Hur slutar Europaparlamentsvalet 2019?

Fredag kväll 24 maj 2019. I SVT börjar snart den avslutande debatten mellan partiernas toppkandidater. För de flesta väljare är det nya bekantskaper. Mycket står på spel. Kandidater betyder mer i samband med EP-val än vad vi är vana vid från andra val. Sverige är en valkrets. Potentiellt har personkryss större påverkan. Kandidaternas framtoning, personligheter och expertisområden kan förmå väljare som överväger att rösta på partiet att göra slag i saken eller dra öronen åt sig.

Hur slutar valet? De fem senaste mätningarna från opinionsinstituten (publicerade mellan 19-24 maj) har vi på Valforskningsprogrammet vägt samman (se TV4s bevakning här). Sammanvägningen ger en fingervisning om hur det kommer gå i Europavalet. Men kom ihåg att träffsäkerheten brukar vara sämre i EP-val eftersom röstviljan är lägre och andelen osäkra större: I skrivande stund är det enligt instituten 25-30 procent av väljarna som ännu inte bestämt partivalet. Vi vet från våra omfattande analyser av de fem tidigare Europaparlamentsvalen att väljarna är senare till beslut.

Vänsterpartiet: 7,4 procent +1,1 pe
Socialdemokraterna: 23,4 procent -0,8 pe
Centerpartiet: 9,3 +2,8 pe
Liberalerna: 4,2 -5,7 pe
Moderaterna: 15,3 +1,6 pe
Kristdemokraterna: 10,2 +4,3 pe
Miljöpartiet: 9,9 -5,5 pe
Sverigedemokraterna 17,6 +7,9 pe

Om sammanvägningen av opinionsmätningarna vore valresultat: Jämfört med det senaste Europaparlamentsvalet i maj 2014 kan vi förvänta oss att tre partier tillhör de stora förlorarna: Liberalerna (-5,7 pe), Miljöpartiet (-5,5 pe) och Feministiskt initiativ (-4,3 pe). I mandat betyder förlusterna att L tappar ett mandat, MP två mandat och FI sitt enda mandat.

Två partier hör till de stora vinnarna om sammanvägningen blir valresultat. Sverigedemokraterna mer än dubblerar sitt röststöd och stannar på 17,6 procent (+7,9 procent), får fyra mandat och blir näst största parti. Även Kristdemokraterna gör sitt bästa valresultat någonsin i ett EP-val med 10,2 procent (+4,3). Centerpartiet når också sitt bästa valresultat i ett Europaparlamentsval med 9,3 procent (+2,8).

Om sammanvägningen vore valresultat blir det följande tjugo kandidater som tar de svenska platserna i Europaparlamentet 2019-2024. Det gäller förstås under förutsättning att väljarna inte möblerar om på sina listor. Till den konservativa partigruppen (EPP) ansluter fem svenska kandidater: Skyttedal och Lega (KD) samt Tobé, Polfjärd, Warborn (M). Till den liberala partigruppen (ALDE) ansluter Federley, Al-Sahlani (C) och Karlsbro (L). Till den socialdemokratiska gruppen (S&D) ansluter Fritzon, Danielsson, Guteland, Bergkvist och Incir. Den gröna gruppen (G/EFA) får två svenska representanter: Bah Kuhnke och Holmgren (MP). Till vänstergruppen (GUE/NGL) ansluter Björk (V). Till den konservativa partigruppen (ECR) ansluter Lundgren, Stegrud, Weimers och Nissinen. Just i detta nu är det Süssner-Rubin (V) som har det tjugoförsta mandatet, det så kallade ”Brexit”-mandatet som tilldelas Sverige om och när Storbritannien lämnar EU.

mämäkandidater24maj

Som en sista not kan vi passa på att påminna om att det finns ingen risk att 20 mandat inte skulle räcka för att ge alla partier som får fler än fyra procent av rösterna minst ett mandat. Simuleringar av 10 miljoner EP-valresultat där 8 partier klarar fyraprocentspärren visar att den magiska gränsen går vid 19 mandat. Vid 18 mandat finns det dock fortfarande en teoretisk möjlighet — även om vi här talar om helt extrema statistiska fördelningar — att ett parti blir mandatlöst trots att det får fler röster än fyra procent. Simuleringarna visar att om det bara finns 14 mandat att dela ut finns det sällsynta scenarior då ett parti kan få ända upp till 4,95 procent av rösterna och ändå bli utan mandat. Ha nu en trevlig fredagkväll och glöm inte att rösta i Europaparlamentsvalet 2019!

kanintehända

 

 

EP-valet 2019: Vem vinner på lågt valdeltagande?

