Hur ska det gå för Liberalerna?

Det här är ett gästinlägg författat av ANNIKA FREDÉN, UNIVERSITETSLEKTOR I STATSVETENSKAP, DOCENT vid KARLSTAD UNIVERSITET.

2,7 procent sympatiserar med Liberalerna, visar SCB:s partisympatiundersökning publicerad idag. Ännu färre (2,5 procent) säger att de skulle rösta på partiet om det vore val idag. Tidigare forskning visar att koalitionspartier har stor chans att klara spärren även om de ligger en bit under den, eftersom en del väljare röstar strategiskt. Gästpolitolog Annika Fredén, docent i statsvetenskap på Karlstads universitet, dyker djupare i vad vi vet om små partiers chanser att överleva.

Att en del inte röstar på det parti som ligger dem närmast är relativt vanligt: i svenska riksdagsval brukar ungefär 15-20 procent rösta på ett annat parti än det de gillar bäst. I siffrorna från dagens SCB-mätning (8 juni) syns dock relativt små skillnader mellan väljares val av parti idag och partisympatier. Skillnaderna brukar bli större ju mer vi närmar oss val, särskilt när det gäller små partier. Det är då som små partier, som Kristdemokraterna 2018, på kort tid kan få ett stort uppsving i opinionen.

I Sverige benämns fenomenet ibland ”kamrat fyra procent” och i den internationella forskningslitteraturen ”insurance voting” eller ”rental voting”. Väljaren vill försäkra sig om att ett parti klarar en spärr till parlamentet, och kan då tänka sig att låna ut sin röst till det. Ett skäl att rösta på detta sätt är att det lilla partiet då kan ingå i ett regeringsalternativ tillsammans med större partier, och bilda en koalition. Sådana mönster har setts i Tyskland, Österrike, och inte minst Sverige. Här kunde Alliansen 2010 fortsätta regera tack vare att Kristdemokraterna tog sig in med hjälp av den här typen av taktiska röster. Riksdagsvalet 2010 var speciellt eftersom vi då hade två tydliga motståndare redan inför valet: det rödgröna blocket mot Alliansen.

Inför nästa års val i Sverige är de möjliga regeringskonstellationerna mindre tydliga än vad de har varit vid de senaste valen: vi vet att Miljöpartiet och Socialdemokraterna samarbetat i regering i snart två mandatperioder, medan de tenderar att gå fram självständigt när det närmar sig valrörelse. Centern har deklarerat att partiet kommer gå fram som ett eget alternativ utan referenser till Alliansen i sitt valmanifest, vilket är en skillnad jämfört med tidigare val. Liberalerna har tagit ett steg i riktning mot samarbete och potentiellt regerande med Moderaterna, Kristdemokraterna, och möjligen Sverigedemokraterna. Frågan är hur villiga väljare inom detta alternativ är att låna ut röster till varandra? Både svensk och internationell forskning tyder på att partiernas signaler om vilka de ska samarbeta med har betydelse för väljares tendens att stötta små partier. Det händer också att små etablerade partier åker ut: ett exempel är parlamentsvalet 2013 i Tyskland där liberala partiet FDP åkte ut ur parlamentet med 0,2 procents marginal till spärren, som är 5 procent i Tyskland. En förklaring som nämns är att det stora partiet CDU inte var tillräckligt positiva till samarbete i valrörelsen. FDP kom tillbaka vid valet 2017.

En situation med tydliga block ser ut att öka väljares tendens att rösta på ett av partierna med en fallande opinionstrend. Det visar en av mina studier baserad på analys av partisympatier från den nationella SOM-undersökningen, om koalitionssignaler från valmanifest och opinionsmätningar från svenska val från 1988 till och med 2014, nyligen publicerad i tidskiften Frontiers in Political Science. Allt annat lika kan väljare bli extra benägna att rösta på ett parti som de sympatiserar någorlunda starkt med om det ingår i en koalition och när partiet har förlorat stöd i opinionen sedan senaste valet. När koalitionerna är mer löst organiserade syns inte samma typ av kompensatoriska röstning, som är extra betydelsefull om det rör sig om ett parti med opinionsstöd precis runt spärren. En annan faktor som är värd att ta hänsyn till i den här typen av strategisk röstning är att väljaren vill att politiken ska föras i en viss riktning. Den motiveringen blir tydligare när det gäller ett parti på kanterna: tendensen att rösta strategiskt ser ut att vara extra uttalad på vänsterpartier som V och högerpartier som KD, givet att de ligger i närheten av spärren. Detta kan tala till Liberalernas nackdel, då partiet fortfarande är att betrakta som ett parti i mitten av fältet, relativt sett.

