Att lyssna på experten

Idag kommer hundratusentals svenskar bokstavligen att lyssna på en expert, nämligen statsepidemiolog Anders Tegnell, dagens sommarpratare. Att ”lyssna på experterna” har varit ett återkommande mantra i den svenska diskussionen om Coronapandemin, och Folkhälsomyndigheten har därför med liten politisk inblandning fått lägga upp den svenska strategin. ”Vi håller en lite mer vetenskaplig linje i detta. Balansen mellan politik och vetenskap hos oss är lite annorlunda än i en del andra länder.” sa Tegnell i mars. Konsekvensen har varit att Sverige valt en annan väg än i princip alla andra, och vi har också ett (hittills) värre hälsoutfall än våra grannländer.

Naturligtvis bör man i dagens extremt komplexa samhälle lyssna på experter. Men vem bör fatta besluten?

Frågan går bortom pandemin. I den statsvetenskapliga klassikern ”Demokratin och dess antagonister” (1989) skrev Robert Dahl att det tyngsta argumentet mot demokrati är att folk inte har tillräcklig kunskap för att styra sig själva. Vore det inte bättre om experterna fick styra?

Nej, menade Dahl, av flera anledningar. För det första är det få frågor som har entydiga svar. Experter har också en tendens att bli enkelspåriga, och ”misslyckas ofta kapitalt att förstå hur den verkliga världen tjurskalligt vägrar att spela efter deras regler”. Dahls exempel på osäkerhet i beslutsfattande är pikant nog också just en dödlig influensa.

Vi vet inte hur Coronapandemin kommer att sluta – om det nu blir något slut. Kanske har länder som Danmark och Norge bara skjutit på problemen med sina strikta restriktioner. Eller så kommer det bättre behandlingar och vaccin, och då var att skjuta på problemen inte fel. Läget är fortfarande oklart.

Läs mer

Matematiska modeller av verkligheten – begränsade men användbara

Sällan har väl matematiska och statistiska modeller diskuterats så flitigt som just nu. För en som håller på med dem till vardags är det om inte roligt så i alla fall intressant.

En modell är en förenkling av verkligheten. Man gör några antaganden om hur saker hänger ihop, och får då en formel som kan användas för att gissa hur saker och ting kommer att utveckla sig i framtiden, givet vissa indata.

Just för att de är förenklingar hör man ibland folk säga att de är meningslösa, och att vi måste ”titta på verkligheten”. Jag håller inte med. Alla använder sig av modeller hela tiden, utan att tänka på det.

Modeller ger regelbundenhet. Utan regelbundenhet blir historien bara en samling slumpmässiga händelser, och framtiden helt osäker. Hur kan vi till exempel veta att solen kommer gå upp imorgon? Hittills har den alltid gjort det, men utan modeller finns det inget som säger att det kommer att fortsätta vara så. Men om vi antar att jorden vrider sig med en konstant hastighet runt sin egen axel har vi både en bra förklaring till tidigare soluppgångar, och goda grunder att anta att det kommer fortsätta på samma sätt.

Därför välkomnade jag att Folkhälsomyndigheten igår publicerade en rapport med en matematisk modell för smittspridningen i Stockholm. De har säkerligen ändå tänkt i liknande banor när de gjort uppskattningar om spridning, toppar, flockimmunitet med mera. Nu blev det för första gången tydligt exakt hur man tänker. Det ger oss möjlighet både att förstå vad som händer nu, och ett bättre underlag för framtida ansvarsutkrävande.

Tyvärr verkar det ha blivit något fel, och rapporten drogs tillbaka. Till DN säger Anders Tegnell att det beror på att modellen inte uppdaterats med rätt antal sjuka. Efter att själv ha studerat rapporten undrar jag om det verkligen är hela bilden.

Det myndigheten gjort är att sätta upp ett antal ekvationer som utifrån vissa grundantaganden räknar ut ett förväntat antal nya rapporterade fall per dag. Genom att skruva på de olika ”rattarna” – alltså antagandena om smittsamhet, andelen oupptäckta fall med mera – får man kurvor som ser olika ut. Om man hittar en som ger ett mönster som passar väl med observerad data kan det visa att rattarna är rätt inställda, och vi kan då göra gissningar om framtiden.

