Lucka # 18.SD:s valframgångar 2014 påverkade andra partiers interna dynamik

*Detta inlägg är samförfattat av Elin Naurin och Patrik Öhberg*

 

I politiska system som det svenska behöver politiker förhålla sig till både sitt partis och till sina väljares uppfattningar. Ibland hamnar de i situationer där de lokala väljarna tycker annorlunda än vad partiet centralt gör. Hur hanterar den enskilda politikern sådana situationer – när de egna väljarna plötsligt börjar rösta på ett annat parti och uppenbarligen inte delar ens eget partis hållning? Denna fråga ställer vi (tillsammans med Dan Butler vid Washington University i St Louis) i en nyligen publicerad artikel i tidskriften Comparative Political Studies. Vi tar de svenska Sverigedemokraternas valframgångar 2014 som utgångspunkt. Konkret undersöker vi huruvida politiker i andra partier försökte påverka sitt eget parti i riktning mot Sverigedemokraternas hållningar när deras väljare började rösta på Sverigedemokraterna. Och svaret är ja. Vi finner att på de ställen där Sverigedemokraterna ökade mest så försökte de lokala politikerna att påverka sitt parti till att vilja ta emot färre flyktingar. Läs mer

Lucka #7: Varför jämförelsevis dåliga betyg för svenska kommuner?

Detta inlägg är samförfattat av Gissur Ó. Erlingsson och Richard Öhrvall

****

I ett nytt Working Paper från Varieties of Democracy-institutet, undersöker Carl Henrik Knutsen och hans kolleger sambandet mellan kvaliteten på den lokala demokratin och ekonomisk tillväxt. Med grund i ett omfattande material, som täcker både en lång tidsperiod liksom många länder, når de resultat som understryker vikten av den lokala demokratin: ”We find robust evidence that local democracy nurtures growth”. Det är med andra ord viktigt att den lokala demokratin fungerar bra. Läs mer

Miljöpartiets våndor – makten och den undflyende härligheten

Detta inlägg är författat av Katarina Barrling och Patrik Öhberg

****

”Carl Schlyter hade egna broschyrer”. Meningen är hämtad ur Maggie Strömbergs bok Vi blev som dom andra: Miljöpartiets väg till makten. Den åsyftar hur miljöpartisten Carl Schlyter i valrörelsen hade egna broschyrer i stället för dem partiet tagit fram till alla valarbetare. Bland titlarna fanns ”Bortom tillväxtens dilemman”, ”Alternativa välfärdsmått” och ”Koldioxidbubblan på börsen”, och broschyrerna var enligt Schlyter ett uttryck för att hans främsta lojaliteter låg med partiets gräsrötter, inte med dess ledning. I den rollen har han gjort sig påmind de senaste dagarna. Milt uttryckt.

Det skulle bli så bra. Makten och härligheten inom räckhåll. Partiet var i takt med i tiden. Med ett framgångsrikt EU-val i ryggen var det dags att skörda den verkliga framgången, den i riksdagsvalet 2014. Så kom valresultatet. Och Miljöpartiet vann visserligen makten, men desto mindre av härligheten. Idag är Miljöpartiet ett tilltufsat parti som plågas av inre stridigheter och fått se två av sina statsråd, varav ett språkrör, lämna regeringen. Vad gäller dagens opinionssiffror är dessa av det slag som bara en optimistisk kristdemokrat kan känna tillförsikt inför. Den maktställning partiet trots allt har i svensk politik i dag framstår mer som en konsekvens av envis blockpolitik än av partiets skicklighet i regeringsrollen.

Men varför sitter då partiet kvar i regering, trots att det inneburit förödmjukande eftergifter i fråga efter fråga, på hjärteområdena miljö och migration dessutom? Miljöpartiets ledning motiverar det med att regeringens politik skulle se ännu värre ut utan dem. Med tanke på att samma personer beskriver det som att den egna politiken kan få fruktansvärda konsekvenser, och rentav som motbjudande, inställer sig dock frågan hur något värre ens är möjligt.

