Partiledardebatten på Twitter

Igår var det partiledardebatt i SVT:s Agenda. Stefan Löfvens sista som partiledare och statsminister, men mest handlade eftersnacket om ett utbyte där Miljöpartiets Per Bolund refererade till oppositionen som det ”blåbruna blocket”, vilket Jimmie Åkesson reagerade starkt på.

För att få ett annat perspektiv på debatten laddade jag ned alla tweets som skrevs mellan 19 och 23 under kvällen, och som kunde tänkas handla om debatten. För att inkluderas var tweeten tvungen att innehålla hashtagen #pldebatt eller ”svtagenda” (de visades i bild under debatten), eller nämna något av partierna eller partiledarna vid namn. Totalt blev det 4331 unika tweets, som också retweetades 6692 gånger under kvällen.

I bilden nedan visas hur många sådana tweets om debatten som skrevs vid olika tidpunkter under kvällen, grupperade i femminutersintervall. Jag har här även lagt till antalet retweets som dessa tweets sedemera fick. Om någon till exempel twittrade något vid 19:00, och den tweeten senare under kvällen retweetas 100 gånger så visar linjen 100 vid kl 19:00. Tanken är att vi ska få ett mått på vad det var under programmet som folk reagerade på. I grafen anges när olika ämnen diskuterades.

Det är inget mysterium – mest twitteraktivitetet genererades 20:20-20:25, när Jimmie Åkesson upprepade gånger frågade Bolund ”Vem är brun?” och om Bolund tyckte att Åkesson var en nazist.

Om man istället mäter hur många av tweetsen som nämner de olika partierna eller partiledarna så ger samma episod avtryck även här: Miljöpartiet eller Per Bolund nämndes i överlägset flest tweets, följt av Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson. Vänsterpartiet och Nooshi Dadgostar nämndes i mindre av en tiondel så många tweets (där en en tweet som retweetas 10 gånger väger lika mycket som tio olika tweets som inte retweetas någon gång). Även om man bara tittar på unika tweets och bortser från retweets så kommer Miljöpartiet först och Vänsterpartiet sist, med 786 respektive 118 tweets.

Slutligen kan vi titta på vilka ord som förekommer mest i tweets som nämner de olika partierna. Jag har här uteslutit det egna partiets och partiledarens namn, eftersom de utgjorde själva kriterierna för urvalet, samt vanliga mellanord, som ”är” eller ”det”. ”Bolund” återkommer på flera topplistor, liksom ”Nazist” och för Sverigedemokraterna ”Brun”.

 Parti1 (vanligaste ord)2345
VSDVillÅkessonJimmieKommunister
SVillKristerssonSverigeÅrBolund
MPÅkessonJimmieNazistSkaSabuni
CVillBolundSkaÅkessonSocialdemokrat
LBolundSverigePerTrendUppåtgående
KDTrendUppåtgåendeSverigeLööfVill
MLöfvenVillSkaSDÅkesson
SDBolundPerBrunNazistParti
Ord som ofta förekom i tweets där partiet längst ut till vänster nämndes. Insamlade 2021-10-10 mellan 19:00 och 23:00.

Att undersöka tweets kan vara roligt eftersom den precisa dateringen gör det rätt enkelt att koppla dem till specifika händelser i till exempel ett tv-program. Men man måste vara ytterst försiktig så att man inte generaliserar resultaten till den bredare allmänheten. När jag bläddrade igenom datan blev det uppenbart att vissa individer står för en stor del av aktiviteten – en person twittrade till exempel i princip samma meddelande om Bolunds uttalande till en mängd partier och mediapersonligheter. De som är aktiva på twitter är inte ett tvärsnitt av befolkningen, och de som är mest aktiva under en partiledardebatt är antagligen ännu mer speciella.

Riksdagsvalet i kartor

Riksdagsvalet i kartor

Sättet som data presenteras på kan ha stor påverkan på vilka slutsatser vi drar, och det finns inte alltid (eller sällan) ett helt ”rätt” sätt att göra. En kliché är till exempel att y-axeln på grafer alltid ska börja på noll. Och visst kan man luras med kapade y-axlar, och få små variationer att se stora ut. Men om man till exempel ska rita ut en patients kroppstemperatur över tid är det knappast relevant att låta grafens skala gå ner till 0. Ingen levande patient kommer ha så låga kroppstemperaturer, och den stora skalan gör att viktiga variationer (som till exempel mellan 37 och 40) knappt syns.