Problemet som jag ser det är att man verkade jämföra äpplen och päron. Både i rapporten (sidan 7 i den här gamla versionen) och datakoden verkade det som att värdena som jämfördes med det faktiska antalet rapporterade fall motsvarade något annat i modellen, nämligen antalet personer som varje dag smittats av bekräftat sjuka b_t * I_r * S / N. Som jag förstår det beskrivs antalet rapporterade fall per dag istället av uttrycket (1-p_0) * rho * E. Modellens kalibrering borde därför bli felaktig.

UPPDATERING 2020-04-23 14:19: Modellen har nu uppdateras så att rätt uttryck används.

Jag laddade ned koden och prövade att ändra inställningarna – resultaten blev inte radikalt annorlunda. Men när jag tittade på det närmare blev det också uppenbart hur många olika rörliga delar det finns, och man kan komma fram till liknande resultat på flera olika sätt.

Det finns bara ett sätt att slå en tärning så att resultatet blir sex. Men det finns fem sätt att slå två tärningar så att deras summa blir sex: 1+5, 2+4, 3+3, 4+2 och 5+1. Slår man tre tärningar kan det bli sex på 10 olika sätt (1+1+4, 1+2+3, osv).

I Folkhälsomyndighetens modell är det många tärningar: inkubationstidens längd, hur länge man är smittsam, andelen oupptäckta fall, smittsamheten hos dem som är oupptäckta, samt smittsamhetens förändring över tid.

Många olika konfigurationer ger resultat som passar någorlunda väl med observerade data, och med tanke på att det råder osäkerhet kring den med går det inte att enkelt avgöra vilken konfiguration som är bäst, vilket får konsekvenser till exempel för hur många oupptäckta fall det går på varje bekräftat fall.

Man ska alltså varken avfärda eller lita blint på modeller. I samhällsvetenskapen där vi har att göra med både osäkra data och bångstyriga studieobjekt finner jag det oftast bäst att utgå från enkla modeller. Det minskar risken för räknefel och gör det dessutom uppenbart att de bara är grova förenklingar av verkligheten, inte fysikaliska lagar.

De uppdaterade modeller som Folkhälsomyndigheten ska presentera idag bör alltså tas med en nypa salt, de också. Men jag är ändå glad för transparensen. Utan modeller finns det ingen grund för att göra några förutsägelser om framtiden, annat än magkänslan. Ska det gissas, bör vi få veta på vilka grunder.

Hur ska vi utkräva ansvar för Sveriges hantering av Coronakrisen?

Sveriges svar på Coronakrisen är ett europeiskt undantagsfall. I nästan alla andra länder har regeringar stängt ner landet i en mycket högre utsträckning än vad som skett i Sverige.

Folkhälsomyndigheten, med Anders Tegnell som främsta ansikte utåt, har gjort en annan bedömning än många andra europeiska experter, och menar att nedstängning inte kommer att vara verkningsfullt.

Oerhört mycket står på spel. Otillräckliga åtgärder kommer att kosta i liv och lidande. Överdrivna åtgärder kommer å andra sidan att leda till konkurser och arbetslöshet, vilket i sin tur också orsakar slår sönder människors tillvaro.

Samtidigt råder det en fundamental osäkerhet kring vilken metod som är bäst. Viruset är nytt, liksom åtgärderna. Aldrig tidigare har ekonomin avsiktligt tvärbromsats på det här sättet. Ingen kan veta säkert vad effekterna kommer bli.

Förr eller senare kommer tiden för ansvarsutkrävande. Personer i ledande ställning behöver ställas till svars för de val som gjorts. Politiker kommer att vinna eller förlora val beroende på hur väl de har klarat krisen; tjänstemän kommer att befordras eller förlora sina jobb. I och med att Sverige har valt en unik väg blir frågan särskilt aktuell här. Om Sverige klarar sig bättre ”lär Anders Tegnell bli den nye Hans Rosling och Stefan Löfven kommer att framstå som Europas coolaste premiärminister” som Viktor Barth-Kron skrev i Expressen.

