Inte alla äktenskap – påverkas ditt valdeltagande av vem du blir ihop med?

Det här är ett gästinlägg av Moa Frödin Gruneau, doktorand vid statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet. Inlägget bygger på en nyligen publicerad studie som kan läsas här.

***

Det är allmänt vedertaget i forskningen om valdeltagande att de medborgare som är gifta eller sambos deltar till en högre grad än de medborgare som är singlar. Det iakttagna sambandet mellan att leva tillsammans i en parrelation och att rösta tolkas ofta som att en stor del av befolkningen (gifta och sambos utgör nästan halva den svenska befolkningen) är lite mer benägen att rösta än vad de andra är.

En vanlig förklaring till sambandet är tillgång till sociala nätverk och en stabil social situation. Ett rimligt antagande är väl däremot att detta till stor del är beroende av vem du gift dig med. Ett antagande om att sambandet mellan att leva i en parrelation och att rösta gäller alla i en sådan relation kan alltså ifrågasättas.

Ett annat känt faktum i forskning om valdeltagande är att högutbildade är överrepresenterade bland de som röstar. En förklaring till detta handlar om tillgången till sociala nätverk och individens relativt fördelaktiga sociala position. Kanske är det en möjlighet att gifta sig till ett sådant socialt nätverk genom att skaffa sig en högutbildad partner?

Carl Melin svarar Anders Sundell: Javisst är Sverigedemokraternas väljare emot invandring

Det här är ett gästinlägg av Carl Melin, fil dr i statskunskap och forskningsledare på Futurion.

***

Men bara för att deras väljare är det så förklarar inte invandringen det ökade stödet för Sverigedemokraternas och andra populistiska partier. Det är skillnad mellan samvariation och kausalitet. Dessa partier har ökat kraftigt utan att invandringsmotståndet har ökat. I stället är det människors oro för framtiden, främst kopplat till arbetsmarknaden, som förklarar det ökade stödet.

Anders Sundell har kommenterat en debattartikel som jag och Ann-Therése Enarsson, VD på Futurion har skrivit i Expressen . Artikeln bygger på rapporten ”Populismens verkliga orsaker – om automatisering och andra förändringar i arbetslivet” som jag författat och som Futurion har publicerat.

I sin bloggpost ifrågasätter Anders Sundell vår slutsats att det ökade stödet för Sverigedemokraterna och andra populistiska partier främst förklaras av arbetsmarknadsoro och inte på invandring.

Vi har aldrig hävdat att SDs väljare inte är kritiska till invandring. Tvärtom. I rapporten framgår det tydligt att Sverigedemokraternas väljare främst skiljer ut sig genom sin negativa inställning till invandring (se exempelvis Oscarsson & Holmberg 2016 kapitel 11). Poängen i rapporten är dock inte detta, utan frågan är vad det är som gör att Sverigedemokraterna och liknande partier ökar. Det finns exempelvis ingen naturlag som säger att de som vill minskar invandringen alltid röstar på Sverigedemokraterna, tvärtom sympatiserar en majoritet av de väljare som anser det med andra partier.

Förändras partisympatierna, eller bara urvalet?

Det här är ett gästinlägg av Erik Vestin, doktorand i statsvetenskap vid statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet.

***

Det sägs ofta, inte minst av oss valforskare, att dagens politik präglas av väljarrörlighet. Och det ligger naturligtvis något sant och viktigt i detta.

Men det finns också tillfällen då denna rörlighet överdrivs. Ibland används uttrycket ”flytande väljare”, vilket för undertecknad antyder att dessa skulle driva omkring i partilandskapet på ett ganska slumpmässigt och oförutsägbart sätt. Det finns dock många rön om att väljarnas partival på individnivån fortfarande ofta är avgränsat till bestämda grupper av partier, eller att väljare enbart överväger ett begränsat antal partier. I Sverige är t.ex. byten mellan blocken långt mindre vanliga än byten inom dem (se s. 20 i denna rapport). En rapport om hur denna aspekt påverkar förändringar i den svenska väljaropinionen är under arbete av mina estimerade kollegor Henrik Oscarsson och Annika Fredén. Det finns också resultat som visar att mycket av förändringarna i hur stor andel som identifierar sig med ett visst parti handlar om att väljare går fram och tillbaka mellan hur mycket de stödjer ett parti, snarare än att de byter parti.

Men det finns även en annan typ av problem kring opinionsmätningar, som kan leda till överskattning av hur mycket väljarna egentligen rör på sig.

Därför blir det inget Brexit

Det här är ett gästinlägg av Olof Larsson, forskare i statsvetenskap vid statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet.

***

Detta är inte en förutsägelse om att det inte blir något Brexit. Men om det oväntade än en gång inträffar, och Brexit uteblir, så är detta den rimligaste förklaringen till varför det hände.

2016 bjöd på flera politiska chocker och överraskningar. Ett skäl till detta är, tror jag, att vi är för dåliga på att summera skälen till varför det ej förväntade ändå kan inträffa. När vi väl konstaterat att det vi fruktar mest bara har en sannolikhet på 35% så suckar vi av lättnad och klipper till vädret. Men, som alla som spelat något tärnings- eller %-baserat spel som Yatzy, Monopol eller Civilization är väl medvetna om, så inträffar skeenden med låg sannolikhet ohyggligt mycket oftare än vad våra hjärnor förväntar sig. Låt oss därför summera skälen till varför det inte blir något Brexit, så att vi har en mind-map att gå efter om detta en dag blir verklighet.

