Det här är ett gästinlägg av Stefan Dahlberg, Professor vid institutionen för jämförande politik, Bergens Universitet och docent vid statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs Universitet.
***
Jantelagen hör man talas om lite titt som tätt och så sent som i förra veckan aktualiserades den återigen i en krönika i Dagens Nyheter och då i lite mer positiva ordalag än vad man vanligtvis brukar stöta på. Men vad vet vi egentligen om jantelagen och dess konsekvenser?
Jantelagen som begrepp har sitt ursprung i en roman av Aksel Sandemose som utkom 1933 och handlar om livet i en fiktiv dansk småstad. Jantelagen är dock ofta utmålad som ett typiskt skandinaviskt fenomen och handlar i stort sett om att man inte skall tro att man är för mer än andra, inte sticka ut för mycket och absolut inte skryta om eventuella framgångar.
Som kulturellt fenomen har det bland annat hävdats att ett visst mått av Jante-mentalitet skulle leda till mer jämlikhet och därmed öka preferenserna för ekonomisk omfördelning. Den amerikanske statsvetaren Eric M. Uslaner har till och med hävdat att det är just förekomsten av Jantelagen som ligger bakom de jämförelsevis exceptionellt höga nivåerna av mellanmänsklig tillit i de Skandinaviska länderna. Samtidigt har det, tvärtemot, även hävdats att Jantelagen inte alls för något gott med sig och att den snarast är att betrakta som rent destruktiv i alla avseenden. Om man gräver djupare hittar man dock ganska snart belägg för att Jante-mentaliteten inte är ett särskilt typiskt skandinaviskt fenomen. I de anglosaxiska delarna av världen omnämns fenomenet som ”tall poppy syndrome” och i de asiatiska kulturerna talar man om ”the nail that stands out gets hammered down”.
Det här är ett gästinlägg av Jacob Sohlberg, Göteborgs universitet, som forskar i ämnen i gränslandet mellan statsvetenskap och psykologi.
***
Politik kan vara ett svårt ämne. Ta bara partiernas valplattformar, vars språkmässiga komplexitet ligger på samma nivå som texter av filosofen Jürgen Habermas. Att politik ofta är svårtillgängligt får konsekvenser. Min forskning visar att ämnet drar till sig människor som i allmänhet söker kognitiva utmaningar. Samtidigt framstår det som ointressant för de som inte gillar att tänka mycket och länge.
Tidigare forskning, främst inom psykologi, har etablerat att det finns stabila personlighetsskillnader i hur mycket människor tycker om att tänka. Många upplever att det är roligt med kognitiva utmaningar, och söker aktivt upp dessa. Men att vara lagd på det sättet är inte givet. Andra väljer istället uppgifter där man inte behöver tänka särskilt mycket. Och när de trots allt ställts inför komplexa uppgifter känner de lättnad när problemet är löst – inte tillfredsställelse. På engelska kallas detta personlighetsdrag Need for Cognition (NFC), det vill säga ett kognitionsbehov. En ny studie, publicerad i Scandinavian Political Studies, behandlar just detta.
Det här är ett gästinlägg av Olof Petersson, tidigare forskningsledare vid SNS och professor i statskunskap vid Uppsala universitet.
***
Det här är en fråga om lästips. Dels undrar jag själv. Dels händer det ibland att andra undrar om det finns någon statsvetenskaplig bok som kan rekommenderas.
Det jag söker är böcker som med behållning kan läsas av samhällsintresserade människor som inte nödvändigtvis går igång på invecklade teorikonstruktioner och tekniska metodövningar. Helt enkelt vetenskaplig hållbara och välskrivna böcker som berättar något nytt om politik och samhälle.
Sidney Verba & Norman Nie: Participation in America
Ett gammalt exempel är de två böcker om politiskt deltagande som skrevs av Sidney Verba och Norman Nie: ”Participation in America” (1972) och ”Participation and Political Equality” (1978). De är mönstergilla när det gäller att pedagogiskt redovisa hur man analyserar kvantitativa data. De förändrade synen på politiskt deltagande, från en enkel skala till en flerdimensionell bild. De visade hur viktiga institutionella förhållanden, som starka organisationer, är för att öka jämlikheten.