Liberalerna kan ändå göra klokt i att alliera sig med ett regeringsalternativ inför valet 2022. Ett av mina opinionsexperiment från valrörelsen 2013–2014, som slumpmässigt tilldelade väljare fiktiva opinionsmätningar innan de fick uppge vilket parti de skulle rösta på om det vore val visar att ett parti som inte har en tydlig koppling till ett regeringsalternativ behöver nå betydligt högre nivåer i opinionsmätningar för att väljare ska anse att det är värt att rösta på partiet. Ett parti med en tydlig koppling till ett regeringsalternativ kan däremot fortfarande få extra röster av sympatisörer av det blocket även vid opinionsnivåer neråt två procent. En annan fråga är om det spelar roll om det är två partier i ett regeringsalternativ som har stöd runt spärren. Räcker de strategiska rösterna till båda? Det behöver inte vara en nackdel, visar en annan av mina studier. Den tyder på att viljan att koordinera röster till två små partier är minst lika stora som koordineringen kring ett litet parti, givet att det finns ett stort parti som kan låna ut sina röster.

En annan faktor som spelar roll i psykologin att tolka opinionsmätningar och rösta på ett litet parti, eller en underdog, är hur stort stöd väljaren uppfattar att partiet har i den lokala omgivningen. 2018 genomförde jag tillsammans med forskare i USA och Kanada ett laboratorieexperiment där väljaren sattes i en situation att i ett fiktivt val välja mellan ett stort säkert parti och ett litet parti. Ens egen sympati för det lilla partiet bestämdes slumpmässigt. Beroende på vilket val väljaren gjorde gavs poäng, som omvandlades till en mindre summa pengar efter experimentet. En del fick information om vilken sympati två andra väljare som hade liknande sympatier som väljaren själv gav partiet. En annan grupp fick slumpmässig information om två andra väljares sympatier för det lilla partiet. En tredje grupp fick ingen information om andra väljares sympatier. Totalt ingick sex personer i varje väljargrupp, som fick rösta i totalt 20 val. Medspelare varierades vid varje val. Experimentet visade att väljare tenderar att överskatta chanserna att ett litet parti väljs in om det partiet ser ut att ha stort stöd i ens lokala omgivning. Det är alltså inte bara globala opinionsmätningar som spelar roll för beslutet att rösta på ett visst parti, utan även en uppfattning av om fler i närheten ger det lilla partiet sitt stöd.

Det är möjligt att det är situationen ovan som bäst beskriver situationen idag: väljaren väljer mellan ett stort och ett litet parti som inte nödvändigtvis ingår i en koalition.  Det kan göra det lättare för små partier att falla. Inte desto mindre är fyraprocentsspärren ett fenomen. Vi ska inte underskatta väljares förmåga att koordinera sina röster kring denna.

 

Fotnot. Frågan om partisympati ställs enligt följande i SCB:s undersökning: ”Är det något av de politiska partierna som står dig närmare än de andra?” och om ej svar på denna ställs frågan ”Men vilket parti har du störst sympati för?”

Figur 1: Liberalerna är i kläm och tappar både till Moderaterna och till Centern, visar SCB:s senaste partisympatiundersökning av ”val idag” (publicerad 2 juni). Det kan bli svårt att få tillbaka taktiska röster för Liberalerna på valdagen då de borgerliga partierna inte längre bildar en enat regeringsalternativ. Bildkälla: SCB.

Figur 2. Andras sympatier för ett parti ser ut att betyda mycket för viljan att rösta på ett litet parti.Här syns information som deltagare i gruppen som slumpmässigt fick betingelsen ”homogent nätverk” såg inför valet i det laboratorieexperiment som beskrivs i texten.

 
Bildkälla: Fredén, Rheault och Indridason, 2020

 

 

 

Referenser och vidare läsning

Cox, G. 1997. Making Votes Count. Strategic Coordination in the World’s Electoral Systems. Cambridge: Cambridge University Press.