Inte minst gäller det när man försöker visa geografisk information. Donald Trump gillade till exempel att visa en karta över presidentvalet 2016, som var mestadels röd (republikanernas färg). Problemet är att de röda staterna mestadels är väldigt glesbefolkade, medan de blå och till synes små staterna är mer tättbefolkade. Att bara visa kartan rätt upp och ner ger inte en bra bild av utfallet.

Därför kan det vara bra att experimentera med olika varianter. Även om ingen enskild graf eller karta kan fånga alla aspekter kan de tillsammans ge lite olika perspektiv. Jag har provat några alternativ för att visa resultatet av riksdagsvalet 2018. Här är först en ”vanlig” karta som visar vilket parti som var störst i varje valdistrikt (med sedvanliga färger för partierna). Ett valdistrikt brukar innehålla mellan 1000 och 2000 väljare. Klicka för att förstora bilderna!

Mest rött (Socialdemokraterna) och gult (Sverigedemokraterna), och lite blått (Moderaterna) längs kusterna. Utifrån arean ser det ut som att Socialdemokraterna vunnit en förkrossande majoritet, men det bor som bekant inte så många människor i den övre halvan. Men även om man vet det dras ögat lätt till det stora röda. I nästa ”karta” har jag istället gjort alla kommuner lika stora, och ritat ut dem i ett rutmönster. Kommunerna är ordnade efter differensen mellan de tidigare blocken, så att kommuner där de borgerliga partierna har stor övervikt kommer först, och kommuner där vänsterpartierna dominerar kommer sist.

Här ser man att det ändå finns några blåa kommuner. Men problemet är inte löst, eftersom Stockholm med sina närmare miljonen invånare är lika stort som Dorotea, som bara har några tusen. I nästa karta har jag därför försökt skala om kommunerna i förhållande till sin befolkning. Tanken är att ytan som varje kommun tar upp ska stå i proportion till andelen av befolkningen. Det stämmer inte riktigt eftersom kommunerna inte har regelbundna former, men blir i alla fall lite bättre. Nu dras ögat först till de stora kommunerna.

Återigen försvinner dock de små och tättbefolkade områdena i Stockholm. På Norrmalm, Östermalm och Gamla Stan finns över 90 distrikt. För den sista varianten har jag därför gjort alla enskilda distrikt lika stora, ordnade efter skillnaden i röststöd för de gamla blocken. Nu får man en ganska bra bild av antalet distrikt som domineras av de olika parterna, men det framgår inte var de ligger eller vilka distrikt det är. Mer roligt än informativt kanske!

Ett problem med alla de här kartorna är dessutom att de bara visar det största partiet. Stödet för Liberalerna, Centerpartiet, Miljöpartiet, Kristdemokraterna och Vänsterpartiet går inte att bedöma på något bra sätt. Om man istället jobbar med färger i olika nyanser blir det svårt att se skillnader. Och så vidare och så vidare.

Kontentan är att det är bra att experimentera med olika sätt att titta på en och samma datamängd. Ibland får man nya tankar av nya visualiseringar. Bara man kommer ihåg att varje sätt lyfter fram en aspekt och döljer andra.

Hur mäter man odemokratisk retorik?

Donald Trumps presidentskap satte som inget annat fokus på hur politiker pratar. Trump bröt konsekvent mot etablerade normer om hur man talar i en demokrati, om meningsmotståndare, andra länder, med mera. Tidigare presidenten George W. Bush ska till exempel ha sagt ”that was some weird shit” efter Trumps installationstal.

Antagligen var det en viktig förklaring till att han blev vald – slogans som ”lock her up” visade att han inte tillhörde etablissemanget. Men många har också funderat över vilka konsekvenser den typen av retorik kan tänkas få för demokratins funktion på sikt. Ju grövre man talar om sina motståndare, desto lättare är det att ta till odemokratiska åtgärder mot dem.

