Igår släppte SOM-institutet sin forskarantologi, Regntunga skyar. Ett av bidragen i boken utgörs av mitt kapitel om Sverigedemokraternas utveckling i väljaropinionen de senaste 10 åren och vad det har haft för påverkan på Moderaternas och Socialdemokraternas väljarunderlag. I det här inlägget kommer jag kort redogöra för några av resultaten och ge ett särskilt fokus på relationen mellan Sverigedemokraternas och Moderaternas väljarbaser. Titta gärna i kapitlet
Allmänt
Väljarna om det politiska landskapet
Midsommartid betyder släpp av olika slags publikationer från den pågående forskningsverksamheten. Idag släpper Valforskningsprogrammet en ny rapport med resultat från alla mätningar av väljarnas uppfattningar av partiernas vänster-högerpositioner. Den innehåller en hel del matnyttiga nyheter om hur väljarna uppfattar att det politiska landskapet förändrats i samband med och efter 2018 års val.
Oväntat små Greta-effekter på svensk miljöopinion
I ett nysläppt kapitel i den kommande SOM-antologin ”Regntunga skyar” analyserar Sara Persson, Simon Matti, Sverker Jagers och undertecknad hur ett stort antal indikatorer för svensk miljöopinion har förändrats i närtid, närmare bestämt mellan 2018 och 2019. Mellan de två höstmätningarna från SOM-institutet fick den globala klimatrörelsen ordentlig fart, inspirerad av Greta Thunbergs skolstrejker. Men gjorde den massiva globala mediala uppmärksamheten för Thunberg några avtryck på svenska folkets miljöattityder, klimatoro och gröna beteende?
Läs merOm potentiella framtida riksdagsmajoriteter i Coronakrisens spår
SCBs PSU-mätning i början av juni fungerar alltid som ett slags bokslut för opinionsvåren. Även om det finns en del mätningar kvar att redovisa under juni blir det normalt stiltje i väljaropinionen under sommaren.
Coronapandemin har möblerat om rejält i svenska folkets samhällsattityder i allmänhet och partisympatier i synnerhet. När vi lägger till SCB/PSU-mätningen från i morse i Valforskningsprogrammets sammanvägning av opinionsmätningar (Mätningarnas Mätning) ser vi en dramatisk scenförändring framför allt i stödet för Socialdemokraterna, Moderaterna och Sverigedemokraterna. Vid ett tänkt riksdagsval idag skulle S erhålla 31,3 procent av rösterna, vilket ligger klart över valresultatet från 2018. Miljöpartiet och Liberalerna skulle inte nå riksdagsrepresentation om det vore val idag.
Väljaropinionens utveckling på lång sikt 
Aktuellt opinionsläge 
Mandatberäkning byggd på opinionsläget just nu
Det exceptionella läget i väljaropinionen kan illustreras effektivt genom en jämförelse hur det har gått för sittande regeringars opinionsstöd under den tid vi har haft opinionsmätningar i Sverige. Med hjälp av Sifos mätserie av månatliga mätningar kan vi beräkna ett historiskt genomsnitt för hur regeringsstöd har utvecklats under mandatperioderna från 1967 och fram till idag.
Mot bakgrund av historisk statistik är tempot i uppgången i väljarstöd för den sittande regeringen helt unik. Fram till februari följde Löfven II rätt väl förväntningarna med ett långsamt försvagat stöd jämfört med valresultatet. Samlade stödet för S och Mp var före Corona till och med något lägre än det historiskt förväntade. Uppgången under Coronakrisens inledande månader berör enbart det stora regeringsbärande partiet. Fler väljare har svarat att de skulle rösta på Socialdemokraterna om det vore riksdagsval idag. SCBs panelstudie visar att det till stor del handlar om en mobiliseringseffekt: S har i krisens spår vunnit nya väljare från gruppen som i November 2019 inte visste vilket parti de skulle rösta på i ett tänkt riksdagsval (+2,6 procentenheter), samtidigt som man vunnit väljare från SD (+1,8 pe), M (+1,0) och V (+0,9). Direktflöden mellan M och S är ovanliga väljarströmmar som annars är intimt förknippade med regeringsskiften.
