Riksdagsvalet på 4chan

Det här är ett gästinlägg av Emma Ricknell, doktorand vid Institutionen för statsvetenskap, Linnéuniversitetet.

***

I dagens fragmenterade medielandskap finns en snäv, krokig förgrening som leder till ett anonymt amerikanskt onlineforum vid namn 4chan. Där vistas en del svenskar, som tillsammans med miljoner andra månatliga besökare står för en ansenlig del av den onlinekultur som präglar hela internet, t.ex. i form av memes. För drygt ett år sedan haglade kommentarerna om Sverige in på /pol/, 4chans underforum för politik. Ett riksdagsval hade hållits. Den här texten handlar om /pol/ i kontexten riksdagsvalet 2018, ett ämne jag försökt behandla i en text publicerad i Statsvetenskaplig tidskrift. Jag börjar i änden vilka politiska partier som främst engagerade i de hundratals val-relaterade diskussionstrådar som lades upp på /pol/ där studien tar vid, i november 2017, och fram till valet.

För den som har den minsta insikt i vilka slags diskussioner som förs på /pol/ är det föga överraskande att fokus koncentrerades till partier på den yttersta högerkanten. Sverigedemokraterna (SD) var det parti som nämndes oftast och i mest positiv bemärkelse jämfört med andra. Alternativ för Sverige (AfS) gjorde dock en stark avslutning när det gäller engagemang: med kulmen i dagarna precis före och efter valdagen, då över 10,000 kommentarer om det svenska valet strömmade in, nämndes AfS nästan lika många gånger som samtliga övriga partier sammanlagt, minus SD. Ett oproportionerligt stort intresse med tanke på att partiet mottog enbart drygt 20,000 riksdagsröster (0,31%). Även Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) engagerade i början av perioden, men hamnade i skymundan när AfS äntrade scenen.

Läs mer

Spridningen av ”alternativa nyheter” i sociala medier runt valet 2018

Det här är ett gästinlägg av Linn Sandberg, doktorand vid Institutt for medier og kommunikasjon, Universitetet i Oslo.

***

Det svenska riksdagsvalet 2018 väckte stort internationellt intresse och i synnerhet uppmärksammades desinformation och automatiserade konton som spred politiska budskap på sociala medier. Dessa konton attackerade liberala partier och etablerad media samt utryckte stöd för Sverigedemokraterna och Alternativ för Sverige. De länkade även till sajter som Samhällsnytt och Fria Tider. Innehåll som får stor spridning via sociala media (automatiserat eller ej), blir synligt för användare och kan leda till uppfattningen att den här typen av innehåll är mer allmänt accepterat än vad det i verkligheten är. I vilken utsträckning sociala medier möjliggör för vissa typer av politiska vinklingar att få större synlighet är därför relevant att undersöka.

I en nyligen publicerad studie i Statsvetenskaplig tidskrift, har jag tillsammans med min kollega Karoline Ihlebæk undersökt engagemanget på Facebook kring innehåll från så kallade alternativa medier på högerkanten runt det svenska riksdagsvalet 2018. Datamaterialet baseras på SVT:s insamling av länkdelningar på Facebook i samband med deras framtagning av Facebook-kartan. Vi undersökte antalet länkar som delades från dessa sajter jämfört med traditionell nyhetsmedia och engagemanget kring dessa länkar samt vilka politiska frågor som engagerade. Vi studerade också innehållet i de länkarna från de alternativa högersajterna med högst engagemang för att närmare undersöka typ av innehåll och vinklingar som väckt störst uppmärksamhet.

Läs mer

Har Jantelagen positiva eller negativa effekter?

Det här är ett gästinlägg av Stefan Dahlberg, Professor vid institutionen för jämförande politik, Bergens Universitet och docent vid statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs Universitet.

***

Jantelagen hör man talas om lite titt som tätt och så sent som i förra veckan aktualiserades den återigen i en krönika i Dagens Nyheter och då i lite mer positiva ordalag än vad man vanligtvis brukar stöta på. Men vad vet vi egentligen om jantelagen och dess konsekvenser?

Jantelagen som begrepp har sitt ursprung i en roman av Aksel Sandemose som utkom 1933 och handlar om livet i en fiktiv dansk småstad. Jantelagen är dock ofta utmålad som ett typiskt skandinaviskt fenomen och handlar i stort sett om att man inte skall tro att man är för mer än andra, inte sticka ut för mycket och absolut inte skryta om eventuella framgångar.

