Kvinnokortet – ett ess i rockärmen? Magdalena Andersson som Sveriges första kvinnliga statsminister och den socialdemokratiska valframgången

Här kommer ytterligare ett bidrag från Snabbtänkt som Politologernas skribenter medverkade i. Den här gången handlar det om Magdalena Andersson och tänkbara förklaringar till varför Socialdemokraterna gick fram i det senaste valet.

När Stefan Löfven i sitt sommartal 2021 meddelade omvärlden att han ämnade avgå i november samma år var det ett överraskande besked. Visserligen låg partiet runt 25 procent i opinionsmätningarna och kurvan pekade nedåt. Men att byta partiledare och statsminister så nära inför ett stundande val är inte riskfritt. Smekmånaden kan vara över när det är dags för valrörelse och efterträdaren kanske inte hade de kvaliteter man hoppats på. Löfvens efterträdare var ur ett forskningsperspektiv också något förvånande. Det är nämligen mindre vanligt att kvinnor blir partiledare i stora partier som innehar regeringsmakten. Angela Merkel fick exempelvis chansen att bli partiledare först när CDU var i opposition. Detsamma gällde för Margaret Thatcher och Mette Frederiksen. Det finns dock undantag, som Theresa May och nyligen tillträdda Liz Truss. Hursomhelst, Andersson fick möjligheten att bli både partiledare och statsminister, vilket kan jämföras med Socialdemokraternas första kvinnliga partiledare, Mona Sahlin, som fick ta över som partiledare efter ett svidande valnederlag och för ett sargat parti i opposition.  

I samband med Magdalena Anderssons statsministeromröstning anfördes argument som gick ut på att de eventuellt tveksamma samarbetspartierna borde betänka att Sverige var på väg att få sin första kvinnliga statsminister. Kritiker menade att Socialdemokraterna använde ”kvinnokortet” för att sätta press på dem som var tveksamma. I en intervju bemötte Annika Strandhäll kritiken: 

– Jag vill inte säga att det enbart är att dra kvinnokortet, utan att det är möjligheten att som partier medverka till en historisk förändring i Sverige. Ett historiskt skeende. Varje parti måste därför ställa sig frågan vad värdet är att göra det ena eller det andra.

Var det då en klok strategi att spela ”kvinnokortet”? De yttre omständigheterna borde fått vilket regeringsparti som helst att frukta väljarnas dom. En sittande regering brukar förlora i väljarstöd, mer så efter två mandatperioder. Att ständigt fatta beslut gör att man till slut har retat upp tillräckligt många för att ett regeringsskifte blir en naturlig konsekvens. Därutöver präglades Sverige av rekordhöga elpriser, gänguppgörelser i offentliga miljöer och stigande inflation. Trycket utifrån gjorde att Socialdemokraterna till och med drygt en vecka före valdagen ändrade sin position i kärnkraftsfrågan. Högersidan ägde helt enkelt agendan och Socialdemokraterna fick anpassa sig bäst de kunde. Trots detta gick Socialdemokraterna framåt i valet och ökade med drygt två procentenheter. Man får faktiskt gå 20 år tillbaka i tiden för att hitta en motsvarande ökning hos Socialdemokraterna.

Hur ska man förstå ökningen? Givetvis finns det flera förklaringar. Men Socialdemokraterna såg tidigt ut att göra bedömningen att deras starkaste kort var deras nya partiledare. Forskning som har studerat hur väljare bedömer manliga och kvinnliga partiledare i 50 länder under 20 år pekar på att kvinnliga partiledare tenderar att bli mer positivt bedömda än manliga. Vidare verkar det i huvudsak vara kvinnliga väljare som ”driver” resultaten. Det finns också stora jämförande studier som visar att kvinnliga partiledare av väljarna bedöms vara mindre ideologiskt polariserande än manliga partiledare. Lägger vi ihop de två stora jämförande studierna kan valet av Andersson gjort att kvinnor blev mer positivt inställda till Socialdemokraternas partiledare och att hon av mittenorienterade kvinnliga väljare sågs som ett fullgott mittenalternativ till Annie Lööf. Om man jämför förutsättningarna inför valåret 2018 och Löfvens utgångsposition med 2022 och Anderssons framgår, av siffror från SOM-institutet, att kvinnliga socialdemokratiska väljare tyckte bättre om Andersson än Löfven. Det gällde också för valmanskåren i stort. Ett år före valet var kvinnor betydligt mer positiva till Andersson än vad som var fallet med Löfven. Från det att Andersson tillträdde hade hon också höga förtroendesiffror och på en helt annan nivå än hennes konkurrenter. I VALUs resultatredovisning kunde man utläsa att sedan mätningarna började mäta betydelsen av partiledarens betydelse för partivalet (1998), slog Anderson sina socialdemokratiska företrädare med råge. Den eller de som planterade idéen med att ersätta Löfven med Andersson knappt ett år före valet ser ut att ha gjort en riktigt bedömning. Att spela ”kvinnokortet” var ur det perspektivet ett ess i rockärmen. Frågan är om det ens fanns någon annan som var man nog att lyfta Socialdemokraterna efter två turbulenta mandatperioden.  