I ett nytt working paper försöker Seraphine Maerz och Carsten Schneider att med hjälp av dataanalys kartlägga tonen i en mängd politiska ledares tal. De utgår ifrån en lista på ord som de menar kännetecknar liberalism och illiberalism, och ser hur ofta de förekommer i talen. Exempel på liberala ord (enligt forskarna) är ”frihet”, ”tolerans”, ”diskriminering”, ”förtryck” – de senare eftersom de oftast används för att beskriva någon annan. Exempel på illiberala ord är ”anarki”, ”kaos”, ”patriot” och ”stolthet”.

Grafen nedan är hämtad från uppsatsen, och visar graden av liberalism i talen, mätt enligt deras metod. Stefan Löfven toppar listan, följt av Kanadas Justin Trudeau, Norges Erna Solberg och Irlands Leo Varadkar. I botten har vi Nordkoreas Kim Jong Un, Tajikistans Emomali Rahmon och Rysslands Vladimir Putin. Donald Trump hamnar även han på den negativa delen. Färgerna på prickarna visar hur landet kategoriseras – som en demokrati (grön), som en demokrati med problem (lila) eller diktatur (röd).

Maerz och Schneider visar sedan i resten av uppsatsen att tonen i talen hänger ihop med andra indikatorer på respekt för demokrati.

Slutsatserna hänger naturligtvis på hur ordlistan med de liberala och illiberala orden konstruerats – hela listan finns beskriven i en annan uppsats, som kan läsas här. Men det är ändå ett intressant försök att kvantifiera ett viktigt men svårfångat fenomen.

Viruset avslöjar statens makt

I Ruben Östlunds film Turist hotas en familj på skidsemester plötsligt av en lavin. Pappan överger familjen och försöker rädda sig själv, men lavinen visar sig vara ofarlig. När han sedan lommar tillbaka till familjen har något förändrats för alltid.

Efter Corona – när det nu blir – kommer vi kanske på samma sätt se på saker i ett nytt ljus. I många demokratiska länder har staten under krisen visat ett nytt ansikte. När viruset bara spreds i Kina i början av året var det många, jag bland annat, som tänkte att åtgärderna som vidtogs där aldrig skulle gå att genomföra i Europa. Men vi fick fel.

De flesta europeiska länder tog till tvångsmedel som bara för något år sedan skulle verkat helt otänkbara. I Frankrike och Italien fick man under långa perioder inte gå utanför dörren förutom för helt nödvändiga ärenden, och då var man tvungen att ha intyg med sig, med böter för dem som inte skötte sig.

I början – vem orkar längre? – ordnades det balkongkonserter och liknande, vilket en stund gav intrycket av att det hela var ett stort pyjamasparty. Faktum är att det var rå maktutövning: Befolkningar inlåsta, ekonomier nedstängda, kulturen inställd.

Även demokratiska stater kan uppenbarligen, om viljan verkligen finns, agera snabbt och hårt. Ur klimatsynpunkt är det hoppingivande. Vårt politiska system dömer oss inte automatiskt till inaktivitet med efterföljande apokalyps. Men ur demokratisk synpunkt är det oerhört skrämmande. Moderna stater är de mäktigaste organisationerna i mänsklighetens historia. Att se dem utöva den makten mot sin egen befolkning, om än med gott uppsåt, stämmer till eftertanke.

I Sverige, som valde en annan väg, handlar kritiken istället om att staten gjort för lite. Att staten inte tvingade lika mycket som i andra länder gör också att relationerna mellan medborgarna blev viktigare. I statsvetenskapen talas det om det kollektiva handlandets problem, svårigheten att få folk att dra åt samma håll när det ligger i varje enskild persons intresse att inte bidra. Som att upprätthålla distans mellan människor. Om alla andra höll sig hemma skulle smittspridningen avstanna, och jag kan fira jul med hela släkten. Men om alla tänker så kommer ingen hålla avstånd, och alla förlorar.