Enligt vad som framkommer i Strömbergs bok är de underliggande skälen strategiska. Tanken är att regeringsställning ett första steg mot att etablera partiet som en självständig tredje kraft i svensk politik, vilket kan innebära förluster på kort sikt, men långsiktig vinning. Det var därför naturligt att både bilda allians med Socialdemokraterna och utmana Sverigedemokraterna i valrörelsen 2014. Men de val man gör får konsekvenser. Och med stor makt följer stort ansvar. Då får ett parti även ta ansvar för sådant det kanske inte är direkt ansvarigt för, eller som det helst skulle vilja slippa ta ansvar för. Ansvarstagandets baksida och den typ av centralstyrning och kompromisser det innebär är särskilt brydsamt  för ett parti som vill se sig som icke-hierarkiskt och som ett alternativ till de etablerade partiernas ”maktspel” – den alternativställning som utgjorde partiets själva grund då det skapades, av Per Gahrton 1981.

Strömbergs bok beskriver de försök till strategiskt makttänkande som funnits genom partiets historia, mot bakgrund av dess idealistiska kultur, där ledning ses som ett nödvändigt ont, och styrning helst inte alls. Tydligast och mest konsekvent har denna strävan efter regeringsinnehav varit från och med Maria Wetterstrand och Peter Erikssons språkrörskap, med Gustav Fridolin som villig arvtagare. Men ingen kedja är starkare än dess svagaste länk, och i Miljöpartiets fall finns det många individer som vägrar låta sig bli länkar i en sådan maktkedja. Strategin har därför stött på patrull redan bland de egna.

Vill man verkligen se hur en grupps kultur ser ut skall man studera vad som händer när det dess normer bryts. Miljöpartiet präglas av en kombination av stark idealism och starkt individualism. När riksdagsgruppen den 7 juni fattade beslutet att Carl Schlyter och Valter Mutt skulle lämna sina uppdrag som ordförande i EU-nämnden respektive utrikespolitisk talesman bröt beslutet mot både idealismen och individualismen. Schlyter och Mutt hade nämligen motiverat sina brott mot partilinjen med hänvisning till att partilinjen, såsom den i viktiga frågor gestaltar sig i dag, bryter mot den egentliga partilinjen, det vill säga partiets egentliga ideologi. Det mest närliggande tydliga exemplet gäller omröstningen om ett samförståndsavtal med Nato, det s.k. värdlandsavtalet, vilket bifölls av riksdagen den 24 maj. EU-nämndens miljöpartistiske ordförande och utrikespolitiske talesman nöjde sig här inte med att själva rösta mot partilinjen, utan de utvecklade även sina argument i en utförlig artikel på DN-Debatt. Där betecknade de regeringens, det vill säga det egna partiets, politik som bland annat: en säkerhetsrisk, skadlig för miljön, medförande risk för inskränkta fri- och rättigheter, för kärnvapen på svensk mark samt svåra säkerhetspolitiska konsekvenser. I formfrågan beskrivs brister vad gäller öppenhet och demokratiska principer, och att beredningen av propositionen ”kännetecknas av ett monumentalt demokratiskt underskott.” (DN Debatt 24/5 2016) I de flesta partier skulle det ses som en självklarhet att ett sådant uppträdande inte är förenligt med ledningsuppdrag, dessutom på områden som anknyter till den sakfråga där kritik framförs. Men nu är inte Miljöpartiet som andra partier, det är just det som är poängen.

