Lucka #1: Om varför du inte ska sätta höger före vänster

Välkommen till Politologernas traditionsenliga julkalender! I den första adventsluckan hittar du en text som handlar om vänster-högerdimensionens ursprung, historik, styrka och osedvanliga förmåga att absorbera nya samhällskonflikter. Lägg därtill en argumentation om varför du bör säga vänster-höger och inte höger-vänster när du talar om den i särklass viktigaste strukturerande kraften för Sveriges politiska liv!

 

Vänster och höger i historiens ljus
Utan tvekan är vänster-högerdimensionen vår tids främsta spatiala metafor. Även om den ofta har varit ackompanjerad av etniska, regio­na­la, reli­giö­sa, kul­tu­rel­la och språkliga skiljelinjer av varierande betydelse är vänster-högerdimen­sio­nen den enda kon­flikt­dimension som vunnit representation i alla västerländska de­mo­kra­tier under de senaste dryga tvåhundra åren.

Människans användande av spatiala metaforer är givetvis betydligt äld­re än väns­ter-höger­dimensionen. His­to­riskt har bru­kandet av spatiala ana­lo­gi­er i form av dualismer och po­lä­ra di­men­sioner alltid varit ett effektivt och kan­ske ock­så helt nöd­vändigt sätt för människan att orga­ni­se­ra ab­strak­ta poli­ti­ska, so­cia­la och reli­giösa tankesystem (La­pon­ce 1981). I historiskt ljus kan den uni­ver­sellt ac­cep­te­rade väns­ter-höger­dimen­sio­nen betraktas som grund­ste­nen i en slags mo­dern po­litisk myto­logi.

Före den franska revolutionen 1789 användes inte ‘vänster’ och ‘höger’ för att be­skri­va konkurrens mel­lan sociala och politiska krafter. Termerna vänster och höger har dock använts i många tidigare tanke­sys­tem och har då ofta haft sitt ur­sprung i människokroppens biologi och fysik.

Historiskt har oba­lans karaktäriserat relationen mel­lan vänster och höger — vänster har vär­de­rats nega­tivt och höger posi­tivt (Laponce 1981; Bob­bio 1996:41). Symboliken ligger dju­pare än det uppen­bara faktum att högerarmen i all­män­het är den starkare (Hertz 1909; Need­ham 1973): Exempelvis sitter, i den krist­na reli­gio­nen, Jesus. till höger om Gud fader. me­dan Djä­vu­len. åter­finns till vänster. Och den ‘gode’ röva­ren hängde till höger om Jesus på Golgata. Vänster-höger­diko­to­min ge­nom­syrade också mora­li­ska och vetenskapliga klas­sificeringar i an­ti­kens Grek­land. I den pytha­go­rean­ska ta­bel­len as­so­cie­ras ‘höger’ med stabilitet, ur­sprung och full­stän­dig­het, och ‘väns­ter’ med kom­plexitet, in­sta­bi­li­tet och bero­en­de. Med ledning av denna klassificering drog Ari­s­to­te­les bland annat slut­sat­sen att kroppens hög­ra sida var varmare än den vänst­ra (Laponce 1981, se även Lévêque & Vi­dal-Naquet 1996).

I Europa var istäl­let oli­ka former av vertikala spatiala metaforer vanliga för att beskriva hierarkiska so­ciala, religiösa och politiska makt­förhållanden. Den sociala revo­lu­tio­nen i Frank­rike väl­te dock de ver­ti­kala hie­rar­kierna över ända. Det är alltså ingen till­fäl­lig­het att vänster-höger­dimen­sio­nen redan vid intro­duk­tio­nen av­bildades ho­ri­son­tellt — revolutionen av det men­tala rum­met innebar att poli­ti­ska och so­cia­la aktö­rer framgent kom att av­bil­das på sam­ma nivå oav­sett poli­tisk grup­pe­ring.

