Finns det ett politiskt ”hundtrick”?

Det här är ett gästinlägg av Anna Bendz, Maria Oskarson och Sebastian Lundmark, från Statsvetenskapliga institutionen och SOM-institutet på Göteborgs universitet.

***

Tycker vi bättre om politiker som har hund? I media, krönikor och bloggar refereras det ganska ofta till politikers hundar, åtminstone när det gäller presidenter och premiärministrar. Inte minst ser det ut som att vi har framför oss en ny statsminister i Ulf Kristersson vars hund frekvent förekom i valkampanjen inför valet 2022 och på sociala medier. I amerikansk press uppmärksammades det att President Trump var den förste amerikanske president sedan 1849 som inte hade hund. När Joe Biden knep vinsten i presidentvalet 2020 innebar det hundens återkomst i Vita huset, vilket fick en hel del uppmärksamhet i sociala medier. I den brittiska valrörelsen 2019 figurerade terriervalpen Dilyn på otaliga bilder tillsammans med husse Boris Johnson, som också vann valet. Den franske presidenten Emmanuel Macron framträder på bilder med sin labradorkorsning Nemo.

Underförstått i rapportering och kommentarer om politikers hundar är att de bidrar med något positivt – att en politiker som har hund bedöms mer välvilligt än en som inte har det.

Noter. Joe Biden, källa: Daily Mail (2020): Foto: Twitter Media Studio, Premiärminister Boris Johnson med Dilyn, källa: Le Parisien Foto: AFP/Alain Jocard, Källa: Svenska Dagbladet Foto: Frank Augstein/AP

Striden om narrativet – en analys av hur media runtom i världen skriver om kriget i Ukraina

Det här inlägget är skrivet av Frida Edström och Anders Sundell, och bygger på Fridas kandidatuppsats, som kan läsas här.

***

”Vi invaderade inte Ukraina; vi genomförde en speciell militär operation” – orden är den ryske utrikesministern Sergej Lavrovs, och är bara några dagar gamla. Trots att det är helt uppenbart att det just är ett krig och en invasion som pågår i Ukraina framhärdar Lavrov. Orsaken är striden om det som inom statsvetenskapen kallas narrativet – berättelsen om vad det är som egentligen pågår.

Det segrande narrativet påverkar hur omvärlden ser på konflikten, och påverkar därmed också hur den agerar. Om kriget uppfattats som en militär operation för att stoppa ett pågående folkmord hade Ukraina aldrig fått så stort stöd från Nato och Europa. Även om Lavrov och Putin förlorat det slaget i Sverige och större delen av Europa var det inte givet att det skulle bli så, eller att det ser likadant ut i resten av världen.

I en ny uppsats undersöks vilket narrativ om kriget i Ukraina som dominerar i 127 olika länders (engelskspråkiga) media, mellan 1 februari och 31 mars, och om det påverkas av landets relation till Ryssland.

Genom att studera hur ord som hänger ihop med det ryska och ukrainska narrativet förekommer kan man få en bild av vilket narrativ som fått störst fäste. De ”pro-ryska” orden är military operation (som Lavrov nyligen använde), genocide (det uttalade motivet för kriget var att stoppa ett pågående folkmord) och conflict (vilket antyder att det är två parter som står mot varandra, snarare än en som invaderar den andra). De ”pro-ukrainska” orden är istället invasion, war och war crimes. De är alla valda för att beskriva det som pågår som just ett krig.

Odemokratisk arkitektur?

Det här är ett gästinlägg av Henrik Hågemark, biträdande forskare på statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet.
***

I demokratier bör den politiska utvecklingen tillgodose medborgarnas preferenser. Det samtida byggandet präglas dock av en påtaglig diskrepans mellan medborgarnas arkitektoniska önskemål och vad som faktiskt byggs. Forskning visar nämligen att en klar majoritet föredrar klassiskt och traditionellt inspirerad arkitektur, medan den faktiska nyproduktionen i Sverige domineras av nymodernistiska uttryck. Den urbana utvecklingen präglas alltså av ett demokratiskt underskott i detta avseende – det byggs helt enkelt sällan i de arkitektoniska stilar som de flesta föredrar.

Skillnaden mellan medborgerliga preferenser och faktiskt byggande får även ett allt större utrymme i den offentliga debatten. I ledare, insändare och inte minst sociala medier uttrycks missnöje över den samtida arkitekturen i våra städer. Frågan blir också alltmer partipolitisk. I olika delar av landet har partier till både vänster och höger börjat intressera sig för arkitektonisk stil, ofta med målsättningen att ”bygga mer klassiskt”, i enlighet med väljarnas önskemål.