Fredén, A. 2021. How polling trends influence compensational coalition-voting. Frontiers in Political Science doi: 10.3389/fpos.2021.598771 

Fredén, A., Rheault, L. and I. Indridason. 2020. Betting on the underdog? The influence of social networks on vote choice. Political Science Research and Methods, online first.

Fredén, A and H. Oscarsson. 2018Partiuppsättningsmodeller för väljarbeteende. Rapport 2018:2,Valforskningsprogrammet, Göteborgs universitet.

Fredén, A.2016. Coalitions, Coordination and Electoral Choice: A Lab Experimental Study of Strategic Voting, 191-213 i (2016) Voting Experiments, (red.) A. Blais, J-F. Laslier, and K. Van der Straeten. Heidelberg: Springer.

Fredén, A. 2017. Opinion Polls, Coalition Signals and Strategic Voting. Evidence from a Survey Experiment. Scandinavian Political Studies Vol. 40(3),. 247–264.

Fredén, A. 2014. Threshold Insurance Voting in PR Systems. A study of voters’ strategic behaviour in the 2010 Swedish general election. Journal of Elections, Public Opinion and Parties Vol.24(4), 473–492.

Gschwend, T., L. Stötzer, och S. Zittlau.  2016. What Drives Rental Votes? How Coalition Signals Facilitate Strategic Coalition Voting. Electoral Studies 44, 293–306.

Kedar, O. (2005). When moderate voters prefer extreme parties. Policy balancing in parliamentary elections. American Political Science Review, 99(2), 185–199.

 

 

Liberaler gillar inte SD

Liberalerna har på ett litet okonventionellt sätt inviterat offentligheten att delta i en intern partipolitisk strid om ett strategiskt vägval som de själva hittat på att de är tvungna att göra. Resultatet är ett sällan skådat engagemang i partiets framtid.

På onsdag nästa vecka (31/3) presenterar SOM-institutet för första gången resultat från den senaste SOM-undersökningen 2020. Redan här kan du ta del av några av de resultat som jag kommer presentera. Målsättningen med presentationen är att sprida ljus över förändringar i det ideologiska landskapet och i förutsättningarna för parlamentariskt liv i Sverige.

Det är svårt att veta vad som pågår i L-kulisserna. Men det går inte att ta fel på ängsligheten hos ett parti som för närvarande har stark motvind i den allmänna opinionen. I skrivande stund har Liberalerna ett sammanvägt opinionsstöd på 2,9 procent i ett hypotetiskt tänkt riksdagsval idag (Mätningarnas Mätning). Det är förstås illa nog. Att partiet inte tycks veta vad det själv vill påverkar förstås möjligheterna att bygga förtroende. I årets förtroendebarometer slog Liberalerna ett nytt bottenrekord för ett riksdagsparti med 10 procent mycket/ganska stort förtroende.

Liberalerna tycks själva ha fastnat i berättelsen att Januariavtalet innebar ett svek och ett politiskt sidbyte. Oviljan (eller oförmågan?) att istället kommunicera Januariavtalet som en policyframgång för partiet är märklig, inte minst eftersom det antagligen är sakligt korrekt. Socialdemokraterna saknar helt incitament att bryta JA. En hel del liberal politik kommer därför att genomföras som möjligen inte hade kunnat genomföras annars. En liberal röst 2018 kan rent sakpolitiskt ha varit en bra väljarinvestering om man nu gillar liberalernas partiprogram så mycket att man vill att politiken genomförs.

Det krävs inte särskilt mycket fantasi för att pitcha Januariavtalet annorlunda: Ett liberalt borgerligt parti som i ett svårt parlamentariskt läge tog ansvar för att skapa en konstruktion (Januariavtalet) som i ett slag minskar inflytande från såväl socialism som nationalism samtidigt som en skadeskjuten ärkerival Socialdemokraterna kan förnedras dag ut och dag in genom att tvingas föra en regeringspolitik som ligger längre till höger (och är mer liberal) än vad S själva vill.

Den faktiskt förda regeringspolitiken är icke-socialistisk, till höger om mitten

JA hade kunnat marknadsföras annorlunda. Varför inte så här: Tillsammans med Centerpartiet skapade L balans i det svenska parlamentariska systemet: en väljarkår som står strax till höger om mitten, en riksdag som står strax till höger om mitten, och en förd regeringspolitik med tyngdpunkt strax till höger om mitten.

