En valdag 2019 räcker gott

Den 14 december förkastade Sveriges riksdag talmannens andra förslag till statsminister. Stefan Löfven fick inte tillräckligt stöd för att kunna bilda en ny regering bestående av Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Exakt en månad tidigare var det Ulf Kristersson som inte fick de röster som krävdes för att få bilda en regering, som då skulle innefatta Moderaterna och Kristdemokraterna. För talmannen Andreas Norlén återstår nu blott två möjligheter att föreslå riksdagen en statsminister; om ytterligare två förslag till statsminister förkastas av riksdagen väntar därefter extra val inom 3 månader.

Sannolikheten för ett nytt val till riksdagen 2019 har därmed ökat. Även om en del

Medierna och opinionsmätningarna: fyra förslag till förändring

Debatten om de politiska opinionsmätningarna har ånyo tagit fart. Det är inte förvånande då höstens val närmar sig och intresset för partiernas stöd i befolkningen därmed ökar. Daniel Nordström, chefredaktör och ansvarig utgivare för Mittmedias tidningar i Västmanland och Stockholmsregionen, gav debatten extra bränsle genom att besluta att hans tidningar varken ska genomföra eller återge några opinionsundersökningar (med undantag för TT-texter och ledarsidan). Nordström motiverar beslutet med att opinionsmätningar inte går att lita på och håller fram det senaste presidentvalet i USA och Brexit-omröstningen i Storbritannien som stöd för den slutsatsen.

Inför förra årets franska presidentval fattade Le Parisien ett motsvarande beslut, men såvitt jag känner till är det ovanligt internationellt sett och saknar motstycke i Sverige. Självfallet är det ett beslut som står en dagstidning fritt att fatta, men det förefaller

Avhopp från politiken och procenträkning

I förra veckan blev jag intervjuad av SVT:s Rapport med anledning av ett inslag om avhopp från politiken. Inslaget lyfte fram hur många fritidspolitiker har svårt att kombinera det politiska uppdraget med arbetsliv och familjeliv. Även om det finns en starkare dramaturgi i reportage som handlar om avhopp med anledning av maktmissbruk är det välgörande med ett TV-inslag som visar hur det vanligen ser ut. En rad undersökningar visar nämligen att en klar majoritet av dem som lämnar politiken gör det framför allt av privata skäl och inte av skäl som är kopplade till hur de upplevt det politiska uppdraget. En majoritet har även en positiv erfarenhet av sin tid i politiken

Lucka #11: Du visste en hel del, John Snow

Häromdagen sökte jag en viss uppgift om John Snow, när Googles sökmotor frågade om jag inte egentligen avsåg ”Jon Snow”. Ett tecken i tiden måhända. Men det är inget ovanligt att en namne ger upphov till missförstånd; att i dag tala om den brasilianske fotbollsspelaren Ronaldo kräver ett förtydligande epitet i stil med den gamle, eller den riktige. Och om man i politikintresserade kretsar vill uttrycka sin beundran för Scott Walker, bör man precisera att man avser mannen med en av pophistoriens vackraste röster och inte den kontroversielle guvernören i Wisconsin. Och det finns onekligen värre öden än att blandas samman med karaktären Jon Snow från Game of Thrones – han är ändå den rättrådige kungen i norr – men John Snow var en riktig hjälte.

John Snow brukar benämnas som en av grundarna av epidemiologin, men hans historia

Lucka #7: Till urnan under tvång

I en demokrati är rätten att få rösta i allmänna val fundamental. Vissa demokratier har dessutom fastslagit att det inte bara är en rättighet att få rösta, utan även en skyldighet. Enligt IDEA är det i dag 27 länder som har någon form av röstplikt. Det senaste tillskottet till den gruppen är Bulgarien, som 2016 införde röstplikt i ett försök att höja landets låga valdeltagande. Bulgarien är dock ett undantag; sett över de senaste årtiondena har ett flertal länder med röstplikt valt att avskaffa den och i andra länder, såsom Australien, har debatten om att göra röstandet frivilligt varit intensiv.

Röstplikten hade fler tillskyndare förr. När en våg av rösträttsreformer sköljde in över

Fyra grafer över svensk tillit

”Två fakta gifva förnämligast det svenska folklynnet sin karaktär i våra dagar. Det ena är, att vi svenskar älska och intressera oss för naturen men icke för människor. Det andra: att vi sakna nationalkänsla.” Detta konstaterade Gustav Sundbärg 1911 i boken Det svenska folklynnet (som tillgängliggjorts via beundransvärda Projekt Runeberg). I dag är debatten om svensken och det svenska ånyo aktuell. En debatt som skulle främjas av tydligare definitioner och en grund av empiri. I alla fall när det gäller det senare har vi i dag bättre förutsättningar än vad Sundbärg hade. En av de bästa datakällorna för att följa svenska folkets värderingar och attityder i olika samhällsfrågor är SOM-institutets årliga enkätundersökningar, som har genomförts sedan 1986. Men ibland kan vi bättre förstå oss själva genom att jämföra oss med andra. Så gjorde en gång Herbert Tingsten

Lucka #20: Räkna med bortfall

Urvalsundersökningar är fantastiska – genom att fråga ett slumpmässigt urval om några tusen personer kan vi uttala oss uppfattningar i en befolkning bestående av miljontals människor. Det finns visserligen en osäkerhet i de resultat vi når, men den osäkerheten kan preciseras och kvantifieras. Detta tack vare den statistiska teori som ligger som grund för urvalsundersökningar och därmed även för en stor del av den samhällsvetenskapliga forskningen (se tidigare inlägg för utförligare historik).

Tyvärr verkar inte alla hysa varma känslor för sådana undersökningar; det finns de personer som vägrar att delta när opinionsinstituten hör av sig. På så vis blir de en del av bortfallet. I de klassiska böckerna om statistisk urvalsmetodik ägnades inte många rader åt bortfall, men i takt med att färre svarar på undersökningar har bortfallsproblematiken blivit ett allt mer uppmärksammat forskningsområde (se t.ex. en färsk avhandling i statistik av Minna Genbäck, Umeå universitet). I Sverige har frågan de senaste åren lyfts fram på