Parti i terapi?

”Det hela var som att få Vänsterpartiets program uttryckt i delfinsång samtidigt som man svävar i en flyttank med vispgrädde.”

Orden är hämtade ur en ledare signerad Erik Helmerson, och sammanfattar en del av den kritik som riktats mot SVT:s intervjuserie Nyfiken på. Litet tristare formulerat kan invändningarna formuleras som att psykoterapeuten Poul Perris ger partiledarna för fria tyglar och inte har ett tillräckligt kritiskt förhållningssätt. Å andra sidan har programserien också väckt positiva reaktioner: äntligen tillåts en politiker få tala till punkt, äntligen ett politiskt samtal om en värld bortom det femte jobbskatteavdraget.

Vad som är ett bra TV-program och hur en god massmedial politikbevakning ser ut är frågor jag överlåter åt andra att bedöma. Jag kan förstå en del av den kritik som framförts och det är självklart så att dessa intervjuer inte kan ersätta gängse politisk journalistik (vilket inte heller är avsikten). Mot bakgrund av den diskussion som förs skulle jag dock vilja framföra några reflektioner om hur jag själv uppfattat intervjuerna, från mitt eget perspektiv som forskare i Statskunskap.

Fortsätt läsa

V-ledningens strategi – lättnad eller bekymmer för S?

I fredags ”läckte” Vänsterpartiledningens långsiktiga strategi ut i en artikel i Expressen. En tolkning som fått stor spridning är att ledningens nya hållning – att inte till varje pris ställa krav på att få sitta i en socialdemokratisk regering – innebär att Vänsterpartiet inte kommer att kräva några ministerposter 2014, och att strategin över huvud taget underlättar för Socialdemokraterna. S kan nu slå sig till ro med att V åter tagit plats på läktaren för renläriga betraktare. Är det så? Som jag skall visa talar mycket för att V:s nya strategi tvärtom på många sätt kan försvåra för S.

Fortsätt läsa

Koalitionskurs eller kollisionskurs? Personkemi som tänkbar hypotes vid studiet av koalitionsregeringar

När jag intervjuar politiker om partikulturer är det ett ord som ofta återkommer: personkemi. Det kan vara lätt frustrerande: jag kommer och vill tala gruppegenskaper – politiker vill tala om hur individer fungerar tillsammans, helt gruppobestämt. Men det är bara att bita i det sura äpplet: att det empiriska materialet påminner en om att det finns fler variabler att beakta än dem man själv intresserar sig för är vad som driver forskning framåt. Och när det kommer till kritan är just detta sura äpple inte så surt: det är något fascinerande med den svårfångade dynamik som formar samspelet mellan olika personligheter. Vi tycker instinktivt om vissa människor, blir glada och harmoniska i deras närvaro, medan vi har svårare för andra, ofta utan att alltid kunna sätta fingret på varför. Och i brist på bättre sammanfattar vi detta som just ”personkemi”.

Inom forskningen kan termen ”Interpersonal compatibility” sägas motsvara det vi i dagligt tal benämner personkemi. Grunden för detta forskningsområde är personlighetsforskningen, och den dominerande taxonomin är den, numera även utanför psykologin, välkända Femfaktorteorin (‘Big Five’) vars innebörd är att personlighet bäst låter sig beskrivas med utgångspunkt i fem övergripande dimensioner (Extraversion, Samvetsgrannhet, Öppenhet, Neuroticism, Vänlighet). Teorins anspråk är att de personlighetsdrag den beskriver uppvisar en betydande stabilitet och till stor del kan förklara hur en given individ kommer att uppträda i en viss situation.

Fortsätt läsa

Betong och bomull – om Socialdemokraternas bekymmershantering

Den lyckliga kongressen – från Håkan till Omar

För mindre än två veckor sedan var så socialdemokratin lycklig igen. Partiet höll kongress, med jublande auditorium och applåderande kör, och långt bort låg det märkliga som ägt rum under partiets mest kortlivade partiordförande. Men så plötsligt, utan att vi riktigt hann uppfatta peripetin, vände lyckan och partiet befann sig åter i en situation där det valt en företrädare, och där detta val fått för partiet svårhanterliga konsekvenser. Med ett betydande mått historisk ironi kom den kongress som skulle markera slutpunkten på en av partiets svåraste perioder någonsin tvärtom att innebära inledningen på en ny prövotid. Hur kunde det bli så här? Jag menar att mycket i de kriser S upplevt under senare år – oklara ansvarsförhållanden, till synes outredda och infekterade konflikter – kan förstås som avspeglingar av djupt liggande kulturdrag. Utan att på något vis göra anspråk på någon generalförklaring till S problem ska jag i det följande ge en översiktlig redogörelse för partiets organisationskultur så som den gestaltat sig när jag studerat dem. Förhoppningsvis kan framställningen ge en vidare belysning av S sätt att hantera sina bekymmer. Fortsätt läsa

