Väljarna om det politiska landskapet

Midsommartid betyder släpp av olika slags publikationer från den pågående forskningsverksamheten. Idag släpper Valforskningsprogrammet en ny rapport med resultat från alla mätningar av väljarnas uppfattningar av partiernas vänster-högerpositioner. Den innehåller en hel del matnyttiga nyheter om hur väljarna uppfattar att det politiska landskapet förändrats i samband med och efter 2018 års val.

Läs mer

Oväntat små Greta-effekter på svensk miljöopinion

I ett nysläppt kapitel i den kommande SOM-antologin ”Regntunga skyar” analyserar Sara Persson, Simon Matti, Sverker Jagers och undertecknad hur ett stort antal indikatorer för svensk miljöopinion har förändrats i närtid, närmare bestämt mellan 2018 och 2019. Mellan de två höstmätningarna från SOM-institutet fick den globala klimatrörelsen ordentlig fart, inspirerad av Greta Thunbergs skolstrejker. Men gjorde den massiva globala mediala uppmärksamheten för Thunberg några avtryck på svenska folkets miljöattityder, klimatoro och gröna beteende?

Läs mer

Om potentiella framtida riksdagsmajoriteter i Coronakrisens spår

SCBs PSU-mätning i början av juni fungerar alltid som ett slags bokslut för opinionsvåren. Även om det finns en del mätningar kvar att redovisa under juni blir det normalt stiltje i väljaropinionen under sommaren.

Coronapandemin har möblerat om rejält i svenska folkets samhällsattityder i allmänhet och partisympatier i synnerhet. När vi lägger till SCB/PSU-mätningen från i morse i Valforskningsprogrammets sammanvägning av opinionsmätningar (Mätningarnas Mätning) ser vi en dramatisk scenförändring framför allt i stödet för Socialdemokraterna, Moderaterna och Sverigedemokraterna. Vid ett tänkt riksdagsval idag skulle S erhålla 31,3 procent av rösterna, vilket ligger klart över valresultatet från 2018. Miljöpartiet och Liberalerna skulle inte nå riksdagsrepresentation om det vore val idag.

Det exceptionella läget i väljaropinionen kan illustreras effektivt genom en jämförelse hur det har gått för sittande regeringars opinionsstöd under den tid vi har haft opinionsmätningar i Sverige. Med hjälp av Sifos mätserie av månatliga mätningar kan vi beräkna ett historiskt genomsnitt för hur regeringsstöd har utvecklats under mandatperioderna från 1967 och fram till idag.

Mot bakgrund av historisk statistik är tempot i uppgången i väljarstöd för den sittande regeringen helt unik. Fram till februari följde Löfven II rätt väl förväntningarna med ett långsamt försvagat stöd jämfört med valresultatet. Samlade stödet för S och Mp var före Corona till och med något lägre än det historiskt förväntade. Uppgången under Coronakrisens inledande månader berör enbart det stora regeringsbärande partiet. Fler väljare har svarat att de skulle rösta på Socialdemokraterna om det vore riksdagsval idag. SCBs panelstudie visar att det till stor del handlar om en mobiliseringseffekt: S har i krisens spår vunnit nya väljare från gruppen som i November 2019 inte visste vilket parti de skulle rösta på i ett tänkt riksdagsval (+2,6 procentenheter), samtidigt som man vunnit väljare från SD (+1,8 pe), M (+1,0) och V (+0,9). Direktflöden mellan M och S är ovanliga väljarströmmar som annars är intimt förknippade med regeringsskiften.

SCB/PSU maj 2020. Statistiskt signifikanta nettoflöden mellan partierna november-maj.

