Det här är ett gästinlägg av Johannes Lindvall, Hanna Bäck,
Carl Dahlström, Elin Naurin och Jan Teorell.
***
I en artikel i Expressen den 14 september riktade journalisten Torbjörn Nilsson hård kritik mot vår rapport Samverkan och strid i den parlamentariska demokratin (vilken kan laddas ned från SNS hemsida).
Nilssons främsta invändning är att våra förslag är alltför försiktiga (”som att skriva ut Alvedon till en cancersjuk”) eftersom Sverige troligen har en lång period med svåra parlamentariska problem framför sig. Enligt Nilsson borde vi ha förespråkat ett mindre proportionellt valsystem.
Vi vill gärna förklara hur vi ser på de frågor Nilsson tar upp.
Har Sverige cancer?
Nilssons kritik av rapporten bygger på antagandet att problemen i den svenska demokratin kan jämställas med en livshotande sjukdom. Vi håller inte med, vilket torde vara förklaringen till att Nilsson fäller så många förklenande omdömen om oss och vår forskning (”stoppar sina huvuden i sanden”, ”rättar bekvämt in sig i ledet”, ”sällsam läsning”, ”underhållande ihåligt”). För den som tror att demokratin snart skall dö framstår vår rapport förstås som oförlåtligt naiv.
Vi skrev rapporten eftersom den politiska situationen efter valet 2014 fick oss att undra om jämvikten mellan samverkan och strid hade rubbats i Sverige. Nu är vi något mer optimistiska. Våra resultat visar att det politiska läget inte är så låst som vi befarade.
Många problem kvarstår emellertid. Det politiska spelet kring regeringsfrågan får till exempel orimligt mycket uppmärksamhet i Sverige, på de politiska sakfrågornas bekostnad. De förslag vi för fram i rapporten syftar till att flytta den politiska striden bort från regeringsfrågan, där de politiska låsningarna är som starkast, till policyfrågor.
Men med tanke på att förutsättningarna för demokrati i Sverige är så goda finns det inga starka skäl att tro att Nilssons extrema omdöme om demokratins hälsotillstånd är befogat. Det skulle ha varit bra om Nilsson hade berättat mer om orsakerna till hans alarmism.
Är 1920-talet tillbaka?
En av orsakerna framgår dock av artikeln: Nilsson anser att det finns stora likheter mellan den politiska situationen i dagens Sverige och situationen under 1920-talet och i början av 1930-talet – en ”mörk tid i parlamentarismens historia”.
”Det fascinerande med tjugotalet är att logiken, systematiken om man så vill, påminner om vår tid”, skriver Nilsson.
På den punkten har vi samma uppfattning. Vi skrev också en hel del om 1920-talet i vår rapport (s. 44–45, 54–55, 78, 81–82, 85–86, 121, 175 och 186). Men det fick Expressens läsare inte veta, eftersom Nilsson inte med ett ord nämner dessa avsnitt i sin artikel.
Nu är våra synpunkter på 1920-talet kanske inte så rasande originella, men det är å andra sidan inte Nilssons synpunkter heller. Hans beskrivning av 1920-talet som en period med ett ”handlingsförlamat parlament” är helt och hållet konventionell.
Men den är inte helt korrekt. Riksdagen antog en rad viktiga reformer mellan 1920 och 1932, vilket även påpekats av andra som kommenterat vår rapport. Moderskapsförsäkringen infördes, för att ta ett exempel. Religionsfriheten utvidgades, för att ta ett annat. Att enbart använda 1920-talet som skräckexempel håller inte.
Behöver Sverige ett nytt valsystem?
Nilssons eget recept är enkelt: Ändra valsystemet! Han kritiserar oss för att ”inte ens diskutera” de konstitutionella spelreglerna. Kritiken gäller inte bara oss fem; Nilsson tror att samtliga statsvetare i Sverige har missat en enastående möjlighet att ”öppna dörren till de svåra frågorna”. Han frågar indignerat: ”Varför vill ingen svensk statsvetare ens diskutera fyraprocentsspärren?”