Mer att läsa:

Bridgewater, J., & Nagel, R. U. (2020). Is there cross-national evidence that voters prefer men as party leaders? No. Electoral Studies, 67, 102209.

O’Brien, D. Z. (2019). Female leaders and citizens’ perceptions of political parties. Journal of Elections, Public Opinion and Parties, 29(4), 465-489.

Tio år med Sverigedemokraterna och Moderaternas strategiska problem

Igår släppte SOM-institutet sin forskarantologi, Regntunga skyar. Ett av bidragen i boken utgörs av mitt kapitel om Sverigedemokraternas utveckling i väljaropinionen de senaste 10 åren och vad det har haft för påverkan på Moderaternas och Socialdemokraternas väljarunderlag. I det här inlägget kommer jag kort redogöra för några av resultaten och ge ett särskilt fokus på relationen mellan Sverigedemokraternas och Moderaternas väljarbaser. Titta gärna i kapitlet

Lucka #20: Kvinnors och mäns politiska åsikter och intresse under 30 år

Hur ser åsiktsskillnaderna ut mellan kvinnor och män i ett av världens mest jämställda länder? I tider av polarisering påstås det ibland att olika samhällsgrupper glider ifrån varandra. Men hur ser skillnaden ut mellan kvinnor och män? Tack vare de långa tidsserier som de nationella SOM-undersökningarna erbjuder kan vi studera hur åsiktsskillnader mellan kvinnor och män har utvecklats under 30 år. Även om mycket har förändrats i samhället under de senaste åren visar resultaten att åsiktsskillnaderna mellan kvinnor och män är förhållandevis stabila.

Lucka #5: Vad är höglitare oroliga för?

Mellanmänsklig tillit ses ofta som fundamentet för ett välfungerande samhälle. En hög grad av tillit minskar risken för korruption och dysfunktionella samhällsinstitutioner. Men hög tillit innebär inte med nödvändighet att människor känner trygghet, eller frånvaro av oro. Tvärtom kan stor oro och hög tillit gå hand i hand. Dessutom har kombinationen av stor oro och hög mellanmänsklig tillit betydelse för samhälleliga opinioner. Människor som är oroliga för stor flyktingmottagning litar i lägre utsträckning på politiker, trots att de i övrigt hyser stor tillit till sina medmänniskor. De bland höglitarna som är oroliga för miljön har däremot högre tillit till svenska politiker.

Speaking truth to power – är tjänstemännen på Regeringskansliet beredda att utmana statsråden?

I den så kallade IT-skandalen på Transportstyrelsen kretsade många frågor kring hur mycket statsråden och statsministern egentligen visste om de problem som fanns beträffande myndighetens hantering av känsliga datauppgifter. I vilken utsträckning som de ansvariga statsråden hade kunskap om situationen hänger samman med vad tjänstemännen på departementen egentligen förde vidare till sina chefer. I en nyligen publicerad artikel har Peter Munk Christinansen, Birgitta Niklasson och jag studerat hur tjänstemän på regeringskanslierna i Danmark och Sverige resonerar kring det egna agerandet i händelse av att regeringens politik skulle riskera att skada landets nationella intressen. Resultaten pekar på att tjänstemännen skulle föra fram sina klagomål uppåt i hierarkin. Däremot skulle de vara mer sparsamma med att prata om saken med kollegor på andra departement och de skulle definitivt inte läcka information till journalister.

