Lucka #14: Provprat om etnisk identitet

Detta är ett gästblogginlägg av PETER ESAIASSON, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, aktuell med boken ”Förorten — ett samhällsvetenskapligt reportage” (Timbro, 2019)

Ok att provprata en stund? Frågan signaler att man vill säga något viktigt men att man ännu inte vet riktigt hur det skall sägas. Idéen om provprat lanserades av Stina Oscarsson för några år sedan.[1] Jag tycker den är både sympatisk och angelägen.

Ämnet för mitt provprat är självuppfattad etnisk identitet.[2] Behovet att prata om ämnet följer av att  Sverige på några decennier har gått från att vara etniskt homogent till att bli etniskt heterogent. Hur människor uppfattar sin etniska tillhörighet är en väsentlig del av de nya förutsättningarna för att hålla samman landet. Mitt provprat är ett försök att bidra konstruktivt till samtalet i frågan. (Hoppas att ni för diskussionens skull accepterar själva utgångspunkten. Hur välgrundad den är får vi granska en annan gång.)

Läs mer

Lucka #7: Många sätt att vara höger

Det är svårt att ordvitsa på engelska. Men titeln på Harvarddoktoranden Noam Gidrons doktorsavhandling fungerar: ”Many ways to be right”. Gidron visar att i europeiska flerpartisystem är åsiktsrymden mer mångfacetterad till höger än till vänster. När det gäller grundläggande ideologiska värderingar och sakfrågeåsikter finns det fler sätt att vara höger än vad det finns att vara vänster. Detta är inte något nytt. Nyheten är att det här och nu pågår en politisk strid om vad det innebär att kalla sig höger.

Kampen om högerns själ

Det undgår förstås ingen att ”kampen om högerns själ” just nu utspelar sig framför våra ögon. Även det svenska partilandskapet håller på att genomgå en fundamental omstrukturering. Förändringarna påbörjades under förra mandatperioden 2014-2018 men har accelererat efter Januariavtalet. Hur har då väljarkåren reagerat på de signaler som partierna sänder genom sitt agerande och genom sitt sätt att agera gentemot varandra?

Läs mer

Lucka #1: Vem är Hanif Bali?

Välkommen till Politologernas julkalender 2019! Vi har 24 luckuppningar att se fram emot, med spännande julkarameller från Politologerna-gruppen och från inbjudna gästpolitologer. Vi börjar med ett inlägg om svenska väljares kandidatkännedom!

Politikerkännedom en akilleshäl

Svenska väljare har generellt sett bättre politiska kunskaper än många andra länders väljare. Lång folkbildningstradition, egalitarianism, proportionellt valsystem, flerpartisystem och förekomst av public servicemedier är några bidragande faktorer som lyfts fram i forskningen. Väljarnas kunskaper om det politiska systemet, partiernas politik och politiska sakförhållanden tillväxer under livscykeln. I internationella jämförelser sopar vi banan med väljare från exempelvis Sydafrika, Brasilien, Rumänien, Mexico och USA.

Men det finns ett område där väljarkunskaperna är svagare: svenska väljare känner dåligt till de personer som kandiderar eller innehar förtroendeuppdrag för politiska partier. Det gäller i synnerhet på lokal och regional nivå. Kandidatkännedomen är ofta låg och dessutom allt lägre. Enligt Valundersökningarna har andelen väljare som känner till en riksdagskandidat från den egna valkretsen minskat från 60 procent 1956 till 39 procent 2018. Vårt partiorienterade politiska system skapar en situation där väljare i första hand röstar på partier, inte personer. Riksdagsledamöterna — folkets främsta företrädare — blir allt anonymare för väljarna.

De svenska Europaparlamentsvalen kan betraktas som ett slags kritiska fall. Kan väljarna uppvisa god kandidatkännedom under de gynnsammaste av omständigheter? I EP-sammanhang är Sverige är en (1) valkrets, det är färre kandidater att hålla reda på och toppkandidaterna för de olika partierna blir frontfigurer under en hel valrörelse (låt vara att den är klart mindre intensiv än en riksdagsvalrörelse).