Men svensk politik handlar märkligt nog inte särskilt mycket om den faktiskt förda regeringspolitiken, utan om politiska identiteter, färgkombinationer och laguppställningar. Partier begär mandat för att stödja vissa slags regeringar men under inga omständigheter vissa andra. Att begära ett öppet förhandlingsmandat för att nå så stort inflytande som möjligt över den förda regeringspolitiken under kommande mandatperiod — som ju känns mer rimligt i ett parlamentariskt flerpartisystem — tycks vara främmande.

Hur som helst gäller frågeställningen just den här veckan hur Liberalernas kvarvarande sympatisörer, anhängare och medlemmar — egentligen ställer sig i frågan om ett Liberalt engagemang för en högerregering som är beroende av Sverigedemokraterna. Vi vet från omröstningar att det råder delade meningar om de förslag som presenteras. Mätningar om hur Liberalernas sympatisörer ställer sig till olika förslag avlöser varandra.

Liberalernas sympatisörer gillar alla januaripartier bättre än SD

Resultat från höstens SOM-undersökning, som presenteras vid ett seminarium på onsdag, kan sprida ljus i frågan om Liberala partisympatisörers gillande av andra partier. Det handlar inte om några överraskningar. Mätningarna visar ånyo att ogillandet av Sverigedemokraterna är mycket starkt bland Centerpartiets och Liberalernas sympatisörer. Dessa grupper av partisympatisörer ogillar faktiskt Vänsterpartiet i lägre utsträckning än vad de ogillar Sverigedemokraterna.

Figur: Sympatier (grönt) och antipatier (rött) för Sverigedemokraterna i olika grupper av partisympatisörer, 2020.

Källa: Nationella SOM-undersökningen 2020.
Det nya i mätningen är förstås inte att SD är ett ogillat parti. Nyheten är att trenden mot ett minskat ogillande av Sverigedemokraterna bland KD-sympatisörer har fortsatt. För första gången någonsin erhåller Sverigedemokraterna ett genomsnittligt ogillar-gillarvärde som är på plussidan (+0,2) i en annan grupp av sympatisörer än den egna. Bland M-sympatisörer överväger alltjämt antipatierna (-1,0).
Källa: Nationella SOM-undersökningen 2006-2020. Genomsnittliga placeringar av partierna längs en elvagradig ogillar-gillarskala från -5 (ogillar starkt) till +5 (gillar starkt).
Sverigedemokraterna behåller sin position som det i särklass mest ogillade partiet bland svenska väljare. Men det frostiga förhållandet till SD tinar långsamt. Medan övriga partiers sympatisörer har behållit sina starka antipatier för Sverigedemokraterna ser vi en mycket tydlig trend bland M- och KD-sympatisörer. Kanske inleddes rörelsen under slutet av Reinfeldt II, kanske kan vi tala om ett definitivt trendbrott i samband med valet 2014. För varje år sedan dess har SD-antipatierna förvagats.

Det är tydligt att det långsamt har vuxit fram en grupp av partier (M-KD-SD) vars sympatisörer närmar sig varandra försiktigt. Det handlar inte direkt om något passionerat kärleksförhållande. Fortfarande är var fjärde M-sympatisör (23 procent) som placerar Sverigedemokraterna på maxvärdet -5 (ogillar starkt). Motsvarande andel bland KD-sympatisörer hösten 2020 är 8 procent. Kontrasten är stor när vi ser till L-sympatisörer (69 procent ogillar starkt) och C-sympatisörer (69 procent ogillar starkt).

Att Liberalernas sympatisörer fortfarande ogillar SD förvånar ingen. Partierna står ideologiskt mycket långt ifrån varandra. Liberalernas preferenser i regeringsfrågan är ju heller inte någon väl förborgad hemlighet. Partiets förstapreferens i regeringsfrågan har alltid varit solklar. Om det är möjligt vill partiet bilda en regering tillsammans med de tre andra borgerliga partier. Väljare som önskar sig en så liberal inriktning som möjligt på en borgerlig regering 2022-2026 kan rösta på Liberalerna: ju större partiet blir desto större blir partiets inflytande över den förda regeringspolitiken.