Kan Sverige bli som Nederländerna? Om regeringsbildningsprocesser och två svenska särdrag som kan vara på väg att försvinna.

Fram till valet 2018 har regeringsbildningar i Sverige präglats av två saker: De går fort och alla de partier som ingick i den tidigare regeringen klev av vid maktskiften. SNS Demokratirådsrapport 2017 (Lindvall et al 2017) visade att mellan åren 1945 och 2014 tog det i snitt sex dagar innan vi hade en ny regering. Och än så länge har maktskiften inneburit att samtliga regeringspartierna gått i opposition. Med mer än 100 dagar sedan valdagen och vi fortfarande saknar en ny regering vet vi redan att den gamla sanningen om snabba regeringsbildningar fått ett rejält undantag efter 2018-års val. Frågan är vad som händer med den andra sanningen om att hela regeringen avgår vid maktskifte. I skrivande stund är läget högst oklart. Detta blogginlägg lyfter blicken och ger exempel på partiella regeringsskiften i vår närhet och vad det kan betyda för svensk politik.

Lucka 16: Vad är att vara en socialdemokrat? Recension av Björn Rosengrens “Mitt i steget”

Svenska politiska memoarer, speciellt när de skrivs av socialdemokrater, brukar utgå från ett standardformulär. Formulär 1a är den enkla bakgrunden, vilket också ska utgöra den självklara utgångspunkten för allt politikern har företagit sig. Vidare bör det finnas ett obligatoriskt inslag där författaren svär sig fri från karriärambitioner. Men i och med Björn Rosengrens memoarer ”Mitt i Steget” finns det numera ett tydligt undantag. Visserligen får vi ta del av Rosengrens enkla hemförhållanden, men de utgör snarare något som han vill ta sig vidare ifrån än något som ska idealiseras. Karriärambitioner? Rosengren säger alltid ha strävat uppåt och framåt

Lucka 9: Förlorade Hillary Clinton på grund av att hon är kvinna? Om kvinnliga kandidater i amerikansk politik.

Det amerikanska presidentvalet är över för denna gång. Även om mycket av de analyser som gjorts handlar om hur annorlunda allt har varit med Donald Trump, så finns det ändå en faktor som vi känner igen – den tillträdande presidenten är en man. Kvinnor har haft en mer undanskymd roll och möjligheten att bli politiker har många gånger skett i bakvattnet av deras mäns politiska framgångar.  De första kvinnor som kom i kongressen var exempelvis inte sällan änkor till avlidna kongressledamöter, eller så hade de redan en make som var aktiv i politiken. På så sätt är Hillary Clinton ganska typisk som kvinnlig pionjär – hon klev fram ur skuggen av sin make. Därmed skulle man kunna tro att kön är en central faktor i amerikansk politik. Men så enkelt är det inte.

Boktips inför nästa folkomröstning

Nu när sommaren är här och det är dags att ligga i hängmattan och läsa böcker vill jag med anledning av Brexit komma med ett boktips. År 2014 kom den kanadensiska journalisten Chantal Hérbert ut med sin bok The Morning After: The 1995 Quebec Referendum and the Day that Almost was. Som titeln antyder handlar boken om den omröstning som genomfördes i Quebec 1995. Det som skulle avgöras var huruvida Quebec skulle bryta sig loss från Kanada, eller stanna kvar. Kanadas egna Quexit alltså. Inför tjugoårsdagen av omröstning beslöt sig Hérbert för att ta reda på hur de bägge sidorna i kampanjen hade agerat om utgången blivit en annan, det vill säga om väljarna hade röstat för att Quebec skulle lämna Kanada. Det var nämligen bara med en hårsmån som stanna-sidan avgick med segern. Frågan är viktig att diskutera och boken ger en intressant inblick i den dynamik som kan göra utslaget av en folkomröstning väldigt svårt att förutse.

Politiker med karriärambitioner

Politiker med karriärambitioner är både önskvärda och kontroversiella i den representativa demokratin. Å ena sidan vill vi att politiker på ledande positioner tjänar våra intressen snarare än sina egna. Å andra sidan är det svårt att utöva inflytande på en politiker som inte bryr sig om sin egen framtid. I det här inlägget tänkte lite kort diskutera politiker med karriärambitioner. Är det verkligen så farligt med politiker som vill göra karriär?