Har svensk demokrati cancer? Svar till Torbjörn Nilsson

Det här är ett gästinlägg av Johannes Lindvall, Hanna Bäck,
Carl Dahlström, Elin Naurin och Jan Teorell.

***

dr-2017-omslag-framsida-002-768x1101

I en artikel i Expressen den 14 september riktade journalisten Torbjörn Nilsson hård kritik mot vår rapport Samverkan och strid i den parlamentariska demokratin (vilken kan laddas ned från SNS hemsida).

Nilssons främsta invändning är att våra förslag är alltför för­siktiga (”som att skriva ut Alvedon till en cancersjuk”) eftersom Sverige troligen har en lång period med svåra parlamentariska problem framför sig. Enligt Nilsson borde vi ha förespråkat ett mindre proportionellt valsystem.

Vi vill gärna förklara hur vi ser på de frågor Nilsson tar upp.

Har Sverige cancer?

Nilssons kritik av rapporten bygger på antagandet att problemen i den svenska demokratin kan jämställas med en livshotande sjukdom. Vi håller inte med, vilket torde vara förklar­ing­en till att Nilsson fäller så många förklenande omdömen om oss och vår forskning (”stoppar sina huvuden i sanden”, ”rättar bekvämt in sig i ledet”, ”sällsam läsning”, ”underhållande ihåligt”). För den som tror att demokratin snart skall dö framstår vår rapport förstås som oförlåtligt naiv.

Vi skrev rapporten eftersom den politiska situationen efter valet 2014 fick oss att undra om jämvikten mellan samverkan och strid hade rubbats i Sverige. Nu är vi något mer optimistiska. Våra resultat visar att det politiska läget inte är så låst som vi befarade.

Många problem kvarstår emellertid. Det politiska spelet kring regeringsfrågan får till exempel orimligt mycket uppmärksamhet i Sverige, på de politiska sakfrågornas bekostnad. De förslag vi för fram i rapporten syftar till att flytta den politiska striden bort från regeringsfrågan, där de politiska låsningarna är som starkast, till policyfrågor.

Men med tanke på att förutsättningarna för demokrati i Sverige är så goda finns det inga starka skäl att tro att Nilssons extrema omdöme om demokratins hälsotillstånd är befogat. Det skulle ha varit bra om Nilsson hade berättat mer om orsakerna till hans alarmism.

Är 1920-talet tillbaka?

En av orsakerna framgår dock av artikeln: Nilsson anser att det finns stora likheter mellan den politiska situationen i dagens Sverige och situationen under 1920-talet och i början av 1930-talet – en ”mörk tid i parlamentarismens historia”.

”Det fascinerande med tjugotalet är att logiken, systematiken om man så vill, påminner om vår tid”, skriver Nilsson.

På den punkten har vi samma uppfattning. Vi skrev också en hel del om 1920-talet i vår rapport (s. 44–45, 54–55, 78, 81–82, 85–86, 121, 175 och 186). Men det fick Expressens läsare inte veta, eftersom Nilsson inte med ett ord nämner dessa avsnitt i sin artikel.

Nu är våra synpunkter på 1920-talet kanske inte så rasande originella, men det är å andra sidan inte Nilssons synpunkter heller. Hans beskrivning av 1920-talet som en period med ett ”handlingsförlamat parlament” är helt och hållet konventionell.

Men den är inte helt korrekt. Riksdagen antog en rad viktiga reformer mellan 1920 och 1932, vilket även påpekats av andra som kommenterat vår rapport. Moderskapsförsäkringen infördes, för att ta ett exempel. Religionsfriheten utvidgades, för att ta ett annat. Att enbart använda 1920-talet som skräckexempel håller inte.

Behöver Sverige ett nytt valsystem?

Nilssons eget recept är enkelt: Ändra valsystemet! Han kritiserar oss för att ”inte ens diskutera” de konstitutionella spelreglerna. Kritiken gäller inte bara oss fem; Nilsson tror att samtliga statsvetare i Sverige har missat en enastående möjlighet att ”öppna dörren till de svåra frågorna”. Han frågar indignerat: ”Varför vill ingen svensk statsvetare ens diskutera fyraprocentsspärren?”