Opinionsläget är volatilt och det är mer än femhundra dagar kvar till valet

Problemet är ju att i en demokrati får ingen sällan precis som de vill. Den parlamentariska realiteten innebär att det är svårt för alla att få sina högsta önskningar uppfyllda. Partiers uppgift är fortfarande att söka förvalta förtroende och representera sina väljare i syfte att nå så stort inflytande över den förda regeringspolitiken som möjligt. Med femhundra dagar kvar till valet 2022 kan mycket hända. Situationen är mycket volatil: opinionsförändringar på bara några tiondelar hit och dit förändrar dramatiskt vilka riksdagsmajoriteter som är möjliga att bilda.

Den rimliga hållningen från alla partier är ett öppet förhandlingsmandat: Väljare som önskar sig en så liberal inriktning som möjligt på den förda regeringspolitiken 2022-2026 kan rösta på Liberalerna: ju större partiet blir desto större blir partiets inflytande över den förda regeringspolitiken. Denna mekanism måste rimligen kunna gå att kommunicera till svenska väljare: ju fler röster ett parti får desto mer väljarmakt har delegerats till partiet.

Kategoriska utfästelser i regeringsfrågan bör undvikas

Vilka andra partier som ingår i de majoriteter som kan bildas efter valet kan vara helt avgörande för ett partis möjlighet till inflytande. Det går inte att veta hur ett val slutar, särskilt inte om det är 500 dagar bort. Givet det parlamentariska läget framstår det som orimligt ur förhandlingssynpunkt att i förväg låsa sig för mer eller mindre osannolika utfall. Är det verkligen ett rimligt sätt att förvalta sina egna väljares förtroende? I Liberalernas fall — med sin strategiskt fördelaktiga mittenposition mellan rödgröna och konservativa partier — förslösar man en potentiell vågmästarroll genom idén att man måste välja sida.

Som Jan Teorell, Hanna Bäck, Johan Hellström och Johannes Lindvall uttrycker det i boken ”134 dagar” (s.258) när de lämnar rekommendationer om hur en liknande utdragen regeringsbildning som efter valet 2018 ska kunna undvikas i framtiden:

Partierna behöver ledsaga sina medlemmar, anhängare och sympatisörer in i en ny parlamentarisk tid. Förvalskoalitioner funkade i ett starkt endimensionellt partisystem där två ungefär jämnstora block stod mot varandra. Blockpolitiken tjänade oss väl. Men det var och är ett parlamentariskt specialfall. I ett starkt fragmenterat flerdimensionellt partisystem framträder parlamentarismens inneboende dynamik tydligare. Sverige har blivit som många andra parlamentariska demokratier i grannskapet.

Liberalernas självvalda vägval är en illustration av att partierna fortfarande inte dragit lärdom av regeringsbildningen 2018. De lever i det förgångna. Att under existentiell ångest tvinga sig själv att välja sida framstår därför som en defensiv kortsiktig överlevnadsstrategi som på en och samma gång bidrar till att förstärka andra partiers inflytande, i första hand Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna.

Du som är sugen på fler analyser av det här slaget kan ta del av den presentation som jag presenterade för Liberalerna den 12 februari 2021 här.

Väljarna om det politiska landskapet

Midsommartid betyder släpp av olika slags publikationer från den pågående forskningsverksamheten. Idag släpper Valforskningsprogrammet en ny rapport med resultat från alla mätningar av väljarnas uppfattningar av partiernas vänster-högerpositioner. Den innehåller en hel del matnyttiga nyheter om hur väljarna uppfattar att det politiska landskapet förändrats i samband med och efter 2018 års val.

Fortsätt läsa

Oväntat små Greta-effekter på svensk miljöopinion

I ett nysläppt kapitel i den kommande SOM-antologin ”Regntunga skyar” analyserar Sara Persson, Simon Matti, Sverker Jagers och undertecknad hur ett stort antal indikatorer för svensk miljöopinion har förändrats i närtid, närmare bestämt mellan 2018 och 2019. Mellan de två höstmätningarna från SOM-institutet fick den globala klimatrörelsen ordentlig fart, inspirerad av Greta Thunbergs skolstrejker. Men gjorde den massiva globala mediala uppmärksamheten för Thunberg några avtryck på svenska folkets miljöattityder, klimatoro och gröna beteende?

Fortsätt läsa

Om potentiella framtida riksdagsmajoriteter i Coronakrisens spår

SCBs PSU-mätning i början av juni fungerar alltid som ett slags bokslut för opinionsvåren. Även om det finns en del mätningar kvar att redovisa under juni blir det normalt stiltje i väljaropinionen under sommaren.