I nationalförsamlingen blev den rumsliga uppdelningen av folk­re­pre­sentan­ter­na en verklighet: de konser­vativa (monarkister och an­häng­a­re av l’an­cien regime) satt till höger och de reformivriga radikala (jakobiner och re­vo­lu­tionärer) till väns­ter om ord­fö­ran­den. Det är inte oviktigt att skåde­plat­sen för den poli­ti­ska makt­kam­pen flyttades från gator och torg till ett gemensamt rum där menings­mot­stån­dare kun­de konkurrera på lika vill­kor och under sam­ma för­ut­sätt­ning­ar.

Uppkomsten av vänster-högerdimensionen som ett sätt att karaktärisera den men­­tala ideo­logiska rymden sammanträffade i tiden med införandet av det met­ri­­ska sys­te­met som karaktäriserade det fysiska rummet. Men me­dan in­ne­börden av det metriska systemets enheter (t ex Parismetern) förblev konstanta har väns­ter-höger­dimen­sio­nens in­ne­håll och betydelse varierat stort i tid och rum. Även om de politiska konflikter som vänster-högerdimensionen har fått representera har skiftat över tid har den ändå kunnat överleva som spatial metafor. Decennium efter decennium. I partisystem efter partisystem. Förklaringen ligger i överlägsenheten i den spatiala metaforiken — att kunna beskriva och kommunicera avstånd och riktning på ett enkelt och slagkraftigt sätt i en komplicerad värld. Det är därför vänster-högerdimensionen fortsätter att tugga i sig intet ont anande konfliktlinjer som från början går på tvärs mot vänster-höger men som såsmåningom inkorporeras som en del av den. Ja, det gäller även den uppmärksammade GAL-TAN; det finns tydliga tecken på att den endimensionella konfliktstruktur som vi kallar vänster-höger håller på att absorbera den kulturella dimensionen i Sverige (läs mer här).

 

Höger dominerar inte längre över vänster

Höger dominerade alltså klart över vänster i hela den väster­länd­ska kul­turen (Laponce 1981:38-39). Höger användes i be­ty­del­ser som ‘möjlighet’, ‘vad som krävs’, ‘vad som är tillåtet’, ‘makt’, ‘kva­li­tet’, ‘en rak linje’, ‘pri­vilegium’, ‘sanning’, ‘rätt’, ‘är­lig’ medan väns­ter kon­no­te­rade ‘krokig’, ‘begränsad’, ‘ej vik­bar’, ‘gömd’, ‘böjd’, ‘bakvänd’, ‘för­vriden’, ‘fel sida’, ‘död’. Men alltså inte efter den franska revolutionen.

Sedan vänster-högerdimensionen ”föddes” i samband med den fran­ska re­vo­lu­tionen har högerdominansen försvunnit till förmån för en neutral relation mel­lan be­grep­pen (Bob­bio 1996:41; se dock Laponce 1981:41-46).

Endast i språklig me­ning är det rim­ligt att tala om att väns­ter idag dominerar höger i den politiska världen, åtminstone när det gäller i vilken ordning termerna används. Statsvetare och poli­ti­ker i hela världen sät­ter vänster före höger i konstruktioner som ‘vänster-högerideologi’ eller ‘väns­ter-höger­dimen­sionen’. Och i surveyundersökningar där intervjupersoner ombeds placera ut sig själva och olika stimuli längs vänster-högerdimensionen avbildas skalans vänsterändpunkt till väns­ter och ska­lans höger­ändpunkt till höger (Se exempel nedan). Den enkla förklaringen är förstås att vi i allmänhet av­läser in­for­ma­tion från vänster till höger.

Användandet av ter­men ‘höger-vänsterskala’ för att be­skri­va den po­li­tiska rymden är mycket ovanligt, internationellt sett, men förekommer av nå­gon an­led­ning fortfarande regel­bun­det i svenska medier. Antropologer tillhör det fåtal som ofta­re an­vän­der ‘höger-väns­ter’ än ‘väns­ter-höger’ — orsaken är att de ofta studerar de kulturer och reli­gio­ner där höger do­mi­nerar vänster (se Need­ham 1973).

