Har regn påverkat förtidsröstningen till EU-valet?

Tidvis regn, säger SMHI om dagens väder, denna valdag. Kan det påverka valdeltagandet? Tidigare Mycket Viktig forskning som Mikael Persson, Richard Öhrvall och jag genomfört tyder på motsatsen. I en analys av det svenska valdagsvädret sedan 1970-talet såg vi inget samband med valdeltagandet (läs mer om det här). I bland annat USA har andra analyser dock visat att mycket regn verkar göra att färre drar sig iväg till vallokalen.

Hypotesen är ändå svår att släppa. Någon skillnad borde det väl ändå göra. Ingen gillar väl att bli blöt? Särskilt om valet upplevs spela liten roll i allmänhet.

Dagens val borde vara vad vi inom statsvetenskapen kallar ett ”most likely case”. Valdeltagandet kommer bli betydligt lägre än i riksdagsvalet. Och om man dessutom inte tittar på det slutliga valdeltagandet, utan på förtidsröstandet, dvs hur om det flyter in färre röster till vallokaler de dagar då det regnar, är det ännu mer sannolikt att hypotesen får stöd. Funkar den inte i det här fallet kan den mest största säkerhet avskrivas helt.

Om det börjar regna en dag man tänkt förtidsrösta är det ju bara att göra det dagen därpå, eller dagen efter det. I den begränsade meningen borde väl regn kunna spela roll?

Läs mer

Kompisröstning i Eurovision Song Contest

Nästa helg går Europa till val, för att rösta fram ledamöter till Europaparlamentet. Men redan ikväll röstar många miljoner européer i Eurovisionfinalen. I röstningsmönstren avslöjas också en del om politiken.

Åren 2003 till 2014 gav Ukraina till exempel i genomsnitt 8,7 poäng (av maximala tolv) till Ryssland. Under 2014 invaderades Ukraina sedan av ryska styrkor, och i festivaler som ordnades 2016 och 2018 fick Ryssland 0 poäng av de Ukrainska jurygrupperna. 2017, när festivalen hölls i Kiev, fick den ryska artisten inte ens inresetillstånd.

Men jurygrupperna är inte de enda som bestämmer. 2016 gav de Ukrainska telefonröstarna sin tolva till Ryssland, trots att jurygruppen gav Ryssland noll poäng. En skillnad mellan ”folket” och ”eliten,” eller bara ett uttryck för att det finns många rysktalande i Ukraina?

I de tre senaste festivalerna har röster från folket på telefon och jurygrupper vägt lika tungt, och också särredovisats. Jag har tittat lite närmare på hur de här förhåller sig till varandra., de tre senaste åren. Tidigare forskning (jo faktiskt!) har visat att det förekommer mycket kompisröstande, och att den också är större i mer korrupta länder. Men det var före den här separeringen.

Läs mer

Sluta kalla det ett värderingsval

Vi står inför ett värderingsval. Det vet vi, för det har bland annat Hans Dahlgren (S), Fredrik Federley (C) och Heléne Fritzon (S) sagt. Federley skriver om mord på journalister och ifrågasättande av grundläggande friheter. Fritzons främsta vallöfte är enligt egen utsago att ”stå upp för de demokratiska värderingarna.”

Det är ju bra. Jag har själv demokratiska värderingar. Representativ demokrati är det minst dåliga politiska system som någonsin har prövats.

Men det räcker inte som röstningsargument, det gör debatten inför valet sämre, och riskerar leda till att stödet för demokratin urholkas på sikt.

Folk gillar inte demokrati främst för att den är God och Fin, utan för att den levererar. Tiden efter andra världskriget ökade levnadsstandarden kraftigt i många västliga demokratier. Folk fick det bättre och bättre, när industri och handel blomstrade. Det var till stor del demokratins förtjänst. Det är svårt att få uthållig tillväxt i auktoritära system.

Levnadsstandarden har nu slutat att öka i samma takt, och har på vissa håll stagnerat, till exempel för de nedre inkomstskikten i USA, samtidigt som ojämlikheten ökar. Inte konstigt då att missnöjet med rådande system ökar. Man kan inte tro att folk ska sluta upp bakom demokratin om de inte känner att den hjälper dem.

Läs mer

Tänk på döden: En kommentar till Andrev Walden

Andrev Walden skriver idag i DN att han provoceras av dem som inte vill ha barn. Jag har också funderat mycket på samma sak, både ur ett personligt och ett statsvetenskapligt perspektiv.

