Jag vet inte om du hört, men det är svårt att få till en regering i riksdagen. Orsaken är naturligtvis att det numera är åtta partier som delar på mandaten, och att de stora partierna tappat. Det blir fler så kallade veto-spelare – aktörer som kan stoppa processen. Annie Lööf klagade på sin presskonferens häromdagen på att Socialdemokraterna och Moderaterna stoppat olika regeringskonstellationer, och har själv också stoppat två andra. Ju fler som måste vara överens, desto svårare att komma framåt.
Också i kommunerna är det klurigt. I Göteborg ser det ut att bli någon sorts maktskifte efter långt Socialdemokratiskt maktinnehav, men det nya alliansstyret har bara 24 av 81 mandat, vilket kommer göra det svårt för nya kommunstyrelseordföranden Axel Josefson att få igenom sin politik.
Ett sätt att mäta graden av splittring är med Herfindahlindexet. Det konstruerades ursprungligen för att mäta koncentration i marknadsandelar, dvs om ett företag var nära monopolställning eller om det fanns mycket konkurrens. Man kan också applicera det på politiska partiers andelar av mandaten. Man får då ett index som går från 0 (massor av små partier som alla är lika stora) till 1 (ett parti har alla mandaten).
Jag har räknat ut detta index för alla landets kommunfullmäktige, i valen 1973-2018 (dessutom vände jag på indexet så att högre värden betyder mer splittring, men det ändrar ingenting).
Det finns naturligtvis en spridning mellan kommunerna i varje val, men den genomsnittliga splittringen har ökat gradvis. I grafen nedan visas fördelningen av landets alla kommuners indexvärden år för år – att kurvan går högt upp betyder att många kommuner återfinns vid det indexvärdet. Man kan alltså se att tyngdpunkten förskjuts åt höger med tiden.
1973 hade de flesta kommuner ett värde mellan 0,6 och 0,75. 2018 har de flesta istället värde mellan 0,7 och 0,9. Snittkommunen idag liknar en av de allra mest splittrade kommunerna 1973.
Läs mer →