 

Läs mer

Sverige i världstoppen för politisk kunskap

Hur kunniga är svenska väljare egentligen om politik? Kanske bland de kunnigare, om man får tro de försök till jämförbara kunskapsmätningar som gjorts. Varför är fortfarande oklart. En del pekar på en lång tradition med folkbildningsrörelse och public service, andra på vårt partiorienterade valsystem och höga politiska deltagande, ytterligare andra på ambitiös samhällskunskapsundervisning i skolorna. Att vi är ett tidningsläsande folk bör också ha satt sina spår. Läs mer

Opinionseffekter av partiledarskiften i Sverige 1967-2017

En av de mest vibrerande diskurserna inom internationell valforskning handlar om huruvida det är möjligt att isolera effekter av partiernas ledare i förklaringar av partival och valutgångar. Finns det några partiledareffekter? Bloggläsare: Gör er beredda på ett långt inlägg. Om det kan vara en tröst bjuder jag på några helt unika förstahandsanalyser av effekter av partiledarskiften i Sverige under senaste halvseklet.

Finns det partiledareffekter?
Som vanligt är svaret att det beror på. Alltsomoftast går studierna ut på att försöka uppskatta de kortsiktiga effekterna av partiledarpopularitet eller partiledaregenskaper på väljares partival alldeles i slutskedet av valrörelserna då många väljare numera tenderar att fatta sitt slutgiltiga röstningsbeslut. Läs mer

Hur partier når väljare

Våra politiska partier går nu in i ett intensivt planeringsarbete inför den kakafoni av politisk information som vi alla förväntar ska skölja över oss under valåret 2018. Nyheter utlovas, som alltid. Med ny avancerad teknik ska budskap skräddarsys och tajmas rätt i tiden till specifika väljargrupper. Alla vill sticka ut och bli partiet vars budskap blir viralt i sociala medier och blir känt och spritt i andra och tredje led. Som vanligt kan vi räkna med att talet om fräsiga nya kampanjmetoder före valet brukar såsmåningom landa i en betydligt mer modest praktik.

Men vad vet vi om hur partierna kommunicerar med väljarna under gångna valrörelser? Ett sätt att ta reda på det är att fråga väljarna om partiernas kontaktförsök. Inom ramen för det globala länderjämförande valforskningsprojektet The Comparative Study of Electoral Systems (CSES) har vi ställt jämförbara frågor om saken till väljare i ett drygt trettiotal länder. Läs mer

Löfven-regeringens opinionsstöd jämfört med tidigare svenska regeringar

Vi har snart upplevt 80 procent av innevarande mandatperiod och vi börjar närma oss slutspurten. Från tidigare analyser här på bloggen vet vi att det i allmänhet kostar opinionsstöd för de partier som tar ansvar och regerar, och att denna kostnad dessutom tenderar att bli större över tid. Regera är ett alltmer otacksamt uppdrag när väljare hellre bestraffar än belönar.

Vi vet att Stefan Löfvens rödgröna regering är den fjärde svagaste under efterkrigstiden. Men hur går det för regeringens samlade opinionsstöd jämfört med andra tidigare regeringar? Med hjälp av Sifo-data från 1967 och genom att standardisera mandatperiodernas längd mellan 0 (första dagen på mandatperioden) och 100 (sista dagen på mandatperioden) kan vi undersöka saken.

I grafen nedan illustrerar den svarta linjen opinionsutvecklingen för de 15 regeringar vi haft under perioden 1967-2014. På y-axeln motsvarar 1.0 valresultatet för respektive regering vid mandatperiodens början; ett värde på 0.8 talar således om att sittande regering har ett opinionsstöd motsvarande 80 procent av sitt eget valresultatet i senaste valet. Resultaten visar ett slags hängmattemönster där regeringar inledningsvis tappar opinionsstöd ned till omkring 88 procent av sitt valresultat drygt halvvägs in i en mandatperiod för att sedan vinna tillbaka något av stödet. Precis i slutet av mandatperioderna, i samband med valrörelserna, tenderar sittande regeringar tappa något igen (denna negativa spurt gäller främst för svenska regeringar efter 1991). Väntevärdet för en sittande svensk regering är att den vid mandatperiodens slut åtnjuter ett opinionsstöd motsvarande omkring 90 procent av valresultatet från förra valet.