Att bara vänta och se hur det blir är dock en otillräcklig form av ansvarsutkrävande. I en intressant text jämförde statsvetaren Jon Elster ansvarsutkrävandet i antikens Aten med Karthago. I Aten var det enda viktiga hur utfallet blev. Goda utfall – ett vunnet slag, ett framgångsrikt krig – belönades, medan motsatsen bestraffades, hårt.

Läs mer

Riksdagsledamöter i opposition använder ett mycket mer negativt språk

Vilket språk använder ledamöter när de talar i riksdagen? Talar de om problem som kräver handling, utmaningar som behöver svaras upp till, möjligheter som kan fångas, eller bara att allt är gott? Det beror naturligtvis på vad de talar om. En terrorattack är inte på något sätt en möjlighet.

Men om vi tänker att riksdagen behandlar de flesta ämnen av vikt för Sverige borde vi kanske kunna se något intressant i genomsnitten. Är riksdagsledamöterna mer positiva i perioder, och varierar det mellan partier?

I ett tidigare inlägg skrev jag om vilken ton partiledare använde i sina debattartiklar sedan 2010, och tyckte mig då se att det fanns ett samband mellan om partiledaren var i regeringsställning eller opposition. Men urvalet var litet – det handlade om några hundra debattartiklar totalt. Det är svårt att säga något definitivt utifrån ett så litet material.

Jag har därför gjort om analysen på ett nytt material, nämligen alla anföranden i riksdagen sedan år 2000 (förutom år 2003, som det var något fel på). Riksdagen tillhandahåller alla anföranden i textfiler som sedan kan läggas in för analys. Totalt handlar det om ungefär 200 000 anföranden, i partiledardebatter, aktuella debatter, interpellationer, med mera.

Metoden är densamma som senast: jag räknar hur många ”positiva” och ”negativa” ord som förekommer i anförandena, och får fram ett balansmått. Högre värden betyder mer positiv ton. Kategoriseringen av orden är gjorda av svenska språkforskare.

Slutligen har jag räknat ut glidande snitt för varje parti, sedan år 2000 och framåt. Linjerna i graferna vi kommer se representerar alltså huvuddragen i tiotusentals anföranden från riksdagsledamöter från varje parti, vid varje tidpunkt.

Vi kan börja med att titta på snitten för de forna allianspartierna C, L (tidigare FP), KD och M. Moderaterna är mörkblåa i grafen, och Liberalerna ljusblå; Kristdemokrater är lila och Centerpartister gröna.

alliancegraph

Tonen för riksdagsledamöters anföranden 2000-2019. Högre värde: Fler positiva ord. Mörkblått: Moderaterna; Ljusblått: Liberalerna, Lila: Kristdemokraterna, Grönt: Centerpartiet.

De streckade linjerna markerar valen 2006 och 2014, då vi fick skifte i regeringsmakten. Riksdagsledamöternas ton samvarierar starkt med dessa maktskiften: När de fyra partierna gick in i regering 2006 blev ledamöterna mycket mer benägna att använda positiva ord. 2014, när regeringsmakten förlorades, kan vi istället se en tillbakagång.

Hur ser det då ut på vänstersidan? Grafen nedan visar snitten för Socialdemokraterna (röd linje), Vänsterpartiet (brun linje) och Miljöpartiet (grön linje).

leftgraph

Tonen för riksdagsledamöters anföranden 2000-2019. Högre värde: Fler positiva ord. Rött: Socialdemokraterna. Brunt: Vänsterpartiet. Grönt: Miljöpartiet.

Socialdemokraterna var mest positiva, men landade efter maktskiftet 2006 på ungefär samma nivå som V och MP. Men efter 2014 gick både S och MP upp kraftigt, och blev mycket mer positiva, medan V (som inte fick vara med i regeringen) i stort är kvar på samma negativa nivå.

