Löfven och vetospelarna

Regeringsbildningens sista akt blev dramatisk. ”Jag förbjuder,” sa Jonas Sjöstedt, och lovade att fälla regeringen om den genomförde vissa av punkterna i S+MP+C+L-uppgörelsen. Vänsterpartiet hotade alltså med att lägga in sitt veto. Centerpartiet och Liberalerna kommer antagligen att göra samma sak om statsminister Löfven förhandlar för mycket med Vänsterpartiet.

En känd statsvetenskaplig teori menar att den viktigaste egenskapen för ett politiskt system är just hur många vetospelare det finns, alltså aktörer som kan stoppa ett politiskt förslag. När antalet vetospelare ökar minskar möjligheten att göra reformer, eftersom sannolikheten ökar att åtminstone någon tycker att reformen innebär en försämring. Ju fler kockar, desto svårare att laga soppa. Som alla har insett kan det alltså bli lurigt för Löfven att få någonting gjort.

Teorin har också mer specifika poänger, som jag kommer till strax. Men som alla spelteoretiska resonemang innebär vetospelarteorin att man gör extrema förenklingar av verkligheten. Syftet är att hjälpa tanken, och göra det lättare att se oväntade samband. Risken är naturligtvis att det blir verklighetsfrånvänt. Resonemangen ska alltså inte ses som exakta förutsägelser eller naturlagar, utan som en tankelek som förhoppningsvis kan leda till någon ny insikt.

Läs mer

Hur förändrar Internet demokratin?

En av de största och viktigaste förändringarna för mänskligheten de senaste 25 åren är Internets enorma genomslag. I princip alla aspekter av mänsklig samvaro har på något sätt påverkats av den nya tekniken.

På vilka sätt har då politiken, och medborgarnas möjligheter att påverka den, förändrats? Om detta skriver jag i ett kapitel i den nya antologin ”Demokratins framtid,” som ges ut av Riksdagen för att fira den svenska demokratins hundraårsjubileum. Katarina Barrling och Sören Holmberg har varit redaktörer, och boken går att ladda ned gratis.

Politiskt deltagande – det vill säga att försöka influera politiska beslut, beslutsfattare eller opinionen på olika sätt – är ojämlikt. Vissa grupper deltar i mycket högre utsträckning än andra. Vanligtvis är det de grupper som har mycket ”resurser,” det vill säga tid och förmåga att kunna engagera sig. Rent konkret är det välutbildade höginkomsttagare, om man ska generalisera grovt.

Läs mer

Den politiska splittringen ökar i landets kommuner

Jag vet inte om du hört, men det är svårt att få till en regering i riksdagen. Orsaken är naturligtvis att det numera är åtta partier som delar på mandaten, och att de stora partierna tappat. Det blir fler så kallade veto-spelare – aktörer som kan stoppa processen. Annie Lööf klagade på sin presskonferens häromdagen på att Socialdemokraterna och Moderaterna stoppat olika regeringskonstellationer, och har själv också stoppat två andra. Ju fler som måste vara överens, desto svårare att komma framåt.

Också i kommunerna är det klurigt. I Göteborg ser det ut att bli någon sorts maktskifte efter långt Socialdemokratiskt maktinnehav, men det nya alliansstyret har bara 24 av 81 mandat, vilket kommer göra det svårt för nya kommunstyrelseordföranden Axel Josefson att få igenom sin politik.

Ett sätt att mäta graden av splittring är med Herfindahlindexet. Det konstruerades ursprungligen för att mäta koncentration i marknadsandelar, dvs om ett företag var nära monopolställning eller om det fanns mycket konkurrens. Man kan också applicera det på politiska partiers andelar av mandaten. Man får då ett index som går från 0 (massor av små partier som alla är lika stora) till 1 (ett parti har alla mandaten).

Jag har räknat ut detta index för alla landets kommunfullmäktige, i valen 1973-2018 (dessutom vände jag på indexet så att högre värden betyder mer splittring, men det ändrar ingenting).