Men det har många statsvetare förstås redan gjort. Sedan 1950-talet har en rad offentliga utredningar grundligt analyserat det svenska valsystemet och svenska statsvetare har lämnat viktiga bidrag till dessa utredningar. I en underlagsrapport till Grundlagsutredningen visade statsvetaren Lars Davidsson exempelvis att det svenska valsystemet är ett ”relativt genomsnittligt europeiskt system”. Han fann inga problem som ”skulle tyda på ett påtagligt reformbehov” (SOU 2007:40, s. 52). Nilsson skulle kanske ha föredragit en annan slutsats, men hans påstående att svenska statsvetare inte har diskuterat valsystemet är grundlöst. När fyraprocentsspärren har ifrågasatts har svenska statsvetare argumenterat klokt för att behålla den (se t.ex. Johan Hellströms och Simon Mattis artikel i Svenska Dagbladet den 8 juni 2014).

Nilssons påstående att vår rapport inte diskuterar de politiska spelreglerna är lika grundlöst. Ett av de framtidsscenarier vi diskuterar i slutkapitlet går ut på att ändra författningen för att öka sannolikheten att majoritetsregeringar uppstår. Vi skriver också i rapportens allra sista stycke att riksdagen bör överväga författningsreformer ”om vi går in i en lång period med instabila regeringar med bristande handlingskraft” (s. 191). Vi tar inte bara upp valsystemet utan också valet mellan negativ och positiv parlamentarism, liksom möjligheten att införa konstruktivt misstroendevotum.

Ändå ser vi inte sådana förändringar som det mest troliga, eller önskvärda, på kort sikt.

Det första skälet är att det finns både för- och nackdelar med alla författningsregler. Nilsson förutsätter av oklara skäl att det viktigaste argumentet mot majoritetsvalsystem är att landet skulle bli geografiskt splittrat. Det finns viktigare motargument, som tas upp i vår rapport; det tyngsta är att representativiteten i det politiska systemet skulle minska.

Det andra skälet är att problemen troligen inte är så akuta som Nilsson förutsätter. Som vi visar i rapporten har regeringsbildningen i Sverige varit snabb, i jämförelse med andra länder, och Sverige har ännu inte drabbats av återkommande regeringskriser. Svenska regeringar får också stöd för många av sina politiska förslag i riksdagen och uppfyller i hög grad de vallöften de avgivit. Vi ser tecken på ökad samverkan mellan partierna i politiska sakfrågor.

Bristen på jämförande perspektiv i Nilssons artikel är slående. Han konstaterar att ”inget svenskt parti i dag har potential att bli större än trettio procent” och tycks anta att det är ett avgörande argument för en ny författning eller ett nytt valsystem. Inget politiskt parti i Nederländerna har fått stöd av mer än trettio procent av väljarna sedan slutet av 1980-talet. Ändå har Nederländerna förblivit en stabil demokrati. I vårt grannland Finland har inget parti fått mer än 30 procent av rösterna sedan 1939.

Om de politiska problemen i Sverige förvärras kan det finnas skäl att ändra valsystemet eller formerna för regeringsbildningen. På kort sikt framstår det som mer angeläget att leta efter praktiska lösningar på de problem Sverige står inför här och nu.

Minoritetsregeringar förutsätter starka parlament. Det är därför våra förslag går ut på att stärka riksdagen. Vi stannar inte vid att uppmana politikerna att ”fixa blocköverskridande lösningar”, som Nilsson uttrycker det, utan föreslår institutionella förändringar som skulle stärka de politiska partiernas incitament att samverka i policyfrågor och minska benägenheten att ensidigt prioritera regeringsfrågan.