Vad som följde på detta är talande för partikulturen. Carl Schlyter framförde sina synpunkter i SVT Aktuellts studio den 7 juni, i P1 Morgon den 8 juni, samt i sociala och andra medier. Hans kritik riktades mot partiet på central nivå. Han beskrev det inträffade som ”en vändning i Miljöpartiets tradition av att ha högt i tak och bra diskussioner”. Att regeringsduglighet av hans parti numera definieras som ”tystnad och lydnad”, att uppträdandet är repressivt och tyder på att partiet blivit ”ett lydnadskompani”, vars politik står i direkt strid med dess egna idéer. Valter Mutt beskriver det som att han är orolig över partiets utveckling och att det blir lägre och lägre i tak. Även riksdagsledamöterna Annika Lillemets och Jabar Amin ifrågasätter partiets handlande, till den grad att de lämnat sina uppdrag som talespersoner i protest. I Aktuellt den 8 juni beskriver Amin det inträffade med ord som ”toppstyrning”, ”repressalier” och ”utrensning”, att det mötts av ”en tsunami av kritik” mot partiledningen, och att den s.k. petningen av Schlyter och Mutt är helt i strid mot partiets kultur av respekt för enskilda ledamöters integritet. Även ett antal tidigare språkrör är vad som inte kan betecknas som annat än kritiska.  Per Gahrton kallar det som skett för rena galenskapen, slafsigt och oskickligt skött och pekar på den balansgång mellan regeringsansvar och ideologi ett parti i regering bör klara av. Eva Goës, Lotta Hedström och Birger Schlaug redovisar närliggande uppfattningar.

Partisekreteraren Amanda Lind försvarar i samma Aktuelltsändning förflyttningen med att det rör sig om ett demokratiskt beslut av riksdagsgruppen, med anledning av att partiet behövt se över utskottsplatserna då en regeringsombildning skett, och Åsa Romson tilldelas nya uppgifter. Hon sammanfattar det som ett beslut i en förtroendefråga och organisationsfråga, men fattat i god demokratisk ordning. Hon uttrycker dock förståelse för uppfattningen att Miljöpartiet skall vara ett parti med ”interna spänstiga diskussioner” med ”stor frihetsgrad”, och att det därför är viktigt att ”lyssna på diskussionen” och utveckla partiets interna ”diskussionsforum”. Hon vidhåller dock att partiet har högt i tak och skall fortsätta ha det.

Frågan är hur högt eller lågt taket i Miljöpartiet är. Tack vare riksdagsundersökningarna kan vi jämföra vad miljöpartisterna ansåg om partilinjen vid inträdet i riksdagen 1988 och hur det är idag. Onekligen var det fler som var nöjda med sakernas tillstånd vid inträdet 1988. Kanske kan det tyckas lite förvånade att ett gäng helt ”gröna” riksdagsledamöter är så nöjda med partisammanhållningen (89%). Det hade inte varit alldeles oväntat om det hade funnits ett antal rebeller som helst ville gå sin egen väg.  Notera dessutom att ingen av riksdagsledamöterna 1988 ville att partiet skulle lätta på partidisciplinen. Annat är läget 2014. Nu vill närmare en tredjedel av ledamöterna att partidisciplinen skall försvagas. En misstanke som smyger sig på är att regeringsinnehavets hårdare krav på sammanhållning skapar ett visst missnöje. Vi jämför därför även med hur det såg i opposition 2010. Även om missnöjet förefaller ha ökat något, bör man ha i åtanke att vi har att göra med få individer.  Det är ett för litet underlag för att man ska våga tala om ett växande missnöje.

Tabell 1. Miljöpartister och kraven på partisammanhållning och partidisciplin (%)

1988 2010 2014
Bör vara starkare 11% 4%  4%
Bra som det är 89% 73% 65%
Bör vara svagare 23% 31%
19 22 23

Men man kan ändå jämföra med Socialdemokraterna som är mer vana vid att vara vid makten och dess offer. Socialdemokraternas ledamöter reagerar på ett helt annat sätt och verkar trivas bättre när de är i regeringsställning, trots starkare krav på partiet att marschera i takt.