Opinionsläget kan förstås ändras igen, även om Coronapandemins effekter på den politiska dagordningen sannolikt blir både dramatiska och långvariga. I ett läge där framtiden ter sig mycket osäker kan det vara god idé att ägna sig åt hjärngymnastik för många olika parlamentariska scenarier. Det parlamentariska läge som skulle bli resultatet av det nuvarande opinionsläget är intressant och väcker en del tankar om hur våra riksdagspartier bör agera i förhållande till varandra i utskott, utspel, debatter och samarbeten. Mitt huvudbudskap är att partierna inte kan så noga veta vilka andra partier man kommer att behöva bygga majoriteter tillsammans med i en inte allt för avlägsen framtid. Partierna behöver omsorgsfullt bygga upp ett samarbetskapital och en grundtillit för att kunna agera i sina väljares intressen i framtida förhandlingar och samarbeten. För de partier som vill påverka den förda regeringspolitiken under 2020-talet är det inte läge att bränna broar. Fiender idag blir vapenbröder i morgon. Tillit till varandras partiorganisationer, förutsebarhet när det gäller att hedra ingångna avtal och överenskommelser och personkemi mellan enskilda partiföreträdare blir viktigt.

Vi bygger vår analys på mycket framgångsrika statsvetenskapliga teorier om koalitionsbildning och partisamarbeten. I en sexpartiriksdag där varken Liberalerna eller Miljöpartiet når riksdagsrepresentation är möjligheterna till långsiktigt livskraftiga riksdagsmajoriteter starkt begränsade om man tar hänsyn till ideologiska avstånd mellan partierna. Det bör man. Ideologisk närhet är den enskilt viktigaste faktorn för att kunna förutse vilka partier som engagerar sig i mer långvariga politiska samarbeten.

För närvarande omöjliggör långa ideologiska avstånd längs vänster-högerdimensionen och/eller den kulturella värderingsdimensionen (GAL-TAN) en del partisamarbeten som rent matematiskt vore teoretiskt möjliga. Hur mäter vi ideologiska avstånd? Vi har här tagit hjälp av partipositioner hämtade från senast tillgängliga CHES-data från 2019. Vi har sedan uteslutit sådana partikonstellationer vars flankpartier står längre ifrån varandra än 45% av de ideologiska skalornas bredd. Man kan ifrågasätta brytpunkten, men det rensar åtminstone bort kombinationer som förefaller politiskt orimliga.

Svaret på frågan om möjliga regeringsunderlag visas i graferna nedan. Med dagens opinionsläge finns det bara fem partikonstellationer som är möjliga majoriteter givet ideologiska restriktioner. Tre av dem är onödigt stora (over sized) eftersom de innehåller fler partier än vad som behövs rent matematiskt för att nå majoritet. Blott två av kombinationerna (V S C och S M) uppfyller kriterierna för en minimalt vinnande koalition (minimum winning coalition).

De två stora regeringsbärande partierna har givetvis nyckelroller i en framtida sexpartiriksdag. Intressant nog inbegriper fem av fem möjliga majoriteter Socialdemokraterna, som därför får betraktas som den stora vinnaren i det aktuella opinionsläget. Fyra av fem möjliga majoriteter inbegriper Moderaterna. Tre av kombinationerna behöver Centerpartiet för att nå över 175 mandat.

I vår analys är Centerpartiets avstånd till Sverigedemokraterna så stort att alla kombinationer med C och SD utgår. Det innebär i praktiken att det är kört för ett konservativt block. Centerpartiets politiska val handlar om huruvida man vill utgöra ett regeringsunderlag tillsammans med Vänsterpartiet och Socialdemokraterna och i så fall återuppleva tiden som stödparti åt en S-regering under 1990-talskrisens sanering av statsfinanserna? Ideologiskt står Centerpartiet närmare V än SD men denna tanke är ändå svårsmält.

Storkoalition mellan de två regeringsbärande partierna S och M är förstås alltid möjlig. Det skulle bli en stabil majoritet med 194 mandat. Partierna står tillräckligt nära varandra i det ideologiska rummet. Men konsekvenserna för svenskt politiskt liv kan bli mycket negativa. Många menar att storkoalition av princip bör undvikas in i det längsta eftersom det skulle vara skadligt för svensk demokrati.

