Emot allmänna val

Riksdagen är folkets främsta företrädare, och den utses i fria, hemliga och direkt val, förkunnar den svenska regeringsformen. Genom att vi i folket i val utser våra representanter garanterar vi att våra intressen kommer att representeras i det politiska styret.

Fel, menade redan de gamla grekerna, och författaren och historikern David van Reybrouck, i sin bok Emot allmänna val. I antikens Aten ansåg man att val var ett elitistiskt och aristokratiskt system, som ledde till att vanliga människor inte fick tillgång till de viktigaste politiska posterna. Det vi dagligdags kallar demokrati, den moderna representativa demokratin, skulle inte fått godkänt av Atenarna, som fattade beslut genom omröstning i storforum.

almännavalomslag

Och visst är det så. Den representativa demokratin av idag har sitt ursprung i USA, men grundlagsfäderna pratade inte om demokrati, utan om republikanism: folksuveränitet, men indirekt styre. Senaten och det ofta bespottade elektorssystemet syftar till att vakta mot alltför stort folkligt inflytande.

Personerna som väljs i representativa demokratier är inte heller som folk är mest. Ett trivialt men kanske talande exempel är att amerikanska presidenter i genomsnitt är längre än vanliga amerikanska män. Dessutom är de, just det, män, och dessutom (rättelse – se kommentar nedan) vansinnigt mycket  rikare än genomsnittsamerikanen.

Läs mer

Det drar ihop sig

Riksdagsvalet är mindre än fyra månader bort, och de senaste opinionsmätningarna tyder på att det kan bli politisk jordbävning. Socialdemokraterna går mot sitt sämsta resultat genom tiderna, och Sverigedemokraterna mot ännu ett succéval. Vore majmätningarna valresultat skulle regeringsbildningen bli extremt komplicerad.

Men det är långt kvar till valdagen! Valkampanjerna har knappt dragit igång! I undersökningar säger över hälften att de bestämmer sig först i slutet av valrörelsen! Än kan mycket förändras! Eller?

Troligen inte. Även om många bestämmer sig sent, så tenderar olika rörelser att ta ut varandra, skriver Henrik Ekengren Oscarsson och Sören Holmberg i boken ”Svenska väljare”.

Läs mer

Obehagliga avvägningar – igen

Igår presenterade regeringen sin vårändringsbudget, och finansminister Magdalena Andersson har sedan dess gärna pratat om reformer på 2,6 miljarder, som ska gå till sjukvård, äldreomsorg, poliser med mera.

Mindre intressant är det uppenbarligen att prata om det som egentligen är budgetens största utgiftsändring – 4,9 miljarder för att betala av statens skuld till kommunerna för mottagande av ensamkommande asylsökande 2015-17. Faktum är att siffran är svår att överhuvudtaget hitta i budgetpresentationen på regeringen.se.

I slutet av 2015 skrev jag ett inlägg om den då aktuella debatten om att ”ställa utsatta grupper mot varandra”, i betydelsen jämföra kostnader för asylmottagning med till exempel välfärd. Jag kallade inlägget Obehagliga avvägningar, eftersom de är just det. Forskning visar att folk i allmänhet helst inte vill tänka på att vi i det offentliga alltid prioriterar mellan olika grupper och kostnader, till exempel mellan sjukvård, infrastruktur, barnomsorg, asylmottagning, bidrag, skattesänkningar, eller vad som helst.

Läs mer

Jo, Sverigedemokraternas väljare är faktiskt emot invandring

Om många väljare anser att invandring är en viktig fråga, tycker att invandringen borde minska, och röstar på ett parti vars viktigaste fråga är att minska invandringen, ligger det nära till hands att tänka att invandringsmotståndet är en viktig förklaring till partivalet.

En ny rapport och debattartikel från tankesmedjan Futurion menar dock annorlunda. Debattartikeln har fått rubriken ”Det är inte invandringen som får folk att rösta SD”, och i rapporten konstateras att ”det går att förstå stödet för Sverigedemokraterna som en effekt av framförallt en ökad arbetsmarknadsoro.”

Det är en häpnadsväckande slutsats.

Argumentet är att oro för globalisering och automatisering i arbetslivet leder till en otrygghet som tar sig uttryck i röster på populistiska partier – Sverigedemokraterna i det svenska fallet. Invandringsmotstånd är om något ett symptom på dessa underliggande och viktigare orsaker, menar man.

Läs mer

Politologerna fyller fem

Idag är det fem år sedan vi publicerade det första inlägget här på Politologerna. Sedan dess har det följt över 400 till. Målsättningen var att bidra med aktuella och initierade analyser av och kommentarer till svensk politik, och att uppmärksamma statsvetenskaplig forskning.