Tabell 1. Socialdemokrater och kraven på partisammanhållning och partidisciplin (%)

1988 2010 2014
Bör vara starkare   9% 36%  8%
Bra som det är 84% 56% 87%
Bör vara svagare   7%   8%   5%
153 105 100

Skillnaderna i synen på partidisciplinen skulle också kunna illustrera skillnaden mellan hur de bägge regeringspartierna förhåller sig till makten. Socialdemokrater har en större vana vid att hantera makten och vad den innebär i form av för- och nackdelar. Miljöpartisterna har istället haft en mindre problematiserande relation till maktinnehavets baksida: större krav på partisammanhållning, ta ansvar får sådant man inte vill ta ansvar för, hårdare granskning etc. Ett återkommande tema i Strömbergs bok är att det inte alltid är gångbart inom partiet att fullt ut ta konsekvenserna av sina egna förslag. Ett grundläggande drag i Miljöpartiets kultur att en miljöpartist skall få tänka utanför ramarna och ha idéer som kanske inte är anpassade till nuvarande budgetregler. Denna den enskilde partiföreträdarens frihet har setts som en garanti mot den maktfullkomlighet som alltid kan misstänkas vila under ett parti. Individualismen blir därmed ett sätt att skydda idéerna mot den kollektivistiska koloss som en partiapparat anses kunna utgöra. Den individuella ledamoten tillmäts helt enkelt rollen som potentiell ”whistleblower”. Det är den rätten Carl Schlyter med flera nu tagit sig. Och då kan det vara bra att ha sina egna broschyrer.

Referenser

  1. Barrling, Katarina, 2014. Från maskrosäng till tuktad rabatt? – En studie av partikulturell förändring i det svenska Miljöpartiet (Statsvetenskaplig tidskrift,  http://journals.lub.lu.se/index.php/st/article/view/9827)
  2. Strömberg, Maggie, 2016. Vi blev som dom andra. Miljöpartiets väg till makten (Stockholm: Atlas)
  3. https://politologerna.wordpress.com/2014/03/30/fran-maskrosang-till-tuktad-rabatt-miljopartiet-i-forandring/
  4. http://www.dn.se/debatt/vi-rostar-for-att-skjuta-upp-vardlandsavtalet-med-nato/
  5. http://www.svd.se/uppgifter-mp-topparna-schlyter-och-mutt-petas
  6. http://www.svtplay.se/video/8861912/aktuellt/aktuellt-7-jun-21-00?start=auto
  7. http://www.svtplay.se/video/8862073/aktuellt/aktuellt-8-jun-21-00
  8. https://twitter.com/CarlSchlyter/with_replies

 

 

Nej, det är inte säkert att det blir en omröstning om budgetramarna på onsdag!

Denna text är samförfattad av Ingvar Mattson och Katarina Barrling. Ingvar Mattson är Generaldirektör vid Statskontoret och fil.dr. i Statsvetenskap. Han har en bakgrund som bl.a. kanslichef vid riksdagens finansutskott och biträdande kanslichef vid dess konstitutionsutskott.

De senaste veckornas växande osäkerhet om vilket öde regeringen Löfvens budgetproposition går till mötes i riksdagen den 3 december har kommit att aktualisera ett antal sällan uppmärksammade frågor. De senaste dagarna har det uppmärksammats att det inte är säkert att det blir en omröstning den dagen. Vad ligger bakom dessa spekulationer och, framför allt, vad är formellt möjligt?

Kan regeringen återta sin budgetproposition?
Regeringen har vanligtvis en möjlighet att dra tillbaka en proposition eller en del av den, men när det gäller budgetpropositionen finns särskilda omständigheter som gör att det inte är lika enkelt att dra tillbaka den. En budgetproposition är obligatorisk, ska lämnas före en viss deadline och det finns krav på vad den ska innehålla. På så vis får riksdagen det underlag den behöver för att utöva finansmakten. Det är svårt att tänka sig att det skulle vara förenligt med riksdagsordningens krav att regeringen t.ex. skulle kunna återkalla förslagen om ramar för utgiftsområdena.

Hursomhelst är det för sent för något sådant nu eftersom finansutskottet har behandlat förslagen i ett betänkande.