Opinionsläget kan förstås ändras igen, även om Coronapandemins effekter på den politiska dagordningen sannolikt blir både dramatiska och långvariga. I ett läge där framtiden ter sig mycket osäker kan det vara god idé att ägna sig åt hjärngymnastik för många olika parlamentariska scenarier. Det parlamentariska läge som skulle bli resultatet av det nuvarande opinionsläget är intressant och väcker en del tankar om hur våra riksdagspartier bör agera i förhållande till varandra i utskott, utspel, debatter och samarbeten. Mitt huvudbudskap är att partierna inte kan så noga veta vilka andra partier man kommer att behöva bygga majoriteter tillsammans med i en inte allt för avlägsen framtid. Partierna behöver omsorgsfullt bygga upp ett samarbetskapital och en grundtillit för att kunna agera i sina väljares intressen i framtida förhandlingar och samarbeten. För de partier som vill påverka den förda regeringspolitiken under 2020-talet är det inte läge att bränna broar. Fiender idag blir vapenbröder i morgon. Tillit till varandras partiorganisationer, förutsebarhet när det gäller att hedra ingångna avtal och överenskommelser och personkemi mellan enskilda partiföreträdare blir viktigt.
Vi bygger vår analys på mycket framgångsrika statsvetenskapliga teorier om koalitionsbildning och partisamarbeten. I en sexpartiriksdag där varken Liberalerna eller Miljöpartiet når riksdagsrepresentation är möjligheterna till långsiktigt livskraftiga riksdagsmajoriteter starkt begränsade om man tar hänsyn till ideologiska avstånd mellan partierna. Det bör man. Ideologisk närhet är den enskilt viktigaste faktorn för att kunna förutse vilka partier som engagerar sig i mer långvariga politiska samarbeten.
För närvarande omöjliggör långa ideologiska avstånd längs vänster-högerdimensionen och/eller den kulturella värderingsdimensionen (GAL-TAN) en del partisamarbeten som rent matematiskt vore teoretiskt möjliga. Hur mäter vi ideologiska avstånd? Vi har här tagit hjälp av partipositioner hämtade från senast tillgängliga CHES-data från 2019. Vi har sedan uteslutit sådana partikonstellationer vars flankpartier står längre ifrån varandra än 45% av de ideologiska skalornas bredd. Man kan ifrågasätta brytpunkten, men det rensar åtminstone bort kombinationer som förefaller politiskt orimliga.
Svaret på frågan om möjliga regeringsunderlag visas i graferna nedan. Med dagens opinionsläge finns det bara fem partikonstellationer som är möjliga majoriteter givet ideologiska restriktioner. Tre av dem är onödigt stora (over sized) eftersom de innehåller fler partier än vad som behövs rent matematiskt för att nå majoritet. Blott två av kombinationerna (V S C och S M) uppfyller kriterierna för en minimalt vinnande koalition (minimum winning coalition).
De två stora regeringsbärande partierna har givetvis nyckelroller i en framtida sexpartiriksdag. Intressant nog inbegriper fem av fem möjliga majoriteter Socialdemokraterna, som därför får betraktas som den stora vinnaren i det aktuella opinionsläget. Fyra av fem möjliga majoriteter inbegriper Moderaterna. Tre av kombinationerna behöver Centerpartiet för att nå över 175 mandat.
I vår analys är Centerpartiets avstånd till Sverigedemokraterna så stort att alla kombinationer med C och SD utgår. Det innebär i praktiken att det är kört för ett konservativt block. Centerpartiets politiska val handlar om huruvida man vill utgöra ett regeringsunderlag tillsammans med Vänsterpartiet och Socialdemokraterna och i så fall återuppleva tiden som stödparti åt en S-regering under 1990-talskrisens sanering av statsfinanserna? Ideologiskt står Centerpartiet närmare V än SD men denna tanke är ändå svårsmält.
Storkoalition mellan de två regeringsbärande partierna S och M är förstås alltid möjlig. Det skulle bli en stabil majoritet med 194 mandat. Partierna står tillräckligt nära varandra i det ideologiska rummet. Men konsekvenserna för svenskt politiskt liv kan bli mycket negativa. Många menar att storkoalition av princip bör undvikas in i det längsta eftersom det skulle vara skadligt för svensk demokrati.