I länderna som låste ned tog man ifrån medborgarna det ansvaret. Den viktiga relationen blir vertikal, mellan medborgaren och den tvingande staten. I Sverige vädjade man istället till folks ansvarskänsla och solidaritet. Det gör att den viktiga relationen blir horisontell, mellan medborgarna. Därav de många och flitigt delade Facebookinläggen där folk skäller på dem som inte tar ansvar, utan fortsätter shoppa och gå på restauranger. Vad gör det med den mellanmänskliga tilliten?

Istället för en ny syn på staten kanske vi i Sverige får en ny bild av varandra. Långt fler har dött av viruset här än i de andra nordiska länderna. Om det nu var upp till oss, betyder det att vi som folk har misslyckats? Eller att vi inte borde ålagts det ansvaret från första början?

När snödammet lagt sig står det klart att lavinen i Turist svept bort föreställningarna om vad familjen är, och de går inte att få tillbaka. Här fortsätter pandemin. Men hur vi, både medborgare och stater, agerar nu under krisen kommer göra avtryck i det kollektiva psyket långt efter att den sista vaccindosen delats ut.

Att lyssna på experten

Idag kommer hundratusentals svenskar bokstavligen att lyssna på en expert, nämligen statsepidemiolog Anders Tegnell, dagens sommarpratare. Att ”lyssna på experterna” har varit ett återkommande mantra i den svenska diskussionen om Coronapandemin, och Folkhälsomyndigheten har därför med liten politisk inblandning fått lägga upp den svenska strategin. ”Vi håller en lite mer vetenskaplig linje i detta. Balansen mellan politik och vetenskap hos oss är lite annorlunda än i en del andra länder.” sa Tegnell i mars. Konsekvensen har varit att Sverige valt en annan väg än i princip alla andra, och vi har också ett (hittills) värre hälsoutfall än våra grannländer.

Naturligtvis bör man i dagens extremt komplexa samhälle lyssna på experter. Men vem bör fatta besluten?

Frågan går bortom pandemin. I den statsvetenskapliga klassikern ”Demokratin och dess antagonister” (1989) skrev Robert Dahl att det tyngsta argumentet mot demokrati är att folk inte har tillräcklig kunskap för att styra sig själva. Vore det inte bättre om experterna fick styra?

Nej, menade Dahl, av flera anledningar. För det första är det få frågor som har entydiga svar. Experter har också en tendens att bli enkelspåriga, och ”misslyckas ofta kapitalt att förstå hur den verkliga världen tjurskalligt vägrar att spela efter deras regler”. Dahls exempel på osäkerhet i beslutsfattande är pikant nog också just en dödlig influensa.

Vi vet inte hur Coronapandemin kommer att sluta – om det nu blir något slut. Kanske har länder som Danmark och Norge bara skjutit på problemen med sina strikta restriktioner. Eller så kommer det bättre behandlingar och vaccin, och då var att skjuta på problemen inte fel. Läget är fortfarande oklart.

Fortsätt läsa

Matematiska modeller av verkligheten – begränsade men användbara

Sällan har väl matematiska och statistiska modeller diskuterats så flitigt som just nu. För en som håller på med dem till vardags är det om inte roligt så i alla fall intressant.

En modell är en förenkling av verkligheten. Man gör några antaganden om hur saker hänger ihop, och får då en formel som kan användas för att gissa hur saker och ting kommer att utveckla sig i framtiden, givet vissa indata.

Just för att de är förenklingar hör man ibland folk säga att de är meningslösa, och att vi måste ”titta på verkligheten”. Jag håller inte med. Alla använder sig av modeller hela tiden, utan att tänka på det.

Modeller ger regelbundenhet. Utan regelbundenhet blir historien bara en samling slumpmässiga händelser, och framtiden helt osäker. Hur kan vi till exempel veta att solen kommer gå upp imorgon? Hittills har den alltid gjort det, men utan modeller finns det inget som säger att det kommer att fortsätta vara så. Men om vi antar att jorden vrider sig med en konstant hastighet runt sin egen axel har vi både en bra förklaring till tidigare soluppgångar, och goda grunder att anta att det kommer fortsätta på samma sätt.