Johannes Lindvall

Hanna Bäck

Carl Dahlström

Elin Naurin

Jan Teorell

Svenska väljares vänster-högerplaceringar

Den här bloggtexten är skriven av STAFFAN BETNÉR som är masterstudent i Statistik vid Uppsala universitet.

En vanligt förekommande enkätfråga i ett flertal regelbundet genomförda undersökningar är något i stil med “Man talar ofta om en höger-vänster-skala inom politiken, var skulle du placera dig själv på en sådan skala?”. Men hur vet vi egentligen att alla ser skalan på samma sätt? Det vet vi att de mest troligen inte gör.

En del undersökningar som till exempel EES Voter Study eller våra inhemska väljarundersökningar  frågar utöver var man placerar sig själv, var man skulle placera partier på samma skala. Detta gör det möjligt att kika närmare på om man placerar partier olika beroende på var man placerar sig själv.

För att visa ett konkret exempel, så ser vi nedan hur respondenterna till EES Voter Study 2014 placerar partierna i genomsnitt uppdelat på deras egna placering.

betner1.png

Vi ser några systematiska skillnader, som att de som ser sig själva som varken höger eller vänster anser att partirymden är smalare än de på ytterkanterna. Detta leder oss tillbaka till självskattningarna, och vi ställer oss frågan om det går att korrigera dem utifrån hur man placerar de olika partierna?

Som du säkert inser så är svaret ja.

En metod som heter Aldrich-McKelvey-skalning, som främst använts inom amerikansk statsvetenskap, gör precis detta (se t.ex. Hare et al. (2015)). Den bygger på insikten att även om väljare från olika delar av de politiska spektrat placerar partierna annorlunda, så placerar de oftast partierna i samma ordning. Detta leder till en modell som kan korrigera för hur respondenterna trycker ihop partiernas placeringar, samt hur de skiftas åt höger eller vänster. Dessa skiftning- och stretch-mått appliceras sedan även på självskattningen för att erhålla en korrigerad placering. Resultatet kan exemplifieras med att självskattningen för någon som till exempel placerar sig långt till vänster men placerar alla partier långt till höger, justeras ut vidare till vänster, så att dennes partiplaceringar överensstämmer med de uppskattade partiplaceringarna. Från metoden får vi också korrigerade placeringar för de enskilda partierna som fungerar som utgångspunkt för stretch- och skiftningsmåtten.

betner2

Om vi först börjar med placeringarna för partierna, så ser vi att ordningen är ungefär som man väntat sig. Högerpartierna, dit Sverigedemokraterna här inräknas, är samlade och regeringspartierna bildar ett eget litet kluster till höger om Vänsterpartiet. Det är dock tydligt att inget parti uppfattas överlappa med något annat parti. Vi ser också att osäkerheten för partiplaceringarna varierar, där SD och V särskiljer sig med hög osäkerhet, och M och S med låg osäkerhet (så låg att konfidensintervallet i diagrammet ovan inte syns för dessa två partier).

betner3.pngFigurtext: Intervallet i mitten visar ett 95%-igt konfidensintervall för medianen. 2,5% av fördelningen är kapad i varje svans för att göra diagrammet lättare att läsa av.

När vi sedan rör oss mot fördelningen av självplaceringar, så ser vi i diagrammet ovan att partirymden blir hoptryckt jämfört med diagrammet över de genomsnittliga partiplaceringarna, just på grund av dessa väljare ute i svansarna som placerar sig själva en bra bit från resten av partierna. Vi ser också att fördelningen är bimodal, tvåpucklad, med en median som ligger mellan högerblocket och vänsterblocket. Det är även tydligt att den justerade självskattningen ger en högre upplösning än den ojusterade, då denna tydliga tudelning av väljarkåren inte framgår tydligt utifrån de ojusterade placeringarna.

betner4.png

Det blir även relevant att fråga sig om det justerade måttet fångar upp hur väljare röstar utifrån sin höger-vänster-självidentifikation, vilket vi kan se ovan att det faktiskt gör. Samtliga partiers väljare är centrerade kring partiets placering, med varierande variation, där SD och Piratpartiet utmärker sig med att locka väljare från större delen av det politiska spektrat. Vi ser här även att Feministiskt initiativ (FI) och Piratpartiet (PP) är med i diagrammet, men anledningen till att de inte har någon uppskattad placering är att enkäten inte frågade om var respondenterna skulle placera de partierna på en höger-vänster-skala.

