Det här är ett gästinlägg av Anna Bendz, Maria Oskarson och Sebastian Lundmark, från Statsvetenskapliga institutionen och SOM-institutet på Göteborgs universitet.
***
Tycker vi bättre om politiker som har hund? I media, krönikor och bloggar refereras det ganska ofta till politikers hundar, åtminstone när det gäller presidenter och premiärministrar. Inte minst ser det ut som att vi har framför oss en ny statsminister i Ulf Kristersson vars hund frekvent förekom i valkampanjen inför valet 2022 och på sociala medier. I amerikansk press uppmärksammades det att President Trump var den förste amerikanske president sedan 1849 som inte hade hund. När Joe Biden knep vinsten i presidentvalet 2020 innebar det hundens återkomst i Vita huset, vilket fick en hel del uppmärksamhet i sociala medier. I den brittiska valrörelsen 2019 figurerade terriervalpen Dilyn på otaliga bilder tillsammans med husse Boris Johnson, som också vann valet. Den franske presidenten Emmanuel Macron framträder på bilder med sin labradorkorsning Nemo.
Underförstått i rapportering och kommentarer om politikers hundar är att de bidrar med något positivt – att en politiker som har hund bedöms mer välvilligt än en som inte har det.
