Sverige i världstoppen för politisk kunskap

Hur kunniga är svenska väljare egentligen om politik? Kanske bland de kunnigare, om man får tro de försök till jämförbara kunskapsmätningar som gjorts. Varför är fortfarande oklart. En del pekar på en lång tradition med folkbildningsrörelse och public service, andra på vårt partiorienterade valsystem och höga politiska deltagande, ytterligare andra på ambitiös samhällskunskapsundervisning i skolorna. Att vi är ett tidningsläsande folk bör också ha satt sina spår. Läs mer

Opinionseffekter av partiledarskiften i Sverige 1967-2017

En av de mest vibrerande diskurserna inom internationell valforskning handlar om huruvida det är möjligt att isolera effekter av partiernas ledare i förklaringar av partival och valutgångar. Finns det några partiledareffekter? Bloggläsare: Gör er beredda på ett långt inlägg. Om det kan vara en tröst bjuder jag på några helt unika förstahandsanalyser av effekter av partiledarskiften i Sverige under senaste halvseklet.

Finns det partiledareffekter?
Som vanligt är svaret att det beror på. Alltsomoftast går studierna ut på att försöka uppskatta de kortsiktiga effekterna av partiledarpopularitet eller partiledaregenskaper på väljares partival alldeles i slutskedet av valrörelserna då många väljare numera tenderar att fatta sitt slutgiltiga röstningsbeslut. Läs mer

Hur partier når väljare

Våra politiska partier går nu in i ett intensivt planeringsarbete inför den kakafoni av politisk information som vi alla förväntar ska skölja över oss under valåret 2018. Nyheter utlovas, som alltid. Med ny avancerad teknik ska budskap skräddarsys och tajmas rätt i tiden till specifika väljargrupper. Alla vill sticka ut och bli partiet vars budskap blir viralt i sociala medier och blir känt och spritt i andra och tredje led. Som vanligt kan vi räkna med att talet om fräsiga nya kampanjmetoder före valet brukar såsmåningom landa i en betydligt mer modest praktik.

Men vad vet vi om hur partierna kommunicerar med väljarna under gångna valrörelser? Ett sätt att ta reda på det är att fråga väljarna om partiernas kontaktförsök. Inom ramen för det globala länderjämförande valforskningsprojektet The Comparative Study of Electoral Systems (CSES) har vi ställt jämförbara frågor om saken till väljare i ett drygt trettiotal länder. Läs mer

Löfven-regeringens opinionsstöd jämfört med tidigare svenska regeringar

Vi har snart upplevt 80 procent av innevarande mandatperiod och vi börjar närma oss slutspurten. Från tidigare analyser här på bloggen vet vi att det i allmänhet kostar opinionsstöd för de partier som tar ansvar och regerar, och att denna kostnad dessutom tenderar att bli större över tid. Regera är ett alltmer otacksamt uppdrag när väljare hellre bestraffar än belönar.

Vi vet att Stefan Löfvens rödgröna regering är den fjärde svagaste i demokratisk tid. Men hur går det för regeringens samlade opinionsstöd jämfört med andra tidigare regeringar? Med hjälp av Sifo-data från 1967 och genom att standardisera mandatperiodernas längd mellan 0 (första dagen på mandatperioden) och 100 (sista dagen på mandatperioden) kan vi undersöka saken.

I grafen nedan illustrerar den svarta linjen opinionsutvecklingen för de 15 regeringar vi haft under perioden 1967-2014. På y-axeln motsvarar 1.0 valresultatet för respektive regering vid mandatperiodens början; ett värde på 0.8 talar således om att sittande regering har ett opinionsstöd motsvarande 80 procent av sitt eget valresultatet i senaste valet. Resultaten visar ett slags hängmattemönster där regeringar inledningsvis tappar opinionsstöd ned till omkring 88 procent av sitt valresultat drygt halvvägs in i en mandatperiod för att sedan vinna tillbaka något av stödet. Precis i slutet av mandatperioderna, i samband med valrörelserna, tenderar sittande regeringar tappa något igen (denna negativa spurt gäller främst för svenska regeringar efter 1991). Väntevärdet för en sittande svensk regering är att den vid mandatperiodens slut åtnjuter ett opinionsstöd motsvarande omkring 90 procent av valresultatet från förra valet.