Gambias flagga är röd, blå och grön. Precis som en riksdagsmajoritet bestående av S, M och C.

Coronakrisen förändrar förutsättningarna i grunden för svensk politik under 2020-talet. Som det ser ut nu väntar en lång och djup kris för ekonomin, välfärden och sysselsättningen. Krispolitik är inte särskilt roligt att genomföra i regeringsställning. Situationen ökar givetvis efterfrågan på långsiktigt ansvarstagande och breda politiska överenskommelser som kan ligga som stabil grund för återhämtning. Det är just i sådana lägen som det inte är orimligt att tänka sig att onödigt stora (over sized) regeringskoalitioner blir verklighet. En bred balanserad Gambiakoalition bestående av S C M, som har ideologisk förankring till vänster, i mitten och till höger, skulle kunna vara den överstora krismajoritet (223 mandat) som blir resultatet av kombinationen oklart parlamentariskt läge och djup ekonomisk kris. Gissa vilket parti som rimligen behöver ha statsministerposten i en sådan regering?

Centerpartiets ideologiska resa 1999-2019

Häromdagen släppte Chapel Hill Expert Survey sitt nya dataset för 2019 med expertbedömningar av totalt 277 partiers ideologiska positioner längs ett stort antal åsiktsdimensioner (Bakker et al, 2020). Med hjälp av datamaterialet kunde vi undersöka hur experternas bedömningar av svenska partiers positioner förändrats sedan CHES påbörjade sina systematiska mätningar 1999. Vårt fokus låg på de två mest centrala dimensionerna om man vill förstå och förklara vad som hänt i svensk politik: den så hemtama vänster-högerdimensionen och den nya framväxande kulturella värderingsdimensionen, som ibland går under namnet GAL-TAN-dimensionen (Green Alternative Libertarian vs Traditionalist Authoritarian Nationalist).

Läs mer

Lucka #23: Att ta plats i världspolitiken

Det här inlägget är författat av ANN-MARIE EKENGREN, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.

I det VR-finansierade projektet ” The Quest for Power in International Politics: Campaigns by and Selection of Non-Permanent Members to the United Nations Security Council” undersöker jag och mina kollegor Ulrika Möller (Göteborgs Universitet), Fredrik Dybfest Hjorthen (Oslo Universitet Baldur Thorhallsson (Univ. Of Iceland), Tarja Seppä och Touko Piiparinen (båda Tampere University) varför stater vill ha en plats i säkerhetsrådet.[1] Handlar det om inflytande över dagordning, procedurer för beslutsfattande eller innehållet i besluten i säkerhetsrådet? Eller handlar det snarare om att en plats ger möjlighet att stärka sina nätverk med andra länder? En ytterligare tänkbar förklaring till staters önskan att sitta i säkerhetsrådet är en strävan efter ökad status och att vara någon att räkna med.[2]

Läs mer

Lucka #21: Affektiv partipolarisering

Det här gästblogginlägget är författat av professor SÖREN HOLMBERG

Att tala om polarisering är populärt – men inte om minskande polarisering utan om ökande polarisering. Vi påstås leva i en tid av ökad polarisering mellan olika ideologier, värderingar, åsikter, politiska partier, sociala grupper och inte minst mellan stad och landsbygd – för att bara nämna några av alla polariseringar som pågår. Om det är sant eller falskt är svårt att säkert avgöra. Relevant forskning är sparsam, användbara data bristfälliga och debattörers tidsperspektiv ofta korta. Men de flesta tycks vara överens om att sociala medier är en av de skyldiga som driver fram en tilltagande polarisering med filterbubblor, faktaresistens och hot och hat på nätet.