Kanske har grannarna inom sociologi och historia varit mer framgångsrika. ”All That Is Solid Melts into Air” (1982) av Marshall Berman och ”Habits of the Heart: Individualism and Commitment in American Life” (1985) av Robert N Bellah m fl blev snabbt böcker som ”alla” borde läsa. Det närmaste vi kommer är väl Robert Putnams böcker om Italien (1993) och den ensamme bowlaren (2000).
Li Bennich-Björkman: Sörja ett liv, leva ett annat
Svenska statsvetare har också varit framgångsrika när det gäller att skriva begripligt och innehållsmättat. Några har varit särskilt skickliga i sakprosans konst. Det är fortfarande en njutning att läsa Herbert Tingsten och Carl Arvid Hessler. Bland dagens statsvetare är Li Bennich-Björkmans ”Sörja ett liv, leva ett annat: om flyktingens mörker och ljus” (2017) en bok som håller samma litterära kvalitet.
Tänk om det här blir en mer och mer sällsynt företeelse, i den internationella tidskriftspubliceringens epok. Eller om det finns ett antal goda böcker som jag har missat.
Björn Östbring påpekar att min recension i SvD inte fullt ut återger den komplexa position som han försvarar i sin avhandling. Så är det naturligtvis. Min text riktar in sig på några av de många resonemang som Östbring för, vilket med nödvändighet innebär att mycket som kunde ha diskuterats lämnas därhän. Det ska sägas att Östbrings avhandling nog är ovanligt innehållsrik, vilket inte är en dålig egenskap. Jag noterar också att min recension uppfattas som ”negativ”. Syftet med kritik är inte att vara negativ utan att kritiskt granska påståenden och argument.
Eftersom jag haft möjligt att framföra mina synpunkter två gånger tidigare, är det inte särskilt angeläget att än framföra dem än en gång. Låt mig därför stanna vid två påpekanden som kanske förtydligar vad oenigheten gäller.
I min recension beskrev jag Östbrings argumentation som ett försvar för en mer ”genomförbar” normativ teori om migration. Huvudtesen är att den politiska filosofin bör ha en realistisk snarare än idealistisk utgångspunkt. Genom Östbrings avhandling löper två argument för den uppfattningen. Det ena är att idealismen saknar politisk relevans; den är inte tillämpar för den värld vi lever i. Det andra är att idealismen är riskabel; den utpekar en politisk riktning som hotar förutsättningarna för ”politisk ordning”.
Det här är ett gästinlägg av Björn Östbring, fil. dr i statsvetenskap och litteraturredaktör för Statsvetenskaplig tidskrift.
* * *
I en recension i Svenska Dagbladet gav opponenten Ludvig Beckmannyligen ett negativt omdöme åt min avhandling Migrationspolitiska dilemman: Om idealism och realism i liberal politisk teori. Det är naturligtvis inte lönt att försöka invända mot själva omdömet. Men till presumtiva läsare finns dock ett behov av att tydliggöra huvuddragen i min position och analys, så att de inte missförstås. Inte minst eftersom avhandlingen även uppmärksammats på flera håll i dagspressen kan det vara värt att tillgängliggöra en mer akademisk sammanfattning av några av avhandlingens huvudsakliga poänger.
I avhandlingen sammanför jag två olika politisk-teoretiska diskussioner. Dels en normativ diskussion kring den potentiella konflikten mellan universella rättigheter och ideal å ena sidan och avgränsade medborgerliga rättigheter och skyldigheter å den andra. Dels en diskussion som jag benämner som metateoretisk: en dimension som innefattar grundläggande antaganden om hur politik och samhälle fungerar, och om hur normativa ideal förhåller sig till hur världen är beskaffad. Inom den senare diskussionen aktualiseras frågor om i vilken mån empiriska omständigheter ska tillåtas påverka våra normativa resonemang, det vill säga påverka våra uppfattningar om vad som borde göras och hur världen borde vara inrättad. Normativa diskussioner om migrationsfrågor – där diskussionen ofta förs mellan ”liberala nationalister” och ”liberala universalister” – integreras således med reflektioner om den metateoretiska konfliktlinjen inom politisk teori generellt, nämligen den under det senaste decenniet mycket framträdande diskussionen mellan “idealister” och “realister”.
