enkel partikonkurrens, utan avspeglar också ett mer strukturellt problem, vilket kom att aktualiseras i såväl europaparlamentsvalet som i de nationella valen. De många yngre väljare som attraheras av Feministiskt initiativ har vänstersympatier, men i deras tänkande har vänster-högerskalan fått konkurrens av en skala vars ena pol framhåller frågor som rör bl.a. personlig frihet, jämställdhet och miljö, medan den andra lägger tonvikten vid bl.a. tradition, nationalism och säkerhet. Längs denna senare dimension har såväl Feministiskt initiativ som Sverigedemokraterna profilerat sig. Vid pressträffen betonar Etzler att Vänsterpartiet aktivt valde att inte profilera sig längs denna skala, och inte lyfta fram motståndet mot Sverigedemokraterna, bl.a. för att skalans närvaro i debatten skulle innebära att inte bara Vänsterpartiet gynnades utan även Sverigedemokraterna. Det strategiska dilemma Vänsterpartiet ställdes inför är uppenbart givet partiets preferenser: skulle partiet öka möjligheterna till egen väljarframgång, men till priset av framgång även för Sverigedemokraterna? Vänsterpartiet valde här att avstå och i stället framhålla vänster-högerkalan. I och med att Feministiskt initiativ (liksom Miljöpartiet) dock profilerade sig starkt längs den sociokulturella dimensionen, kom Vänsterpartiet dock att förlora dubbelt: den dimension Vänsterpartiet ville tona ned fick i själva verket stor uppmärksamhet i valrörelsen (ytterligare förstärkt av statsminister Fredrik Reinfeldts uppmärksammade Öppna era hjärtan-tal) och Vänsterpartiet hamnade ensamt i skuggan, trots att partiets förhållningssätt till Sverigedemokraterna låg nära det inom Feministiskt initiativ och Miljöpartiet. Vänsterpartiets predikament här kan ses som en illustration av Karl Marx ord: ”Utan motsats inget framsteg”: partiet valde att inte framhålla motsatsställningen till Sverigedemokraterna, något som Vänsterpartiet, givet andra partiers handlande och andra faktorer bortom partiets kontroll, förlorade på.

Samarbete i opposition?

Ett annat dilemma berör det som inom statsvetenskapen brukar samlas under den vida beteckningen ”ansvarsutkrävande”. En av det demokratiska valets mest grundläggande funktioner är möjligheten för väljarna att ukräva ansvar; grovt uttryckt att rösta bort de politiker väljarna är missnöjda med, och därmed göra det möjligt att rösta fram de politiker de i stället vill se. En av partistyrelsens huvudsakliga slutsatser i valutvärderingen är att partiet skall utnyttja S-Mp-regeringens beroende av Vänsterpartiet för att få parlamentariskt stöd för sin budget, detta i syfte att ”få igenom våra vallöften och ytterligare stärka vår position inför framtiden”. Samtidigt betonar partistyrelsen också att Vänsterpartiet är ett oppositionsparti:

Det är väsentligt i ett läge där vi kan se ett begynnande missnöje med regeringens politik. Vårt mål 2018 är att samla alla väljare som vill se en mer progressiv politik. Vi är vänsteralternativet i svensk politik.

Att ett parti utnyttjar ett parlamentariskt läge för att få sakpolitiskt inflytande är inte ägnat att förvåna. Den typ av ingående förhandlingar med regeringen som detta innebär rymmer dock en uppenbar risk. Om Vänsterpartiet förmår driva regeringens politik vänsterut, kan det parti som skördar vänsterväljarframgångarna av detta bli – Socialdemokraterna. I och med att Vänsterpartiet inte är del i regeringen ökar den risken, och den blir sannolikt inte mindre av att Vänsterpartiet betonar att partiet står utanför regeringen och är ett oppositionsparti. Svärdet är dessutom tveeggat för å andra sidan kan Vänsterpartiet genom sin roll som samarbetspartner till regeringen också komma att förknippas med de delar i regeringspolitiken som inte vänsterväljarna uppfattar som tillräckligt mycket vänster. Problemet kan sammanfattas som att Vänsterpartiets dubbla roll innebär problem med ansvarsutkrävandet: väljarna kan ge Vänsterpartiet skulden för vad som i själva verket är regeringens politik, och omvänt ge regeringen äran för politik som Vänsterpartiet ligger bakom.

Analytiskt är det fullt möjligt att hålla isär Vänsterpartiets roll som oppositionsparti respektive samarbetspartner, men de dubbla rollerna är inte utan svårigheter. Då jag ställer frågan om detta till Etzler på pressträffen svarar han att partiet är medvetet om problemet, men att det till stor del är en fråga om kommunikation. Det har Etzler förvisso rätt i, men samtidigt skall den pedagogiska svårigheten i att klargöra Vänsterpartiets roll i Sveriges riksdag för väljarna nog inte underskattas.