Coronapandemin har möblerat om rejält i svenska folkets samhällsattityder i allmänhet och partisympatier i synnerhet. När vi lägger till SCB/PSU-mätningen från i morse i Valforskningsprogrammets sammanvägning av opinionsmätningar (Mätningarnas Mätning) ser vi en dramatisk scenförändring framför allt i stödet för Socialdemokraterna, Moderaterna och Sverigedemokraterna. Vid ett tänkt riksdagsval idag skulle S erhålla 31,3 procent av rösterna, vilket ligger klart över valresultatet från 2018. Miljöpartiet och Liberalerna skulle inte nå riksdagsrepresentation om det vore val idag.

Det exceptionella läget i väljaropinionen kan illustreras effektivt genom en jämförelse hur det har gått för sittande regeringars opinionsstöd under den tid vi har haft opinionsmätningar i Sverige. Med hjälp av Sifos mätserie av månatliga mätningar kan vi beräkna ett historiskt genomsnitt för hur regeringsstöd har utvecklats under mandatperioderna från 1967 och fram till idag.

Mot bakgrund av historisk statistik är tempot i uppgången i väljarstöd för den sittande regeringen helt unik. Fram till februari följde Löfven II rätt väl förväntningarna med ett långsamt försvagat stöd jämfört med valresultatet. Samlade stödet för S och Mp var före Corona till och med något lägre än det historiskt förväntade. Uppgången under Coronakrisens inledande månader berör enbart det stora regeringsbärande partiet. Fler väljare har svarat att de skulle rösta på Socialdemokraterna om det vore riksdagsval idag. SCBs panelstudie visar att det till stor del handlar om en mobiliseringseffekt: S har i krisens spår vunnit nya väljare från gruppen som i November 2019 inte visste vilket parti de skulle rösta på i ett tänkt riksdagsval (+2,6 procentenheter), samtidigt som man vunnit väljare från SD (+1,8 pe), M (+1,0) och V (+0,9). Direktflöden mellan M och S är ovanliga väljarströmmar som annars är intimt förknippade med regeringsskiften.

SCB/PSU maj 2020. Statistiskt signifikanta nettoflöden mellan partierna november-maj.

Opinionsläget kan förstås ändras igen, även om Coronapandemins effekter på den politiska dagordningen sannolikt blir både dramatiska och långvariga. I ett läge där framtiden ter sig mycket osäker kan det vara god idé att ägna sig åt hjärngymnastik för många olika parlamentariska scenarier. Det parlamentariska läge som skulle bli resultatet av det nuvarande opinionsläget är intressant och väcker en del tankar om hur våra riksdagspartier bör agera i förhållande till varandra i utskott, utspel, debatter och samarbeten. Mitt huvudbudskap är att partierna inte kan så noga veta vilka andra partier man kommer att behöva bygga majoriteter tillsammans med i en inte allt för avlägsen framtid. Partierna behöver omsorgsfullt bygga upp ett samarbetskapital och en grundtillit för att kunna agera i sina väljares intressen i framtida förhandlingar och samarbeten. För de partier som vill påverka den förda regeringspolitiken under 2020-talet är det inte läge att bränna broar. Fiender idag blir vapenbröder i morgon. Tillit till varandras partiorganisationer, förutsebarhet när det gäller att hedra ingångna avtal och överenskommelser och personkemi mellan enskilda partiföreträdare blir viktigt.

Vi bygger vår analys på mycket framgångsrika statsvetenskapliga teorier om koalitionsbildning och partisamarbeten. I en sexpartiriksdag där varken Liberalerna eller Miljöpartiet når riksdagsrepresentation är möjligheterna till långsiktigt livskraftiga riksdagsmajoriteter starkt begränsade om man tar hänsyn till ideologiska avstånd mellan partierna. Det bör man. Ideologisk närhet är den enskilt viktigaste faktorn för att kunna förutse vilka partier som engagerar sig i mer långvariga politiska samarbeten.

För närvarande omöjliggör långa ideologiska avstånd längs vänster-högerdimensionen och/eller den kulturella värderingsdimensionen (GAL-TAN) en del partisamarbeten som rent matematiskt vore teoretiskt möjliga. Hur mäter vi ideologiska avstånd? Vi har här tagit hjälp av partipositioner hämtade från senast tillgängliga CHES-data från 2019. Vi har sedan uteslutit sådana partikonstellationer vars flankpartier står längre ifrån varandra än 45% av de ideologiska skalornas bredd. Man kan ifrågasätta brytpunkten, men det rensar åtminstone bort kombinationer som förefaller politiskt orimliga.