Dock, på ett område kan vi ge klarare besked. Svenska väljares affektiva avstånd till de gamla etablerade politiska partierna har inte ökat (”polariserats”) under de senaste fyrtio åren, snarare tvärtom. Tack vare data från det göteborgska Valforsningsprogrammet har vi exakta mått på väljarnas affektiva bedömningar av de politiska partierna på en elvagradig ogillar-gillarskala. Bland samtliga svarspersoner har uppskattningen av ytterkantspartierna V och M blivit något mer positiv mellan 1979 och 2018 medan gillandet av övriga partier stått still eller minskat något. Skillnaderna i uppskattning av de sju äldre etablerade partierna har därmed minskat, inte ökat, under de senaste fyrtio åren. Ingen polarisering alltså.

Läs mer

Lucka #15: Så reformerar vi det svenska valsystemet

I det här blogginlägget redovisas några tankar på hur det svenska valsystemet skulle kunna reformeras för att stärka den representativa demokratin inför framtiden. Med nedanstående sjupunktslista hoppas jag kunna bidra till att dra igång en bred diskussion om vilka problem som finns med dagens system och hur det kan förbättras.

Elektorala reformer innebär alltid en balansgång där det är svårt att maximera alla goda värden samtidigt. Samlat förväntas förslagen bidra till att stärka saker som valhemlighet, legitimitet, effektivitet och väljarnas möjligheter till ansvarsutkrävande utan att för den skull gå ut över kärnvärden som politisk jämlikhet och folkviljans förverkligande.

I huvudsak utgår förslagen några centrala principer som är relativt okontroversiella och som rimligen har bred politisk förankring. En sådan är att bibehålla en så stark proportionalitet i valsystemet som möjligt. Hit hör även förslagen om att renodla, förenkla och modernisera valsystemet, i synnerhet när det gäller vårt nuvarande system med valsedlar. Nu kör vi!

Läs mer

Lucka #14: Provprat om etnisk identitet

Detta är ett gästblogginlägg av PETER ESAIASSON, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, aktuell med boken ”Förorten — ett samhällsvetenskapligt reportage” (Timbro, 2019)

Ok att provprata en stund? Frågan signaler att man vill säga något viktigt men att man ännu inte vet riktigt hur det skall sägas. Idéen om provprat lanserades av Stina Oscarsson för några år sedan.[1] Jag tycker den är både sympatisk och angelägen.

Ämnet för mitt provprat är självuppfattad etnisk identitet.[2] Behovet att prata om ämnet följer av att  Sverige på några decennier har gått från att vara etniskt homogent till att bli etniskt heterogent. Hur människor uppfattar sin etniska tillhörighet är en väsentlig del av de nya förutsättningarna för att hålla samman landet. Mitt provprat är ett försök att bidra konstruktivt till samtalet i frågan. (Hoppas att ni för diskussionens skull accepterar själva utgångspunkten. Hur välgrundad den är får vi granska en annan gång.)

Läs mer

Lucka #7: Många sätt att vara höger

Det är svårt att ordvitsa på engelska. Men titeln på Harvarddoktoranden Noam Gidrons doktorsavhandling fungerar: ”Many ways to be right”. Gidron visar att i europeiska flerpartisystem är åsiktsrymden mer mångfacetterad till höger än till vänster. När det gäller grundläggande ideologiska värderingar och sakfrågeåsikter finns det fler sätt att vara höger än vad det finns att vara vänster. Detta är inte något nytt. Nyheten är att det här och nu pågår en politisk strid om vad det innebär att kalla sig höger.

Kampen om högerns själ

Det undgår förstås ingen att ”kampen om högerns själ” just nu utspelar sig framför våra ögon. Även det svenska partilandskapet håller på att genomgå en fundamental omstrukturering. Förändringarna påbörjades under förra mandatperioden 2014-2018 men har accelererat efter Januariavtalet. Hur har då väljarkåren reagerat på de signaler som partierna sänder genom sitt agerande och genom sitt sätt att agera gentemot varandra?

Läs mer

Lucka #1: Vem är Hanif Bali?

Välkommen till Politologernas julkalender 2019! Vi har 24 luckuppningar att se fram emot, med spännande julkarameller från Politologerna-gruppen och från inbjudna gästpolitologer. Vi börjar med ett inlägg om svenska väljares kandidatkännedom!