Den röda linjen visar hur opinionsstödet för regeringen Löfven utvecklats hittills under mandatperioden. Den visar hur Löfvens regering började mycket starkt med opinionsstöd starkare än valresultatet. Detta stöd minskade snabbt ned mot 80 procent under den första tredjedelen av mandatperioden. Sedan mitten av mandatperioden fram till nu — det senaste dryga året — har det skett en upphämtning. Man bör inte sia om framtiden ens på basis av ett sådant här datamaterial. Men ännu så länge följer opinionsutvecklingen för Löfvens regering ungefär samma mönster som tidigare i historien, om än på en betydligt lägre nivå än samtliga regeringar som ingår i analysen.

Läs mer om liknande analyser jag gjort här, med ytterligare information om tillvägagångssätt. Svenska regeringars öde på folkopinionens hav är en rätt brokig historia som inte så enkelt låter sig generaliseras.

Vem tar vem? Ömsesidiga sympatier hos partiernas sympatisörer

Vem tar vem? Det parlamentariskt osäkra läget inbjuder till allsköns analyser och spekulation i regeringsfrågan inför valet 2018 (se t ex Leif Lewins artikel på DN debatt den 13 juli). Eftersom laguppställningarna på elitnivå är låsta är det svårt att se hur en majoritetsregering eller en stabil minoritetsregering skall kunna formas. Blockpolitiken — vårt tvåpartisystem i flerpartisystemet — som tidigare skänkt förutsebarhet och tydlighet till vårt politiska system är utmanat.

Koalitionssignaler från de politiska partierna kommer att bli osedvanligt viktiga inför valet 2018. I likhet med valet 1994 gissar jag att partierna kommer att avkrävas på sina första-, andra- och tredjepreferenser i regeringsfrågan. Givet den parlamentariska situationen kan det vara ansvarsfullt att bland sina egna anhängare bygga upp en beredskap för flera olika utfall av regeringsförhandlingar efter valet.

Väljarnas dom den 9 september 2018 blir förstås avgörande för om Sverige kommer att kunna stabilt regeras 2018-2022. Frågan om vem tar vem är dock inte enbart en fråga om torr matematik eller ren spelteori. Partier i flerpartisystem har nämligen en stark tendens att samarbeta eller bilda koalitioner tillsammans med partier som står dem ideologiskt nära. Bedömningar av hur goda möjligheterna är att nå inflytande och resultat är väsentliga; partier vill saker! Trots denna grundläggande insikt från det statsvetenskapliga studiet av koalitionsbildning och partisamarbeten är det fortfarande få analyser av regeringsfrågan som tar hänsyn till ideologiska avstånd mellan partier.

Eftersom vi väljer partier och inte regeringar i Sverige är det därför rimligt att försöka få kläm på väljarnas syn på regeringsfrågan. Hur tolkar väljarna partiernas koalitionssignaler? Hur bedömer väljarna sannolikheten för att olika samarbeten ska komma till stånd? Hur bedömer väljarna trovärdighet/stabilitet/duglighet i de olika regeringsalternativ som annonserats före valet? Hur ser väljarnas egna favoritregeringar ut? Och vem är väljarnas favorit att bilda regering? Tipset till beställare av opinionsmätningar är att försöka få till stånd mätningar av annat än partiers styrkeförhållanden.

Ett sätt att undersöka hur förutsättningarna ser ut för olika scenarior i regeringsfrågan är att analysera den djupare liggande preferensstrukturen i väljarkåren, det vill säga hur starka sympatier och antipatier olika väljargrupper har för olika partier. Sedan 1960-talet används i internationella valundersökningar ett slags ”känslotermometer” för att mäta hur starkt väljarna sympatiserar med olika partier. Den svenska varianten som använts sedan 1979 i Valundersökningar och sedan 1986 i SOM-undersökningarna kallas för ogillar-gillarskalan. Skalan går mellan -5 (ogillar starkt) till +5 (gillar starkt).

