Svenska väljares önskeregering inför 2018 års val

Inför morgondagens presskonferens med Annie Lööf kan Valforskningsprogrammet presentera helt purfärska resultat om vilka partier väljarna önskade sig skulle regera Sverige efter valet 2018. En from förhoppning är att systematiska empiriska studier byggda på stora statistiska tvärsnitt av den svenska väljarkåren ska skänka överblick och perspektiv i en tidvis uppskruvad debatt. Då kan det vara viktigt att fundera över vilka signaler de svenska väljarna ville sända till det politiska systemet genom sitt agerande vid valurnorna den 9 september. Läs mer

Snabbtänkt om statsministerkandidaterna

snabbtänktDet här är ett gästinlägg av JENNY MADESTAM, en kort text som fungerar som aptitretare inför släppet av boken ”Snabbtänkt — reflektioner från den svenska valrörelsen 2018”, en gratis nedladdningsbar rapport med resultat, analyser och reflektioner kring valet 2018. Mer än 80 forskare från 12 svenska lärosäten medverkar i projektet som leds av redaktörerna Lars Nord, Marie Grusell, Kajsa Falasca och Niklas Bolin. Läs mer om bokprojektet här. Slutrapporten släpps redan torsdagen den 20 september i samband med ett seminarium på Myntkabinettet i Stockholm. Redaktörerna presenterar boken även under Statistiska centralbyråns Demokratidag den 21 september.

 

De senaste valrörelserna har liknat ett presidentval där två partiledare står som huvudmotståndare i önskan om att bli Sveriges nästa statsminister. Detta har präglat valrörelsens logik, inte minst hur den har gestaltats via massmedier. Det har handlat om Göran Persson eller Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin eller Reinfeldt, Stefan Löfven eller Reinfeldt. I detta val har striden stått mellan Stefan Löfven och Ulf Kristersson, även om det parlamentariska läget efter valet är betydligt mer svårtippat detta val jämfört med tidigare svenska val. Detta i sig tycks även ha bidragit till att ”presidentialismen” är något mer nedtonad i årets valrörelse, sakfrågor och vem som överhuvudtaget kommer att kunna regera har mer hamnat i fokus. Läs mer

När äger de flesta partibyten rum?

En av de mer robusta resultaten från väljarforskningen är att intensiva valkampanjer visserligen betyder mycket för att intressera, engagera och informera väljare (Norris et al. 1999; Brady & Johnston 2006; Vreese 2007) men samtidigt betydligt mindre när det gäller att på kort tid omvända väljare, det vill säga framkalla partibyten från ett parti till ett annat (Lazarsfeld, Berelson & Gaudet 1944; Farrell & Schmitt-Beck 2002; Oscarsson 2013). Effekten av valkampanjer på väljarnas röstningsbeteende är fortfarande högst begränsat trots att allt fler bestämmer partivalet sent. Detta huvudresultat är giltigt även för Sverige.

Läs mer

Hur mycket kan hända på en månad?

Idag är det en månad kvar till 2018 års riksdagsval. Vi befinner oss precis i början av det som normalt räknas som valrörelse: de fyra sista veckorna före valet. Huvudfrågan för detta inlägg är hur mycket som egentligen kan hända på fyra veckor? Vi kommer ta hjälp av vad vi hittills lärt om svenska väljares beteenden i slutskedet av valrörelserna.

Läs mer

Svenska folkets attityder till slöjförbud 2010-2017

Idag den 1 augusti 2018 inför Danmark ett förbud mot att bära plagg som täcker ansiktet på offentliga platser. Böter på 1000 Dkr väntar för de som bär huvor, masker, burka eller niqab såvida de inte bevistar en maskeradtillställning (?). Hur ser då den svenska opinionen på ett slöjförbud? Det finns faktiskt en kort tidsserie för denna opinion som jag hade anledning att kika lite närmare på under förmiddagen. Enligt SOM-institutets årligen återkommande undersökningar är svenska folket övervägande positiva till ett slöjförbud. Förslaget ”förbjuda ansiktstäckande slöja på offentlig plats” har vid varje tillfälle samlat ett flertal av de svarande i undersökningarna med balansmått mellan +15 och +41 under perioden 2010-2017.

