Förändras partisympatierna, eller bara urvalet?

Det här är ett gästinlägg av Erik Vestin, doktorand i statsvetenskap vid statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet.

***

Det sägs ofta, inte minst av oss valforskare, att dagens politik präglas av väljarrörlighet. Och det ligger naturligtvis något sant och viktigt i detta.

Men det finns också tillfällen då denna rörlighet överdrivs. Ibland används uttrycket ”flytande väljare”, vilket för undertecknad antyder att dessa skulle driva omkring i partilandskapet på ett ganska slumpmässigt och oförutsägbart sätt. Det finns dock många rön om att väljarnas partival på individnivån fortfarande ofta är avgränsat till bestämda grupper av partier, eller att väljare enbart överväger ett begränsat antal partier. I Sverige är t.ex. byten mellan blocken långt mindre vanliga än byten inom dem (se s. 20 i denna rapport). En rapport om hur denna aspekt påverkar förändringar i den svenska väljaropinionen är under arbete av mina estimerade kollegor Henrik Oscarsson och Annika Fredén. Det finns också resultat som visar att mycket av förändringarna i hur stor andel som identifierar sig med ett visst parti handlar om att väljare går fram och tillbaka mellan hur mycket de stödjer ett parti, snarare än att de byter parti.

Men det finns även en annan typ av problem kring opinionsmätningar, som kan leda till överskattning av hur mycket väljarna egentligen rör på sig.

Läs mer

Därför blir det inget Brexit

Det här är ett gästinlägg av Olof Larsson, forskare i statsvetenskap vid statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet.

***

Detta är inte en förutsägelse om att det inte blir något Brexit. Men om det oväntade än en gång inträffar, och Brexit uteblir, så är detta den rimligaste förklaringen till varför det hände.

2016 bjöd på flera politiska chocker och överraskningar. Ett skäl till detta är, tror jag, att vi är för dåliga på att summera skälen till varför det ej förväntade ändå kan inträffa. När vi väl konstaterat att det vi fruktar mest bara har en sannolikhet på 35% så suckar vi av lättnad och klipper till vädret. Men, som alla som spelat något tärnings- eller %-baserat spel som Yatzy, Monopol eller Civilization är väl medvetna om, så inträffar skeenden med låg sannolikhet ohyggligt mycket oftare än vad våra hjärnor förväntar sig. Låt oss därför summera skälen till varför det inte blir något Brexit, så att vi har en mind-map att gå efter om detta en dag blir verklighet.

Det finns som jag ser det fyra skäl till varför det inte kommer att bli något Brexit. Dessa är:

  1. Det Storbritannien vill ha kan dom ej få.
  2. Svag regering.
  3. Dåligt hanterat.
  4. Överskattar resten av EU:s kompromissvilja.

Läs mer

Lucka #22: Polarisering i Sveriges riksdag

Det här är ett gästinlägg av professor Johannes Lindvall vid Statsvetenskapliga institutionen, Lunds universitet.

***

Många talar om att den politiska polariseringen har ökat, särskilt på senare år (se figur 1), men den statsvetenskapliga forskningen om polarisering i Sverige är ännu inte särskilt omfattande – vare sig när det gäller väljarna (se dock Henrik Oscarssons bidrag till boken Larmar och gör sig till, som utkom tidigare i år) eller när det gäller den politiska eliten.

Figur 1. Förekomster av termen ”polarisering” i svensk storstadspress

4888ADA1-FFFD-43B5-879E-4CB72C66D1E9

Källa: Retriever/Mediearkivet. Den gröna streckade linjen är en lokalt viktad regressionslinje.

I detta blogginlägg analyserar jag data från de svenska Riksdagsundersökningarna för att ta reda på om polariseringen i Sveriges riksdag har ökat eller minskat de senaste trettio åren. Vissa av analyserna bygger på ett avsnitt i kapitel 4 i Samverkan och strid i den parlamentariska demokratin (SNS 2017), den rapport om den svenska demokratins hälsotillstånd som Hanna Bäck, Carl Dahlström, Elin Naurin, Jan Teorell och jag presenterade i höstas.

Läs mer

Lucka # 13: Hamnar män på positionerna med högst status inom diplomatin?

Detta är ett gästinlägg författat av Ann Towns och Birgitta Niklasson, docenter i statsvetenskap vid Göteborgs universitet. Inlägget bygger på deras nyligen publicerade artikelGender, International Status, and Ambassador AppointmentsForeign Policy Analysis 13, p 521-540.

***

I augusti i år utsåg regeringen Karin Olofsdotter till ny ambassadör i USA. Utnämningen är historisk, då Olofsdotter blir Sveriges första kvinnliga ambassadör i Washington D.C., en huvudstad med en försvinnande liten andel kvinnliga ambassadörer. Mansdominansen inom diplomatin har en lång historia, då kvinnor förbjöds tillträde när diplomatin professionaliserades och byråkratiserades under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. När förbudet upphävdes i stat efter stat mellan 1918 och 1950-talet så infördes i många fall istället äktenskapsförbud riktade mot kvinnliga diplomater. Medan den manlige diplomaten förväntades gifta sig med en kvinna som skulle underlätta hans yrkesutövning så fick kvinnliga diplomater välja mellan äktenskap och sin yrkeskarriär. Dessa äktenskapsförbud upphävdes inte förrän på 1970-talet. Även under 1900-talets andra hälft bestod diplomatin därför nästan uteslutande av män.

Under framför allt de senaste 20 åren har dock antalet kvinnliga diplomater blivit allt fler, även på ambassadörsnivå. Vissa stater utser nu mellan 25-40% kvinnliga ambassadörer, inklusive Finland (44%), Filippinerna (41%), Sverige (40%), Norge (33%), USA (30%), Canada (29%) och Colombia (28%) (siffror från 2014). Andelen kvinnor på lägre nivåer är ofta ännu högre – på svenska utrikesdepartementet utgör kvinnor 59 procent av samtliga anställda. Diplomatin som enkönad institution håller alltså på att brytas upp.