ogillar.PNG

Ogillar-gillarskalan är utomordentligt användbart redskap för en hel rad analyser, inte minst eftersom evalueringarna står i stark relation till ideologiska avstånd — grunden för spatial valteori och Anthony Downs flitigt citerade An Economic Theory of Democracy (1957). Ett enkelt medeltal visar om ett parti är gillat eller ogillat i olika grupper av partisympatisörer. Figuren nedan visar för vart och ett av nio partiers sympatisörer det genomsnittliga gillandet för alla nio partier. Åttioen medeltal i en enda figur! Resultaten är hämtade från 2016 års SOM-undersökning. Detaljer kring dessa analyser finns att läsa i det nyskrivna SOM-kapitlet Det svenska partisystemet i förändring (Oscarsson 2016).

Bild6.PNG

Figuren är hämtad från SOM-institutets årliga seminarium som hölls den 24 april, och där gjordes en särskild analys av Sverigedemokraternas plats i ett föränderligt svenskt partisystem (du kan se en inspelning av seminariet här). Sverigedemokraterna är därför utmärkta med orangea punkter i figuren. Resultaten illustrerar tydligt att SD gör skäl för namnet pariaparti. SD är ett starkt ogillat parti bland alla grupper av partisympatisörer utom, förstås, de egna sympatisörerna. Endast bland Moderaternas sympatisörer finns partier som är avgjort ännu mer ogillade (FI och V) än Sverigedemokraterna.

Med hjälp av medeltalen i figuren ovan är det möjligt att gå vidare och konstruera fler mått på avstånd mellan partiers sympatisörer. Mått för partisympatisörers ömsesidiga gillande av varandras partier (ÖS) är ett sådant värdefullt avståndsmått. ÖS-mått har tidigare används i Oscarsson (1998) och Oleskog & Oscarsson (2014). De beräknas genom att multiplicera partisympatisörers sympatier för varandras partier med varandra (se förklarande texten i figuren).

ösmått

Resultaten visar att det är partisympatisörerna till Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ som hyser starkast ömsesidiga sympatier för varandras partier (ÖS=41,4). Avståndet V-FI är följdaktligen det kortaste av alla uppmätta avstånd mellan partiparen 2016. Omvänt är det längsta avståndet och de i minst utsträckning besvarade känslorna mellan V- och SD-sympatisörerna (ÖS=0,8).

Partiparens rangordning visar tydligt att laguppställningarna i svensk politik har en tydlig motsvarighet i preferensstrukturen bland väljarna. Det är korta avstånd (höga ÖS-mått) mellan partier som befinner sig bland de rödgrönrosas skara eller bland Allianspartierna. Den första blocköverskridande partiparet återfinns först på 13:e plats (S-L).

Tar vi analysen ett steg till kan vi beräkna ömsesidigt gillande mellan fler än två partier. Ett sätt är att beräkna ett genomsnittligt ÖS-mått för en rad tänkta framtida regeringskoalitioner/riksdagssamarbeten. Den nuvarande regeringen (S-MP) kan tjäna som ett slags jämförelsepunkt med ett ÖS-tal på 34,7). Rödgröna och rödgrönsrosa kombinationer ger ÖS-tal som är jämförbara (34,3 respektive 34,7), vilket speglar det starka ömsesidiga gillande som råder bland partier till vänster. Även Allianspartierna har ett starkt ömsesidigt gillande för varandras partier (ÖS=31,7). Så långt inga direkta överraskningar.

koali

Det intressanta börjar när vi utsträcker analysen till mer udda men ändå flitigt diskuterade alternativ. Ett sådant alternativ är att Alliansen skulle samarbeta med Sverigedemokraterna. Men då faller ÖS-talet ned till 23,1 på grund av de starka antipatierna för SD som finns bland framför allt de liberala Allianspartierna. I så fall har mittenliberala samarbetet S-C-L jämförbara förutsättningar (ÖS=24,2). Ett konservativt trepartisamarbete mellan M-KD-SD får ett klart lägre ÖS-tal (18,0), ett Allianssamarbete med Socialdemokraterna ännu något lägre (12,0). Slutligen visar sig det matematiskt tänkbara samarbetet S-SD vara fullkomligt otänkbart sett till de mycket svaga ömsesidiga sympatierna mellan de båda partiernas sympatisörer (ÖS=4,3). Räkna gärna själv vidare på egna kombinationer.