Som kulturellt fenomen har det bland annat hävdats att ett visst mått av Jante-mentalitet skulle leda till mer jämlikhet och därmed öka preferenserna för ekonomisk omfördelning. Den amerikanske statsvetaren Eric M. Uslaner har till och med hävdat att det är just förekomsten av Jantelagen som ligger bakom de jämförelsevis exceptionellt höga nivåerna av mellanmänsklig tillit i de Skandinaviska länderna. Samtidigt har det, tvärtemot, även hävdats att Jantelagen inte alls för något gott med sig och att den snarast är att betrakta som rent destruktiv i alla avseenden. Om man gräver djupare hittar man dock ganska snart belägg för att Jante-mentaliteten inte är ett särskilt typiskt skandinaviskt fenomen. I de anglosaxiska delarna av världen omnämns fenomenet som ”tall poppy syndrome” och i de asiatiska kulturerna talar man om ”the nail that stands out gets hammered down”.

Läs mer

Politik är lättare om man gillar att tänka

Det här är ett gästinlägg av Jacob Sohlberg, Göteborgs universitet, som forskar i ämnen i gränslandet mellan statsvetenskap och psykologi.

***

Politik kan vara ett svårt ämne. Ta bara partiernas valplattformar, vars språkmässiga komplexitet ligger på samma nivå som texter av filosofen Jürgen Habermas. Att politik ofta är svårtillgängligt får konsekvenser. Min forskning visar att ämnet drar till sig människor som i allmänhet söker kognitiva utmaningar. Samtidigt framstår det som ointressant för de som inte gillar att tänka mycket och länge.

Tidigare forskning, främst inom psykologi, har etablerat att det finns stabila personlighetsskillnader i hur mycket människor tycker om att tänka. Många upplever att det är roligt med kognitiva utmaningar, och söker aktivt upp dessa. Men att vara lagd på det sättet är inte givet. Andra väljer istället uppgifter där man inte behöver tänka särskilt mycket. Och när de trots allt ställts inför komplexa uppgifter känner de lättnad när problemet är löst – inte tillfredsställelse. På engelska kallas detta personlighetsdrag Need for Cognition (NFC), det vill säga ett kognitionsbehov. En ny studie, publicerad i Scandinavian Political Studies, behandlar just detta.

Läs mer

Statsvetenskaplig sommarläsning

Det här är ett gästinlägg av Olof Petersson, tidigare forskningsledare vid SNS och professor i statskunskap vid Uppsala universitet.

***

Det här är en fråga om lästips. Dels undrar jag själv. Dels händer det ibland att andra undrar om det finns någon statsvetenskaplig bok som kan rekommenderas.

Det jag söker är böcker som med behållning kan läsas av samhällsintresserade människor som inte nödvändigtvis går igång på invecklade teorikonstruktioner och tekniska metodövningar. Helt enkelt vetenskaplig hållbara och välskrivna böcker som berättar något nytt om politik och samhälle.

41dljb7mdhl._sx331_bo1204203200_

Sidney Verba & Norman Nie: Participation in America

Ett gammalt exempel är de två böcker om politiskt deltagande som skrevs av Sidney Verba och Norman Nie: ”Participation in America” (1972) och ”Participation and Political Equality” (1978). De är mönstergilla när det gäller att pedagogiskt redovisa hur man analyserar kvantitativa data. De förändrade synen på politiskt deltagande, från en enkel skala till en flerdimensionell bild. De visade hur viktiga institutionella förhållanden, som starka organisationer, är för att öka jämlikheten.

Kanske har grannarna inom sociologi och historia varit mer framgångsrika. ”All That Is Solid Melts into Air” (1982) av Marshall Berman och ”Habits of the Heart: Individualism and Commitment in American Life” (1985) av Robert N Bellah m fl blev snabbt böcker som ”alla” borde läsa. Det närmaste vi kommer är väl Robert Putnams böcker om Italien (1993) och den ensamme bowlaren (2000).

sorja-ett-liv-leva-ett-annat-om-flyktingens-morker-och-ljus
Li Bennich-Björkman: Sörja ett liv, leva ett annat

Svenska statsvetare har också varit framgångsrika när det gäller att skriva begripligt och innehållsmättat. Några har varit särskilt skickliga i sakprosans konst. Det är fortfarande en njutning att läsa Herbert Tingsten och Carl Arvid Hessler. Bland dagens statsvetare är Li Bennich-Björkmans ”Sörja ett liv, leva ett annat: om flyktingens mörker och ljus” (2017) en bok som håller samma litterära kvalitet.