Särskilt tydligt blir mönstret när vi sätter in S, M och SD (gul linje) i samma graf:

blockgraph

Tonen för riksdagsledamöters anföranden 2000-2019. Högre värde: Fler positiva ord. Rött: Socialdemokraterna. Blått: Moderaterna. Gult: Sverigedemokraterna.

I samband med maktskiftet 2006 byter Socialdemokrater och Moderater i princip ton med varandra. Moderaterna blir mycket mer positiva, och Socialdemokraterna mycket mer negativa. Och så går det tillbaka 2014. Medan Sverigedemokraterna är klart mest negativa.

Efter det förra inlägget fick jag en del kritik i kommentarerna för att analysen gav ett ytligt perspektiv på politiken. Nog handlar politik om mer än bara en bild av verkligheten, något man målar upp för att sälja en viss världsbild, beroende på om man är i regering eller opposition?

Jo, absolut. Men det är ändå slående hur tydligt de olika partiernas ton varierar i samband med maktförhållandena, ännu tydligare än när man kollade på partiledarnas debattartiklar. Och det är inte givet att det skulle vara så. Man skulle ju kunna tänka sig att alla partier gjorde en rejäl dipp i samband med finanskrisen 2007-08, eller flyktingkrisen 2015. Jag kan dock inte se några sådana tendenser.

För att förstå politiken måste man såklart lyssna på vad riksdagsledamöterna faktiskt säger. Men vi den översikt kan vi ändå se att de som sitter i regeringsställning verkar vara mycket mer positiva, medan de som är i opposition är mer negativa; helt förenligt med att de förtroendevalda försöker vinkla verkligheten utifrån politiska överväganden. Och inte särskilt förvånande.

Kampen om verklighetsbeskrivningen – en kvantitativ textanalys av partiernas debattartiklar

Politik är i mångt och mycket en kamp om verklighetsbeskrivningen. Bevittnar vi en samhällskollaps? Går Sverige som tåget? Sjunker tilliten? Har du fått mer i plånboken? Svaren på dessa frågor avgör till stor del om regeringarna i valen får fortsatt förtroende, eller sparken.

En viktig uppgift för partiledare är alltså att sätta tonen för hur vi upplever världen. Alla måste förhålla sig till en gemensam verklighet, men man kan vinkla och lyfta fram olika saker beroende på om man vill slå an en positiv eller negativ ton.

Generellt sett vill oppositionen betona det som är dåligt, medan regeringen vill lyfta fram det som är bra. Det får tydliga konsekvenser i samband med regeringsskiften. Inför valet 2014 var en viktig talepunkt för Socialdemokraterna att ”något håller på att gå sönder i Sverige” medan Alliansen och statsminister Fredrik Reinfeldt istället talade om den goda ekonomin. Sedan dess har det snarast låtit tvärtom.

Jag försökte sätta siffror på det här genom att analysera partiledares debattartiklar på DN Debatt sedan 2010. Som en av de viktigaste arenorna för politisk debatt borde artiklar publicerade här vara en indikation på vilken bild partiledarna vill etablera. Stort tack till Leo Carlsson som samlat in länkar till alla artiklar undertecknade av partiledare under perioden.

Läs mer

Upprop mot uppropet mot Richard Jomshof

Min arbetsplats, Göteborgs Universitet, är idag i tidningen. Tyvärr inte på grund av något vetenskapligt framsteg, snarare motsatsen.

Institutionen för Journalistik, Medier och Kommunikation har under hösten bjudit in representanter från alla riksdagspartier under rubriken ”Så tänker en partistrateg.” I programbeskrivningen står ”Strateger från samtliga riksdagspartier kommer att ge JMG:s studenter och andra intresserade en unik inblick i det politiska livet bakom kulisserna.”

Nästa vecka har turen kommit till Sverigedemokraternas Richard Jomshof. Med anledning av detta har ett stort antal av mina kollegor på universitetet skrivit på ett upprop där man motsätter sig att Jomshof ska få tala. Bland undertecknarna finns ett flertal professorer och lektorer (dock ingen från statsvetenskapliga institutionen, vad jag kan se).