Källa: De nationella SOM-undersökningarna 2010-2017. Andelen som saknar uppfattning har varierat mellan 4-9 procent och är inte medräknat i procentbasen.

Under perioden 2010-2013 var det en svagt negativ trend i stödet för slöjförbud. Förändringen mellan 2015 och 2017 är stor. Andelen som tycker förslaget är bra ökade från 49 till 64 procent. Vi ser liknande förändringar för alla liknande indikatorer som rör invandring, flyktingmottagning, migration. Dessa opinionsförändringar tolkar vi som ett resultat av den nya mer restriktiva migrationspolitik som den svenska regeringen införde i november 2015 som ett svar på flyktingvågen från kriget i Syrien. Förändringar i förd regeringspolitik orsakade en opinionsförskjutning. Det var alltså inte tvärtom, att ett förändrat opinionstryck från svenska folket orsakade omläggning av politiken.

Löfven vs historien

Det finns en märklighet att rapportera. De flesta nyckelindikatorer som statsvetare använder i sina modeller för att förklara regeringsöverlevnad och stöd för sittande regeringar pekar tydligt i positiv riktning när det gäller fallet regeringen Löfven. SOM-institutets tidsserier skvallrar om att synen på den svenska ekonomin blivit klart mer positivt; en opinionsövervikt uppfattar sedan hösten 2017 den svenska ekonomin som bättre. Pessimismen som slog rot i samband med hösten 2015 har avtagit. Färre anser att utvecklingen i Sverige är på väg åt fel håll. Förtroendet för demokratin och samhällsinstitutioner har vänt uppåt, inklusive förtroendet för politiker. Och till råga på allt har regeringen Löfven dessutom relativt bra betyg bland väljarna: fler anser att regeringen sköter sina uppgifter bra (35 procent) än dåligt (28 procent).

reg

 

Dock. Opinionsmässigt går det som vi vet inte så bra för regeringen Löfven som det kanske borde göra givet vad vi vet om betydelsen av ekonomi, regeringsbetyg och den allmänna utvecklingen av opinionsklimatet (opinion mood). Figuren nedan visar hur opinionsstödet för sittande regeringspartier har utvecklats under mandatperioderna 1967-2018 (svart linje). Väntevärdet för en sittande regering i Sverige är att opinionsstödet slits ned till omkring 90 procent av det samlade röststödet i föregående val. Det kostar att regera. Inget konstigt med det. Litteraturen om cost of ruling talar sitt tydliga språk.

Den orangea linjen i diagrammet visar opinionsutvecklingen för Löfvens regering under den gångna mandatperioden, det vill säga det samlade stödet för S och MP i relation till utgångsläget, nämligen valresultatet i 2014 års val. Utvecklingen under det senaste året är särskilt atypiskt från ett historiskt mönster. Maj-mätningen från Sifo visar att regeringens opinionsstöd fallit brant under det sista året. Det har nötts ned till lägre än 80 procent av röststödet från valet 2014. Med tre månader kvar till slutdebatten i 2018 års valrörelse är trenden ingen vidare för en sittande regering med 77 procent av ingångsstödet.

lofven vs historien

Den intressanta frågan är således varför regeringen Löfven ännu inte har kunnat skördat några frukter av den starka ekonomiska utvecklingen och de relativt positiva signalerna från folkopinionen avseende klassiska nyckelindikatorer? Kan det vara så enkelt att när ekonomin går bra är det förtvivlat svårt att påverka valdebatten att handla om ekonomi? (I SOM-institutets mätningar landar kategorin ‘ekonomi’ först på 11:e plats på väljarnas dagordning).

Den minnesgode kommer ihåg att vi ställde samma fråga om ekonomins icke-betydelse för regeringsöverlevnad redan 2006 när Göran Persson trots en samhällsekonomi i zenit ändå lyckades förlora regeringsmakten till Fredrik Reinfeldts Allians för Sverige. Huvudförklaringen den gången var bland annat att Persson felbedömt kring vilka frågor valdebatten skulle komma att kretsa: jobb och sysselsättning. Vad hjälpte det att det var ordning och reda i en boomande ekonomi? Belöningen från väljarna uteblev.