Därför välkomnade jag att Folkhälsomyndigheten igår publicerade en rapport med en matematisk modell för smittspridningen i Stockholm. De har säkerligen ändå tänkt i liknande banor när de gjort uppskattningar om spridning, toppar, flockimmunitet med mera. Nu blev det för första gången tydligt exakt hur man tänker. Det ger oss möjlighet både att förstå vad som händer nu, och ett bättre underlag för framtida ansvarsutkrävande.

Tyvärr verkar det ha blivit något fel, och rapporten drogs tillbaka. Till DN säger Anders Tegnell att det beror på att modellen inte uppdaterats med rätt antal sjuka. Efter att själv ha studerat rapporten undrar jag om det verkligen är hela bilden.

Det myndigheten gjort är att sätta upp ett antal ekvationer som utifrån vissa grundantaganden räknar ut ett förväntat antal nya rapporterade fall per dag. Genom att skruva på de olika ”rattarna” – alltså antagandena om smittsamhet, andelen oupptäckta fall med mera – får man kurvor som ser olika ut. Om man hittar en som ger ett mönster som passar väl med observerad data kan det visa att rattarna är rätt inställda, och vi kan då göra gissningar om framtiden.

Problemet som jag ser det är att man verkade jämföra äpplen och päron. Både i rapporten (sidan 7 i den här gamla versionen) och datakoden verkade det som att värdena som jämfördes med det faktiska antalet rapporterade fall motsvarade något annat i modellen, nämligen antalet personer som varje dag smittats av bekräftat sjuka b_t * I_r * S / N. Som jag förstår det beskrivs antalet rapporterade fall per dag istället av uttrycket (1-p_0) * rho * E. Modellens kalibrering borde därför bli felaktig.

UPPDATERING 2020-04-23 14:19: Modellen har nu uppdateras så att rätt uttryck används.

Jag laddade ned koden och prövade att ändra inställningarna – resultaten blev inte radikalt annorlunda. Men när jag tittade på det närmare blev det också uppenbart hur många olika rörliga delar det finns, och man kan komma fram till liknande resultat på flera olika sätt.

Det finns bara ett sätt att slå en tärning så att resultatet blir sex. Men det finns fem sätt att slå två tärningar så att deras summa blir sex: 1+5, 2+4, 3+3, 4+2 och 5+1. Slår man tre tärningar kan det bli sex på 10 olika sätt (1+1+4, 1+2+3, osv).

I Folkhälsomyndighetens modell är det många tärningar: inkubationstidens längd, hur länge man är smittsam, andelen oupptäckta fall, smittsamheten hos dem som är oupptäckta, samt smittsamhetens förändring över tid.

Många olika konfigurationer ger resultat som passar någorlunda väl med observerade data, och med tanke på att det råder osäkerhet kring den med går det inte att enkelt avgöra vilken konfiguration som är bäst, vilket får konsekvenser till exempel för hur många oupptäckta fall det går på varje bekräftat fall.

Man ska alltså varken avfärda eller lita blint på modeller. I samhällsvetenskapen där vi har att göra med både osäkra data och bångstyriga studieobjekt finner jag det oftast bäst att utgå från enkla modeller. Det minskar risken för räknefel och gör det dessutom uppenbart att de bara är grova förenklingar av verkligheten, inte fysikaliska lagar.

De uppdaterade modeller som Folkhälsomyndigheten ska presentera idag bör alltså tas med en nypa salt, de också. Men jag är ändå glad för transparensen. Utan modeller finns det ingen grund för att göra några förutsägelser om framtiden, annat än magkänslan. Ska det gissas, bör vi få veta på vilka grunder.

Hur ska vi utkräva ansvar för Sveriges hantering av Coronakrisen?

Sveriges svar på Coronakrisen är ett europeiskt undantagsfall. I nästan alla andra länder har regeringar stängt ner landet i en mycket högre utsträckning än vad som skett i Sverige.

Folkhälsomyndigheten, med Anders Tegnell som främsta ansikte utåt, har gjort en annan bedömning än många andra europeiska experter, och menar att nedstängning inte kommer att vara verkningsfullt.