Svaret på frågan om möjliga regeringsunderlag visas i graferna nedan. Med dagens opinionsläge finns det bara fem partikonstellationer som är möjliga majoriteter givet ideologiska restriktioner. Tre av dem är onödigt stora (over sized) eftersom de innehåller fler partier än vad som behövs rent matematiskt för att nå majoritet. Blott två av kombinationerna (V S C och S M) uppfyller kriterierna för en minimalt vinnande koalition (minimum winning coalition).

De två stora regeringsbärande partierna har givetvis nyckelroller i en framtida sexpartiriksdag. Intressant nog inbegriper fem av fem möjliga majoriteter Socialdemokraterna, som därför får betraktas som den stora vinnaren i det aktuella opinionsläget. Fyra av fem möjliga majoriteter inbegriper Moderaterna. Tre av kombinationerna behöver Centerpartiet för att nå över 175 mandat.

I vår analys är Centerpartiets avstånd till Sverigedemokraterna så stort att alla kombinationer med C och SD utgår. Det innebär i praktiken att det är kört för ett konservativt block. Centerpartiets politiska val handlar om huruvida man vill utgöra ett regeringsunderlag tillsammans med Vänsterpartiet och Socialdemokraterna och i så fall återuppleva tiden som stödparti åt en S-regering under 1990-talskrisens sanering av statsfinanserna? Ideologiskt står Centerpartiet närmare V än SD men denna tanke är ändå svårsmält.

Storkoalition mellan de två regeringsbärande partierna S och M är förstås alltid möjlig. Det skulle bli en stabil majoritet med 194 mandat. Partierna står tillräckligt nära varandra i det ideologiska rummet. Men konsekvenserna för svenskt politiskt liv kan bli mycket negativa. Många menar att storkoalition av princip bör undvikas in i det längsta eftersom det skulle vara skadligt för svensk demokrati.

Gambias flagga är röd, blå och grön. Precis som en riksdagsmajoritet bestående av S, M och C.

Coronakrisen förändrar förutsättningarna i grunden för svensk politik under 2020-talet. Som det ser ut nu väntar en lång och djup kris för ekonomin, välfärden och sysselsättningen. Krispolitik är inte särskilt roligt att genomföra i regeringsställning. Situationen ökar givetvis efterfrågan på långsiktigt ansvarstagande och breda politiska överenskommelser som kan ligga som stabil grund för återhämtning. Det är just i sådana lägen som det inte är orimligt att tänka sig att onödigt stora (over sized) regeringskoalitioner blir verklighet. En bred balanserad Gambiakoalition bestående av S C M, som har ideologisk förankring till vänster, i mitten och till höger, skulle kunna vara den överstora krismajoritet (223 mandat) som blir resultatet av kombinationen oklart parlamentariskt läge och djup ekonomisk kris. Gissa vilket parti som rimligen behöver ha statsministerposten i en sådan regering?

Centerpartiets ideologiska resa 1999-2019

Häromdagen släppte Chapel Hill Expert Survey sitt nya dataset för 2019 med expertbedömningar av totalt 277 partiers ideologiska positioner längs ett stort antal åsiktsdimensioner (Bakker et al, 2020). Med hjälp av datamaterialet kunde vi undersöka hur experternas bedömningar av svenska partiers positioner förändrats sedan CHES påbörjade sina systematiska mätningar 1999. Vårt fokus låg på de två mest centrala dimensionerna om man vill förstå och förklara vad som hänt i svensk politik: den så hemtama vänster-högerdimensionen och den nya framväxande kulturella värderingsdimensionen, som ibland går under namnet GAL-TAN-dimensionen (Green Alternative Libertarian vs Traditionalist Authoritarian Nationalist).

Fortsätt läsa

Lucka #23: Att ta plats i världspolitiken

Det här inlägget är författat av ANN-MARIE EKENGREN, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.