 

Detta blogginlägg är inspirerat av analyserna i mitt kapitel i den senaste forskarantologin från SOM-institutet vid Göteborgs universitet. Läs gärna vidare:

Oscarsson, Henrik (2017) Det svenska partisystemet i förändring i Ulrika Andersson, Jonas Ohlsson, Henrik Oscarsson & Maria Oskarson (red) Larmar och gör sig till. Göteborgs universitet: SOM-institutet.

 

Först till 175 vinner

Den senaste sammanvägningen av opinionsmätningar (Mätningarnas Mätning) visar att varken Miljöpartiet, Kristdemokraterna eller Feministiskt initiativ skulle vinna riksdagsrepresentation vid ett tänkt riksdagsval om det hållits idag. De samlade rösterna på dessa tre partier — 3,4+3,9+2,4 = 9,7 procent eller sisådär 750 000 röster — skulle vara ”bortkastade” i den meningen att de inte gav utdelning i form av riksdagsmandat. 

En mandatfördelningsberäkning (med den nya divisorn 1,2 och under antagande om Sverige som en valkrets) byggd på sammanvägningen ger en vink om de parlamentariska styrkeförhållandena mellan partierna skulle sett ut vore det ett valresultat i riksdagsvalet den 9 september 2018. Den parlamentariska låsningen består så till vida att inget block är i närheten av de 175 mandat som behövs för majoritet. I den nya sexpartiriksdagen får V+S 140 mandat och C+L+M 139 mandat.

Hur kan en handlingskraftig stabil regering skapas på det här parlamentariska underlaget när det finns så många låsningar när det gäller att regera med SD eller över blockgränserna? Huvudregeln är att parlamentariska samarbeten formas mellan ideologiskt närstående partier. Ett kort resonemang visar att matematiska möjligheter inte nödvändigtvis är detsamma som politiska möjligheter. De ideologiska avstånden mellan laguppställningarna gör att det alltjämt är en ganska knivig situation även om vi reducerar ned antalet aktörer från 8 till 6. 

En alliansregering byggd på stöd från SD är matematiskt tänkbart men de grundläggande ideologiska avstånden är stora. Stefan Löfven kan möjligen regera vidare men nu med mer aktivt stöd från Vänsterpartiet. Problemet här är att en blott 111 mandat svag S-enpartiregering skulle ha stora svårigheter att få stöd för en budget såvida inte det går att övertyga närstående Allianspartier att stödja. Liberala mittenpartier som C och L skulle var och en för sig inte befatta sig med ett regeringssamarbete som direkt eller indirekt bygger på Vänsterpartiets stöd. Och det är först under galgen som dagens partiledargeneration i C och L skulle sträcka sig till att utveckla ett intimt parlamentariskt samarbete med S — även om det i så fall formas en mittenmajoritet med 111+22+50 mandat=183 mandat. 

Gissa om vi kommer tugga detta mycket under de knappt 500 dagar som återstår till valet. Opinionsbildning tar tid: Hur förbereder partierna sina väljare och sympatisörer för att kunna hantera regeringsbildningen efter valet 2018?

Tema MAKT: En barriärmodell

Detta blogginlägg är författat av GUNNAR FALKEMARK, professor i statsvetenskap vid Statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet.

Att studera makt i samhället är en komplicerad uppgift som kan bedrivas på många olika sätt. Jag skall här göra det på ett tänkbart sätt. En utgångspunkt för min maktanalys är antagandet om förekomsten av mänskliga behov och att människor försöker få dessa behov tillgodosedda. I ett modernt och komplext samhälle kan detta inte ske utan politiskt beslutsfattande och etablerandet av olika institutioner. En nyckelkomponent i detta sammanhang är att bristande behovstillfredsställelse hamnar på den politiska beslutsarenan.

häck.jpgJag skall här uppmärksamma dels de olika barriärer som finns för att så skall ske och dels att dessa i många fall är ett resultat av maktutövning. Fem olika barriärer kommer här att uppmärksammas och utgångspunkten är att behov för en grupp människor inte är tillfredsställda. Läs mer