En första förklaring till varför man som förälder kan provoceras av tanken på att välja bort barn är asymmetrin som barnafödande innebär. Att aldrig ha ett barn är något helt annat än att först ha ett barn och sen inte ha ett. När barnet väl är ute finns det ingen återvändo, och tankar på att välja annorlunda blir obehagligt förknippade med att ta bort det barn som faktiskt realiserats.

Biologin spelar också in. Driften att fortplanta sig är djupt rotad i alla djur, av evolutionära skäl. Gener som motverkar denna instinkt borde för länge sedan ha rensats bort ur arvsmassan.

Men det finns också en djupare gåta. I min forskning om politisk succession har jag gång på gång fascinerats av hur monarker planerar för vad som ska hända efter deras död. Man har planerat för successionen, förberett gravmonument, beställt postuma hyllningsskrifter, lagt historieskrivningen till rätta. För kungar och drottningar har det uppenbarligen varit viktigt att bli ihågkomna på rätt sätt; att skapa en legend. Vad spelar det för roll, om man ändå inte får höra snacket efteråt, som Magnus Uggla uttryckte det?

I en serie föreläsningar med titeln Death & the Afterlife argumenterar filosofen Samuel Scheffler för att föreställningarna om livet efter döden – i en praktisk, ickespirituell mening – har stor betydelse för hur vi lever våra liv.

Till sin hjälp tar Scheffler ett antal tankeexperiment. Tänk dig till exempel att du får veta att jorden kommer upphöra att existera en månad efter din död. Du kommer alltså inte att uppleva några negativa konsekvenser av det själv, eftersom du inte kan uppleva något efter döden. Men likväl kommer många aktiviteter nu framstå som mindre meningsfulla.

Ta exemplet med att forska efter ett botemedel mot cancer. Många som gör det idag räknar inte med att något sådant kommer upptäckas under deras livstid. Men om nu världen ska gå under strax efter ens egen död vet man med säkerhet att det aldrig blir något botemedel. Varför då lägga tid på det nu?

Scheffler visar alltså att vi dagligdags räknar med att saker och ting ska fortsätta även efter vår död. Vi fäster vikt vid mänsklighetens fortlevnad. Kanske låter det för en ickefilosof helt uppenbart, men om man verkligen tänker på det är det inte självklart, givet att man själv inte påverkas under sin egen livstid.

Schefflers resonemang sätter, tror jag, fingret på något essentiellt i föräldraskapet. Barn skapar en mycket tydlig och påtaglig koppling till livet efter den egna döden. Tidshorisonten förlängs.

Utan barn blir omsorgen om framtiden mindre uppenbar, vilket i sin tur har återverkningar på meningsfullheten i nutiden. ”Fortplantningen är ju än så länge det närmaste vi kommer att besegra döden, och de bara finner sig i att kapa grenen,” skriver Walden om de barnlösa.

Nu kan man i och för sig bry sig om andra människor än sina egna barn. En annan filosof, Derek Parfit, menade att minnen i mångt och mycket är det som skapar vår identitet (ett tankeexempel till: Tänk att du kopierar alla atomer i din kropp. Båda exemplaren av dig kommer minnas ditt liv och uppleva sig vara ”du”.)

Men minnen av dig finns ju också hos andra. På så sätt kommer din identitet att leva vidare efter döden, så länge någon minns dig. Parfit uttryckte det vackert:

”Mitt liv framstod som en glastunnel, genom vilken jag färdades snabbare varje år, och i slutet väntade mörker. Men när jag började tänka annorlunda försvann glastunnelns väggar. Nu lever jag ute i det fria. Det finns fortfarande en skillnad mellan mitt och andras liv. Men skillnaden är mindre. Andra människor är närmare. Jag är mindre upptagen av resten av mitt eget liv, och mera upptagen av andras.”

Man måste inte ha barn för att det här resonemanget ska gälla. Mig veterligen hade Parfit inga.

”Ett samhälle växer sig starkt när gamla människor planterar träd under vilkas skugga de vet att de aldrig kommer sitta,” enligt ett grekiskt ordspråk. En kung som inte planerar för successionen lämnar sitt kungarike till kaos, och utan en tanke på framtiden är det svårt att hitta mening i nuet.

Egentligen är det, i filosofisk mening, inget unikt med att få barn. Men föräldraskap gör att frågorna blir mindre filosofiska och mer konkreta. Framtiden tränger sig på, vare sig man vill eller inte.