Detta är särskilt tydligt i Göteborg där Socialdemokraterna driver frågan om ett ökat byggande i traditionellt och lokalt inspirerade arkitekturstilar. Stödet för ett sådant initiativ kartlades även i en SOM-undersökning förra året. Resultatet visar att 64 procent av de tillfrågade göteborgarna var positiva och 10 procent negativa – således ett mycket starkt stöd.

Byggnader i kvarteret Abisko, Norra Djurgårdsstaden, Stockholm. Uppförda 2015 i nymodernistisk stil. Bild: Wikimedia.

Givet den tydliga efterfrågan på mer klassisk arkitektur är det förvånande att det mesta som byggs ser helt annorlunda ut. Frågan om varför det är såhär är trots detta relativt outforskad. För att bidra till denna forskningslucka genomförde jag en kvalitativ intervjubaserad masteruppsats, med den urbana arkitektoniska gestaltningen i Lund som empiriskt fall. Utifrån samtal med lokala politiker, tjänstemän, arkitekter och byggherrar identifierar jag några centrala förklaringar till det demokratiska underskottet i detta avseende.

Straffar väljare dålig samhällsstyrning?

Det här är ett gästinlägg av Rasmus Broms, forskare vid statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet.

***

Att god samhällsstyrning – ett brett koncept som bygger på en offentlig maktutövning kännetecknad av effektivitet, rättssäkerhet, transparens, opartiskhet och avsaknad av korruption – är viktig för mänsklig välfärd är idag en etablerad sanning inom samhällsvetenskapen. Vi vet dock fortfarande överraskande lite om hur detta fenomen spelar roll för väljarbeteende, trots att samhällsstyrning kan beskrivas som skolboksexempel på en så kallad ”valensfråga,” det vill säga en fråga som alla delar av väljarkåren står bakom.

Varför vet vi så lite om ett så viktigt problem? En anledning är att det är svårt att överhuvudtaget mäta samhällsstyrning, inte minst i koppling till enskilda val. Till skillnad från exempelvis skattehöjningar, arbetslöshetssiffror eller partiledarbyten finns det helt enkelt i regel mycket mindre jämförbar information om hur väl förvaltningen genomför sina åtaganden gentemot medborgarna.

I ett försök att lösa detta problem har jag i en nyutkommen studie använt information om kritik från Sveriges kommunrevisioner. Dessa finns i varje svensk kommun och granskar varje år om nämnderna och kommunstyrelsen genomfört sitt uppdrag på ett ändamålsenligt sätt. Om så ej varit fallet ska de rikta formell kritik. Enligt SKR:s vägledande skrift ”God revisionssed” från 2014 ska kommunrevisionen fungera som ”ett lokalt demokratiskt kontrollinstrument med uppdrag att granska den verksamhet som bedrivs i kommunen samt pröva ansvarstagandet. […] Med sin granskning och prövning bidrar revisorerna till en effektiv verksamhet samt till att värna demokrati, mänskliga rättigheter och rättssäkerhet.”

Det finns mycket som talar för att revisionskritik kan betraktas som ett giltigt mått på dålig samhällsstyrning: De specifika grunderna för när kritik ska delas ut enligt SKR:s riktlinjer stämmer väl överens med vad vi tänker på när vi pratar om dålig samhällsstyrning, såsom bristfällig styrning och kontroll, obehörigt beslutsfattande och brottsliga handlingar. Dessutom samvarierar kritik med andra befintliga mått på kommunal samhällsstyrning.

Vi kommer inte behöva vänta lika länge på en ny regering efter valet 2022

Det här är ett gästinlägg av Hanna Bäck, Johan Hellström, Johannes Lindvall och Jan Teorell.

***

De senaste åren har varit en turbulent period i svensk politik. Den rekordlånga regeringsbildningen 2018–19 följdes i juni i år av en misstroendeförklaring och en ny regeringsbildning. Flera forskare och andra debattörer har mot denna bakgrund förslagit grundlagsändringar som syftar till att övergå från negativ till positiv parlamentarism, att införa konstruktivt misstroendevotum och att höja riksdagsspärren. 

I boken 134 dagar, som handlade om den utdragna regeringsbildningen efter 2018 års val, diskuterar vi alla dessa författningspolitiska förslag, vilka senast fördes fram av Joakim Nergelius (DN Debatt 14/9) men som före sommaren också togs upp av exempelvis Olof Petersson (DN Debatt 18/6 och 21/6), Mikael Sandström (DI 28/6) och Per T Ohlsson (HD 11/7). Vi drar inte samma slutsatser som dessa andra bedömare. Vår forskning pekar nämligen på att de låsningar som bidrog till den komplicerade regeringsbildningen i första hand var partipolitiska. Inte konstitutionella.