Småöar som Malta och Färöarna har haft högre valdeltagande än Sverige i sina senaste parlamentsval. Det har även länderna med röstplikt Luxemburg och Belgien. I den Europeiska valdeltagandeligan (se figuren nedan) hittar vi sedan Sverige på femte plats med den senaste noteringen 87,18 procent valdeltagande i 2018 års riksdagsval.

Men i Europaparlamentsval är valdeltagandet som bekant lägre än i riksdagsval. Senast var det bara 51,1 procent som använde sin rösträtt. Det var ett klart fall framåt jämfört med de tidigare fyra svenska EP-valen. Men med svenska mått mätt är deltagandet fortfarande lågt. Vi har lärt oss mycket om varför det är så stora skillnader (se tidigare inlägg). Frågan för det här blogginlägget är om och i så fall hur ett lågt valdeltagande har konsekvenser för själva resultatet: Vem vinner på lågt valdeltagande?

Sverigedemokraterna förlorade mest på det låga valdeltagandet 2018.

I figuren nedan visar de grå staplarna hur valresultatet i 2014 års EP-val skulle ha förändrats om alla röstberättigade medborgare hade gått och röstat, det vill säga om valdeltagandet varit 100% och inte 51,1%. Positiva staplar indikerar att partiet skulle ha nått ett bättre valresultat om alla väljare röstat medan negativa staplar indikerar att partiet skulle ha nått ett sämre valresultat vid en tänkt situation där alla röstar. Den här analysen kan göras på många olika sätt. Det handlar förstås om en hypotetisk situation. Data om icke-röstares partisympatier kommer i det här fallet från en direkt fråga om hur de skulle ha röstat OM de röstat i valet. Liknande frågeteknik har använts under lång tid och resultaten finns avrapporterade i många tidigare publikationer från Valforskningsprogrammet.

Den så kallade ”Sommarpanelen” från Valundersökningarna 2014 visar att Sverigedemokraterna skulle ha fått ett +8,3 procentenheters bättre valresultat om alla gått och röstat. Omvänt betyder det att SD förlorade på att valdeltagandet i EP-valet inte blev högre än det var 2014. Två andra partier har också positiva staplar — Moderaterna och Socialdemokraterna — och hade följaktligen också gjort något bättre resultat om alla röstberättigade hade använt sin rösträtt.

Notera också att flera partier skulle ha nått ett sämre valresultat om väljarmobiliseringen varit större än vad den i själva verket var. Miljöpartiet hade gjort ett -3,6 procentenheter sämre valresultat i EP-valet 2014 om alla väljare hade röstat. På sätt och vis kan man alltså säga att Miljöpartiet vann på att valdeltagandet var lågt medan Sverigedemokraterna förlorade på att valdeltagandet var lågt.

Hur högt blir valdeltagandet den här gången?

Vi kan inte veta hur högt valdeltagandet blir i årets Europaparlamentsval den 26 maj. Men en inte så djärv gissning är att deltagandet inte kommer att bli lika högt som i riksdagsvalet 2018. Det landar snarare i närheten av valdeltagandet i det förra Europaparlamentsvalen, kring 50 procent. Det förutsätter att alla demokratins huvudaktörer — medborgare, partier, kandidater och medier — presterar på topp under valrörelsen.

Varför är högt valdeltagande bra?

Lågt valdeltagande tenderar att leda till större demografiska och åsiktsmässiga skillnader mellan de som röstar och de som inte gör det. Det måste ju inte vara så, rent teoretiskt. Men eftersom benägenheten att avstå från att delta i val inte är lika stark i alla grupper följer detta närmast av matematisk nödvändighet: i val med lågt valdeltagande är det främst svårmobiliserade grupper som faller bort; grupper som låtit sig mobiliseras av personer i sin sociala omgivning om bara valtemperaturen hade varit högre. Empirin talar här sitt tydliga språk i val efter val, i land efter land, i decennium efter decennium.