Löfven och vetospelarna

Regeringsbildningens sista akt blev dramatisk. ”Jag förbjuder,” sa Jonas Sjöstedt, och lovade att fälla regeringen om den genomförde vissa av punkterna i S+MP+C+L-uppgörelsen. Vänsterpartiet hotade alltså med att lägga in sitt veto. Centerpartiet och Liberalerna kommer antagligen att göra samma sak om statsminister Löfven förhandlar för mycket med Vänsterpartiet.

En känd statsvetenskaplig teori menar att den viktigaste egenskapen för ett politiskt system är just hur många vetospelare det finns, alltså aktörer som kan stoppa ett politiskt förslag. När antalet vetospelare ökar minskar möjligheten att göra reformer, eftersom sannolikheten ökar att åtminstone någon tycker att reformen innebär en försämring. Ju fler kockar, desto svårare att laga soppa. Som alla har insett kan det alltså bli lurigt för Löfven att få någonting gjort.

Teorin har också mer specifika poänger, som jag kommer till strax. Men som alla spelteoretiska resonemang innebär vetospelarteorin att man gör extrema förenklingar av verkligheten. Syftet är att hjälpa tanken, och göra det lättare att se oväntade samband. Risken är naturligtvis att det blir verklighetsfrånvänt. Resonemangen ska alltså inte ses som exakta förutsägelser eller naturlagar, utan som en tankelek som förhoppningsvis kan leda till någon ny insikt.

Läs mer

Hur förändrar Internet demokratin?

En av de största och viktigaste förändringarna för mänskligheten de senaste 25 åren är Internets enorma genomslag. I princip alla aspekter av mänsklig samvaro har på något sätt påverkats av den nya tekniken.

På vilka sätt har då politiken, och medborgarnas möjligheter att påverka den, förändrats? Om detta skriver jag i ett kapitel i den nya antologin ”Demokratins framtid,” som ges ut av Riksdagen för att fira den svenska demokratins hundraårsjubileum. Katarina Barrling och Sören Holmberg har varit redaktörer, och boken går att ladda ned gratis.

Politiskt deltagande – det vill säga att försöka influera politiska beslut, beslutsfattare eller opinionen på olika sätt – är ojämlikt. Vissa grupper deltar i mycket högre utsträckning än andra. Vanligtvis är det de grupper som har mycket ”resurser,” det vill säga tid och förmåga att kunna engagera sig. Rent konkret är det välutbildade höginkomsttagare, om man ska generalisera grovt.

Läs mer

Den politiska splittringen ökar i landets kommuner

Jag vet inte om du hört, men det är svårt att få till en regering i riksdagen. Orsaken är naturligtvis att det numera är åtta partier som delar på mandaten, och att de stora partierna tappat. Det blir fler så kallade veto-spelare – aktörer som kan stoppa processen. Annie Lööf klagade på sin presskonferens häromdagen på att Socialdemokraterna och Moderaterna stoppat olika regeringskonstellationer, och har själv också stoppat två andra. Ju fler som måste vara överens, desto svårare att komma framåt.

Också i kommunerna är det klurigt. I Göteborg ser det ut att bli någon sorts maktskifte efter långt Socialdemokratiskt maktinnehav, men det nya alliansstyret har bara 24 av 81 mandat, vilket kommer göra det svårt för nya kommunstyrelseordföranden Axel Josefson att få igenom sin politik.

Ett sätt att mäta graden av splittring är med Herfindahlindexet. Det konstruerades ursprungligen för att mäta koncentration i marknadsandelar, dvs om ett företag var nära monopolställning eller om det fanns mycket konkurrens. Man kan också applicera det på politiska partiers andelar av mandaten. Man får då ett index som går från 0 (massor av små partier som alla är lika stora) till 1 (ett parti har alla mandaten).

Jag har räknat ut detta index för alla landets kommunfullmäktige, i valen 1973-2018 (dessutom vände jag på indexet så att högre värden betyder mer splittring, men det ändrar ingenting).

Det finns naturligtvis en spridning mellan kommunerna i varje val, men den genomsnittliga splittringen har ökat gradvis. I grafen nedan visas fördelningen av landets alla kommuners indexvärden år för år – att kurvan går högt upp betyder att många kommuner återfinns vid det indexvärdet. Man kan alltså se att tyngdpunkten förskjuts åt höger med tiden.

1973 hade de flesta kommuner ett värde mellan 0,6 och 0,75. 2018 har de flesta istället värde mellan 0,7 och 0,9. Snittkommunen idag liknar en av de allra mest splittrade kommunerna 1973.

ridgebild.png

Läs mer