Vår viktigaste invändning mot många av de inlägg som har gjorts i författningsfrågor på senare år är att de förbigår viktiga målkonflikter. Författningspolitik handlar om att välja mellan olika institutionella lösningar som alla har för- och nackdelar. En reform som är ändamålsenlig när det gäller att uppnå vissa mål kan motverka andra. Den viktigaste målkonflikten när det gäller regeringsbildningen är att det är svårt att utforma regler som både bidrar till att det går fort att bilda en regering och till starka regeringar som kan sitta kvar länge och driva igenom sin politik. 

En vanlig uppfattning är att Sverige borde övergå till positiv parlamentarism. De nuvarande reglerna kräver som bekant bara att en statsminister inte har en majoritet av riksdagens ledamöter emot sig. Detta brukar kallas för ”negativ parlamentarism”. I många andra länder, till exempel vårt grannland Finland, råder i stället principen att en majoritet måste rösta för en statsminister. Med en sådan ordning skulle vi med stor sannolikhet få stabilare regeringar. Vi skulle också få andra slags regeringar – färre minoritetsregeringar och fler ”blocköverskridande” regeringar. Men att införa positiv parlamentarism skulle tveklöst försvåra regeringsbildningen. I januari 2019 skulle en sådan regel exempelvis ha inneburit att både C, L och V måste rösta för Stefan Löfven som statsminister; det skulle inte ha räckt att dessa partier lade ned sina röster, som nu skedde.

Män som representerar kvinnor

Det här är ett gästinlägg av Christine Bodell, student i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, och Anders Sundell.

***

År 1922 välkomnades Kerstin Hesselgren som första kvinnliga ledamot till riksdagens första kammare. Talmannen hälsade ändå församlingen med ”Mina herrar!” eftersom Hesselgren enligt talmannen var ”ensam i sitt slag”. Idag, nästan 100 år senare, är andelen kvinnor i riksdagen 47 procent.

Det finns mycket forskning om kvinnliga politikers representation av kvinnors intressen. Men hur ser det ut med mäns representation av kvinnors intressen, och hur påverkas den av att fler kvinnor tar plats i politiken? Flera scenarier är tänkbara.

1) En positiv bieffekt: När fler kvinnor kommer in i riksdagen för de upp kvinnofrågor på agendan, vilket män tar intryck av. Män blir då mer engagerade i kvinnofrågor, och den totala representationen av kvinnor ökar.

2) En specialiseringseffekt: I takt med att andelen kvinnor ökar ser män det som mindre viktigt att lyfta kvinnofrågor. Dessutom kan man tänka sig att kvinnor ses som mer lämpliga att ta i dessa frågor, att kvinnor ”vet vad det innebär att vara kvinna” och får därför tolkningsföreträde. Den totala representationen blir då oförändrad, eftersom kvinnors ökade engagemang kompenseras av männens minskade.

3) En hot-mot-grupp-effekt: Män reagerar negativt på att det blir fler kvinnor, och minskar sin representation av kvinnor. Här kan den totala representationen av kvinnor bli lägre, eftersom män så att säga överkompenserar. Det blir ett bakslag.

I en uppsats (som kan laddas ned här) har Christine undersökt hur mäns representation av kvinnors intressen förändrats när andelen kvinnor i riksdagen ökat. Att mäta representation är svårt, men i uppsatsen används kvinnoorienterade motioner, motioner som tar upp ämnen som mer direkt angår kvinnor än män, som en indikator. Det kan alltså handla om tidigt föräldraskap, förbättrad förlossningsvård eller jämställdhet på arbetsplatsen. Klassificeringen har gjorts automatiskt med hjälp av ett datorprogram, och på sidan 38-39 i uppsatsen redovisas en förteckning av vilka ord som använts för att klassificera motionerna. Av de 163 000 motioner som lämnades in mellan 1970-2020 var ungefär runt 2700 stycken kvinnoorienterade.

Är kompetens nyckeln för Liberalerna?

Det här är ett gästinlägg av Michael Holmberg, student i statsvetenskap, och Ann-Kristin Kölln, docent i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.

***

Liberalerna noterar sitt lägsta opinionsstöd någonsin i SCB:s senaste partisympatiundersökning, då endast 2,5 procent av väljarna säger att de skulle rösta på partiet om det var val i dag. Om denna mardröm blir verklighet för Liberalerna, skulle det betyda att de åker ur riksdagen efter att ha tillhört den i över 100 år. Således är det knappast någon överdrift att säga att partiet befinner sig i en kris just nu.

Varför går det så dåligt för Liberalerna?