Den röda linjen visar hur opinionsstödet för regeringen Löfven utvecklats hittills under mandatperioden. Den visar hur Löfvens regering började mycket starkt med opinionsstöd starkare än valresultatet. Detta stöd minskade snabbt ned mot 80 procent under den första tredjedelen av mandatperioden. Sedan mitten av mandatperioden fram till nu — det senaste dryga året — har det skett en upphämtning. Man bör inte sia om framtiden ens på basis av ett sådant här datamaterial. Men ännu så länge följer opinionsutvecklingen för Löfvens regering ungefär samma mönster som tidigare i historien, om än på en betydligt lägre nivå än samtliga regeringar som ingår i analysen.

Läs mer om liknande analyser jag gjort här, med ytterligare information om tillvägagångssätt. Svenska regeringars öde på folkopinionens hav är en rätt brokig historia som inte så enkelt låter sig generaliseras.

Vem tar vem? Ömsesidiga sympatier hos partiernas sympatisörer

Vem tar vem? Det parlamentariskt osäkra läget inbjuder till allsköns analyser och spekulation i regeringsfrågan inför valet 2018 (se t ex Leif Lewins artikel på DN debatt den 13 juli). Eftersom laguppställningarna på elitnivå är låsta är det svårt att se hur en majoritetsregering eller en stabil minoritetsregering skall kunna formas. Blockpolitiken — vårt tvåpartisystem i flerpartisystemet — som tidigare skänkt förutsebarhet och tydlighet till vårt politiska system är utmanat.

Koalitionssignaler från de politiska partierna kommer att bli osedvanligt viktiga inför valet 2018. I likhet med valet 1994 gissar jag att partierna kommer att avkrävas på sina första-, andra- och tredjepreferenser i regeringsfrågan. Givet den parlamentariska situationen kan det vara ansvarsfullt att bland sina egna anhängare bygga upp en beredskap för flera olika utfall av regeringsförhandlingar efter valet.

Väljarnas dom den 9 september 2018 blir förstås avgörande för om Sverige kommer att kunna stabilt regeras 2018-2022. Frågan om vem tar vem är dock inte enbart en fråga om torr matematik eller ren spelteori. Partier i flerpartisystem har nämligen en stark tendens att samarbeta eller bilda koalitioner tillsammans med partier som står dem ideologiskt nära. Bedömningar av hur goda möjligheterna är att nå inflytande och resultat är väsentliga; partier vill saker! Trots denna grundläggande insikt från det statsvetenskapliga studiet av koalitionsbildning och partisamarbeten är det fortfarande få analyser av regeringsfrågan som tar hänsyn till ideologiska avstånd mellan partier.

Eftersom vi väljer partier och inte regeringar i Sverige är det därför rimligt att försöka få kläm på väljarnas syn på regeringsfrågan. Hur tolkar väljarna partiernas koalitionssignaler? Hur bedömer väljarna sannolikheten för att olika samarbeten ska komma till stånd? Hur bedömer väljarna trovärdighet/stabilitet/duglighet i de olika regeringsalternativ som annonserats före valet? Hur ser väljarnas egna favoritregeringar ut? Och vem är väljarnas favorit att bilda regering? Tipset till beställare av opinionsmätningar är att försöka få till stånd mätningar av annat än partiers styrkeförhållanden.

