Det var en gång en stad

Det var en gång en stad, och i den staden fanns ett konstgalleri. Att ställa ut på galleriet ansågs vara en stor ära, och ett kvalitetsmärke för de målare eller skulptörer som fick visa upp sin konst där. För att göra sig ett namn i stadens konstvärld var det nödvändigt att ha haft åtminstone någon större utställning på galleriet.

Galleriet var mycket noga med vilka som fick ställa ut, men gjorde själva inte den huvudsakliga bedömningen av verkens kvalitet. ”Det vore inte rätt – konsten kan bara bedömas av andra konstnärer”, menade man från galleriets håll. Stadens konstnärer förväntades därför lägga en del av sin tid på att besöka kollegors ateljéer och granska deras verk. Utan ersättning, givetvis – det var ju för själva konstens skull.

Inträdespriserna till galleriet var naturligtvis mycket höga, eftersom det bara visade upp de allra bästa konstnärerna och de yppersta konstverken. Intäkterna räckte dock inte till att ersätta skaparna för deras verk – men exponeringen och ryktbarheten som följde var väl god nog? Att ställa ut var som sagt en stor ära.

Läs mer

Var i landet har partierna sina väljare?

Efter det senaste inlägget om Sverigedemokraternas stöd i städer och på landsbygden fick jag blodad tand och gjorde en drös med kartor till. SVT har gjort en extremt snygg och pedagogisk översikt av vilket parti som blev störst i de olika valdistrikten, och hur det hänger ihop med olika variabler så som inkomst, utbildning och utländsk bakgrund.

Men en översikt som de inte har är hur partiernas stöd fördelar sig över landet, som en andel av respektive partis väljarbas, i riksdagsvalet. Jag har tagit fram kartor, ett för varje parti, där distrikt där partiet har sitt starkaste stöd färgläggs. Den mörkaste färgen visar den kvintil – det vill säga den femtedel – där stödet är som allra starkast. Den något ljusare färgen visar kvintilen därefter. De 60 procent av distrikten där partiet fick minst andel röster är gråa. Upplägget är hämtat från kartor min medpolitolog Richard Öhrvall gjorde för några år sedan. Kartorna kan alltså inte användas för att jämföra stödet för olika partier. Ett distrikt kan vara ett av Miljöpartiets starkaste fästen, även om Socialdemokraterna fick många fler röster där, för att ta ett exempel.

multikarta.png

Varje parti har sin egen profil, som känns igen från tidigare val. Vänsterpartiet och Socialdemokraterna är starkast i ”det röda Norrland.” Miljöpartiet, Liberalerna och Moderaterna är starka i städerna; och Moderaterna särskilt i Stockholms län. Centerpartiet får en väldigt grön karta, vilket beror på att många av de starka distrikten är glesbefolkade och därmed stora på kartan (distrikten är konstruerade så att det är ungefär lika många i varje, 500 till 2000 personer ungefär). Sverigedemokraterna går som jag visade i förra inlägget också starkt i landsbygdskommuner, och framförallt i södra Sverige. Nästan alla distrikt i Skåne och Blekinge tillhör SD:s hemmaplan, med undantag för Malmö och Lund.

Kristdemokraterna har stort stöd i och kring Jönköpings län. När partiet gick som sämst i opinionen och såg ut att missa fyraprocentsspärren spekulerades det om att partiet ändå skulle kunna klara sig kvar i riksdagen genom att få minst 12 procent av rösterna i en enskild valkrets. Spärren klarades med god marginal, och det var tur för man fick ”bara” 11,95 procent i Jönköpings läns valkrets.

Om du vill skriva ut någon karta kan du ladda ned PDF-versioner av dem här. Det går också att zooma i PDF-filerna för att till exempel se närmare på städer, där valdistrikten är väldigt små.
Alla partier i en bild
Vänsterpartiet
Socialdemokraterna
Miljöpartiet
Centerpartiet
Liberalerna
Kristdemokraterna
Moderaterna
Sverigedemokraterna

Sverigedemokraternas stöd i städer och på landsbygden

De senaste åren har det talas allt mer om en växande politisk skiljelinje mellan stad och land i Sverige. I USA är den högst påtaglig. Stadsväljare stödjer i hög utsträckning Demokraterna, landsbygdsväljare republikanerna. Här i Sverige har diskussionen mest rört Sverigedemokraterna.

karta

Statsvetaren Erik Vestin skrev före valet en LO-rapport om just detta, och kom fram till att det finns en påtaglig skillnad i Sverigedemokraternas väljarstöd mellan stad och landsbygd, mätt framförallt på kommunnivå. SD går sämre i stadskommuner. Skillnaden har också blivit större och större fram till och med valet 2014.

Hur ser det då ut nu när vi har resultatet för 2018? Jag har kollat stödet i riksdagsvalet för Sverigedemokraterna och de andra partierna i landets ungefär 6000 valdistrikt. Kartan här ger en första bild. Ljusare gult betyder större stöd för SD, mörkare blått mindre. Vi ser att stödet är starkast i Skåne och svagast i Norrland; inga överraskningar där. Även om det är svårt att se ser det också blåare ut i storstadsregionerna (om sjöar och kuster ser konstiga ut beror det på att valdistrikten i Valmyndighetens data sträcker sig ut i vattnet).

Läs mer

Är statsvetare meningslösa?