Screen Shot 2018-01-12 at 01.33.03.png

Har vi lyckats? Det är väl egentligen upp till dig som läser att avgöra. Men jag tänker ändå säga att ja, det tycker jag. Åtminstone då och då. Särskilt roligt är det med de många gästpolitolog-inläggen, från en lång rad experter. Politologerna är inte tänkt att vara en megafon bara för oss ”fasta” skribenter, utan ett forum för svensk statsvetenskap och statsvetenskap om Sverige i stort.

Nu är det valår, och utbudet av politiska analyser kommer fullkomligt explodera. Vi kan inte lova att du hittar de snabbaste kommentarerna eller mest spektakulära förutsägelserna på Politologerna. Faktum är att vi nog kan lova att du inte kommer göra det – men kanske finner du någon ny infallsvinkel eller intressant jämförelse från forskningen. I så fall är vi nöjda.

Under resans gång har några på grund av andra engagemang valt att hoppa av – Katarina Barrling, Andrej Kokkonen och Mikael Persson. Den nuvarande laguppställningen är Henrik Ekengren Oscarsson, Gissur Ó Erlingsson, Johan Martinsson, Elin Naurin, Maria Solevid, Anders Sundell, Patrik Öhberg och Richard Öhrvall.

För att fira femårsdagen kommer här våra greatest hits – varje författares mest lästa inlägg.

Katarina Barrling: Löfvenregeringens första tid och situationen inför budgetomröstningen, några reflektioner
Dr Barrling gjorde ettmånadskontroll på Löfvenregeringen och fann att den plågades av det kluriga parlamentariska läget. I en spekulation om vad som skulle hända om regeringens budget föll – som den ju sedan gjorde – menade Barrling att det var osannolikt att regeringen skulle sitta kvar och administrera alliansbudgeten. Så blev det ändå. Men vem hade kunnat förutse den främmande fågeln Decemberöverenskommelsen?

Henrik Ekengren Oscarsson: Väljare är inga dumbommar
Inte vårt mest lästa inlägg, men det överlägset mest inflytelserika. Här myntades det kända och ökända begreppet ”Åsiktskorridoren” som gjorde kometkarriär från blogg, via otaliga ledartexter, rakt in i svenska språkets finrum, Svenska Akademins Ordlista. ”Liten uppsättning åsikter som man kan vara säker på att inte bli starkt kritiserad för”, lyder deras definition.

 Gissur Ó Erlingsson: Skäl att lita på offentliga tjänstemän som demokratins väktare
En hyllning till den bortgångne professorn Lennart Lundquist, till de offentliga tjänstemän som vågat larma om oegentligheter och hållit korruptionen i Sverige stången, och till det etos som genomsyrat dessa tjänstemän.

Andrej Kokkonen: Är Sverigedemokraternas väljare proteströstare?
Tiden efter valet 2014 var det många som ville mena att Sverigedemokraternas väljare egentligen inte röstade på partiet för att man höll med dem, utan för att markera missnöje. Till exempel med bristande mobiltäckning på glesbygden, enligt Göran Persson. Andrej Kokkonen gick igenom forskningen och drog slutsatsen att SD-väljarna nog är som folk är mest, och röstar på partiet på grund av att man håller med i deras viktigaste frågor.

Johan Martinsson: Webbpaneler och slumpmässiga urval. En jämförelse av sju undersökningar
Johan Martinsson presenterade en ny jämförelse av en rad opinionsinstitut och drog igång en metodfejd som med varierande intensitet pågått sedan dess. ”Mäthatet”, som Fokus kallade det i ett reportage.

Elin Naurin: Om ROT-avdraget och Löfvens vallöftesdilemma
Efter att regeringen meddelat att ROT-avdraget skulle sänkas startade en svekdebatt. Politologernas vallöftesexpert frågade sig om bibehållet ROT-avdrag verkligen var ett vallöfte, och vad som skulle hända när det nu bröts. Kanske inte så mycket, eftersom alla ändå förväntar sig att vallöften ska brytas.

Mikael Persson: Hur skulle valresultatet påverkas om 16-åringar fick rösta?
Inte så värst mycket, att döma av de partisympatier som 16- och 17-åringar uppgett i SOM-undersökningarna. Å andra sidan skulle partierna vid en sänkt rösträttsålder kunnat ändra sin politik för att locka en yngre väljarkår, vilket skulle kunna få svåröverblickbara konsekvenser.

Maria Solevid: Vad vet vi om utlandssvenskar? Del 1
En presentation av SOM-institutets första undersökning av utlandssvenskar. Över 2000 svarade. Läs även del 2!