Det finns naturligtvis en spridning mellan kommunerna i varje val, men den genomsnittliga splittringen har ökat gradvis. I grafen nedan visas fördelningen av landets alla kommuners indexvärden år för år – att kurvan går högt upp betyder att många kommuner återfinns vid det indexvärdet. Man kan alltså se att tyngdpunkten förskjuts åt höger med tiden.

1973 hade de flesta kommuner ett värde mellan 0,6 och 0,75. 2018 har de flesta istället värde mellan 0,7 och 0,9. Snittkommunen idag liknar en av de allra mest splittrade kommunerna 1973.

ridgebild.png

Läs mer

Det var en gång en stad

Det var en gång en stad, och i den staden fanns ett konstgalleri. Att ställa ut på galleriet ansågs vara en stor ära, och ett kvalitetsmärke för de målare eller skulptörer som fick visa upp sin konst där. För att göra sig ett namn i stadens konstvärld var det nödvändigt att ha haft åtminstone någon större utställning på galleriet.

Galleriet var mycket noga med vilka som fick ställa ut, men gjorde själva inte den huvudsakliga bedömningen av verkens kvalitet. ”Det vore inte rätt – konsten kan bara bedömas av andra konstnärer”, menade man från galleriets håll. Stadens konstnärer förväntades därför lägga en del av sin tid på att besöka kollegors ateljéer och granska deras verk. Utan ersättning, givetvis – det var ju för själva konstens skull.

Inträdespriserna till galleriet var naturligtvis mycket höga, eftersom det bara visade upp de allra bästa konstnärerna och de yppersta konstverken. Intäkterna räckte dock inte till att ersätta skaparna för deras verk – men exponeringen och ryktbarheten som följde var väl god nog? Att ställa ut var som sagt en stor ära.

Läs mer

Var i landet har partierna sina väljare?

Efter det senaste inlägget om Sverigedemokraternas stöd i städer och på landsbygden fick jag blodad tand och gjorde en drös med kartor till. SVT har gjort en extremt snygg och pedagogisk översikt av vilket parti som blev störst i de olika valdistrikten, och hur det hänger ihop med olika variabler så som inkomst, utbildning och utländsk bakgrund.

Men en översikt som de inte har är hur partiernas stöd fördelar sig över landet, som en andel av respektive partis väljarbas, i riksdagsvalet. Jag har tagit fram kartor, ett för varje parti, där distrikt där partiet har sitt starkaste stöd färgläggs. Den mörkaste färgen visar den kvintil – det vill säga den femtedel – där stödet är som allra starkast. Den något ljusare färgen visar kvintilen därefter. De 60 procent av distrikten där partiet fick minst andel röster är gråa. Upplägget är hämtat från kartor min medpolitolog Richard Öhrvall gjorde för några år sedan. Kartorna kan alltså inte användas för att jämföra stödet för olika partier. Ett distrikt kan vara ett av Miljöpartiets starkaste fästen, även om Socialdemokraterna fick många fler röster där, för att ta ett exempel.

multikarta.png

Varje parti har sin egen profil, som känns igen från tidigare val. Vänsterpartiet och Socialdemokraterna är starkast i ”det röda Norrland.” Miljöpartiet, Liberalerna och Moderaterna är starka i städerna; och Moderaterna särskilt i Stockholms län. Centerpartiet får en väldigt grön karta, vilket beror på att många av de starka distrikten är glesbefolkade och därmed stora på kartan (distrikten är konstruerade så att det är ungefär lika många i varje, 500 till 2000 personer ungefär). Sverigedemokraterna går som jag visade i förra inlägget också starkt i landsbygdskommuner, och framförallt i södra Sverige. Nästan alla distrikt i Skåne och Blekinge tillhör SD:s hemmaplan, med undantag för Malmö och Lund.