Jag visar i avhandlingen på hur resonemang hos liberala universalister respektive liberala nationalister avspeglar inte bara normativa skillnader utan också olika metateoretiska utgångspunkter. Jag tar därtill ställning för en liberal nationalism och riktar kritik mot liberala universalisters ofta långtgående idealistiska utgångspunkter. En långtgående idealism leder till, argumenterar jag, att den normativa teorin ger en missvisande bild av de politiska och moraliska frågor som medborgare och politiker har att hantera, och att sådan teori därför utgör en vansklig grund för vägledning och policyrekommendationer.
I 2021 fullfører Saudi Arabia ”Jeddah Tower”; et 1000 meter høyt bygg som vil bli menneskehetens høyeste konstruksjon til nå. Tårnet har kostet over 1 milliard dollar, og vil utgjøre senteret av ”Jeddah Economic City”, en slags by i byen Jeddah. Det hele utvikles av Prins Al-Waleed bin Talal, med en estimert kostnad på 20 milliarder dollar. Det er nok ikke tilfeldig at et slikt mega-prosjekt finner sted i et diktatur. Ifølge vår forskning er tilsvarende prosjekter betraktelig vanskeligere å gjennomføre i demokratiske samfunn.
Jeddah Tower.
I en nylig publisert studie i Political Research Quarterly, diskuterer vi hvordan diktatorer
enklere kan følge prosjekter som er kostbare for samfunnet som helhet, men som likevel
girt personlig nytte for lederne. Kostbare, menneskeskapte landemerker pryder
landskapet i hele verden, ofte som slott eller religiøse bygg. Steder som Versailles,
Shwedagon Pagoda, og Drottningholm utgjorde store utgifter for samfunnene som
bygde dem, tilsynelatende uten at de kunne forvente noen særlig økonomisk
lønnsomhet. Derimot hadde lederne som fikk disse prosjektene bygget politiske
og personlige motiver for å bruke penger på dem. Vi fremhever at skyskraperen
er en moderne variant av dette fenomenet – ofte veldig kostbare økonomisk, men
i lederes personlige interesse å bygge.
I våre empiriske analyser, som trekker på alle
skyskrapere bygget etter år 1900, i over 150 land, finner vi systematisk bevis
for at diktaturer bygger flere og mindre lønnsomme skyskrapere enn
demokratier.
Hvorfor investere i tapsprosjekter?
Dyre, ekstravagante bygningskomplekser har
noen åpenbare fordeler for dem som har tilgang til å bruke dem. På toppen av
Jeddah Tower, for eksempel, er det foreløpig planlagt et penthouse til rådighet
for den som måtte ha råd til å kjøpe en eiendom 1 kilometer over bakken. Skyskrapere,
akkurat som storslagne slott og kirker, gir også internasjonal anerkjennelse og
oppmerksomhet, og status til landet og dets ledere. Slike prosjekter kan
signalisere velstand, og ledernes makt over systemet de kontrollerer — til
advarsel for eksterne og interne rivaler som måtte vurdere å gjøre motstand mot
lederskapet.
Million-investeringer i slike prosjekter kunne
alltids ha vært brukt annerledes. Mange vanlige mennesker (inkludert
artikkelforfatterne!) synes kanskje skyskrapere er stilige, men den jevne
velger, tror vi, ønsker heller å bruke offentlige midler på et godt
utdanningssystem og helsevesen fremfor store signalbygg. Selv om mange demokratisk
valgte ledere sikkert kan ha lyst på et ekstravagant slott eller en 1000 meter
høy skyskraper, er det vanskelig å overtale velgere om å prioritere noe slikt i
statsbudsjettet. Disse disiplinerende mekanismene forsterkes av at demokratiske
land generelt har en friere presse enn autokratiske land, som kan bidra til å
avdekke prosjektenes kostnader, og eventuelle forbindelser mellom politikere og
kontraktører. Demokratiske ledere som ”sløser bort” offentlige midler
på store prestisjeprosjekter, står simpelthen i fare for å tape makten ved
neste valg. 1000 meter høye skyskrapere er sjelden god politikk i demokratier,
og derfor blir de heller ikke bygget.