Mina politologkollegorna Maria Solevid och Richard Öhrvall har effektivt visat hur individfaktorer som ålder, utbildning och inkomst får mer ”svängrum” och har en större betydelse för valdeltagandet i val där deltagandet är lågt än i val där deltagandet är högt — precis vad vi kan förvänta oss från Herbert Tingstens ”law of dispersion”. Resultaten nedan, hämtade från analyser av valdeltagandet i regionvalet i Västra Götaland 2010 och i omvalet året därpå, illustrerar detta på ett bra sätt.

I riksdagsvalen är valdeltagandet så högt att detta faktum effektivt begränsar hur stora skillnader som kan uppstå mellan röstare och icke-röstare. Även om individfaktorer som graden av social integration och social status fortfarande påverkar benägenheten att rösta på ett påtagligt och förutsebart sätt även i ett svenskt riksdagsval (se bara på skillnaderna mellan olika platser i våra storstäder) uppstår det inte lika stora skillnader som om valdeltagandet är på en lägre nivå. Det är därför de grå staplarna för riksdagsvalen är såpass små i jämförelse. Våra analyser visar att det framför allt är Sverigedemokraterna som skulle ha nått ett bättre valresultat i riksdagsvalet 2014 om fler gått och röstat den gången.

S inte nödvändigtvis stora förlorare vid lågt valdeltagande (längre)

Historiskt har (det större) Socialdemokraterna ”lidit” mest av lågt valdeltagande i Europaparlamentsvalen. I de första EP-valen handlade det om en förlust i storleksordningen 5-10 procentenheter. Den effekten var försvunnen i EP-valet 2014. Och i riksdagsval gäller inte längre den ”gamla sanningen” att Socialdemokraterna skulle förlora på dålig väljarmobilisering. Den gällde möjligen på 1960-talet. Men i de senaste valen är effekterna klart lägre, vilket inte utesluter att det skulle kunnat bli annorlunda om fler röstat (läs vidare Mikael Perssons inlägg om effekter av valdeltagande som bygger på ett annat tillvägagångssätt för att simulera högre valdeltagande).


EP-valet 2019: Självuppfyllande profetior

Valforskningsprogrammet vid Göteborgs universitet planerar i detta nu den sjätte nationella väljarstudien i samband med svenska Europaparlamentsval. Väljarbeteende i Europaval är särskilt spännande att studera, inte minst eftersom väljarkåren i princip är densamma samtidigt som valkontexten kan skilja sig en hel del från våra samtidiga val till lokala, regionala och nationella val. Det kanske mest uppenbara är att det har varit lägre valdeltagande i EP-valen än vad vi är vana vid.

Inför och i samband med EP-val agerar demokratins aktörer — partier, kandidater, medier, medborgare — på ett annorlunda sätt, valrörelserna har en annan karaktär, det är en annan mix av sakfrågor, och så vidare. Därför brukar Europaparlamentsvalen avvika resultatmässigt från såväl nationell väljaropinion som Riksdagsval. Vi har lärt oss en hel del om varför i de rapporter och böcker skärmklippsom blivit resultatet av tidigare studier, i synnerhet i samband med 2014 års supervalår då det förflöt blott 112 dagar mellan Europaparlamentsvalet i maj och riksdagsvalet i september.

Gynnsamt för små partier

Väljarna fattar andra slags röstningsbeslut i Europaparlamentsval. Fyra av tio väljare (40 procent) valde att rösta på olika partier i Europaparlamentsvalet 2014 och Riksdagsvalet 112 dagar senare!. Det allmänna mönstret i EP-val — även utanför Sverige — är att stora partier och regeringsbärande partier tenderar att klara sig sämre än i nationella val. Huvudskälen är att det inte bildas någon regering på basis av resultatet i ett Europaparlamentsval och att valrörelseagendan rimligt nog skiljer sig från de nationella valen. I Sverige har Socialdemokraterna och Moderaterna haft svårt att nå lika goda resultat som i riksdagsvalen. För mindre partier — och för olika typer av små utmanarpartier — tycks Europaparlamentsvalen ha varit en mer gynnsam miljö. Då, för snart fem år sedan, var det Miljöpartiet och Folkpartiet som i sedvanlig ordning gjorde klart bättre ifrån sig i EP-valet än i Riksdagsvalet. Historiskt har utmanarpartier som Junilistan, Piratpartiet och Feministiskt initiativ lyckats vinna svenska mandat i Europaparlamentet.