Det finns en till aspekt som är intressant här, och det är sambandet mellan partiplaceringarna, och de individuella. Palfrey and Poole (1987) föreslog detta som ett mått på hur politiskt informerade respondenterna var, och använde detta som ett informationsindex.

betner5.png

Som vi ser verkar befolkningen i gemen vara tämligen väl informerade, i alla fall tillräckligt för att orientera sig i partirymden på ett allmänt gångbart sätt. Politologernas egen Henrik Ekengren Oscarsson har diskuterat vänster-högerdimensionen i sin avhandling Den svenska partirymden som en användbar heuristisk modell för väljarna för att politiskt orientera sig, men också för partierna att hänga upp budskap på för att underlätta kommunikationen med väljarna.

Det finns några internationella studier som använt Aldrich-McKelveyskalning som förtjänar att lyftas fram, som Bakker, Jolly, and Polk (2016) och Saiegh (2015), där de i bägge artiklar med hjälp av expertenkäter estimerar Europas partiers (Bakker, Jolly, and Polk (2016)), och Sydamerikas partier och politiska ledares (Saiegh (2015)) placeringar på en enad ideologisk höger-vänsterskala. I dessa artiklar används anchoring vignettes, dvs. partier eller politiska ledare som respondenter i olika länder får placera ut på samma skala som de inhemska partierna och ledarna, för att få placeringarna jämförbara mellan olika länder.

Då jag inte kunnat hitta några tidigare exempel på användning av denna metod inom Sverige får detta betraktas som något av en pilotstudie. Det finns mycket att ta i beaktande i tolkningen av fördelningarna: dels hur urvalet till undersökningen gått till, dels vilka som svarat på den, vilket Stefan Dahlberg och Mikael Persson tidigare diskuterat här på Politologerna-bloggen, men då för 2009 års upplaga av undersökningen.

Referenser

Bakker, Ryan, Seth Jolly, and Jonathan Polk. 2016. “Is Social Left/Right Cross-Nationally Comparable in European Parties?”

Dahlberg, Stefan, and Mikael Persson. 2014. “Att Mäta Väljarbeteende I Europaval.” Politologerna. https://politologerna.wordpress.com/2014/05/24/att-mata-valjarbeteende-i-europaval/.

Hare, Christopher, David A. Armstrong II, Ryan Bakker, Royce Carroll, and Keith T. Poole. 2015. “Using Bayesian Aldrich-McKelvey Scaling to Study Citizens’ Ideological Preferences and Perceptions” 59 (3): 759–74. doi:10.1111/ajps.12151.

Oscarsson, Henrik. 1998. “Den svenska partirymden.” PhD thesis.

Palfrey, Thomas R., and Keith T. Poole. 1987. “The Relationship between Information, Ideology, and Voting Behavior.” American Journal of Political Science 31 (3): 511–30. doi:10.2307/2111281.

Saiegh, Sebastián M. 2015. “Using Joint Scaling Methods to Study Ideology and Representation : Evidence from Latin America,” 1–22. doi:10.1093/pan/mpv008.

Schmitt, Hermann, Sara B. Hobolt, Sebastian A. Popa, Eftichia Teperoglou, and European Parliament, Directorate-General for Communication, Public Monitoring Unit. 2016. “European Parliament Election Study 2014, Voter Study, First Post-Election Survey.” Data file. GESIS Data Archive, Cologne. http://dx.doi.org/10.4232/1.12628.

Vilka problem löser omlokalisering av statliga myndigheter?

Detta är en längre version av en krönika som publicerats i Södermanlands Nyheter.