Skyskrapere
Selv om mange samfunnsvitere og andre lenge
har vært mistenkt at diktatorer oftere forfølger økonomiske tapsprosjekter enn
demokratiske ledere, er det vanskelig å gjøre systematiske studier av en slik
sammenheng. Hovedproblemet er å finne data som kan sammenlignes på tvers av
mange land og over tid.
Men for skyskrapere, mer spesifikt, finnes det
en imponerende database tilgjengelig på internett — The Skyscraper Center – med informasjon om alle bygninger verden over som er høyere enn 150 meter (samt mange
lavere bygninger). Ved å kombinere disse dataene med informasjon om landenes
styresett fra Varieties of Democracy, har vi studert konstruksjonen av
skyskrapere i ca. 150 land, fra år 1900 og fremover, totalt 4704 bygninger.
Ved hjelp av statistiske analyser finner vi at det bygge færre skyskrapere i land når de blir mer demokratiske. Våre analyser utelukker flere alternativer forklaringer på denne sammenhengen, som at den egentlig skyldes forskjeller i landenes velstandsnivå, oljeinntekter, befolkningsstørrelse, eller at det er stabile (for eksempel kulturelle eller geografiske) karakteristika ved enkelte land som gjør at de både er diktaturer og bygger mange skyskrapere.
Videre analyse antyder at en viktig grunn til
denne sammenhengen, er at demokratier som regel har friere, mer uavhengige og
mer aktive medier enn diktaturer. Dette setter sitt spor i dataene på flere
måter. Vi undersøkte om politiske aktører i diktaturer oftere var synlig
involverte i skyskraperprosjekter, og samlet inn informasjon om 100 tilfeldige
bygninger (50 i diktaturer og 50 i demokratier) ved bruk av alle tilgjengelige
kilder vi kunne finne: For skyskraperprosjektene i demokratier kunne vi finne
informasjon om eierskapsforholdene til 92 % av byggene, mens det tilsvarende
tallet for diktaturer var 64 %.
Skyskrapere som bygges i diktaturer er også
systematisk mer «ekstravagante» enn de som bygges i demokratier. Dette
undersøkte vi ved å måle ”overflødige høydemetre”: Mange skyskrapere
har ekstra høydemetre på toppen som ikke brukes til kontorer, leiligheter,
eller annen aktivitet, men som kun er til pynt. Dette illustreres godt av
verdens høyeste fullførte bygning, 828 meter høye Burj Khalifa i Dubai, i De Forente Arabiske
Emirater. Den øverste etasjen i dette bygget som brukes ligger «kun» 584 meter
over bakken. De resterende 244 (!) meterne, eksisterer utelukkende for å
fullføre den estetiske konstruksjonen. Til sammenligning er Sveriges eneste skyskraper, ”Turning
Torso” i Malmö, 190 meter.
Vi vet at det stadig vekk bygges skyskrapere
også i demokratier, men denne skyskraperbyggingen ser i større grad ut til å
følge økonomiske motiver. Skyskrapere i demokratier bygges oftere når et land
er preget av urbanisering og økonomisk velstand, altså i kontekster der dyre
strukturer på mer enn 150 meter har større potensial for å være økonomisk lønnsomme.
Blant diktaturer, derimot, finner vi ingen klar sammenheng mellom, for
eksempel, urbanisering og antallet skyskrapere som bygges i et land –
diktaturer der flesteparten av innbyggerne bor på landsbygda bygger omtrent
like mange skyskrapere som diktaturer der nesten alle bor i byer.
Til sammen peker disse analysene mot konklusjonen om at diktatorer ofte har politiske og private grunner til å investere i flotte skyskraperprosjekter, selv om det skulle koste skattebetalerne dyrt. I demokratier vil færre slike ulønnsomme prosjekter vinne frem.
Det här är ett gästinlägg av Annika Fredén, Lektor i statsvetenskap vid Karlstads universitet. ***
Det är snart dags att gå till valurnorna igen, och nu vet vi mer om varför vi röstade som vi gjorde i riksdagsvalet. I en ny rapport undersöker jag fenomenet ”strategisk röstning”, som innebär att väljaren röstar på ett annat parti än det eller de partier han eller hon gillar bäst. Den visar att 15 procent röstade potentiellt ”strategiskt” i 2018 års riksdagsval. Kristdemokraterna var det parti som fick högst andel strategiska röster. Även Socialdemokraterna fick hög andel strategiska röster jämfört med tidigare val, och det var få som kastade bort sin röst på ett parti som inte tog plats i riksdagen.