bild7

Självuppfyllande profetior om lågt valdeltagande

Diskussioner om det historiskt låga valdeltagandet i Europaparlamentsvalen har vid flera tillfällen satt grundackordet för svenska EP-valrörelser. Valrörelserna har öppnat upp med rätt deppiga beskrivningar av Europaparlamentsvalen som ett andra rangens val (second order election) som har svårt att intressera och engagera väljarna,  som behandlas styvmoderligt av medierna och där partier och kandidater satsar mindre på sina valkampanjer (statsvetare med ryggsäcken full med i vårt tycke jättespännande forskningsresultat har absolut bidragit). När ett sådant narrativ väl är etablerat på ett tidigt stadium är det svårare att bryta. Molltonerna blir en självuppfyllande profetia som kan kringskära möjligheterna att förvandla valrörelsen till ett fyrverkeri av spänstiga diskussioner om Sveriges, Europas och världens framtida öden och äventyr.

Så låt oss ”få detta ur systemet” på ett tidigt stadium: Ja, det ÄR svårare att engagera väljare vid EP-val än vid samtidiga val till nationell, regional och lokal nivå. Så har det varit varje gång sedan det första svenska Europaparlamentsvalet 1995. Och även under supervalåret 2014 — då valdeltagandet i Europaparlamentet ökade och passerade 50-procentstrecket — fanns tydliga skillnader i hur väljarna upplevde valrörelserna i maj och september. I figuren nedan har vi samlat ihop jämförelser EP-val–RD-val för några nyckelindikatorer på valrörelseaktivitet. De bygger på data från vår unika sommarpanel från 2014 där samma personer återintervjuades med omkring 100 dagars mellanrum. På snart sagt varje punkt finns signifikanta skillnader i bedömningar av EP-val och RD-val.

bild15

Det är lätt att fastna i resonemang av typen att ”förra gången var valdeltagandet högre därför att det var supervalår”, ”väljarna är val- och politiktrötta efter riksdagsval och 130 dagar regeringsbildning”. Jag ser goda förutsättningar för en intressant och spännande EP-valrörelse med ungefär samma historiskt höga valdeltagande som 2014. Vi har Brexit-dramatiken, auktoritära omsvängningar i Ungern och Polen (”EP-valet som den liberala demokratins stora försvarsstrid!?”), diskussioner om klimat, migration och brottsbekämpning, nationalistiska partier som utmanar maktförhållandena i Europaparlamentet, handelsfrågor, en potentiellt spännande kamp mellan spitzenkandidaten ute i Europa och mellan partiernas toppkandidater här på hemmaplan. Nej, det är nog bara en kombination av allmänt tungsinne, lättja och grävande i historiska EP-valrörelser som kan förvandla denna anrättning till något oaptitligt. Europaparlamentsvalrörelserna blir vad vi gör dem till. Sveriges 21 mandat i Europaparlamentet spelar större roll än någonsin tidigare.

Systematisk kunskap är förstås en bra grund. Ambitiösa som vill läsa våra beskrivningar och analyser av de fem tidigare EP-valen kan följa några av länkarna nedan. Och: vi har ännu inte namngivit våra Europaparlamentsval så vi lättare kan komma ihåg dem. Det kanske är dags!? Om Politologerna-läsarna har kreativa förslag är vi idel öra.

 

Källor/litteratur:

Berg, Linda & Rutger Lindahl, Red. (2014) Förhoppningar och farhågor: Sveriges första 20 år som medlem i EU. Göteborgs universitet: CERGU.

Berg, Linda & Henrik Oscarsson (2015). Supervalåret 2014. Demokratistatistik nr 21. Stockholm: SCB.

Gilljam, Mikael & Sören Holmberg (1998) Sveriges första EU-parlamentsval. Stockholm: Norstedts Juridik.

Hix, Simon & Michael Marsh (2010) ”Second-order effects plus pan-European political swings: An analysis of European Parliament elections across time.” Electoral Studies 30: 4-15.