Kristdemokraterna har stort stöd i och kring Jönköpings län. När partiet gick som sämst i opinionen och såg ut att missa fyraprocentsspärren spekulerades det om att partiet ändå skulle kunna klara sig kvar i riksdagen genom att få minst 12 procent av rösterna i en enskild valkrets. Spärren klarades med god marginal, och det var tur för man fick ”bara” 11,95 procent i Jönköpings läns valkrets.

Om du vill skriva ut någon karta kan du ladda ned PDF-versioner av dem här. Det går också att zooma i PDF-filerna för att till exempel se närmare på städer, där valdistrikten är väldigt små.
Alla partier i en bild
Vänsterpartiet
Socialdemokraterna
Miljöpartiet
Centerpartiet
Liberalerna
Kristdemokraterna
Moderaterna
Sverigedemokraterna

Sverigedemokraternas stöd i städer och på landsbygden

De senaste åren har det talas allt mer om en växande politisk skiljelinje mellan stad och land i Sverige. I USA är den högst påtaglig. Stadsväljare stödjer i hög utsträckning Demokraterna, landsbygdsväljare republikanerna. Här i Sverige har diskussionen mest rört Sverigedemokraterna.

karta

Statsvetaren Erik Vestin skrev före valet en LO-rapport om just detta, och kom fram till att det finns en påtaglig skillnad i Sverigedemokraternas väljarstöd mellan stad och landsbygd, mätt framförallt på kommunnivå. SD går sämre i stadskommuner. Skillnaden har också blivit större och större fram till och med valet 2014.

Hur ser det då ut nu när vi har resultatet för 2018? Jag har kollat stödet i riksdagsvalet för Sverigedemokraterna och de andra partierna i landets ungefär 6000 valdistrikt. Kartan här ger en första bild. Ljusare gult betyder större stöd för SD, mörkare blått mindre. Vi ser att stödet är starkast i Skåne och svagast i Norrland; inga överraskningar där. Även om det är svårt att se ser det också blåare ut i storstadsregionerna (om sjöar och kuster ser konstiga ut beror det på att valdistrikten i Valmyndighetens data sträcker sig ut i vattnet).

Läs mer

Är statsvetare meningslösa?

Eller, om man ska vara lite snällare, är det vi gör meningslöst? Den frågan ställer sig Mats Alvesson, Yiannis Gabriel och Roland Paulsen i boken Return to meaning. A social science with something to say, utkommen förra året. Som titeln antyder handlar boken inte bara om statsvetare, utom om samhällsvetenskap i allmänhet.

Och ja, mycket av den samhällsvetenskapliga forskning som görs är meningslös, menar författarna. Förklaringarna är flera. Det har gått inflation i forskare; forskare bedöms i stor utsträckning på mängd publicerade alster; de vetenskapliga tidskrifterna har blivit fler; det har blivit mer accepterat att i sina artiklar bara göra små tillägg till litteraturen. Kontentan blir ett stort fokus på kvantitet, istället för kvalitet.

omslag

Men, säger vän av ordning, man kan inte göra ett stort genombrott i varje artikel; så länge vetenskapen framskrider något är allt i sin ordning, eller? Tyvärr inte. Vetenskapen i allmänhet och samhällsvetenskapen i synnerhet lider just nu av en så kallad replikationskris. Accepterade forskningsresultat har visat sig omöjliga att upprepa när oberoende forskare försöker återskapa dem. Det har tolkats som ett utslag av slarv och eller fusk orsakat av publiceringshetsen.

Att denna problematik finns är ett okontroversiellt påstående i forskarsamhället. Det mesta av kritiken känns igen från sociologen Stanislav Andreskis Social sciences as sorcery (1972) – en mycket underhållande bok på exakt samma tema som märkligt nog inte återfinns i referenslistan.

Frågan är hur utbrett problemet är. Är nästan alla publicerade artiklar meningslöst nonsens, eller hälften, eller en tiondel, eller någon procent? Alvesson, Gabriel och Paulsen har inga data, förutom några välkända replikationsstudier som citeras. Men det låter på dem som att det är merparten.

Läs mer