Politikerkännedom en akilleshäl

Svenska väljare har generellt sett bättre politiska kunskaper än många andra länders väljare. Lång folkbildningstradition, egalitarianism, proportionellt valsystem, flerpartisystem och förekomst av public servicemedier är några bidragande faktorer som lyfts fram i forskningen. Väljarnas kunskaper om det politiska systemet, partiernas politik och politiska sakförhållanden tillväxer under livscykeln. I internationella jämförelser sopar vi banan med väljare från exempelvis Sydafrika, Brasilien, Rumänien, Mexico och USA.

Men det finns ett område där väljarkunskaperna är svagare: svenska väljare känner dåligt till de personer som kandiderar eller innehar förtroendeuppdrag för politiska partier. Det gäller i synnerhet på lokal och regional nivå. Kandidatkännedomen är ofta låg och dessutom allt lägre. Enligt Valundersökningarna har andelen väljare som känner till en riksdagskandidat från den egna valkretsen minskat från 60 procent 1956 till 39 procent 2018. Vårt partiorienterade politiska system skapar en situation där väljare i första hand röstar på partier, inte personer. Riksdagsledamöterna — folkets främsta företrädare — blir allt anonymare för väljarna.

De svenska Europaparlamentsvalen kan betraktas som ett slags kritiska fall. Kan väljarna uppvisa god kandidatkännedom under de gynnsammaste av omständigheter? I EP-sammanhang är Sverige är en (1) valkrets, det är färre kandidater att hålla reda på och toppkandidaterna för de olika partierna blir frontfigurer under en hel valrörelse (låt vara att den är klart mindre intensiv än en riksdagsvalrörelse).

Fyra av tio kände inte till Karin Karlsbro

Färska preliminära resultat från sommarens Europaparlamentsvalundersökning ger oss ännu ett besked om relativt svaga kunskaper om toppkandidaterna — de ledande partiföreträdare som framträdde bland annat i avslutande tv-debatter. Ett nytt faktablad från Valforskningsprogrammet visar att andelen som aktivt kryssar att de inte känner till personen vi ber respondenterna betygsätta på en ogillar-gillarskala varierar från 42 procent för Liberalernas Karin Karlsbro till 8 procent för Miljöpartiets Alice Bah Kuhnke (se tabell 1 nedan).

Det är svårt för okända kandidater att bli populära. Vi vet från tidigare analyser att kännedom är ett slags nödvändig men ej tillräcklig förutsättning för popularitet. 2019 års Europaparlamentsval var inget undantag. Endast de mest kända kandidaterna Bah Kuhnke, Fredrik Federley och Tomas Tobé lyckades sega sig över nollpunkten på vår popularitetsskala. Sara Skyttedal och Peter Lundgren var ungefär lika välkända bland väljarna som Tobé och Federley men inte lika populära.

45 procent känner till att Hanif Bali tillhör M

Mätningar av andra ledande partiföreträdare ger ungefär samma bild. Endast fyrtiofem procent av de svarande i Valundersökningen 2018 lyckades placera Hanif Bali i rätt parti (M). Bali har främst gjort sig känd som twitterskribent och är en välkänd person bland en relativt liten krets av twitterföljare som gillar politik. Men i väljarkåren som helhet är det alltså 55 procent som inte känner till honom tillräckligt väl för att placera honom i rätt politiskt parti. En av tjugofem trodde Bali var Socialdemokrat.

Som väntat är ministrar som Alice Bah Kuhnke (MP) och Anders Ygeman (S) mer välkända (65 respektive 81 procent placerade dem i rätt parti) medan knappt var femte lyckades placera Malin Björk (V) och Michael Arthursson (C) i rätt parti (se tabell A.2).

Tänk på att vi här sannolikt överskattar kunskaperna rejält eftersom många väljare som inte är särskilt intresserade av politik heller inte deltar i frågeundersökningar.