Läs mer

Lucka # 12: EU:s dubbla röst i utrikespolitiken

Detta är ett gästinlägg författat av Lisbeth Aggestam och Markus Johansson docent och forskare i statsvetenskap vid Göteborgs universitet. Inlägget bygger på deras nyligen publicerade artikel ”The Leadership Paradox in EU Foreign Policy(Journal of Common Market Studies).

***

Europeiska Unionen har under de senaste åren upplevt upprepade kriser, inte bara internt i form av finanskrisen och Brexit, utan även sådana som berör EU:s utrikes relationer så som migrationskrisen och den ryska aggressionen på Krim och i östra Ukraina. Behovet inom EU att på utrikespolitikens område formulera gemensamma svar och agera gemensamt – att tala med en röst – har vid upprepade tillfällen formulerats, exempelvis i det senaste Lissabon-fördraget, och i EU:s globala strategi som presenterades tidigare i år. Det kan ses som ett uttryck för EU:s växande ambitioner som global aktör på den internationella spelplanen, men också som en lösning på det kollektiva handlandets problem.

För att stärka möjligheterna att få de 28 medlemsstaterna att tala mer samstämmigt gjordes i Lissabonfördraget en formell delegering av flera viktiga ledarskapsfunktioner till EU:s höga representant i utrikesfrågor och säkerhetspolitik, och den europeiska utrikestjänsten (EEAS).

Den här delegeringen utgör emellertid en paradox, eftersom medlemsstaterna samtidigt varit noga med att behålla kontroll över det här, för nationalstaten, centrala politikområdet, exempelvis genom att beslutsfattande i de flesta fall kräver enhällighet bland medlemsstaterna. Vad den här paradoxen innebär för den höga representantens och utrikestjänstens möjligheter att bedriva ett effektivt ledarskap inom utrikespolitiken är därför en central fråga.

Läs mer

Lucka #9: Fakta eller fiktion: om hur medier rapporterar om opinionsmätningar

Detta är ett gästinlägg författat av Per Oleskog Tryggvason, doktorand, och Jesper Strömbäck, professor i journalistik och politisk kommunikation, båda vid Institutionen för journalistik, medier och kommunikation vid Göteborgs universitet. Inlägget bygger på deras vetenskapliga artikel Fact or Fiction? Investigating the Quality of Opinion Poll Coverage and its Antecedents i den internationella tidskriften Journalism Studies. En tidigare version av detta blogginlägg har publicerats i Qvintensen 2017:2.

I teorin finns det mycket som förenar vetenskapen med journalistiken. Båda syftar exempelvis till att ta fram och tillhandahålla information som är verifierad och sann, trovärdig och som bidrar till att människor kan forma välgrundade uppfattningar om sin omvärld. Samtidigt är det också uppenbart att det finns en inneboende konflikt mellan journalistiska normer och arbetssätt och de inom akademin. Inom journalistiken är en av de största synderna att missa en stor story, medan en av kardinalsynderna inom akademin är att dra för stora växlar som inte stöds av data. Det finns alltså diametralt skilda syner på huruvida det är värst att begå ett så kallat typ-I-fel (falskt positivt) eller ett typ-II-fel (falskt negativt).

Det finns antagligen ingen journalistisk genre där denna normkonflikt är så uppenbar som när journalister skriver om resultat från opinionsundersökningar. Att medierna har en fäbless för opinionsundersökningar har visats av många studier och hänger samman med rådande nyhetsvärderingar. Opinionsmätningar handlar om politiska eliter, är lätta att visualisera och passar samtidigt in i nyhetsmedielogiken. De ger också journalister möjligheter att inta en kvasi-neutral roll i den politiska rapporteringen genom att vara baserade på undersökningar samtidigt som resultaten skapar utrymme för journalistiska tolkningar. Parallellt har medierna genom att använda sig av opinionsundersökningar gett sig själva möjligheten att uttala sig om folkets röst i siffror och framställa sig som ombud för folkets röst. Läs mer

Lucka #6: Vad säger en valaffisch? Ganska mycket!

Detta är ett gästinlägg författat av Nicklas Håkansson, docent i medie- och kommunikationsvetenskap samt fil dr i statsvetenskap och verksam vid JMG, Göteborgs universitet. Han har tillsammans med Bengt Johansson och Orla Vigsø skrivit om valaffischer, bland annat i boken Politik i det offentliga rummet (Stockholm: Carlssons 2014).

***

Knappast något annat medium symboliserar valkampanjen så som valaffischen. I Sverige slog affischerna igenom vid tiden för rösträttens utvidgande 1909-1921 och de har överlevt många nya mediers intåg ända in i vår digitala samtid. Ändå frågar vi oss: säger de något av värde? Senare års valaffischer skvallrar kanske mer om partiernas ängsliga vilja att ligga rätt i tiden genom att använda lämpliga kulturella referenser och att låna idéer från den kommersiella marknadsföringen. Det politiska innehållet är inte alltid uppenbart. Men, invänder någon, de bombastiska och propagandistiska budskap som vi möter under det tidiga 1900-talets valkampanjer innehåller väl inte så mycket det heller?

För att visa hur valaffischer kan berätta en hel del om ett parti och dess politik kan vi ta oss tillbaka till valkampanjen 1928. ”De politiska vägarna” är titeln på Frisinnade Folkpartiets enkelt uppbyggda affisch: en tecknad bild med ett kort verbalt budskap som utmynnar i en röstningsuppmaning i en stil som var tämligen vanlig för tiden.

Läs mer