Den ekonomiska röstningsteorin har inte firat några stora triumfer i fallet Sverige under 2000-talet. Ett annat exempel: Reinfeldt vann valet 2010 (+1,1 procentenheter) trots att den globala finanskrisen gravsatte så gott som alla sittande regeringar i omvärlden.

Kanske blir valet 2018 ytterligare ett fall som avviker från bestraffnings- och belöningsteorin att opinionsstödet för sittande regeringar slits ned snabbare i ekonomiskt dåliga tider och lite mindre snabbt i ekonomiskt goda tider? Noggranna analyser av våra stora valundersökningar som genomförs i samband med 2018 års val kommer såsmåningom att ge ett bra svar på denna fråga.

Varifrån kommer Sverigedemokraternas väljare?

En av de vanligast förekommande frågorna när man är ute och föreläser om svenskt väljarbeteende handlar om från vilka andra partier Sverigedemokraternas väljare kommer. Ofta finns en baktanke med frågeställningen: debattörer och åhörare vill samla information för att kunna plocka billiga poänger på att avgöra skuldfrågan om vilka partier som i störst utsträckning har bidragit till att förse SD med väljare.

Det akademiska intresset för partibyten handlar mer om att först försöka uppskatta nivåer och flöden så bra som möjligt för att sedan ge sig i kast att förklara varför väljarna flyter mellan partier. Med hjälp av data från de fyra senaste stora Valundersökningarna kan vi ge ett relativt precist svar på varifrån SD-väljarna har kommit i samband med valen 2006, 2010 och 2014. Bytarmatriserna från Valundersökningarna är flitigt analyserade och avrapporterade — inte minst i rapporten ”Flytande väljare” — eftersom de till hälften bygger på åtråvärda paneldata: Hälften av de som ingår i de rullande tvåstegspanelerna återintervjuas nämligen i samband med nästföljande val. Därför kan vi kompensera för de minnesfel som tenderar att uppträda när man ber väljare försöka minnas hur de röstade för fyra år sedan (minnesfelet brukar ligga kring 25 procent; var fjärde väljare kommer inte ihåg eller minns partivalet fel).

I Valforskningsprogrammets faktabladserie finns en hel del svar på vanliga frågor vi får om svenskt väljarbeteende. Det senaste tillskottet i serien ger ett kort svar på frågan om varifrån SD-väljarna kommit vid de tre senaste valen. För att man ska få en känsla för hur många väljare det rör sig om har vi räknat om skattningarna av partiernas vinster- och förluster (nettorörlighet) till tusentals väljare. För detaljer om tillvägagångssätt hänvisas till väljarböckerna som kommer ut efter varje val. Den senaste heter ”Svenska väljare” (och rymmer för övrigt även ett kapitel med en samlad analys av varför väljare röstar på SD).

Resultaten visar att SD-väljarna kommit främst från de två stora partierna, Socialdemokraterna och Moderaterna. Mellan 2002-2006 och 2006-2010 kom flest från Socialdemokraterna (+17 000 respektive +27 000 väljare). Mellan 2010-2014 var flödena allra störst från Moderaterna (omkring 163 000 väljare).

Väljare kommer inte bara från andra partier, de kan också mobiliseras från grupper som tidigare inte röstat eller från gruppen blankröstare. Dessutom får partier förstås påfyllning av väljare från grupper som inte tidigare haft rösträtt — i det här fallet de unga förstagångsväljarna. I Sverigedemokraternas fall går väljartillströmningen från dessa grupper inte att bortse ifrån om man vill ge en så bra bild som möjligt av varifrån SD-väljarna kommit. I 2006, 2010 och 2014 års val har SD nettovunnit väljare från ”soffan” (+5000, +21 000 respektive +53 000 väljare) och även vunnit många väljare från gruppen 1:agångsväljare (+12 000, +25 000 respektive +25 000 väljare).

SDs stora framgångsval 2014 var det alltså tre betydande strömmar: SD nettovann från Moderaterna (+163 000 väljare), från Socialdemokraterna (+97 000 väljare) och från gruppen icke-röstare (+53 000 väljare). Klicka här om du vill ladda ned faktabladet i PDF-format istället.

Missa inga faktablad från Valforskningsprogrammet! Följ vår forskning på hemsidan (www.valforskning.pol.gu.se); twitter: @valforskning och på Facebook (Valforskningsprogrammet).