Att vara liberal är att vara självkritisk

Liberalt Riksmöte i Västerås

Denna melodifestivalfinaldag äger även ett annat folkligt evenemang rum: folkpartister från hela landet samlas för Liberalt riksmöte i Västerås. Jag griper därför tillfället att skriva några ord om den interna kulturen i Folkpartiet. Genomgången utgår från min undersökning av partikulturerna i riksdagen 1998—2002. De preliminära resultaten från en uppföljande studie som jag genomför i riksdagen talar för att partiet inte genomgått någon kulturrevolution de senaste tio åren, utan att slutsatserna i långa stycken är giltiga även i dag. Det är alltså Folkpartiet på riksnivå som jag studerat, inte de folkpartister på framför allt kommunal och regional nivå som nu samlas i Kongresshallen i Västerås. Vid Riksmötet är det mer handfasta anslaget tydligt: flera av seminarierna handlar om politik som hantverk och om hur man bäst når ut med sitt budskap. Här finner vi seminarier med titlar som: ”Kommunikation och strategi. Så går vi från ord till handling”, ”Så slår du igenom mediabruset”, ”Så vässar vi våra kampanjer!” och ”Lär dig filma med Iphone”.

Docentpartiet

När jag studerade partiet var dess förhållningssätt till parlamentariskt arbete dock mer teoretiskt än handfast, benämningen ”Docentpartiet” hade fog för sig. Folkpartiet hade (tillsammans med Vänsterpartiet) den kultur som mest påminde om den vid seminariebordet hemma i Uppsala: egensinniga individualister utan överdriven respekt för sin ledning, som trots sitt ifrågasättande förhållningssätt ändå uppvisade stor samstämmighet i sitt sätt att tänka.

Fortsätt läsa

Ritualer i politiken — rationellare än man kan tro

Ritualer i politiken

Den politiska kulturen i vårt land präglas av saklighet och rationalitet. Sverige är utredningsväsendets och den sociala ingenjörskonstens förlovade land, en plats på jorden där varje problem bara ligger och väntar på en förnuftig lösning eller åtminstone en informationskampanj. Ritualer är möjligen något som vi ägnar oss åt då vi gifter oss, låter döpa våra barn eller begraver de döda. Den moderna demokratiska politiken är däremot inte en plats för ritualer – eller?

I själva verket rymmer politiken väldigt mycket som inte är sak. Det här med partikongresser t.ex. (stämma, landsmöte, landsdagar, riksting – termen varierar). Att partiets högsta beslutande församling är en arena för att fatta demokratiska beslut utesluter inte rituella inslag. Vem kan t.ex. föreställa sig en socialdemokratisk kongress utan Internationalen? Vad vore en miljöpartistisk utan vegetarisk eller vegansk kost? En moderat stämma utan rungande känsloutlevande applåder för den store ledaren? Det vore dock ett missförstånd att tro att sådana symbolladdade uttryck skulle stå i motsättning till sakpolitik – tvärtom ger den rituella inramningen de sakpolitiska besluten extra tyngd. Vad en ritual gör är att lyfta fram vad som är det påbjudna sättet att tänka i en viss grupp. När en ritual fungerar stärker den gruppens känsla av kollektiv identitet, inte minst viktigt för ett politiskt parti där många människor skall hålla samman. Det rituella handlandet kan därmed vara betydligt mer rationellt än det i förstone framstår.

Fortsätt läsa

Om liberalism, pragmatism och ett centerpartistiskt idéprogram

Centerpartiet diskuterar – och vi med

För ett par veckor sedan kulminerade något för svensk politik så ovanligt som en engagerad diskussion om ett partis idégrund, en diskussion framkallad av ett förslag till nytt idéprogram för centerpartiet. Diskussionen, som fortgår, handlar i själva verket om två olika dimensioner: ideologi och partikultur. Ideologidimensionen, för det första, rör vilka politiska idéer Centerpartiet företräder. Diskussionen handlar om huruvida centern lämnat allt vad konservatism och socialliberalism heter bakom sig och numera är ett renodlat liberalt, rentav libertarianskt, parti. Partikulturdimensionen, för det andra, rör partiets politiska roll och särart vid sidan av idépolitiken. Här är frågan huruvida Centerpartiet skulle ha övergivit sitt mer pragmatiska förhållningssätt till politiskt arbete för att bli ett mer teoretiskt inriktat idéparti.

För att kunna begripa de kraftiga reaktioner som idéprogramsförslaget väckt (både internt och externt) måste vi förstå hur programmet avviker från partiets tidigare positioner längs båda dessa dimensioner. Jag skall fortsättningsvis utveckla på vilket sätt och inleder med en översiktlig genomgång av partiets placering längs den ideologiska respektive kulturella dimensionen under senare decennier.

Fortsätt läsa