Fyra av tio kände inte till Karin Karlsbro

Färska preliminära resultat från sommarens Europaparlamentsvalundersökning ger oss ännu ett besked om relativt svaga kunskaper om toppkandidaterna — de ledande partiföreträdare som framträdde bland annat i avslutande tv-debatter. Ett nytt faktablad från Valforskningsprogrammet visar att andelen som aktivt kryssar att de inte känner till personen vi ber respondenterna betygsätta på en ogillar-gillarskala varierar från 42 procent för Liberalernas Karin Karlsbro till 8 procent för Miljöpartiets Alice Bah Kuhnke (se tabell 1 nedan).

Det är svårt för okända kandidater att bli populära. Vi vet från tidigare analyser att kännedom är ett slags nödvändig men ej tillräcklig förutsättning för popularitet. 2019 års Europaparlamentsval var inget undantag. Endast de mest kända kandidaterna Bah Kuhnke, Fredrik Federley och Tomas Tobé lyckades sega sig över nollpunkten på vår popularitetsskala. Sara Skyttedal och Peter Lundgren var ungefär lika välkända bland väljarna som Tobé och Federley men inte lika populära.

45 procent känner till att Hanif Bali tillhör M

Mätningar av andra ledande partiföreträdare ger ungefär samma bild. Endast fyrtiofem procent av de svarande i Valundersökningen 2018 lyckades placera Hanif Bali i rätt parti (M). Bali har främst gjort sig känd som twitterskribent och är en välkänd person bland en relativt liten krets av twitterföljare som gillar politik. Men i väljarkåren som helhet är det alltså 55 procent som inte känner till honom tillräckligt väl för att placera honom i rätt politiskt parti. En av tjugofem trodde Bali var Socialdemokrat.

Som väntat är ministrar som Alice Bah Kuhnke (MP) och Anders Ygeman (S) mer välkända (65 respektive 81 procent placerade dem i rätt parti) medan knappt var femte lyckades placera Malin Björk (V) och Michael Arthursson (C) i rätt parti (se tabell A.2).

Tänk på att vi här sannolikt överskattar kunskaperna rejält eftersom många väljare som inte är särskilt intresserade av politik heller inte deltar i frågeundersökningar.

Partiledare blir allmänt kända först efter val

Partiledarna då? De måste väl vara allmänt kända. Ja, i de flesta fall når partiledarna kännedomssiffror i närheten av 100 procent. De är allmänt kända. Konstigt vore det annars. Men — och det är en viktig insikt — helt nya partiledare, som precis tillträtt, är oftast inte allmänt kända förrän de synts i en intensiv nationell valrörelse. Favoritexemplet är Fredrik Reinfeldt som endast var känd av två tredjedelar av väljarkåren när han blev M-ledare 2003. Först i samband med valet 2006 blev Reinfeldt allmänt känd. Samma mönster kan noteras vid nästan alla partiledarskiften sedan Millennieskiftet.

Ebba Busch Thor är det senaste exemplet. Efter valet 2018 kände 96 procent av de svarande i Valundersökningen till Kristdemokraternas ledare (se tabellen nedan). Men åren dessförinnan var andelen som kände till den nye KD-ledaren visserligen hög, men inte lika hög (87, 92 respektive 92 procent). Trots ett stort mediefokus på partiledarna i den vardagliga politiska rapporteringen tycks det ändå, när allt kommer omkring, krävas ett val för att bli känd i hela väljarkåren. Den partiledargeneration som gick till val 2018 tillhör totalt sett en av de mest välkända i våra mätningar.

Hur blir företrädare mer kända?