Partiledare blir allmänt kända först efter val

Partiledarna då? De måste väl vara allmänt kända. Ja, i de flesta fall når partiledarna kännedomssiffror i närheten av 100 procent. De är allmänt kända. Konstigt vore det annars. Men — och det är en viktig insikt — helt nya partiledare, som precis tillträtt, är oftast inte allmänt kända förrän de synts i en intensiv nationell valrörelse. Favoritexemplet är Fredrik Reinfeldt som endast var känd av två tredjedelar av väljarkåren när han blev M-ledare 2003. Först i samband med valet 2006 blev Reinfeldt allmänt känd. Samma mönster kan noteras vid nästan alla partiledarskiften sedan Millennieskiftet.

Ebba Busch Thor är det senaste exemplet. Efter valet 2018 kände 96 procent av de svarande i Valundersökningen till Kristdemokraternas ledare (se tabellen nedan). Men åren dessförinnan var andelen som kände till den nye KD-ledaren visserligen hög, men inte lika hög (87, 92 respektive 92 procent). Trots ett stort mediefokus på partiledarna i den vardagliga politiska rapporteringen tycks det ändå, när allt kommer omkring, krävas ett val för att bli känd i hela väljarkåren. Den partiledargeneration som gick till val 2018 tillhör totalt sett en av de mest välkända i våra mätningar.

Hur blir företrädare mer kända?

Än sen? Spelar det någon roll att ledande partiföreträdare inte är särskilt kända bland väljarna? I en partidemokrati som den svenska röstar väljare på partier och inte personer. Mandatgivandet handlar främst om delegering av makt från väljarna till partier. Det är politiska program väljarna stödjer, inte enskilda företrädare. I en väl fungerande partidemokrati är det tänkt att väljarna hyser tillit att partierna vaskar fram ansvarstagande, duktiga och visionära företrädare som är duktiga på att representera dem, fatta beslut och ta ansvar i demokratiska församlingar.

Samtidigt är ledande företrädare betydelsefulla idébärare som kan bidra till att engagera, intressera och mobilisera väljare. Egenskaper hos de individer som är satta att utöva politikkonsten på vårt uppdrag kan vara politiskt relevanta egenskaper: erfarenhet, pålitlighet, kunskap, lyhördhet, fingertoppskänsla, inre drivkraft. Om vi väljare känner så dåligt till vilka personer som söker vårt förtroende saknas en viktig länk i den representativa demokratin. Tidigare kunde partidemokratin luta sig mot att många väljare kände stark partiidentifikation. Sådana emotionella lojalitetsband blir dock allt ovanligare. Idag är det bara var tionde väljare som betraktar sig som starkt övertygade anhängare av ett parti.

Vid kommunvalet i rikets andra stad 2018 var det inte ens hälften av göteborgarna som kände till de två största partiernas gruppledare i kommunfullmäktige, Jonas Ransgård (M) och Ann-Sofie Hermansson (S). Och Martin Wannholt — vars utmanarparti Demokraterna fick 17 procent av rösterna — kände bara fyra av tio göteborgare till. På regional nivå är kännedomssiffrorna ännu lägre: Andelen skåningar som känner till någon av de ledande regionpolitikerna under åren 2005-2015 var i snitt 17 procent!

Fler politiker i rampljuset!?

En spaning: En gemensam nämnare för våra mest kända politiska företrädare är att de ofta förekommer i rörlig bild. TV-mediets kraft tycks därvidlag vara klart större än radions och tidningarnas om en ledande företrädare ska bli allmänt känd. Många av de politiker som uppvisar extremt låg kännedom — region- och kommunpolitiker — är nästan aldrig med på tv! Vi känner till ministrar och partiledare som ofta exponeras. Men vi känner sämre till partiernas talesmän även på centrala politikområden och vi känner dåligt till riksdagsledamöter från vår egen valkrets som vi själva varit med och röstat fram genom vår partiröst.