Oerhört mycket står på spel. Otillräckliga åtgärder kommer att kosta i liv och lidande. Överdrivna åtgärder kommer å andra sidan att leda till konkurser och arbetslöshet, vilket i sin tur också orsakar slår sönder människors tillvaro.

Samtidigt råder det en fundamental osäkerhet kring vilken metod som är bäst. Viruset är nytt, liksom åtgärderna. Aldrig tidigare har ekonomin avsiktligt tvärbromsats på det här sättet. Ingen kan veta säkert vad effekterna kommer bli.

Förr eller senare kommer tiden för ansvarsutkrävande. Personer i ledande ställning behöver ställas till svars för de val som gjorts. Politiker kommer att vinna eller förlora val beroende på hur väl de har klarat krisen; tjänstemän kommer att befordras eller förlora sina jobb. I och med att Sverige har valt en unik väg blir frågan särskilt aktuell här. Om Sverige klarar sig bättre ”lär Anders Tegnell bli den nye Hans Rosling och Stefan Löfven kommer att framstå som Europas coolaste premiärminister” som Viktor Barth-Kron skrev i Expressen.

Att bara vänta och se hur det blir är dock en otillräcklig form av ansvarsutkrävande. I en intressant text jämförde statsvetaren Jon Elster ansvarsutkrävandet i antikens Aten med Karthago. I Aten var det enda viktiga hur utfallet blev. Goda utfall – ett vunnet slag, ett framgångsrikt krig – belönades, medan motsatsen bestraffades, hårt.

Fortsätt läsa

Riksdagsledamöter i opposition använder ett mycket mer negativt språk

Vilket språk använder ledamöter när de talar i riksdagen? Talar de om problem som kräver handling, utmaningar som behöver svaras upp till, möjligheter som kan fångas, eller bara att allt är gott? Det beror naturligtvis på vad de talar om. En terrorattack är inte på något sätt en möjlighet.

Men om vi tänker att riksdagen behandlar de flesta ämnen av vikt för Sverige borde vi kanske kunna se något intressant i genomsnitten. Är riksdagsledamöterna mer positiva i perioder, och varierar det mellan partier?

I ett tidigare inlägg skrev jag om vilken ton partiledare använde i sina debattartiklar sedan 2010, och tyckte mig då se att det fanns ett samband mellan om partiledaren var i regeringsställning eller opposition. Men urvalet var litet – det handlade om några hundra debattartiklar totalt. Det är svårt att säga något definitivt utifrån ett så litet material.

Jag har därför gjort om analysen på ett nytt material, nämligen alla anföranden i riksdagen sedan år 2000 (förutom år 2003, som det var något fel på). Riksdagen tillhandahåller alla anföranden i textfiler som sedan kan läggas in för analys. Totalt handlar det om ungefär 200 000 anföranden, i partiledardebatter, aktuella debatter, interpellationer, med mera.

Metoden är densamma som senast: jag räknar hur många ”positiva” och ”negativa” ord som förekommer i anförandena, och får fram ett balansmått. Högre värden betyder mer positiv ton. Kategoriseringen av orden är gjorda av svenska språkforskare.

Slutligen har jag räknat ut glidande snitt för varje parti, sedan år 2000 och framåt. Linjerna i graferna vi kommer se representerar alltså huvuddragen i tiotusentals anföranden från riksdagsledamöter från varje parti, vid varje tidpunkt.

Vi kan börja med att titta på snitten för de forna allianspartierna C, L (tidigare FP), KD och M. Moderaterna är mörkblåa i grafen, och Liberalerna ljusblå; Kristdemokrater är lila och Centerpartister gröna.

alliancegraph

Tonen för riksdagsledamöters anföranden 2000-2019. Högre värde: Fler positiva ord. Mörkblått: Moderaterna; Ljusblått: Liberalerna, Lila: Kristdemokraterna, Grönt: Centerpartiet.

De streckade linjerna markerar valen 2006 och 2014, då vi fick skifte i regeringsmakten. Riksdagsledamöternas ton samvarierar starkt med dessa maktskiften: När de fyra partierna gick in i regering 2006 blev ledamöterna mycket mer benägna att använda positiva ord. 2014, när regeringsmakten förlorades, kan vi istället se en tillbakagång.