Än sen? Spelar det någon roll att ledande partiföreträdare inte är särskilt kända bland väljarna? I en partidemokrati som den svenska röstar väljare på partier och inte personer. Mandatgivandet handlar främst om delegering av makt från väljarna till partier. Det är politiska program väljarna stödjer, inte enskilda företrädare. I en väl fungerande partidemokrati är det tänkt att väljarna hyser tillit att partierna vaskar fram ansvarstagande, duktiga och visionära företrädare som är duktiga på att representera dem, fatta beslut och ta ansvar i demokratiska församlingar.

Samtidigt är ledande företrädare betydelsefulla idébärare som kan bidra till att engagera, intressera och mobilisera väljare. Egenskaper hos de individer som är satta att utöva politikkonsten på vårt uppdrag kan vara politiskt relevanta egenskaper: erfarenhet, pålitlighet, kunskap, lyhördhet, fingertoppskänsla, inre drivkraft. Om vi väljare känner så dåligt till vilka personer som söker vårt förtroende saknas en viktig länk i den representativa demokratin. Tidigare kunde partidemokratin luta sig mot att många väljare kände stark partiidentifikation. Sådana emotionella lojalitetsband blir dock allt ovanligare. Idag är det bara var tionde väljare som betraktar sig som starkt övertygade anhängare av ett parti.

Vid kommunvalet i rikets andra stad 2018 var det inte ens hälften av göteborgarna som kände till de två största partiernas gruppledare i kommunfullmäktige, Jonas Ransgård (M) och Ann-Sofie Hermansson (S). Och Martin Wannholt — vars utmanarparti Demokraterna fick 17 procent av rösterna — kände bara fyra av tio göteborgare till. På regional nivå är kännedomssiffrorna ännu lägre: Andelen skåningar som känner till någon av de ledande regionpolitikerna under åren 2005-2015 var i snitt 17 procent!

Fler politiker i rampljuset!?

En spaning: En gemensam nämnare för våra mest kända politiska företrädare är att de ofta förekommer i rörlig bild. TV-mediets kraft tycks därvidlag vara klart större än radions och tidningarnas om en ledande företrädare ska bli allmänt känd. Många av de politiker som uppvisar extremt låg kännedom — region- och kommunpolitiker — är nästan aldrig med på tv! Vi känner till ministrar och partiledare som ofta exponeras. Men vi känner sämre till partiernas talesmän även på centrala politikområden och vi känner dåligt till riksdagsledamöter från vår egen valkrets som vi själva varit med och röstat fram genom vår partiröst.

Väljarideologi 1982-2018

Det här inlägget har samförfattats av
JAKOB AHLBOM och HENRIK EKENGREN OSCARSSON

 

Ideologiska orienteringar är en central drivkraft bakom valet av parti. Ofta räcker det att använda sig av några väl utvalda indikatorer på sakfrågeåsikter eller ideologi för att nå anständig förklaringskraft i modeller för partival. Vänster-högeridentifikation — var väljare själva placerar sig längs en skala från vänster till höger — är ett bra exempel. Finge en väljarforskare ställa endast en enda fråga för att sedan försöka gissa partivalet så skulle valet falla på en fråga om vänster och höger.

img_0501Problemet med ”superdimensionen” vänster-höger är att dess substantiella innehåll förändras över tid. Som spatiala metaforer duger etiketterna vänster och höger utmärkt för att väljare ska kunna orientera sig i den politiska rymden. Men för att undersöka ideologisk förändring över tid behövs kompletteringar. I det här blogginlägget redovisar vi några godbitar från en nysläppt 94-sidig rapport från Valforskningsprogrammet som handlar om den svenska väljarkårens ideologiska utveckling under nästan fyrtio år. Vi tror och hoppas att denna matnyttiga rapport fungerar som en bra aptitretare för alla som bättre vill förstå politisk och samhällelig utveckling i Sverige.

Läs mer

Vad är viktigt för att vara verkligt svensk?

Under årets traditionsenliga identitetsterapi i Almedalen lyftes åter frågorna om det finns ett vi, vad vi:et i så fall skulle kunna vara, om det är bra eller dåligt och i så fall hur, för vem och för vad?