I petitionen anförs att Sverigedemokraterna är ett fascistiskt parti med en rasistisk ideologi, och ”Att bjuda in en talesperson från SD för en gästföreläsning är att erbjuda dem en scen och en möjlighet att sprida nationalistiska och rasistiska tankar som akademiker vid både GU och annorstädes arbetar med att dekonstruera. Att bjuda in Sverigedemokraterna som gäster till universitetet är ett medvetet beslut att låta dem utbilda studenter. Det legitimerar officiellt deras idéer i en tid då många av oss kämpar mot den farliga normaliseringen av extremhögerns [far-right] diskurs.” (Min översättning)

Jag håller inte med. Därmed inte sagt att jag för den skull står bakom Sverigedemokraternas politik – det har inte med saken att göra. I universitets uppgifter ingår naturligtvis inte att propagera för något särskilt politiskt parti. Men att bjuda in företrädare för riksdagspartierna för att prata om politisk kommunikation är inte att ”låta dem utbilda studenter.” Richard Jomshof kommer som representant för ett politiskt parti; som studieobjekt, inte lärare. Att studieobjektet har en tung position i det just nu snabbast växande partiet torde göra föreläsningen intressant också för statsvetare, sociologer och alla andra som vill förstå svensk samhällsutveckling.

Jag har så pass högt förtroende för mina studenter att jag är övertygad om att de inte okritiskt sväljer alla åsikter som de exponeras för. Tvärtom behöver de, liksom alla andra, bilda sig en uppfattning om vad det finns för olika idéer i omlopp för att kunna ta ställning på ett bra sätt, och för att slipa sina egna argument.

Inte heller innebär dessa samtal att Sverigedemokraternas idéer ”officiellt legitimeras”, lika lite som universitetet har satt någon sorts kvalitetsstämpel på Vänsterpartiet eller Moderaternas politik, när de var här och talade.

Sverigedemokraterna legitimerades officiellt 2010. Då fick de – som grundlagen föreskriver – den finaste plattform man kan få i Sverige, en plats i riksdagen. Det betyder givetvis inte att alla därefter måste hålla med om vad de säger. Men de är nu en del av den politiska verkligheten, och ingår i det politiska spelet, enligt reglerna.

Universitet ska verka för upplysning och försvar av den liberala demokratin. Det gör man dock inte genom tomma symbolhandlingar. I GP:s artikel uttalar sig en av undertecknarna, och varnar för ”att SD vill ta sig in på universiteten.” Politisering och politisk styrning av universiteten är givetvis något som ska undvikas. Men handlingar av den här typen är ironiskt nog det bästa argumentet för politisering, som då kan framställas som en återställning av en redan politiserad akademi.

På universitetet ställer vi frågor om hur världen är beskaffad, utvecklar teorier som försöker göra den begriplig, och prövar dessa teorier mot empiriska bevis för att se vad som håller och vad som behöver revideras. Vi bidrar till samhället genom att ta fram ny kunskap. Universitetet ska vara den plats där alla intressanta och relevanta frågor ställs, men där bevisen fäller avgörandet. För att göra det behöver vi nyfikenhet, eftertanke och verklighetskontakt; inte ideologi, magkänsla och likriktning. Att så många av mina kollegor verkar vara av annan åsikt är en nedslående upptäckt.

Har regn påverkat förtidsröstningen till EU-valet?

Tidvis regn, säger SMHI om dagens väder, denna valdag. Kan det påverka valdeltagandet? Tidigare Mycket Viktig forskning som Mikael Persson, Richard Öhrvall och jag genomfört tyder på motsatsen. I en analys av det svenska valdagsvädret sedan 1970-talet såg vi inget samband med valdeltagandet (läs mer om det här). I bland annat USA har andra analyser dock visat att mycket regn verkar göra att färre drar sig iväg till vallokalen.

Hypotesen är ändå svår att släppa. Någon skillnad borde det väl ändå göra. Ingen gillar väl att bli blöt? Särskilt om valet upplevs spela liten roll i allmänhet.