I det VR-finansierade projektet ” The Quest for Power in International Politics: Campaigns by and Selection of Non-Permanent Members to the United Nations Security Council” undersöker jag och mina kollegor Ulrika Möller (Göteborgs Universitet), Fredrik Dybfest Hjorthen (Oslo Universitet Baldur Thorhallsson (Univ. Of Iceland), Tarja Seppä och Touko Piiparinen (båda Tampere University) varför stater vill ha en plats i säkerhetsrådet.[1] Handlar det om inflytande över dagordning, procedurer för beslutsfattande eller innehållet i besluten i säkerhetsrådet? Eller handlar det snarare om att en plats ger möjlighet att stärka sina nätverk med andra länder? En ytterligare tänkbar förklaring till staters önskan att sitta i säkerhetsrådet är en strävan efter ökad status och att vara någon att räkna med.[2]

Fortsätt läsa

Lucka #21: Affektiv partipolarisering

Det här gästblogginlägget är författat av professor SÖREN HOLMBERG

Att tala om polarisering är populärt – men inte om minskande polarisering utan om ökande polarisering. Vi påstås leva i en tid av ökad polarisering mellan olika ideologier, värderingar, åsikter, politiska partier, sociala grupper och inte minst mellan stad och landsbygd – för att bara nämna några av alla polariseringar som pågår. Om det är sant eller falskt är svårt att säkert avgöra. Relevant forskning är sparsam, användbara data bristfälliga och debattörers tidsperspektiv ofta korta. Men de flesta tycks vara överens om att sociala medier är en av de skyldiga som driver fram en tilltagande polarisering med filterbubblor, faktaresistens och hot och hat på nätet.

Dock, på ett område kan vi ge klarare besked. Svenska väljares affektiva avstånd till de gamla etablerade politiska partierna har inte ökat (”polariserats”) under de senaste fyrtio åren, snarare tvärtom. Tack vare data från det göteborgska Valforsningsprogrammet har vi exakta mått på väljarnas affektiva bedömningar av de politiska partierna på en elvagradig ogillar-gillarskala. Bland samtliga svarspersoner har uppskattningen av ytterkantspartierna V och M blivit något mer positiv mellan 1979 och 2018 medan gillandet av övriga partier stått still eller minskat något. Skillnaderna i uppskattning av de sju äldre etablerade partierna har därmed minskat, inte ökat, under de senaste fyrtio åren. Ingen polarisering alltså.

Fortsätt läsa

Lucka #15: Så reformerar vi det svenska valsystemet

I det här blogginlägget redovisas några tankar på hur det svenska valsystemet skulle kunna reformeras för att stärka den representativa demokratin inför framtiden. Med nedanstående sjupunktslista hoppas jag kunna bidra till att dra igång en bred diskussion om vilka problem som finns med dagens system och hur det kan förbättras.

Elektorala reformer innebär alltid en balansgång där det är svårt att maximera alla goda värden samtidigt. Samlat förväntas förslagen bidra till att stärka saker som valhemlighet, legitimitet, effektivitet och väljarnas möjligheter till ansvarsutkrävande utan att för den skull gå ut över kärnvärden som politisk jämlikhet och folkviljans förverkligande.

I huvudsak utgår förslagen några centrala principer som är relativt okontroversiella och som rimligen har bred politisk förankring. En sådan är att bibehålla en så stark proportionalitet i valsystemet som möjligt. Hit hör även förslagen om att renodla, förenkla och modernisera valsystemet, i synnerhet när det gäller vårt nuvarande system med valsedlar. Nu kör vi!

Fortsätt läsa

Lucka #14: Provprat om etnisk identitet

Detta är ett gästblogginlägg av PETER ESAIASSON, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, aktuell med boken ”Förorten — ett samhällsvetenskapligt reportage” (Timbro, 2019)

Ok att provprata en stund? Frågan signaler att man vill säga något viktigt men att man ännu inte vet riktigt hur det skall sägas. Idéen om provprat lanserades av Stina Oscarsson för några år sedan.[1] Jag tycker den är både sympatisk och angelägen.

Ämnet för mitt provprat är självuppfattad etnisk identitet.[2] Behovet att prata om ämnet följer av att  Sverige på några decennier har gått från att vara etniskt homogent till att bli etniskt heterogent. Hur människor uppfattar sin etniska tillhörighet är en väsentlig del av de nya förutsättningarna för att hålla samman landet. Mitt provprat är ett försök att bidra konstruktivt till samtalet i frågan. (Hoppas att ni för diskussionens skull accepterar själva utgångspunkten. Hur välgrundad den är får vi granska en annan gång.)

Fortsätt läsa