Eller, om man ska vara lite snällare, är det vi gör meningslöst? Den frågan ställer sig Mats Alvesson, Yiannis Gabriel och Roland Paulsen i boken Return to meaning. A social science with something to say, utkommen förra året. Som titeln antyder handlar boken inte bara om statsvetare, utom om samhällsvetenskap i allmänhet.

Och ja, mycket av den samhällsvetenskapliga forskning som görs är meningslös, menar författarna. Förklaringarna är flera. Det har gått inflation i forskare; forskare bedöms i stor utsträckning på mängd publicerade alster; de vetenskapliga tidskrifterna har blivit fler; det har blivit mer accepterat att i sina artiklar bara göra små tillägg till litteraturen. Kontentan blir ett stort fokus på kvantitet, istället för kvalitet.

omslag

Men, säger vän av ordning, man kan inte göra ett stort genombrott i varje artikel; så länge vetenskapen framskrider något är allt i sin ordning, eller? Tyvärr inte. Vetenskapen i allmänhet och samhällsvetenskapen i synnerhet lider just nu av en så kallad replikationskris. Accepterade forskningsresultat har visat sig omöjliga att upprepa när oberoende forskare försöker återskapa dem. Det har tolkats som ett utslag av slarv och eller fusk orsakat av publiceringshetsen.

Att denna problematik finns är ett okontroversiellt påstående i forskarsamhället. Det mesta av kritiken känns igen från sociologen Stanislav Andreskis Social sciences as sorcery (1972) – en mycket underhållande bok på exakt samma tema som märkligt nog inte återfinns i referenslistan.

Frågan är hur utbrett problemet är. Är nästan alla publicerade artiklar meningslöst nonsens, eller hälften, eller en tiondel, eller någon procent? Alvesson, Gabriel och Paulsen har inga data, förutom några välkända replikationsstudier som citeras. Men det låter på dem som att det är merparten.

Läs mer

Politisera inte Regeringskansliet

Häromdagen rapporterades att opolitiska tjänstemän i Regeringskansliet skrivit under ett upprop, där man uttrycker farhågor för en kommande regerings värdegrund.

Naturligtvis måste detta tolkas som ett angrepp på en Alliansregering, eller en regering som på något sätt har stöd av Sverigedemokraterna. Om sådana farhågor hade funnits för den nuvarande regeringen hade uppropet antagligen inte kommit i anslutning till ett eventuellt maktskifte.

Det är olyckligt. Tjänstemännen som skrivit under uppropet (som jag inte läst i sin helhet) säger att ingen av dem är politiskt tillsatt. Likväl ger uppropet givetvis intrycket av att tjänstemännen ifråga har politiska sympatier vänsterut.

Läs mer

Gynnas regeringen av fotbollslandslagets framgångar? Och vad säger det om demokratin?

På lördag spelar svenska herrlandslaget i fotboll kvartsfinal i VM för första gången på 24 år, och kanonvädret fortsätter. Ett bra recept på nationell glädjeyra – och tänk bara hur det skulle bli om Sverige gick ännu längre i turneringen. Gynnar en glad väljarkår regeringen i valet?

löfvenjubel

Statsministern jublar åt Sveriges avancemang. Och lägger upp det på sitt Instagramkonto.

Amerikansk forskning visar att sittande politiker får (lite) fler röster när det lokala (amerikanska) fotbollslaget vinner en match dagarna före valet. Tolkningen är att den allmänna nöjdheten smittar av sig på nöjdhet med regeringen, även om den rimligtvis inte kan ta åt sig äran för sportframgångarna.

Att sådana politiskt irrelevanta händelser kan påverka hur vi röstar tar Christopher Achen och Larry Bartels som intäkt för att demokratin är i kris, i den inom statsvetenskapen omtalade boken Democracy for realists. Väljare verkar inte vara förmögna att bedöma regeringars insatser, utan ägnar sig åt ”blind retrospektion”. Har man fått det bättre får regeringen sitta kvar, har man fått det sämre ska den väck. Oavsett vems fel det är.

Läs mer

Emot allmänna val

Riksdagen är folkets främsta företrädare, och den utses i fria, hemliga och direkt val, förkunnar den svenska regeringsformen. Genom att vi i folket i val utser våra representanter garanterar vi att våra intressen kommer att representeras i det politiska styret.

Fel, menade redan de gamla grekerna, och författaren och historikern David van Reybrouck, i sin bok Emot allmänna val. I antikens Aten ansåg man att val var ett elitistiskt och aristokratiskt system, som ledde till att vanliga människor inte fick tillgång till de viktigaste politiska posterna. Det vi dagligdags kallar demokrati, den moderna representativa demokratin, skulle inte fått godkänt av Atenarna, som fattade beslut genom omröstning i storforum.

almännavalomslag

Och visst är det så. Den representativa demokratin av idag har sitt ursprung i USA, men grundlagsfäderna pratade inte om demokrati, utan om republikanism: folksuveränitet, men indirekt styre. Senaten och det ofta bespottade elektorssystemet syftar till att vakta mot alltför stort folkligt inflytande.

Personerna som väljs i representativa demokratier är inte heller som folk är mest. Ett trivialt men kanske talande exempel är att amerikanska presidenter i genomsnitt är längre än vanliga amerikanska män. Dessutom är de, just det, män, och dessutom (rättelse – se kommentar nedan) vansinnigt mycket  rikare än genomsnittsamerikanen.

Läs mer