En annan svårighet med denna strategi är att Vänsterpartiet fortfarande präglas av en kultur där ideologisk trofasthet skattas högt. Skulle det uppfattas som att partiet sålt sin ”själ” kan kritiken och motståndet inom partiet mot att fortsätta på den inslagna vägen bli hårdare än i ett parti med en mer pragmatisk och kompromissinriktad kultur.

Decemberöverenskommelsen präglar vidare partiets parlamentariska ställning på sätt som ligger bortom Vänsterpartiets direkta kontroll. Partiets roll i riksdagen har förvisso ytterligare stärkts av vad Decemberöverenskommelsens föreskriver om att det regeringsalternativ vinner som kan samla stöd från störst partikonstellation. Detta innbär att S-Mp-regeringen måste ha Vänsterpartiets stöd för att Alliansen skall erkänna den som störst. Många har pekat på det paradoxala i den styrka högerpartierna i och med överenskommelsen ger Vänsterpartiet. Icke desto mindre står Vänsterpartiet utanför själva överenskommelsen och partiets makt kan i den djupare meningen beskrivas som starkt beskuren; partiet görs till förutsättning i en överenskommelse man ej ingått. När Ekots reporter Tomas Ramberg vid pressträffen frågar Etzler hur partiet ser på sin roll som grundläggande kugge i överenskommelsen kommer svaret direkt: ”Men vi är inte med i den!”. När Ramberg replikerar ”Nej, ni är inte med i kapitalismen heller” svarar Etzler lika snabbt: ”God poäng …” Etzler verkar mena det, men så företräder han också det riksdagsparti som mer och längre än något annat argumenterat för att människan för att förstå världen måste förstå hur dess strukturer begränsar hennes frihet.

Löfvenregeringens första tid och situationen inför budgetomröstningen, några reflektioner.

Regeringen har haft en tung första månad. Här följer en genomgång av tänkbara förklaringar till motgångarna och en diskussion om vad vi kan vänta oss inför och efter omröstningen om statens budget den 3 december.

Regerande är ett hantverk, något som kräver både omfattande specialkunskaper och praktisk erfarenhet. Regerande består i mycket mer än den sida vi oftast ser av politiken: uttryck för ideologisk övertygelse och uppfattningar i olika sakpolitiska frågor. Regerande är inte de ideologiska brandtalens forum, utan handlar till mycket stor del om praktisk förvaltning (Regeringskansliet är en myndighet), om administration och representation. Regeringen styr förvisso riket, men det är riksdagen som stiftar lagar och beslutar om statsbudget och regerande kräver därför insikt om riksdagens funktionssätt, både enligt regelverk och praxis. Inte minst gäller detta för en minoritetsregering som inte har ett givet stöd från en majoritet i riksdagens kammare. En del av regeringens problem skulle kunna hänföras till denna brist på erfarenhet.

Stefan Löfven själv har inte erfarenhet av vare sig regering eller riksdag, och regeringens finansminister Magdalena Andersson har förvisso erfarenhet från Regeringskansliet, men inte som statsråd och har inte heller hon tidigare suttit i riksdagen. Mot den bakgrunden är det möjligen förvånande att Löfven inte valde att ta in fler statsråd med bakgrund inom dessa sfärer.

Från maskrosäng till tuktad rabatt – Miljöpartiet i förändring?

Förvåningen stod högt i tak då Miljöpartiet för snart ett år sedan höll sin årliga kongress. Vad som föreföll överraska var att det parti som mer och mer kommit att uppfattas som ett pragmatiskt parti bland andra, nu gav så tydliga påminnelser om sitt ursprung. Kongressen gick mot partiledningens beslut i centrala politiska frågor, dessutom på ett sätt som kunde komma att försvåra partiets ställning som vågmästare eftersom kongressens ståndpunkter (alldeles oavsett vilken dimension som dessa kan härledas till) av många tolkades som en rörelse åt vänster, så till den grad att tillställningen till och med applåderades av Vänsterpartiet. Den fråga som inställer sig är därför: är det en återgång till Miljöpartiets ursprung vi kan se?

Nej, inte i någon enkel mening lyder det grovhuggna svaret. Miljöpartiet är ett avsevärt mycket mer pragmatiskt och professionaliserat parti i dag än då det var nytt i riksdagen. Partiet har gått en lång väg från utomparlamentarisk rörelse till etablerat parlamentariskt parti, och under 1990- och 2000-talen även ingått i långtgående, rentav institutionaliserade, samarbeten med andra partier och regeringar. Forskningen indikerar ett större motstånd mot att ingå regeringskoalitioner hos gröna partier och Miljöpartiets utveckling på denna punkt är därför särskilt intressant. Det finns vidare ett större utrymme för en professionell hållning till politik i dag även om professionalismen betraktas med viss misstänksamhet.