Tänk om det här blir en mer och mer sällsynt företeelse, i den internationella tidskriftspubliceringens epok. Eller om det finns ett antal goda böcker som jag har missat.

Principer vs pragmatism i invandringsfrågan: Ludvig Beckman svarar Björn Östbring

Det här är ett gästinlägg av Ludvig Beckman, professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet. Inlägget är en replik på ett tidigare inlägg av Björn Östbring, som kan läsas här.

***

Björn Östbring påpekar att min recension i SvD inte fullt ut återger den komplexa position som han försvarar i sin avhandling. Så är det naturligtvis. Min text riktar in sig på några av de många resonemang som Östbring för, vilket med nödvändighet innebär att mycket som kunde ha diskuterats lämnas därhän. Det ska sägas att Östbrings avhandling nog är ovanligt innehållsrik, vilket inte är en dålig egenskap. Jag noterar också att min recension uppfattas som ”negativ”. Syftet med kritik är inte att vara negativ utan att kritiskt granska påståenden och argument.

Eftersom jag haft möjligt att framföra mina synpunkter två gånger tidigare, är det inte särskilt angeläget att än framföra dem än en gång. Låt mig därför stanna vid två påpekanden som kanske förtydligar vad oenigheten gäller.

I min recension beskrev jag Östbrings argumentation som ett försvar för en mer ”genomförbar” normativ teori om migration. Huvudtesen är att den politiska filosofin bör ha en realistisk snarare än idealistisk utgångspunkt. Genom Östbrings avhandling löper två argument för den uppfattningen. Det ena är att idealismen saknar politisk relevans; den är inte tillämpar för den värld vi lever i. Det andra är att idealismen är riskabel; den utpekar en politisk riktning som hotar förutsättningarna för ”politisk ordning”.

Läs mer

Migrationspolitiska dilemman: Björn Östbring svarar Ludvig Beckman

Det här är ett gästinlägg av Björn Östbring, fil. dr i statsvetenskap och litteraturredaktör för Statsvetenskaplig tidskrift.

* * *

I en recension i Svenska Dagbladet gav opponenten Ludvig Beckman nyligen ett negativt omdöme åt min avhandling Migrationspolitiska dilemman: Om idealism och realism i liberal politisk teori. Det är naturligtvis inte lönt att försöka invända mot själva omdömet. Men till presumtiva läsare finns dock ett behov av att tydliggöra huvuddragen i min position och analys, så att de inte missförstås. Inte minst eftersom avhandlingen även uppmärksammats på flera håll i dagspressen kan det vara värt att tillgängliggöra en mer akademisk sammanfattning av några av avhandlingens huvudsakliga poänger.

I avhandlingen sammanför jag två olika politisk-teoretiska diskussioner. Dels en normativ diskussion kring den potentiella konflikten mellan universella rättigheter och ideal å ena sidan och avgränsade medborgerliga rättigheter och skyldigheter å den andra. Dels en diskussion som jag benämner som metateoretisk: en dimension som innefattar grundläggande antaganden om hur politik och samhälle fungerar, och om hur normativa ideal förhåller sig till hur världen är beskaffad. Inom den senare diskussionen aktualiseras frågor om i vilken mån empiriska omständigheter ska tillåtas påverka våra normativa resonemang, det vill säga påverka våra uppfattningar om vad som borde göras och hur världen borde vara inrättad. Normativa diskussioner om migrationsfrågor – där diskussionen ofta förs mellan ”liberala nationalister” och ”liberala universalister” – integreras således med reflektioner om den metateoretiska konfliktlinjen inom politisk teori generellt, nämligen den under det senaste decenniet mycket framträdande diskussionen mellan “idealister” och “realister”.

Jag visar i avhandlingen på hur resonemang hos liberala universalister respektive liberala nationalister avspeglar inte bara normativa skillnader utan också olika metateoretiska utgångspunkter. Jag tar därtill ställning för en liberal nationalism och riktar kritik mot liberala universalisters ofta långtgående idealistiska utgångspunkter. En långtgående idealism leder till, argumenterar jag, att den normativa teorin ger en missvisande bild av de politiska och moraliska frågor som medborgare och politiker har att hantera, och att sådan teori därför utgör en vansklig grund för vägledning och policyrekommendationer.

* * *

Läs mer