Hobolt, Sara B. & Jae-Jae Spoon (2012) ”Motivating the European voter: Parties, issues and campaigns in European Parliament elections.” European journal of Political Research 51(6): 701–727.

Holmberg, Sören, Per Hedberg, Henrik Oscarsson, Martin Bennulf, Staffan Kumlin, et al. (2001) EuropaOpinionen. Göteborgs universitet: Statsvetenskapliga institutionen.

Oscarsson, Henrik & Sören Holmberg (red) (2010). Väljarbeteende i Europaval. Göteborgs universitet: Statsvetenskapliga institutionen.

Oscarsson, Henrik & Sören Holmberg (2006). Europaval. Göteborgs universitet: Statsvetenskapliga institutionen (med bidrag av Per Hedberg & Stefan Dahlberg).

 

Svenska väljares önskeregering inför 2018 års val

Inför morgondagens presskonferens med Annie Lööf kan Valforskningsprogrammet presentera helt purfärska resultat om vilka partier väljarna önskade sig skulle regera Sverige efter valet 2018. En from förhoppning är att systematiska empiriska studier byggda på stora statistiska tvärsnitt av den svenska väljarkåren ska skänka överblick och perspektiv i en tidvis uppskruvad debatt. Då kan det vara viktigt att fundera över vilka signaler de svenska väljarna ville sända till det politiska systemet genom sitt agerande vid valurnorna den 9 september. Läs mer

Snabbtänkt om statsministerkandidaterna

snabbtänktDet här är ett gästinlägg av JENNY MADESTAM, en kort text som fungerar som aptitretare inför släppet av boken ”Snabbtänkt — reflektioner från den svenska valrörelsen 2018”, en gratis nedladdningsbar rapport med resultat, analyser och reflektioner kring valet 2018. Mer än 80 forskare från 12 svenska lärosäten medverkar i projektet som leds av redaktörerna Lars Nord, Marie Grusell, Kajsa Falasca och Niklas Bolin. Läs mer om bokprojektet här. Slutrapporten släpps redan torsdagen den 20 september i samband med ett seminarium på Myntkabinettet i Stockholm. Redaktörerna presenterar boken även under Statistiska centralbyråns Demokratidag den 21 september.

 

De senaste valrörelserna har liknat ett presidentval där två partiledare står som huvudmotståndare i önskan om att bli Sveriges nästa statsminister. Detta har präglat valrörelsens logik, inte minst hur den har gestaltats via massmedier. Det har handlat om Göran Persson eller Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin eller Reinfeldt, Stefan Löfven eller Reinfeldt. I detta val har striden stått mellan Stefan Löfven och Ulf Kristersson, även om det parlamentariska läget efter valet är betydligt mer svårtippat detta val jämfört med tidigare svenska val. Detta i sig tycks även ha bidragit till att ”presidentialismen” är något mer nedtonad i årets valrörelse, sakfrågor och vem som överhuvudtaget kommer att kunna regera har mer hamnat i fokus. Läs mer

När äger de flesta partibyten rum?

En av de mer robusta resultaten från väljarforskningen är att intensiva valkampanjer visserligen betyder mycket för att intressera, engagera och informera väljare (Norris et al. 1999; Brady & Johnston 2006; Vreese 2007) men samtidigt betydligt mindre när det gäller att på kort tid omvända väljare, det vill säga framkalla partibyten från ett parti till ett annat (Lazarsfeld, Berelson & Gaudet 1944; Farrell & Schmitt-Beck 2002; Oscarsson 2013). Effekten av valkampanjer på väljarnas röstningsbeteende är fortfarande högst begränsat trots att allt fler bestämmer partivalet sent. Detta huvudresultat är giltigt även för Sverige.

Läs mer

Hur mycket kan hända på en månad?

Idag är det en månad kvar till 2018 års riksdagsval. Vi befinner oss precis i början av det som normalt räknas som valrörelse: de fyra sista veckorna före valet. Huvudfrågan för detta inlägg är hur mycket som egentligen kan hända på fyra veckor? Vi kommer ta hjälp av vad vi hittills lärt om svenska väljares beteenden i slutskedet av valrörelserna.

Läs mer