***

Sverige dras med två politiska problem som (nog) är intimt sammanlänkande. För det första urbaniseras landet raskt. Över den gångna 40-årsperioden har nästan hälften av landets kommuner upplevt befolkningsminskning, samtidigt som rikets befolkning som helhet ökat med nästan två miljoner. Med sviktande befolkningsunderlag, får flera av småkommunerna svårt att klara sina välfärdsåtaganden. För det andra ser vi tecken på att landet litet grand slits isär, illustrerat av att vi i dag har en ganska tydlig stad-land-skiljelinje i svensk politik (som politologkollegan Henrik Oscarsson visade helt nyligen i en presentation på konferensen 250 möjligheter): Läs mer

När och varför blev Sverige ett jämlikt land? Del II

Det här är ett gästinlägg av Erik Bengtsson, forskare vid
Ekonomisk-historiska institutionen vid Lunds universitet.

***

I ett tidigare blogginlägg har jag presenterat nya beräkningar av privata förmögenheter i Sverige år 1750, 1800, 1850 och 1900 och deras fördelning. Utifrån dessa, och tidigare studier av inkomstfördelningen sedan 1903, argumenterade jag att det inte finns någon kontinuitet av jämlikhet i svensk historia, och att den ekonomiska jämlikhet som utmärkte Sverige under 1900-talets andra hälft, måste förklaras med skeenden under decennierna runt 1900, snarare än som en fortsättning på en sedan tidigare existerande jämlikhet.

I detta blogginlägg skisserar jag den förklaring som jag själv tror fungerar bäst för att förklara den drastiska minskningen av ojämlikhet ca 1920-1980, och varför denna gick längre i Sverige än i andra industriländer. Jag utvecklar den förklaringen i ett pågående arbete som är tillgängligt här. (Kommentarer och kritik mycket välkomna!)

Paradoxalt nog så är det politiska systemets exkluderande karaktär en nyckelfaktor i denna förklaring. Närmare bestämt, samspelet mellan å ena sidan ett exkluderande politiskt system och å andra sidan särskilt starka folkrörelser, grundat ca 1865-1920.

Läs mer

När och varför blev Sverige ett jämlikt land?

Det här är ett gästinlägg av Erik Bengtsson, forskare vid Ekonomisk-historiska institutionen vid Lunds universitet.

***

På 1900-talet utmärkte Sverige sig som världens antagligen mest jämlika ekonomi. Marquis Childs hyllade på 1930-talet Per Albins Sverige som en ”tredje väg” mellan USA-kapitalism och Sovjet-socialism, och han har inte varit ensam: Paul Krugman har pekat på Sverige 1980 var världens bästa samhälle, och likt en rad andra betraktare beundrat graden av social och ekonomisk jämlikhet förenat med välstånd i mitten av 1900-talet. Jämlikheten är också en beståndsdel av den svenska självbilden, där idéer om en fri allmoge och en nation byggd av strävsamma odalbönder gått som en ständig underström i det nationella medvetandet under den moderna epoken. Åsa Linderborgs (2000) kartläggning av Socialdemokraternas tidiga historieskrivning, där SAP framställdes som en arvtagare till Engelbrekt och det svenska folkets eviga frihetssträvan ger fascinerande exempel. Också professionella historiker i vår egen tid har reproducerat denna bild, när de i sina kulturalistiska argument mot tidigare materialistiska förklaringar till den svenska välfärdsstatens uppgång (Korpi 1982), hävdar att denna blott var en förutsättning på det gamla bondesamhällets gemenskaper och värderingar (Sørensen och Stråth 1997). Henrik Berggren och Lars Trägårdh (2006, s. 44) sammanfattar denna tankegång när de med en metafysisk ansats som kunde göra en 1800-talshegelian avundsjuk, hävdar att jämlikheten är svenskarnas ”öde”. Den engelska historikern Mary Hilson (2009), som är inriktad på Skandinavisk historia, konstaterar att idén om att vi sedan ett dimomhöljt förflutet varit ett unikt fritt och jämlikt land, är vår nationalmyt.