Coronakrisen förändrar förutsättningarna i grunden för svensk politik under 2020-talet. Som det ser ut nu väntar en lång och djup kris för ekonomin, välfärden och sysselsättningen. Krispolitik är inte särskilt roligt att genomföra i regeringsställning. Situationen ökar givetvis efterfrågan på långsiktigt ansvarstagande och breda politiska överenskommelser som kan ligga som stabil grund för återhämtning. Det är just i sådana lägen som det inte är orimligt att tänka sig att onödigt stora (over sized) regeringskoalitioner blir verklighet. En bred balanserad Gambiakoalition bestående av S C M, som har ideologisk förankring till vänster, i mitten och till höger, skulle kunna vara den överstora krismajoritet (223 mandat) som blir resultatet av kombinationen oklart parlamentariskt läge och djup ekonomisk kris. Gissa vilket parti som rimligen behöver ha statsministerposten i en sådan regering?
Centerpartiets ideologiska resa 1999-2019
Häromdagen släppte Chapel Hill Expert Survey sitt nya dataset för 2019 med expertbedömningar av totalt 277 partiers ideologiska positioner längs ett stort antal åsiktsdimensioner (Bakker et al, 2020). Med hjälp av datamaterialet kunde vi undersöka hur experternas bedömningar av svenska partiers positioner förändrats sedan CHES påbörjade sina systematiska mätningar 1999. Vårt fokus låg på de två mest centrala dimensionerna om man vill förstå och förklara vad som hänt i svensk politik: den så hemtama vänster-högerdimensionen och den nya framväxande kulturella värderingsdimensionen, som ibland går under namnet GAL-TAN-dimensionen (Green Alternative Libertarian vs Traditionalist Authoritarian Nationalist).
Läs merMatematiska modeller av verkligheten – begränsade men användbara
Sällan har väl matematiska och statistiska modeller diskuterats så flitigt som just nu. För en som håller på med dem till vardags är det om inte roligt så i alla fall intressant.
En modell är en förenkling av verkligheten. Man gör några antaganden om hur saker hänger ihop, och får då en formel som kan användas för att gissa hur saker och ting kommer att utveckla sig i framtiden, givet vissa indata.
Just för att de är förenklingar hör man ibland folk säga att de är meningslösa, och att vi måste ”titta på verkligheten”. Jag håller inte med. Alla använder sig av modeller hela tiden, utan att tänka på det.
Modeller ger regelbundenhet. Utan regelbundenhet blir historien bara en samling slumpmässiga händelser, och framtiden helt osäker. Hur kan vi till exempel veta att solen kommer gå upp imorgon? Hittills har den alltid gjort det, men utan modeller finns det inget som säger att det kommer att fortsätta vara så. Men om vi antar att jorden vrider sig med en konstant hastighet runt sin egen axel har vi både en bra förklaring till tidigare soluppgångar, och goda grunder att anta att det kommer fortsätta på samma sätt.
Därför välkomnade jag att Folkhälsomyndigheten igår publicerade en rapport med en matematisk modell för smittspridningen i Stockholm. De har säkerligen ändå tänkt i liknande banor när de gjort uppskattningar om spridning, toppar, flockimmunitet med mera. Nu blev det för första gången tydligt exakt hur man tänker. Det ger oss möjlighet både att förstå vad som händer nu, och ett bättre underlag för framtida ansvarsutkrävande.
Tyvärr verkar det ha blivit något fel, och rapporten drogs tillbaka. Till DN säger Anders Tegnell att det beror på att modellen inte uppdaterats med rätt antal sjuka. Efter att själv ha studerat rapporten undrar jag om det verkligen är hela bilden.
Det myndigheten gjort är att sätta upp ett antal ekvationer som utifrån vissa grundantaganden räknar ut ett förväntat antal nya rapporterade fall per dag. Genom att skruva på de olika ”rattarna” – alltså antagandena om smittsamhet, andelen oupptäckta fall med mera – får man kurvor som ser olika ut. Om man hittar en som ger ett mönster som passar väl med observerad data kan det visa att rattarna är rätt inställda, och vi kan då göra gissningar om framtiden.