Dagens val borde vara vad vi inom statsvetenskapen kallar ett ”most likely case”. Valdeltagandet kommer bli betydligt lägre än i riksdagsvalet. Och om man dessutom inte tittar på det slutliga valdeltagandet, utan på förtidsröstandet, dvs hur om det flyter in färre röster till vallokaler de dagar då det regnar, är det ännu mer sannolikt att hypotesen får stöd. Funkar den inte i det här fallet kan den mest största säkerhet avskrivas helt.

Om det börjar regna en dag man tänkt förtidsrösta är det ju bara att göra det dagen därpå, eller dagen efter det. I den begränsade meningen borde väl regn kunna spela roll?

Läs mer

Kompisröstning i Eurovision Song Contest

Nästa helg går Europa till val, för att rösta fram ledamöter till Europaparlamentet. Men redan ikväll röstar många miljoner européer i Eurovisionfinalen. I röstningsmönstren avslöjas också en del om politiken.

Åren 2003 till 2014 gav Ukraina till exempel i genomsnitt 8,7 poäng (av maximala tolv) till Ryssland. Under 2014 invaderades Ukraina sedan av ryska styrkor, och i festivaler som ordnades 2016 och 2018 fick Ryssland 0 poäng av de Ukrainska jurygrupperna. 2017, när festivalen hölls i Kiev, fick den ryska artisten inte ens inresetillstånd.

Men jurygrupperna är inte de enda som bestämmer. 2016 gav de Ukrainska telefonröstarna sin tolva till Ryssland, trots att jurygruppen gav Ryssland noll poäng. En skillnad mellan ”folket” och ”eliten,” eller bara ett uttryck för att det finns många rysktalande i Ukraina?

I de tre senaste festivalerna har röster från folket på telefon och jurygrupper vägt lika tungt, och också särredovisats. Jag har tittat lite närmare på hur de här förhåller sig till varandra., de tre senaste åren. Tidigare forskning (jo faktiskt!) har visat att det förekommer mycket kompisröstande, och att den också är större i mer korrupta länder. Men det var före den här separeringen.

Läs mer

Sluta kalla det ett värderingsval

Vi står inför ett värderingsval. Det vet vi, för det har bland annat Hans Dahlgren (S), Fredrik Federley (C) och Heléne Fritzon (S) sagt. Federley skriver om mord på journalister och ifrågasättande av grundläggande friheter. Fritzons främsta vallöfte är enligt egen utsago att ”stå upp för de demokratiska värderingarna.”

Det är ju bra. Jag har själv demokratiska värderingar. Representativ demokrati är det minst dåliga politiska system som någonsin har prövats.

Men det räcker inte som röstningsargument, det gör debatten inför valet sämre, och riskerar leda till att stödet för demokratin urholkas på sikt.

Folk gillar inte demokrati främst för att den är God och Fin, utan för att den levererar. Tiden efter andra världskriget ökade levnadsstandarden kraftigt i många västliga demokratier. Folk fick det bättre och bättre, när industri och handel blomstrade. Det var till stor del demokratins förtjänst. Det är svårt att få uthållig tillväxt i auktoritära system.

Levnadsstandarden har nu slutat att öka i samma takt, och har på vissa håll stagnerat, till exempel för de nedre inkomstskikten i USA, samtidigt som ojämlikheten ökar. Inte konstigt då att missnöjet med rådande system ökar. Man kan inte tro att folk ska sluta upp bakom demokratin om de inte känner att den hjälper dem.

Läs mer

Tänk på döden: En kommentar till Andrev Walden

Andrev Walden skriver idag i DN att han provoceras av dem som inte vill ha barn. Jag har också funderat mycket på samma sak, både ur ett personligt och ett statsvetenskapligt perspektiv.

En första förklaring till varför man som förälder kan provoceras av tanken på att välja bort barn är asymmetrin som barnafödande innebär. Att aldrig ha ett barn är något helt annat än att först ha ett barn och sen inte ha ett. När barnet väl är ute finns det ingen återvändo, och tankar på att välja annorlunda blir obehagligt förknippade med att ta bort det barn som faktiskt realiserats.