De politiska eliterna må bedriva opinionsbildning i Almedalen i frågor om vad som kan anses definiera det svenska. Men vad tycker egentligen de många människorna? Genom stora slumpmässiga befolkningsurval kan vi som vanligt få en värdefull inblick i vad väljarna i samband med 2018 års riksdagsval anser är de viktigaste associationerna till ‘svensk’

I väljarforskarnas stora internationella samarbetsprojekt Comparative Study of Electoral Systems (CSES) genomförs stora väljarundersökningar i samband med allmänna val. I den senaste frågemodulen ”Democracy Divided”, som rullas ut i ett femtiotal länder under åren 2016-2020, används ett frågeinstrument som använts tidigare i flera stora internationella undersökningar (som t ex ISSP och Pew Global Survey). Dess syfte är att mäta uppfattningar om nationell identitet. Den svenska delstudien genomfördes i direkt anslutning till Riksdagsvalet i september 2018 inom ramen för den 28:e nationella Valundersökningen. I det här blogginlägget redovisas för första gången dessa resultat.

Läs mer

Hur slutar Europaparlamentsvalet 2019?

Fredag kväll 24 maj 2019. I SVT börjar snart den avslutande debatten mellan partiernas toppkandidater. För de flesta väljare är det nya bekantskaper. Mycket står på spel. Kandidater betyder mer i samband med EP-val än vad vi är vana vid från andra val. Sverige är en valkrets. Potentiellt har personkryss större påverkan. Kandidaternas framtoning, personligheter och expertisområden kan förmå väljare som överväger att rösta på partiet att göra slag i saken eller dra öronen åt sig.

Hur slutar valet? De fem senaste mätningarna från opinionsinstituten (publicerade mellan 19-24 maj) har vi på Valforskningsprogrammet vägt samman (se TV4s bevakning här). Sammanvägningen ger en fingervisning om hur det kommer gå i Europavalet. Men kom ihåg att träffsäkerheten brukar vara sämre i EP-val eftersom röstviljan är lägre och andelen osäkra större: I skrivande stund är det enligt instituten 25-30 procent av väljarna som ännu inte bestämt partivalet. Vi vet från våra omfattande analyser av de fem tidigare Europaparlamentsvalen att väljarna är senare till beslut.

Vänsterpartiet: 7,4 procent +1,1 pe
Socialdemokraterna: 23,4 procent -0,8 pe
Centerpartiet: 9,3 +2,8 pe
Liberalerna: 4,2 -5,7 pe
Moderaterna: 15,3 +1,6 pe
Kristdemokraterna: 10,2 +4,3 pe
Miljöpartiet: 9,9 -5,5 pe
Sverigedemokraterna 17,6 +7,9 pe

Om sammanvägningen av opinionsmätningarna vore valresultat: Jämfört med det senaste Europaparlamentsvalet i maj 2014 kan vi förvänta oss att tre partier tillhör de stora förlorarna: Liberalerna (-5,7 pe), Miljöpartiet (-5,5 pe) och Feministiskt initiativ (-4,3 pe). I mandat betyder förlusterna att L tappar ett mandat, MP två mandat och FI sitt enda mandat.

Två partier hör till de stora vinnarna om sammanvägningen blir valresultat. Sverigedemokraterna mer än dubblerar sitt röststöd och stannar på 17,6 procent (+7,9 procent), får fyra mandat och blir näst största parti. Även Kristdemokraterna gör sitt bästa valresultat någonsin i ett EP-val med 10,2 procent (+4,3). Centerpartiet når också sitt bästa valresultat i ett Europaparlamentsval med 9,3 procent (+2,8).