Anders Sundell: En tolkning av opinionsläget
En lätt raljant känga till överentusiastiska tolkningar av rörelser i opinionsmätningar som är så små att de lika gärna kan vara statistiskt brus. Politologernas mest lästa inlägg.

Patrik Öhberg: Varför bildade Jimmie Åkesson inte ett nytt parti? Reflektioner kring ”Satis polito”
Patrik Öhberg recenserar Jimmie Åkessons berättelse om sig själv och Sverigedemokraternas resa mot politikens finrum. ”Tillräcklig polerad” ska titeln betyda, och nog var det så – ett år senare blev Sverigedemokraterna riksdagens tredje största parti.

Richard Öhrvall: Den mytomspunna felmarginalen
Metodkritik och kritik av bristande metodmedvetenhet har varit ett återkommande tema på Politologerna. I det här ständigt aktuella inlägget bjuder Richard Öhrvall på metodpedagogik, och förklarar ett av de centrala begreppen när man gör urvalsundersökningar – till exempel väljarbarometrar. Värt att fräscha upp inför valåret!

 

 

 

 

 

 

 

 

Lucka #2: Vad beror invandringsmotståndet på?

Inom statsvetenskapen har det förts fram ett flertal hypoteser till vad invandringsmotståndet i (framförallt rika länder) beror på. I en ny och alldeles utmärkt forskningsartikel går ett mycket respekterat internationellt forskarlag igenom en mängd olika föreslagna förklaringar, och prövar dem sedan med experimentella metoder, i elva länder.

Forskarna prövar både ekonomiska och kulturella förklaringar. De ekonomiska fokuserar på konkurrens om jobb och bidrag, och på kostnader för välfärdssystem. Vissa teorier menar att folk borde vara mer negativa till invandrare som kan tänkas konkurrera om samma jobb som en själv, medan andra menar att invånarna i ett land tar hänsyn till hela ekonomin. Om det är det senare borde det inte spela någon roll vad undersökningsdeltagarna själva har för yrke eller utbildning – alla borde vara mer negativa till invandrare med låg utbildning som kan tänkas ha svårt att få jobb.

Bland de mer kulturella förklaringar undersöks vilken roll invandrarnas hudfärg spelar, med hypotesen att folk i de undersökta länderna (där majoritetsbefolkningen har ljus hy) ska vara mer negativa till mörkhyade. Slutligen kan man misstänka att folk är mer negativa till invandring från muslimska länder.

Läs mer

“Det kommer att gå som på 1930-talet!”

Jämförelser med mellankrigstiden börjar bli närmast kliché i den offentliga debatten. Många är det som ser likheter mellan demokratins sammanbrott i Tyskland och Italien efter första världskriget, och attacken på de demokratiska institutionerna i Polen, Ungern och Turkiet, eller populistiska politikers framgångar i till exempel Frankrike.

Vad var det egentligen som hände under mellankrigstiden? Demokratin bröt ihop i många länder, med särskilt ödesdigra konsekvenser i Tyskland. Men det fanns ett mönster i vilka länder som klarade sig. I en ny forskningsartikel skriver statsvetarna Agnes Cornell, Jørgen Møller och Svend-Erik Skaaning att demokratin överlevde i de europeiska länder där demokratin hade hunnit slå rot före första världskriget. Där demokratin istället var ny föll den, vilket illustreras slående av den här tabellen, saxad ur artikeln:

Screen Shot 2017-07-30 at 12.24.55

Faktum är att Sverige är något av ett undantag, då demokratin klarade sig trots att vi bara haft val med manlig allmän rösträtt sedan 1911.

Forskarna menar att starka civilsamhällen bidrog till att upprätthålla demokratin, tillsammans med väletablerade institutioner. Jämförelser mellan idag och mellankrigstiden är överdrivet pessimistiska menar de; den viktigaste lärdomen från tiden är att etablerade demokratier är stabila, trots stora påfrestningar.

Därmed inte sagt att det inte är någon fara nu. Polens senaste angrepp på domstolarna stoppades bara i sista stund av presidenten. I USA underminerar Trump hel tiden tidigare okontroversiella normer om hur en president ska agera. Oppositionen och myndigheter gör motstånd, men det hade troligen kunnat gå mycket längre om inte Trump och hans administration inte agerat så taffligt och oplanerat i alla lägen.

Men om vi ska lära av historien så verkar det i alla fall som om ryktet om demokratins nära förestående död än så länge är något överdrivet.

Hela artikeln “The real lessons of the interwar years” går att läsa gratis här.