Hur ser det då ut på vänstersidan? Grafen nedan visar snitten för Socialdemokraterna (röd linje), Vänsterpartiet (brun linje) och Miljöpartiet (grön linje).

leftgraph

Tonen för riksdagsledamöters anföranden 2000-2019. Högre värde: Fler positiva ord. Rött: Socialdemokraterna. Brunt: Vänsterpartiet. Grönt: Miljöpartiet.

Socialdemokraterna var mest positiva, men landade efter maktskiftet 2006 på ungefär samma nivå som V och MP. Men efter 2014 gick både S och MP upp kraftigt, och blev mycket mer positiva, medan V (som inte fick vara med i regeringen) i stort är kvar på samma negativa nivå.

Särskilt tydligt blir mönstret när vi sätter in S, M och SD (gul linje) i samma graf:

blockgraph

Tonen för riksdagsledamöters anföranden 2000-2019. Högre värde: Fler positiva ord. Rött: Socialdemokraterna. Blått: Moderaterna. Gult: Sverigedemokraterna.

I samband med maktskiftet 2006 byter Socialdemokrater och Moderater i princip ton med varandra. Moderaterna blir mycket mer positiva, och Socialdemokraterna mycket mer negativa. Och så går det tillbaka 2014. Medan Sverigedemokraterna är klart mest negativa.

Efter det förra inlägget fick jag en del kritik i kommentarerna för att analysen gav ett ytligt perspektiv på politiken. Nog handlar politik om mer än bara en bild av verkligheten, något man målar upp för att sälja en viss världsbild, beroende på om man är i regering eller opposition?

Jo, absolut. Men det är ändå slående hur tydligt de olika partiernas ton varierar i samband med maktförhållandena, ännu tydligare än när man kollade på partiledarnas debattartiklar. Och det är inte givet att det skulle vara så. Man skulle ju kunna tänka sig att alla partier gjorde en rejäl dipp i samband med finanskrisen 2007-08, eller flyktingkrisen 2015. Jag kan dock inte se några sådana tendenser.

För att förstå politiken måste man såklart lyssna på vad riksdagsledamöterna faktiskt säger. Men vi den översikt kan vi ändå se att de som sitter i regeringsställning verkar vara mycket mer positiva, medan de som är i opposition är mer negativa; helt förenligt med att de förtroendevalda försöker vinkla verkligheten utifrån politiska överväganden. Och inte särskilt förvånande.

Kampen om verklighetsbeskrivningen – en kvantitativ textanalys av partiernas debattartiklar

Politik är i mångt och mycket en kamp om verklighetsbeskrivningen. Bevittnar vi en samhällskollaps? Går Sverige som tåget? Sjunker tilliten? Har du fått mer i plånboken? Svaren på dessa frågor avgör till stor del om regeringarna i valen får fortsatt förtroende, eller sparken.

En viktig uppgift för partiledare är alltså att sätta tonen för hur vi upplever världen. Alla måste förhålla sig till en gemensam verklighet, men man kan vinkla och lyfta fram olika saker beroende på om man vill slå an en positiv eller negativ ton.

Generellt sett vill oppositionen betona det som är dåligt, medan regeringen vill lyfta fram det som är bra. Det får tydliga konsekvenser i samband med regeringsskiften. Inför valet 2014 var en viktig talepunkt för Socialdemokraterna att ”något håller på att gå sönder i Sverige” medan Alliansen och statsminister Fredrik Reinfeldt istället talade om den goda ekonomin. Sedan dess har det snarast låtit tvärtom.

Jag försökte sätta siffror på det här genom att analysera partiledares debattartiklar på DN Debatt sedan 2010. Som en av de viktigaste arenorna för politisk debatt borde artiklar publicerade här vara en indikation på vilken bild partiledarna vill etablera. Stort tack till Leo Carlsson som samlat in länkar till alla artiklar undertecknade av partiledare under perioden.

Fortsätt läsa

Upprop mot uppropet mot Richard Jomshof

Min arbetsplats, Göteborgs Universitet, är idag i tidningen. Tyvärr inte på grund av något vetenskapligt framsteg, snarare motsatsen.