Problemet som jag ser det är att man verkade jämföra äpplen och päron. Både i rapporten (sidan 7 i den här gamla versionen) och datakoden verkade det som att värdena som jämfördes med det faktiska antalet rapporterade fall motsvarade något annat i modellen, nämligen antalet personer som varje dag smittats av bekräftat sjuka b_t * I_r * S / N. Som jag förstår det beskrivs antalet rapporterade fall per dag istället av uttrycket (1-p_0) * rho * E. Modellens kalibrering borde därför bli felaktig.
UPPDATERING 2020-04-23 14:19: Modellen har nu uppdateras så att rätt uttryck används.
Jag laddade ned koden och prövade att ändra inställningarna – resultaten blev inte radikalt annorlunda. Men när jag tittade på det närmare blev det också uppenbart hur många olika rörliga delar det finns, och man kan komma fram till liknande resultat på flera olika sätt.
Det finns bara ett sätt att slå en tärning så att resultatet blir sex. Men det finns fem sätt att slå två tärningar så att deras summa blir sex: 1+5, 2+4, 3+3, 4+2 och 5+1. Slår man tre tärningar kan det bli sex på 10 olika sätt (1+1+4, 1+2+3, osv).
I Folkhälsomyndighetens modell är det många tärningar: inkubationstidens längd, hur länge man är smittsam, andelen oupptäckta fall, smittsamheten hos dem som är oupptäckta, samt smittsamhetens förändring över tid.
Många olika konfigurationer ger resultat som passar någorlunda väl med observerade data, och med tanke på att det råder osäkerhet kring den med går det inte att enkelt avgöra vilken konfiguration som är bäst, vilket får konsekvenser till exempel för hur många oupptäckta fall det går på varje bekräftat fall.
Man ska alltså varken avfärda eller lita blint på modeller. I samhällsvetenskapen där vi har att göra med både osäkra data och bångstyriga studieobjekt finner jag det oftast bäst att utgå från enkla modeller. Det minskar risken för räknefel och gör det dessutom uppenbart att de bara är grova förenklingar av verkligheten, inte fysikaliska lagar.
De uppdaterade modeller som Folkhälsomyndigheten ska presentera idag bör alltså tas med en nypa salt, de också. Men jag är ändå glad för transparensen. Utan modeller finns det ingen grund för att göra några förutsägelser om framtiden, annat än magkänslan. Ska det gissas, bör vi få veta på vilka grunder.
Hur ska vi utkräva ansvar för Sveriges hantering av Coronakrisen?
Sveriges svar på Coronakrisen är ett europeiskt undantagsfall. I nästan alla andra länder har regeringar stängt ner landet i en mycket högre utsträckning än vad som skett i Sverige.
Folkhälsomyndigheten, med Anders Tegnell som främsta ansikte utåt, har gjort en annan bedömning än många andra europeiska experter, och menar att nedstängning inte kommer att vara verkningsfullt.
Oerhört mycket står på spel. Otillräckliga åtgärder kommer att kosta i liv och lidande. Överdrivna åtgärder kommer å andra sidan att leda till konkurser och arbetslöshet, vilket i sin tur också orsakar slår sönder människors tillvaro.
Samtidigt råder det en fundamental osäkerhet kring vilken metod som är bäst. Viruset är nytt, liksom åtgärderna. Aldrig tidigare har ekonomin avsiktligt tvärbromsats på det här sättet. Ingen kan veta säkert vad effekterna kommer bli.
Förr eller senare kommer tiden för ansvarsutkrävande. Personer i ledande ställning behöver ställas till svars för de val som gjorts. Politiker kommer att vinna eller förlora val beroende på hur väl de har klarat krisen; tjänstemän kommer att befordras eller förlora sina jobb. I och med att Sverige har valt en unik väg blir frågan särskilt aktuell här. Om Sverige klarar sig bättre ”lär Anders Tegnell bli den nye Hans Rosling och Stefan Löfven kommer att framstå som Europas coolaste premiärminister” som Viktor Barth-Kron skrev i Expressen.