Biologin spelar också in. Driften att fortplanta sig är djupt rotad i alla djur, av evolutionära skäl. Gener som motverkar denna instinkt borde för länge sedan ha rensats bort ur arvsmassan.

Men det finns också en djupare gåta. I min forskning om politisk succession har jag gång på gång fascinerats av hur monarker planerar för vad som ska hända efter deras död. Man har planerat för successionen, förberett gravmonument, beställt postuma hyllningsskrifter, lagt historieskrivningen till rätta. För kungar och drottningar har det uppenbarligen varit viktigt att bli ihågkomna på rätt sätt; att skapa en legend. Vad spelar det för roll, om man ändå inte får höra snacket efteråt, som Magnus Uggla uttryckte det?

I en serie föreläsningar med titeln Death & the Afterlife argumenterar filosofen Samuel Scheffler för att föreställningarna om livet efter döden – i en praktisk, ickespirituell mening – har stor betydelse för hur vi lever våra liv.

Till sin hjälp tar Scheffler ett antal tankeexperiment. Tänk dig till exempel att du får veta att jorden kommer upphöra att existera en månad efter din död. Du kommer alltså inte att uppleva några negativa konsekvenser av det själv, eftersom du inte kan uppleva något efter döden. Men likväl kommer många aktiviteter nu framstå som mindre meningsfulla.

Ta exemplet med att forska efter ett botemedel mot cancer. Många som gör det idag räknar inte med att något sådant kommer upptäckas under deras livstid. Men om nu världen ska gå under strax efter ens egen död vet man med säkerhet att det aldrig blir något botemedel. Varför då lägga tid på det nu?

Scheffler visar alltså att vi dagligdags räknar med att saker och ting ska fortsätta även efter vår död. Vi fäster vikt vid mänsklighetens fortlevnad. Kanske låter det för en ickefilosof helt uppenbart, men om man verkligen tänker på det är det inte självklart, givet att man själv inte påverkas under sin egen livstid.

Schefflers resonemang sätter, tror jag, fingret på något essentiellt i föräldraskapet. Barn skapar en mycket tydlig och påtaglig koppling till livet efter den egna döden. Tidshorisonten förlängs.

Utan barn blir omsorgen om framtiden mindre uppenbar, vilket i sin tur har återverkningar på meningsfullheten i nutiden. ”Fortplantningen är ju än så länge det närmaste vi kommer att besegra döden, och de bara finner sig i att kapa grenen,” skriver Walden om de barnlösa.

Nu kan man i och för sig bry sig om andra människor än sina egna barn. En annan filosof, Derek Parfit, menade att minnen i mångt och mycket är det som skapar vår identitet (ett tankeexempel till: Tänk att du kopierar alla atomer i din kropp. Båda exemplaren av dig kommer minnas ditt liv och uppleva sig vara ”du”.)

Men minnen av dig finns ju också hos andra. På så sätt kommer din identitet att leva vidare efter döden, så länge någon minns dig. Parfit uttryckte det vackert:

”Mitt liv framstod som en glastunnel, genom vilken jag färdades snabbare varje år, och i slutet väntade mörker. Men när jag började tänka annorlunda försvann glastunnelns väggar. Nu lever jag ute i det fria. Det finns fortfarande en skillnad mellan mitt och andras liv. Men skillnaden är mindre. Andra människor är närmare. Jag är mindre upptagen av resten av mitt eget liv, och mera upptagen av andras.”

Man måste inte ha barn för att det här resonemanget ska gälla. Mig veterligen hade Parfit inga.

”Ett samhälle växer sig starkt när gamla människor planterar träd under vilkas skugga de vet att de aldrig kommer sitta,” enligt ett grekiskt ordspråk. En kung som inte planerar för successionen lämnar sitt kungarike till kaos, och utan en tanke på framtiden är det svårt att hitta mening i nuet.

Egentligen är det, i filosofisk mening, inget unikt med att få barn. Men föräldraskap gör att frågorna blir mindre filosofiska och mer konkreta. Framtiden tränger sig på, vare sig man vill eller inte.