Det finns som jag ser det fyra skäl till varför det inte kommer att bli något Brexit. Dessa är:

1. Det Storbritannien vill ha kan dom ej få.
2. Svag regering.
3. Dåligt hanterat.
4. Överskattar resten av EU:s kompromissvilja.

Lucka #22: Polarisering i Sveriges riksdag

Det här är ett gästinlägg av professor Johannes Lindvall vid Statsvetenskapliga institutionen, Lunds universitet.

***

Många talar om att den politiska polariseringen har ökat, särskilt på senare år (se figur 1), men den statsvetenskapliga forskningen om polarisering i Sverige är ännu inte särskilt omfattande – vare sig när det gäller väljarna (se dock Henrik Oscarssons bidrag till boken Larmar och gör sig till, som utkom tidigare i år) eller när det gäller den politiska eliten.

Figur 1. Förekomster av termen ”polarisering” i svensk storstadspress

Källa: Retriever/Mediearkivet. Den gröna streckade linjen är en lokalt viktad regressionslinje.

I detta blogginlägg analyserar jag data från de svenska Riksdagsundersökningarna för att ta reda på om polariseringen i Sveriges riksdag har ökat eller minskat de senaste trettio åren. Vissa av analyserna bygger på ett avsnitt i kapitel 4 i Samverkan och strid i den parlamentariska demokratin (SNS 2017), den rapport om den svenska demokratins hälsotillstånd som Hanna Bäck, Carl Dahlström, Elin Naurin, Jan Teorell och jag presenterade i höstas.

Lucka # 13: Hamnar män på positionerna med högst status inom diplomatin?

Detta är ett gästinlägg författat av Ann Towns och Birgitta Niklasson, docenter i statsvetenskap vid Göteborgs universitet. Inlägget bygger på deras nyligen publicerade artikel ”Gender, International Status, and Ambassador Appointments” i Foreign Policy Analysis 13, p 521-540.

***

I augusti i år utsåg regeringen Karin Olofsdotter till ny ambassadör i USA. Utnämningen är historisk, då Olofsdotter blir Sveriges första kvinnliga ambassadör i Washington D.C., en huvudstad med en försvinnande liten andel kvinnliga ambassadörer. Mansdominansen inom diplomatin har en lång historia, då kvinnor förbjöds tillträde när diplomatin professionaliserades och byråkratiserades under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. När förbudet upphävdes i stat efter stat mellan 1918 och 1950-talet så infördes i många fall istället äktenskapsförbud riktade mot kvinnliga diplomater. Medan den manlige diplomaten förväntades gifta sig med en kvinna som skulle underlätta hans yrkesutövning så fick kvinnliga diplomater välja mellan äktenskap och sin yrkeskarriär. Dessa äktenskapsförbud upphävdes inte förrän på 1970-talet. Även under 1900-talets andra hälft bestod diplomatin därför nästan uteslutande av män.

Under framför allt de senaste 20 åren har dock antalet kvinnliga diplomater blivit allt fler, även på ambassadörsnivå. Vissa stater utser nu mellan 25-40% kvinnliga ambassadörer, inklusive Finland (44%), Filippinerna (41%), Sverige (40%), Norge (33%), USA (30%), Canada (29%) och Colombia (28%) (siffror från 2014). Andelen kvinnor på lägre nivåer är ofta ännu högre – på svenska utrikesdepartementet utgör kvinnor 59 procent av samtliga anställda. Diplomatin som enkönad institution håller alltså på att brytas upp.

Lucka # 12: EU:s dubbla röst i utrikespolitiken

Detta är ett gästinlägg författat av Lisbeth Aggestam och Markus Johansson docent och forskare i statsvetenskap vid Göteborgs universitet. Inlägget bygger på deras nyligen publicerade artikel ”The Leadership Paradox in EU Foreign Policy” (Journal of Common Market Studies).

***

Europeiska Unionen har under de senaste åren upplevt upprepade kriser, inte bara internt i form av finanskrisen och Brexit, utan även sådana som berör EU:s utrikes relationer så som migrationskrisen och den ryska aggressionen på Krim och i östra Ukraina. Behovet inom EU att på utrikespolitikens område formulera gemensamma svar och agera gemensamt – att tala med en röst – har vid upprepade tillfällen formulerats, exempelvis i det senaste Lissabon-fördraget, och i EU:s globala strategi som presenterades tidigare i år. Det kan ses som ett uttryck för EU:s växande ambitioner som global aktör på den internationella spelplanen, men också som en lösning på det kollektiva handlandets problem.

För att stärka möjligheterna att få de 28 medlemsstaterna att tala mer samstämmigt gjordes i Lissabonfördraget en formell delegering av flera viktiga ledarskapsfunktioner till EU:s höga representant i utrikesfrågor och säkerhetspolitik, och den europeiska utrikestjänsten (EEAS).

Den här delegeringen utgör emellertid en paradox, eftersom medlemsstaterna samtidigt varit noga med att behålla kontroll över det här, för nationalstaten, centrala politikområdet, exempelvis genom att beslutsfattande i de flesta fall kräver enhällighet bland medlemsstaterna. Vad den här paradoxen innebär för den höga representantens och utrikestjänstens möjligheter att bedriva ett effektivt ledarskap inom utrikespolitiken är därför en central fråga.