Läs mer

”Att gräva i plånboken” — Nya rön om ekonomisk röstning

Mycket forskning har ägnats åt ekonomisk röstning. Inom denna typ av forskning har man gjort en åtskillnad mellan så kallad sociotropisk röstning (det vill säga hur samhällsekonomin påverkar röstning) och vad man kallar för egotropisk röstning eller plånboksröstning (det vill säga hur privatekonomiska förändringar påverkar röstning). Inom forskningen finns det mer eller mindre konsensus kring följande tre uppfattningar: För det första att sociotropisk röstning har stor påverkan och är en viktig faktor, medan plånboksröstning har mindre betydelse. För det andra, hävdar vissa att människors bedömning av privatekonomin är starkt påverkad av politisk ideologi. Det vill säga att människor syn på ekonomin påverkas positivt av om det parti som de stöder sitter vid makten medan deras syn på ekonomin färgas mer negativt när det parti de stöder är i opposition. En tredje uppfattning är att väljare är kortsiktiga och endast bryr sig om samhällsekonomin. Det är den ekonomiska utvecklingen i samhället under valåret som spelar roll och väljarna förmår inte att ta i beaktande utvecklingen under hela mandatperioden.

Läs mer

Löfven-regeringens opinionsstöd jämfört med tidigare svenska regeringar

Vi har snart upplevt 80 procent av innevarande mandatperiod och vi börjar närma oss slutspurten. Från tidigare analyser här på bloggen vet vi att det i allmänhet kostar opinionsstöd för de partier som tar ansvar och regerar, och att denna kostnad dessutom tenderar att bli större över tid. Regera är ett alltmer otacksamt uppdrag när väljare hellre bestraffar än belönar.

Vi vet att Stefan Löfvens rödgröna regering är den fjärde svagaste i demokratisk tid. Men hur går det för regeringens samlade opinionsstöd jämfört med andra tidigare regeringar? Med hjälp av Sifo-data från 1967 och genom att standardisera mandatperiodernas längd mellan 0 (första dagen på mandatperioden) och 100 (sista dagen på mandatperioden) kan vi undersöka saken.

I grafen nedan illustrerar den svarta linjen opinionsutvecklingen för de 15 regeringar vi haft under perioden 1967-2014. På y-axeln motsvarar 1.0 valresultatet för respektive regering vid mandatperiodens början; ett värde på 0.8 talar således om att sittande regering har ett opinionsstöd motsvarande 80 procent av sitt eget valresultatet i senaste valet. Resultaten visar ett slags hängmattemönster där regeringar inledningsvis tappar opinionsstöd ned till omkring 88 procent av sitt valresultat drygt halvvägs in i en mandatperiod för att sedan vinna tillbaka något av stödet. Precis i slutet av mandatperioderna, i samband med valrörelserna, tenderar sittande regeringar tappa något igen (denna negativa spurt gäller främst för svenska regeringar efter 1991). Väntevärdet för en sittande svensk regering är att den vid mandatperiodens slut åtnjuter ett opinionsstöd motsvarande omkring 90 procent av valresultatet från förra valet.

Den röda linjen visar hur opinionsstödet för regeringen Löfven utvecklats hittills under mandatperioden. Den visar hur Löfvens regering började mycket starkt med opinionsstöd starkare än valresultatet. Detta stöd minskade snabbt ned mot 80 procent under den första tredjedelen av mandatperioden. Sedan mitten av mandatperioden fram till nu — det senaste dryga året — har det skett en upphämtning. Man bör inte sia om framtiden ens på basis av ett sådant här datamaterial. Men ännu så länge följer opinionsutvecklingen för Löfvens regering ungefär samma mönster som tidigare i historien, om än på en betydligt lägre nivå än samtliga regeringar som ingår i analysen.

Läs mer om liknande analyser jag gjort här, med ytterligare information om tillvägagångssätt. Svenska regeringars öde på folkopinionens hav är en rätt brokig historia som inte så enkelt låter sig generaliseras.