Läs mer

Partierna har kraftigt ökat sitt vallöftesgivande

                      Detta inlägg är författat av Nicklas Håkansson och Elin Naurin 

                                                                               ****

Politiska ledare har i alla tider svurit att uppfylla löften till folket. I utgrävningar av Pompeji har arkeologerna hittat valslogans på husväggarna. Någon av dem lär lova billigare bröd, någon annan gratis bastu. Vallöftenas tidlösa karaktär fångas i statsvetenskapliga teorier. Förenklat sägs att eftersom politiker eftersträvar makt (”seek office”) medan väljare eftersträvar politik (”seek policy”), så behövs vallöften som informationsbitar i kommunikationer mellan väljare och valda. Vad statsvetenskapen inte har talat så mycket om är dock att incitamenten till att ge vallöften har förändrats under senare år. I vår artikel Promising ever more: An empirical account of Swedish parties’ pledge making during 20 years i tidskriften Party Politics pekar vi på tre trender i dagens demokratiska samhällen som visar på att partiernas löftesgivande faktiskt ökar. Vi använder oss av Sverige som exempel och identifierar alla svenska riksdagspartiers vallöften givna i valmanifest mellan 1991 och 2010. Slutsatsen är att löftesgivandet har tredubblats sedan 1991.

Läs mer

Nuon-affärens uppkomst och frånvaro i valrörelsen

Det här inlägget har samförfattats av Stefan Dahlberg och Patrik Öhberg

Nu är det knappt en vecka kvar av årets valrörelse och den har så här långt inte dominerats av några så kallade affärer. Svenska valrörelser brukar vanligtvis inte kretsa kring affärer, även om dataintrångsskanadalen drog till sig en del uppmärksamhet i  valet 2006, liksom Janne Josefssons valstugereportage i valet 2002. Inför årets valrörelse fanns emellertid en bubblare som det spekulerades kring och det var den så kallade Nuon-affären. Men Nuon-affären följde dock inte med in i valrörelsen. Varken opposition eller journalister har ägnat någon större möda på att påminna väljarna om det dyra förvärvet. Vi ska i detta inlägg lite närmare studera hur väljare och valda såg på Nuon-affären precis efter KU-förhören och om de ansåg att affären borde vara en viktig fråga i valrörelsen.

Läs mer

Som man frågar får man svar – om att mäta svenska folkets inställning till flyktingmottagande

Detta inlägg är samförfattat av Johan Martinsson och Andrej Kokkonen. 

De senaste veckorna har Sveriges flyktingmottagande och därmed förknippade kostnader seglat upp som en central fråga i valrörelsen. Startpunkten för detta var Fredrik Reinfeldts sommartal den 16:e augusti i vilket han uppmanade svenska folket att öppna sina hjärtan (och sina plånböcker får man förmoda) i samband med att han varnade för ökade kostnader för de flyktingströmmar som följer på oro och våldsamheter i andra delar av världen.

Några dagar senare rapporterades i många massmedier att svenska folket sluter upp bakom ett ökat eller oförändrat antal flyktingar. Detta föranleddes av en opinionsundersökning genomförd av företaget Novus som hade tillfrågat 1000 personer i sin webbpanel. Undersökningen fick stort genomslag då den handlade om en aktuell och kontroversiell fråga.

Men hur mäter man på ett bra sätt vad befolkningen tycker om flyktingpolitiken och asylinvandringen? Detta låter sig inte helt enkelt göras. En kritik som redan har riktats mot rapporteringen om undersökningen handlar om att rubriksättarna har summerat de som vill ha fler och oförändrat antal flyktingar och därigenom skapat en flyktingvänlig majoritet. Lika gärna hade en majoritet kunnat bildas genom att summera de som vill ha färre och oförändrat antal flyktingar, och därigenom skapa en majoritet som är motståndare till just det ökade antal flyktingar som statsministern påtalade i sommartalet. På detta sätt ger undersökningen intrycket av en flyktingpositiv opinion. Frågan är om detta verkligen är berättigat?

Läs mer