Men det har många statsvetare förstås redan gjort. Sedan 1950-talet har en rad offentliga utredningar grundligt analyserat det svenska valsystemet och svenska statsvetare har lämnat viktiga bidrag till dessa utredningar. I en underlagsrapport till Grundlagsutredningen visade statsvetaren Lars Davidsson exempelvis att det svenska valsystemet är ett ”relativt genomsnittligt europeiskt system”. Han fann inga problem som ”skulle tyda på ett påtagligt reformbehov” (SOU 2007:40, s. 52). Nilsson skulle kanske ha föredragit en annan slutsats, men hans påstående att svenska statsvetare inte har diskuterat valsystemet är grundlöst. När fyraprocentsspärren har ifrågasatts har svenska statsvetare argumenterat klokt för att behålla den (se t.ex. Johan Hellströms och Simon Mattis artikel i Svenska Dagbladet den 8 juni 2014).
Nilssons påstående att vår rapport inte diskuterar de politiska spelreglerna är lika grundlöst. Ett av de framtidsscenarier vi diskuterar i slutkapitlet går ut på att ändra författningen för att öka sannolikheten att majoritetsregeringar uppstår. Vi skriver också i rapportens allra sista stycke att riksdagen bör överväga författningsreformer ”om vi går in i en lång period med instabila regeringar med bristande handlingskraft” (s. 191). Vi tar inte bara upp valsystemet utan också valet mellan negativ och positiv parlamentarism, liksom möjligheten att införa konstruktivt misstroendevotum.
Ändå ser vi inte sådana förändringar som det mest troliga, eller önskvärda, på kort sikt.
Det första skälet är att det finns både för- och nackdelar med alla författningsregler. Nilsson förutsätter av oklara skäl att det viktigaste argumentet mot majoritetsvalsystem är att landet skulle bli geografiskt splittrat. Det finns viktigare motargument, som tas upp i vår rapport; det tyngsta är att representativiteten i det politiska systemet skulle minska.
Det andra skälet är att problemen troligen inte är så akuta som Nilsson förutsätter. Som vi visar i rapporten har regeringsbildningen i Sverige varit snabb, i jämförelse med andra länder, och Sverige har ännu inte drabbats av återkommande regeringskriser. Svenska regeringar får också stöd för många av sina politiska förslag i riksdagen och uppfyller i hög grad de vallöften de avgivit. Vi ser tecken på ökad samverkan mellan partierna i politiska sakfrågor.
Bristen på jämförande perspektiv i Nilssons artikel är slående. Han konstaterar att ”inget svenskt parti i dag har potential att bli större än trettio procent” och tycks anta att det är ett avgörande argument för en ny författning eller ett nytt valsystem. Inget politiskt parti i Nederländerna har fått stöd av mer än trettio procent av väljarna sedan slutet av 1980-talet. Ändå har Nederländerna förblivit en stabil demokrati. I vårt grannland Finland har inget parti fått mer än 30 procent av rösterna sedan 1939.
Om de politiska problemen i Sverige förvärras kan det finnas skäl att ändra valsystemet eller formerna för regeringsbildningen. På kort sikt framstår det som mer angeläget att leta efter praktiska lösningar på de problem Sverige står inför här och nu.
Minoritetsregeringar förutsätter starka parlament. Det är därför våra förslag går ut på att stärka riksdagen. Vi stannar inte vid att uppmana politikerna att ”fixa blocköverskridande lösningar”, som Nilsson uttrycker det, utan föreslår institutionella förändringar som skulle stärka de politiska partiernas incitament att samverka i policyfrågor och minska benägenheten att ensidigt prioritera regeringsfrågan.
Johannes Lindvall
Hanna Bäck
Carl Dahlström
Elin Naurin
Jan Teorell
Figurtext: Intervallet i mitten visar ett 95%-igt konfidensintervall för medianen. 2,5% av fördelningen är kapad i varje svans för att göra diagrammet lättare att läsa av.
legat. Något som dagens mer dynamiska, individbaserade informationssamhälle håller på att spränga bort. Ingenting kunde vara mer fel. Studiet av makt i denna föränderliga värld är ständigt aktuellt. När samhällen genomgår större förändringar är maktstudierna viktigare än någonsin. I det här blogginlägget diskuterar jag några klassiska definitioner av makt och maktteorins olika dimensioner.