Institutionen för Journalistik, Medier och Kommunikation har under hösten bjudit in representanter från alla riksdagspartier under rubriken ”Så tänker en partistrateg.” I programbeskrivningen står ”Strateger från samtliga riksdagspartier kommer att ge JMG:s studenter och andra intresserade en unik inblick i det politiska livet bakom kulisserna.”

Nästa vecka har turen kommit till Sverigedemokraternas Richard Jomshof. Med anledning av detta har ett stort antal av mina kollegor på universitetet skrivit på ett upprop där man motsätter sig att Jomshof ska få tala. Bland undertecknarna finns ett flertal professorer och lektorer (dock ingen från statsvetenskapliga institutionen, vad jag kan se).

I petitionen anförs att Sverigedemokraterna är ett fascistiskt parti med en rasistisk ideologi, och ”Att bjuda in en talesperson från SD för en gästföreläsning är att erbjuda dem en scen och en möjlighet att sprida nationalistiska och rasistiska tankar som akademiker vid både GU och annorstädes arbetar med att dekonstruera. Att bjuda in Sverigedemokraterna som gäster till universitetet är ett medvetet beslut att låta dem utbilda studenter. Det legitimerar officiellt deras idéer i en tid då många av oss kämpar mot den farliga normaliseringen av extremhögerns [far-right] diskurs.” (Min översättning)

Jag håller inte med. Därmed inte sagt att jag för den skull står bakom Sverigedemokraternas politik – det har inte med saken att göra. I universitets uppgifter ingår naturligtvis inte att propagera för något särskilt politiskt parti. Men att bjuda in företrädare för riksdagspartierna för att prata om politisk kommunikation är inte att ”låta dem utbilda studenter.” Richard Jomshof kommer som representant för ett politiskt parti; som studieobjekt, inte lärare. Att studieobjektet har en tung position i det just nu snabbast växande partiet torde göra föreläsningen intressant också för statsvetare, sociologer och alla andra som vill förstå svensk samhällsutveckling.

Jag har så pass högt förtroende för mina studenter att jag är övertygad om att de inte okritiskt sväljer alla åsikter som de exponeras för. Tvärtom behöver de, liksom alla andra, bilda sig en uppfattning om vad det finns för olika idéer i omlopp för att kunna ta ställning på ett bra sätt, och för att slipa sina egna argument.

Inte heller innebär dessa samtal att Sverigedemokraternas idéer ”officiellt legitimeras”, lika lite som universitetet har satt någon sorts kvalitetsstämpel på Vänsterpartiet eller Moderaternas politik, när de var här och talade.

Sverigedemokraterna legitimerades officiellt 2010. Då fick de – som grundlagen föreskriver – den finaste plattform man kan få i Sverige, en plats i riksdagen. Det betyder givetvis inte att alla därefter måste hålla med om vad de säger. Men de är nu en del av den politiska verkligheten, och ingår i det politiska spelet, enligt reglerna.

Universitet ska verka för upplysning och försvar av den liberala demokratin. Det gör man dock inte genom tomma symbolhandlingar. I GP:s artikel uttalar sig en av undertecknarna, och varnar för ”att SD vill ta sig in på universiteten.” Politisering och politisk styrning av universiteten är givetvis något som ska undvikas. Men handlingar av den här typen är ironiskt nog det bästa argumentet för politisering, som då kan framställas som en återställning av en redan politiserad akademi.

På universitetet ställer vi frågor om hur världen är beskaffad, utvecklar teorier som försöker göra den begriplig, och prövar dessa teorier mot empiriska bevis för att se vad som håller och vad som behöver revideras. Vi bidrar till samhället genom att ta fram ny kunskap. Universitetet ska vara den plats där alla intressanta och relevanta frågor ställs, men där bevisen fäller avgörandet. För att göra det behöver vi nyfikenhet, eftertanke och verklighetskontakt; inte ideologi, magkänsla och likriktning. Att så många av mina kollegor verkar vara av annan åsikt är en nedslående upptäckt.