Om sammanvägningen vore valresultat blir det följande tjugo kandidater som tar de svenska platserna i Europaparlamentet 2019-2024. Det gäller förstås under förutsättning att väljarna inte möblerar om på sina listor. Till den konservativa partigruppen (EPP) ansluter fem svenska kandidater: Skyttedal och Lega (KD) samt Tobé, Polfjärd, Warborn (M). Till den liberala partigruppen (ALDE) ansluter Federley, Al-Sahlani (C) och Karlsbro (L). Till den socialdemokratiska gruppen (S&D) ansluter Fritzon, Danielsson, Guteland, Bergkvist och Incir. Den gröna gruppen (G/EFA) får två svenska representanter: Bah Kuhnke och Holmgren (MP). Till vänstergruppen (GUE/NGL) ansluter Björk (V). Till den konservativa partigruppen (ECR) ansluter Lundgren, Stegrud, Weimers och Nissinen. Just i detta nu är det Süssner-Rubin (V) som har det tjugoförsta mandatet, det så kallade ”Brexit”-mandatet som tilldelas Sverige om och när Storbritannien lämnar EU.

mämäkandidater24maj

Som en sista not kan vi passa på att påminna om att det finns ingen risk att 20 mandat inte skulle räcka för att ge alla partier som får fler än fyra procent av rösterna minst ett mandat. Simuleringar av 10 miljoner EP-valresultat där 8 partier klarar fyraprocentspärren visar att den magiska gränsen går vid 19 mandat. Vid 18 mandat finns det dock fortfarande en teoretisk möjlighet — även om vi här talar om helt extrema statistiska fördelningar — att ett parti blir mandatlöst trots att det får fler röster än fyra procent. Simuleringarna visar att om det bara finns 14 mandat att dela ut finns det sällsynta scenarior då ett parti kan få ända upp till 4,95 procent av rösterna och ändå bli utan mandat. Ha nu en trevlig fredagkväll och glöm inte att rösta i Europaparlamentsvalet 2019!

kanintehända

 

 

EP-valet 2019: Vem vinner på lågt valdeltagande?

Småöar som Malta och Färöarna har haft högre valdeltagande än Sverige i sina senaste parlamentsval. Det har även länderna med röstplikt Luxemburg och Belgien. I den Europeiska valdeltagandeligan (se figuren nedan) hittar vi sedan Sverige på femte plats med den senaste noteringen 87,18 procent valdeltagande i 2018 års riksdagsval.

Men i Europaparlamentsval är valdeltagandet som bekant lägre än i riksdagsval. Senast var det bara 51,1 procent som använde sin rösträtt. Det var ett klart fall framåt jämfört med de tidigare fyra svenska EP-valen. Men med svenska mått mätt är deltagandet fortfarande lågt. Vi har lärt oss mycket om varför det är så stora skillnader (se tidigare inlägg). Frågan för det här blogginlägget är om och i så fall hur ett lågt valdeltagande har konsekvenser för själva resultatet: Vem vinner på lågt valdeltagande?

Sverigedemokraterna förlorade mest på det låga valdeltagandet 2018.

I figuren nedan visar de grå staplarna hur valresultatet i 2014 års EP-val skulle ha förändrats om alla röstberättigade medborgare hade gått och röstat, det vill säga om valdeltagandet varit 100% och inte 51,1%. Positiva staplar indikerar att partiet skulle ha nått ett bättre valresultat om alla väljare röstat medan negativa staplar indikerar att partiet skulle ha nått ett sämre valresultat vid en tänkt situation där alla röstar. Den här analysen kan göras på många olika sätt. Det handlar förstås om en hypotetisk situation. Data om icke-röstares partisympatier kommer i det här fallet från en direkt fråga om hur de skulle ha röstat OM de röstat i valet. Liknande frågeteknik har använts under lång tid och resultaten finns avrapporterade i många tidigare publikationer från Valforskningsprogrammet.

Den så kallade ”Sommarpanelen” från Valundersökningarna 2014 visar att Sverigedemokraterna skulle ha fått ett +8,3 procentenheters bättre valresultat om alla gått och röstat. Omvänt betyder det att SD förlorade på att valdeltagandet i EP-valet inte blev högre än det var 2014. Två andra partier har också positiva staplar — Moderaterna och Socialdemokraterna — och hade följaktligen också gjort något bättre resultat om alla röstberättigade hade använt sin rösträtt.