För statsvetare finns det förenklat sagt två huvudsakliga förklaringar till hur partier presterar i val. Vissa hävdar att ideologisk närhet till många väljare är avgörande eftersom väljarna röstar efter sina ideologiska ståndpunkter. Andra menar att det istället är partiernas uppfattade kompetens som är viktigast eftersom väljarna värdesätter politiker som kan hantera regeringsmakten. Nyligen testades dessa teoretiska förklaringar för första gången för Liberalerna i samband med en kandidatuppsats. Resultaten visar att partiets uppfattade kompetens kan förklara cirka tjugo procent av partiets väljarstöd medan motsvarande andel för ideologisk närhet endast är cirka fyra procent.

Hur kan man komma fram till detta resultat?

I varje valundersökning sedan 1979 har väljarna fått ange vilka partier som de anser har bra respektive dålig politik i olika politiska sakfrågor. Om till exempel femton procent av väljarna tycker att Liberalerna har en bra miljöpolitik och fem procent att de har en dålig miljöpolitik, blir skillnaden i den frågan tio procent. Med andra ord har partiet ett positivt värde (+10). Om fem procent av väljarna tycker att Liberalerna har en bra skattepolitik och tio procent tycker de har en dålig skattepolitik, blir värdet istället negativt (-5). Makro-kompetens är ett genomsnitt av politiska sakfrågor som inkluderats i valundersökningar. För att se vilken betydelse makro-kompetens har för Liberalernas valresultat görs en enkel sambandsanalys. Här exkluderas även sakfrågor som endast varit med en gång, eftersom de oftast ej är särskilt viktiga.

GAL-TAN: Utmanare – eller en del av höger-vänsterskalan?

Detta är ett gästinlägg författat av Jesper Lindqvist,  doktorand vid University College Dublin i statsvetenskap.

***

Det har varit vanligt förekommande i svensk media under de senaste åren att beskriva höger-vänsterskalan som död eller irrelevant (Nordfors 2016; Gahrton 2019). Denna idé är inte bara vanlig i Sverige, och inte heller ny. Franska filosofen Alain diskuterade fenomenet på 1930-talet (citerad av Lukes 2003: 603). Påståendet var vidare vanligt precis efter Berlinmurens fall i början av 1990-talet (Bobbio 1996: 15-16) och förekommer även i dag i Nederländerna (Blom, 2017), bara för att nämna några exempel. Men trots detta återkommande fenomen försvinner inte höger-vänsterskalan. Tvärtom har den fortsatt att leva vidare, nu i 230 år sedan den franska revolutionen. Denna återkommande argumentation i den svenska debatten tror jag baseras på en missuppfattning om att höger-vänsterskalan enbart handlar om ekonomisk politik.

Lucka #18: Hur omfattande är diskrimineringen mot utrikesfödda och vilka möjligheter finns att minska den?

Detta är ett gästinlägg författat av Kåre Vernby, Statsvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet.

Under de senaste 30 åren har Sverige haft en betydande invandring. Idag är cirka 19 procent av befolkningen född utomlands, medan motsvarande siffra för 30 år sedan var ungefär 9 procent. Samtidigt är enligt SCB arbetslösheten högre bland utrikesfödda än bland inrikesfödda. I debatten har flera olika förklaringar till detta sysselsättningsgap förts fram. Kan gapet, åtminstone till viss del, förklaras av diskriminering? I en förhållandevis ny rapport till IFAU (som även kommit ut, i bearbetad form, som artikel på engelska i tidsskriften PLoS ONE) försöker jag och Rafaela Dancygier, forskare vid Princetonuniversitetet, besvara den frågan. 

Lucka #11: Toleransens rötter

Detta blogginlägg är författat av Niclas Berggren, Institutet för Näringslivsforskning (IFN) och Ekonomihögskolan i Prag, Martin Ljunge, Institutet för Näringslivsforskning (IFN) samt Therese Nilsson, Lunds universitet och Institutet för Näringslivsforskning (IFN).

***

De senaste åren har ett stort antal flyktingar kommit till Europa, huvudsakligen från länder vars kulturer är märkbart annorlunda än de europeiska. Det gör att Europa står inför en stor integrationsutmaning. En faktor som inte har belysts särskilt mycket i den offentliga diskussionen är vilken roll invandrares kulturella bakgrund påverkar deras möjligheter till integration. I en ny studie fokuserar vi på andra generationens invandrare och vad som förklarar om de anser att homosexuella ska tillåtas att leva sina liv som de själva önskar. En sådan attityd signalerar liberala värderingar, vilka kan underlätta integrationen. Tolerans kan på detta sätt ses som överbryggande socialt kapital, som kan underlätta sammanhållning och umgänge mellan olika grupper i samhället.

Tidigare studier visar att det finns en rad faktorer som påverkar hur toleranta människor är. Vi använder oss av en metod där vi relaterar individers tolerans till ett stort antal faktorer i deras föräldrars hemländer. Då individernas tolerans inte kan