Fyraprocentsspärren har länge fungerat som en stark mekanism
för koordinering i svenska riksdagsval. De flesta känner till spärren, och
syskonpartier – på 1980-talet Socialdemokraterna och Vänsterpartiet och idag Moderaterna
och Kristdemokraterna – hjälper varandra för att båda parterna ska ta plats i
parlamentet. I detta val framstod även Miljöpartiet som ett potentiellt mål för
strategiska röster, då deras plats i riksdagen skulle avgöra om vänsterblocket
fick fler röster än högerblocket. Resultatet vet vi: MP kom in och bildade
regering med S, samtidigt som KD fick en rejäl skjuts in mot valdagen.
I Valforskningsprogrammets valundersökning finns utförlig data på väljarnas preferenser inför och efter valet, och deras självrapporterade partival, vilket är den data jag utgått från i analyserna. När väjarnas partipreferenser innan valet jämförs med det parti de faktiskt röstade på ser vi att KD var det parti som fick högst andel röster från väljare som sympatiserade med något annat parti: partiet fick i riksdagsvalet 2018 inte mindre än 42 procent potentiellt strategiska röster (se figur nedan, där andelen strategiska röster per parti i riksdagsvalet 2018 jämförs med andelen 2014 ).
De flesta av KD:s strategiska väljare kom från Moderaterna,
och även sympatisörer från de andra borgerliga partierna röstade frikostigt på partiet
på valdagen. Det parti som i andra högsta grad fick sympatisörer från ett annat
parti i årets val (22 procent) var Liberalerna som fortfarande gör skäl för
sitt namn ”partibytarnas Hallsberg” (jmfr Oscarsson & Holmberg). Överlag överensstämmer
detta med de mönster vi sett de senaste valen. Det är framförallt på (f d)
Allianssidan som väljare byter parti. Det är också en relativt hög andel
strategiska röster på Socialdemokraterna och en låg andel strategiska röster på
Sverigedemokraterna om vi jämför med förra valet (2014).
Siffrorna bygger på en analys av respektive partis väljare och det eller de partier väljaren som röstade på partiet gav högst värde på en 11-gradig gilla-skala mellan -5 till +5. Andelen av partiets väljare som inte hade det parti som de röstade på som sitt mest gillade i förvalsundersökningen, d v s innan riksdagsvalet, är den procentsats som anges i figuren. Totala andelen svarande var 2567 riksdagsvalet 2018 och 737 riksdagsvalet 2014. (För en mer utförlig beskrivning av datan inklusive väljarströmmar mellan partierna, se Fredén, 2019.)
I forskning om strategisk röstning anges främst tre olika typer av skäl att rösta strategiskt: oviljan att ”kasta bort” sin röst på ett parti som har liten chans att ta sig in i parlamentet, viljan att rösta på ett stort parti som har chans att leda regeringsbildningen, och viljan att rösta på ett litet parti för att hjälpa det komma över spärren till parlamentet. Dessa mekanismer ser ut att ha varit ovanligt jämnt förekommande i detta riksdagsval vilket bidrog till det jämna slutresultatet.
En annan viktig del i teorin om strategisk röstning är att
se till konsekvenserna av partivalet, främst regeringsbildning. I
valundersökningen finns sedan 2014 även en fråga där den svarande får ange att
”partiet behövs för att bilda min önskeregering” som ett viktigt skäl. Även här angav väljare som röstade på
Socialdemokraterna och Kristdemokraterna (i likhet med väljare som valde
Sverigedemokraterna och Moderaterna) förhållandevis ofta detta som ett viktigt
skäl. Opinionsmätningar inför EU-valet
och preliminära analyser av SOM-institutets data som samlades in någon månad
efter riksdagsvalet 2018 tyder på att KD sedan dess fått fler av sina
strategiska väljare att faktiskt gilla partiet. Hur den utvecklingen fortsätter
återstår att se.
Källor
Cox, G. 2018. Portfolio-maximizing strategic voting in parliamentary elections, s 265-282 i (reds.) Herron, E., Pekkanen, R. J. & Soberg Shugart, M. The Oxford Handbook of Electoral Systems, Oxford University Press.