Ett sätt att undersöka hur förutsättningarna ser ut för olika scenarior i regeringsfrågan är att analysera den djupare liggande preferensstrukturen i väljarkåren, det vill säga hur starka sympatier och antipatier olika väljargrupper har för olika partier. Sedan 1960-talet används i internationella valundersökningar ett slags ”känslotermometer” för att mäta hur starkt väljarna sympatiserar med olika partier. Den svenska varianten som använts sedan 1979 i Valundersökningar och sedan 1986 i SOM-undersökningarna kallas för ogillar-gillarskalan. Skalan går mellan -5 (ogillar starkt) till +5 (gillar starkt).

ogillar.PNG

Ogillar-gillarskalan är utomordentligt användbart redskap för en hel rad analyser, inte minst eftersom evalueringarna står i stark relation till ideologiska avstånd — grunden för spatial valteori och Anthony Downs flitigt citerade An Economic Theory of Democracy (1957). Ett enkelt medeltal visar om ett parti är gillat eller ogillat i olika grupper av partisympatisörer. Figuren nedan visar för vart och ett av nio partiers sympatisörer det genomsnittliga gillandet för alla nio partier. Åttioen medeltal i en enda figur! Resultaten är hämtade från 2016 års SOM-undersökning. Detaljer kring dessa analyser finns att läsa i det nyskrivna SOM-kapitlet Det svenska partisystemet i förändring (Oscarsson 2016).

Bild6.PNG

Figuren är hämtad från SOM-institutets årliga seminarium som hölls den 24 april, och där gjordes en särskild analys av Sverigedemokraternas plats i ett föränderligt svenskt partisystem (du kan se en inspelning av seminariet här). Sverigedemokraterna är därför utmärkta med orangea punkter i figuren. Resultaten illustrerar tydligt att SD gör skäl för namnet pariaparti. SD är ett starkt ogillat parti bland alla grupper av partisympatisörer utom, förstås, de egna sympatisörerna. Endast bland Moderaternas sympatisörer finns partier som är avgjort ännu mer ogillade (FI och V) än Sverigedemokraterna.

Med hjälp av medeltalen i figuren ovan är det möjligt att gå vidare och konstruera fler mått på avstånd mellan partiers sympatisörer. Mått för partisympatisörers ömsesidiga gillande av varandras partier (ÖS) är ett sådant värdefullt avståndsmått. ÖS-mått har tidigare används i Oscarsson (1998) och Oleskog & Oscarsson (2014). De beräknas genom att multiplicera partisympatisörers sympatier för varandras partier med varandra (se förklarande texten i figuren).

ösmått

Resultaten visar att det är partisympatisörerna till Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ som hyser starkast ömsesidiga sympatier för varandras partier (ÖS=41,4). Avståndet V-FI är följdaktligen det kortaste av alla uppmätta avstånd mellan partiparen 2016. Omvänt är det längsta avståndet och de i minst utsträckning besvarade känslorna mellan V- och SD-sympatisörerna (ÖS=0,8).

Partiparens rangordning visar tydligt att laguppställningarna i svensk politik har en tydlig motsvarighet i preferensstrukturen bland väljarna. Det är korta avstånd (höga ÖS-mått) mellan partier som befinner sig bland de rödgrönrosas skara eller bland Allianspartierna. Den första blocköverskridande partiparet återfinns först på 13:e plats (S-L).

Tar vi analysen ett steg till kan vi beräkna ömsesidigt gillande mellan fler än två partier. Ett sätt är att beräkna ett genomsnittligt ÖS-mått för en rad tänkta framtida regeringskoalitioner/riksdagssamarbeten. Den nuvarande regeringen (S-MP) kan tjäna som ett slags jämförelsepunkt med ett ÖS-tal på 34,7). Rödgröna och rödgrönsrosa kombinationer ger ÖS-tal som är jämförbara (34,3 respektive 34,7), vilket speglar det starka ömsesidiga gillande som råder bland partier till vänster. Även Allianspartierna har ett starkt ömsesidigt gillande för varandras partier (ÖS=31,7). Så långt inga direkta överraskningar.