Notera också att flera partier skulle ha nått ett sämre valresultat om väljarmobiliseringen varit större än vad den i själva verket var. Miljöpartiet hade gjort ett -3,6 procentenheter sämre valresultat i EP-valet 2014 om alla väljare hade röstat. På sätt och vis kan man alltså säga att Miljöpartiet vann på att valdeltagandet var lågt medan Sverigedemokraterna förlorade på att valdeltagandet var lågt.

Hur högt blir valdeltagandet den här gången?

Vi kan inte veta hur högt valdeltagandet blir i årets Europaparlamentsval den 26 maj. Men en inte så djärv gissning är att deltagandet inte kommer att bli lika högt som i riksdagsvalet 2018. Det landar snarare i närheten av valdeltagandet i det förra Europaparlamentsvalen, kring 50 procent. Det förutsätter att alla demokratins huvudaktörer — medborgare, partier, kandidater och medier — presterar på topp under valrörelsen.

Varför är högt valdeltagande bra?

Lågt valdeltagande tenderar att leda till större demografiska och åsiktsmässiga skillnader mellan de som röstar och de som inte gör det. Det måste ju inte vara så, rent teoretiskt. Men eftersom benägenheten att avstå från att delta i val inte är lika stark i alla grupper följer detta närmast av matematisk nödvändighet: i val med lågt valdeltagande är det främst svårmobiliserade grupper som faller bort; grupper som låtit sig mobiliseras av personer i sin sociala omgivning om bara valtemperaturen hade varit högre. Empirin talar här sitt tydliga språk i val efter val, i land efter land, i decennium efter decennium.

Mina politologkollegorna Maria Solevid och Richard Öhrvall har effektivt visat hur individfaktorer som ålder, utbildning och inkomst får mer ”svängrum” och har en större betydelse för valdeltagandet i val där deltagandet är lågt än i val där deltagandet är högt — precis vad vi kan förvänta oss från Herbert Tingstens ”law of dispersion”. Resultaten nedan, hämtade från analyser av valdeltagandet i regionvalet i Västra Götaland 2010 och i omvalet året därpå, illustrerar detta på ett bra sätt.

I riksdagsvalen är valdeltagandet så högt att detta faktum effektivt begränsar hur stora skillnader som kan uppstå mellan röstare och icke-röstare. Även om individfaktorer som graden av social integration och social status fortfarande påverkar benägenheten att rösta på ett påtagligt och förutsebart sätt även i ett svenskt riksdagsval (se bara på skillnaderna mellan olika platser i våra storstäder) uppstår det inte lika stora skillnader som om valdeltagandet är på en lägre nivå. Det är därför de grå staplarna för riksdagsvalen är såpass små i jämförelse. Våra analyser visar att det framför allt är Sverigedemokraterna som skulle ha nått ett bättre valresultat i riksdagsvalet 2014 om fler gått och röstat den gången.

S inte nödvändigtvis stora förlorare vid lågt valdeltagande (längre)

Historiskt har (det större) Socialdemokraterna ”lidit” mest av lågt valdeltagande i Europaparlamentsvalen. I de första EP-valen handlade det om en förlust i storleksordningen 5-10 procentenheter. Den effekten var försvunnen i EP-valet 2014. Och i riksdagsval gäller inte längre den ”gamla sanningen” att Socialdemokraterna skulle förlora på dålig väljarmobilisering. Den gällde möjligen på 1960-talet. Men i de senaste valen är effekterna klart lägre, vilket inte utesluter att det skulle kunnat bli annorlunda om fler röstat (läs vidare Mikael Perssons inlägg om effekter av valdeltagande som bygger på ett annat tillvägagångssätt för att simulera högre valdeltagande).