koali

Det intressanta börjar när vi utsträcker analysen till mer udda men ändå flitigt diskuterade alternativ. Ett sådant alternativ är att Alliansen skulle samarbeta med Sverigedemokraterna. Men då faller ÖS-talet ned till 23,1 på grund av de starka antipatierna för SD som finns bland framför allt de liberala Allianspartierna. I så fall har mittenliberala samarbetet S-C-L jämförbara förutsättningar (ÖS=24,2). Ett konservativt trepartisamarbete mellan M-KD-SD får ett klart lägre ÖS-tal (18,0), ett Allianssamarbete med Socialdemokraterna ännu något lägre (12,0). Slutligen visar sig det matematiskt tänkbara samarbetet S-SD vara fullkomligt otänkbart sett till de mycket svaga ömsesidiga sympatierna mellan de båda partiernas sympatisörer (ÖS=4,3). Räkna gärna själv vidare på egna kombinationer.

 

Detta blogginlägg är inspirerat av analyserna i mitt kapitel i den senaste forskarantologin från SOM-institutet vid Göteborgs universitet. Läs gärna vidare:

Oscarsson, Henrik (2017) Det svenska partisystemet i förändring i Ulrika Andersson, Jonas Ohlsson, Henrik Oscarsson & Maria Oskarson (red) Larmar och gör sig till. Göteborgs universitet: SOM-institutet.

 

Först till 175 vinner

Den senaste sammanvägningen av opinionsmätningar (Mätningarnas Mätning) visar att varken Miljöpartiet, Kristdemokraterna eller Feministiskt initiativ skulle vinna riksdagsrepresentation vid ett tänkt riksdagsval om det hållits idag. De samlade rösterna på dessa tre partier — 3,4+3,9+2,4 = 9,7 procent eller sisådär 750 000 röster — skulle vara ”bortkastade” i den meningen att de inte gav utdelning i form av riksdagsmandat. 

En mandatfördelningsberäkning (med den nya divisorn 1,2 och under antagande om Sverige som en valkrets) byggd på sammanvägningen ger en vink om de parlamentariska styrkeförhållandena mellan partierna skulle sett ut vore det ett valresultat i riksdagsvalet den 9 september 2018. Den parlamentariska låsningen består så till vida att inget block är i närheten av de 175 mandat som behövs för majoritet. I den nya sexpartiriksdagen får V+S 140 mandat och C+L+M 139 mandat.

Hur kan en handlingskraftig stabil regering skapas på det här parlamentariska underlaget när det finns så många låsningar när det gäller att regera med SD eller över blockgränserna? Huvudregeln är att parlamentariska samarbeten formas mellan ideologiskt närstående partier. Ett kort resonemang visar att matematiska möjligheter inte nödvändigtvis är detsamma som politiska möjligheter. De ideologiska avstånden mellan laguppställningarna gör att det alltjämt är en ganska knivig situation även om vi reducerar ned antalet aktörer från 8 till 6. 

En alliansregering byggd på stöd från SD är matematiskt tänkbart men de grundläggande ideologiska avstånden är stora. Stefan Löfven kan möjligen regera vidare men nu med mer aktivt stöd från Vänsterpartiet. Problemet här är att en blott 111 mandat svag S-enpartiregering skulle ha stora svårigheter att få stöd för en budget såvida inte det går att övertyga närstående Allianspartier att stödja. Liberala mittenpartier som C och L skulle var och en för sig inte befatta sig med ett regeringssamarbete som direkt eller indirekt bygger på Vänsterpartiets stöd. Och det är först under galgen som dagens partiledargeneration i C och L skulle sträcka sig till att utveckla ett intimt parlamentariskt samarbete med S — även om det i så fall formas en mittenmajoritet med 111+22+50 mandat=183 mandat. 

Gissa om vi kommer tugga detta mycket under de knappt 500 dagar som återstår till valet. Opinionsbildning tar tid: Hur förbereder partierna sina väljare och sympatisörer för att kunna hantera regeringsbildningen efter valet 2018?