Att bara vänta och se hur det blir är dock en otillräcklig form av ansvarsutkrävande. I en intressant text jämförde statsvetaren Jon Elster ansvarsutkrävandet i antikens Aten med Karthago. I Aten var det enda viktiga hur utfallet blev. Goda utfall – ett vunnet slag, ett framgångsrikt krig – belönades, medan motsatsen bestraffades, hårt.
GAL-TAN: Utmanare – eller en del av höger-vänsterskalan?
Detta är ett gästinlägg författat av Jesper Lindqvist, doktorand vid University College Dublin i statsvetenskap.
***
Det har varit vanligt förekommande i svensk media under de senaste åren att beskriva höger-vänsterskalan som död eller irrelevant (Nordfors 2016; Gahrton 2019). Denna idé är inte bara vanlig i Sverige, och inte heller ny. Franska filosofen Alain diskuterade fenomenet på 1930-talet (citerad av Lukes 2003: 603). Påståendet var vidare vanligt precis efter Berlinmurens fall i början av 1990-talet (Bobbio 1996: 15-16) och förekommer även i dag i Nederländerna (Blom, 2017), bara för att nämna några exempel. Men trots detta återkommande fenomen försvinner inte höger-vänsterskalan. Tvärtom har den fortsatt att leva vidare, nu i 230 år sedan den franska revolutionen. Denna återkommande argumentation i den svenska debatten tror jag baseras på en missuppfattning om att höger-vänsterskalan enbart handlar om ekonomisk politik. Läs mer
Riksdagsledamöter i opposition använder ett mycket mer negativt språk
Vilket språk använder ledamöter när de talar i riksdagen? Talar de om problem som kräver handling, utmaningar som behöver svaras upp till, möjligheter som kan fångas, eller bara att allt är gott? Det beror naturligtvis på vad de talar om. En terrorattack är inte på något sätt en möjlighet.
Men om vi tänker att riksdagen behandlar de flesta ämnen av vikt för Sverige borde vi kanske kunna se något intressant i genomsnitten. Är riksdagsledamöterna mer positiva i perioder, och varierar det mellan partier?
I ett tidigare inlägg skrev jag om vilken ton partiledare använde i sina debattartiklar sedan 2010, och tyckte mig då se att det fanns ett samband mellan om partiledaren var i regeringsställning eller opposition. Men urvalet var litet – det handlade om några hundra debattartiklar totalt. Det är svårt att säga något definitivt utifrån ett så litet material.
Jag har därför gjort om analysen på ett nytt material, nämligen alla anföranden i riksdagen sedan år 2000 (förutom år 2003, som det var något fel på). Riksdagen tillhandahåller alla anföranden i textfiler som sedan kan läggas in för analys. Totalt handlar det om ungefär 200 000 anföranden, i partiledardebatter, aktuella debatter, interpellationer, med mera.
Metoden är densamma som senast: jag räknar hur många ”positiva” och ”negativa” ord som förekommer i anförandena, och får fram ett balansmått. Högre värden betyder mer positiv ton. Kategoriseringen av orden är gjorda av svenska språkforskare.
Slutligen har jag räknat ut glidande snitt för varje parti, sedan år 2000 och framåt. Linjerna i graferna vi kommer se representerar alltså huvuddragen i tiotusentals anföranden från riksdagsledamöter från varje parti, vid varje tidpunkt.
Vi kan börja med att titta på snitten för de forna allianspartierna C, L (tidigare FP), KD och M. Moderaterna är mörkblåa i grafen, och Liberalerna ljusblå; Kristdemokrater är lila och Centerpartister gröna.
Tonen för riksdagsledamöters anföranden 2000-2019. Högre värde: Fler positiva ord. Mörkblått: Moderaterna; Ljusblått: Liberalerna, Lila: Kristdemokraterna, Grönt: Centerpartiet.
De streckade linjerna markerar valen 2006 och 2014, då vi fick skifte i regeringsmakten. Riksdagsledamöternas ton samvarierar starkt med dessa maktskiften: När de fyra partierna gick in i regering 2006 blev ledamöterna mycket mer benägna att använda positiva ord. 2014, när regeringsmakten förlorades, kan vi istället se en tillbakagång.
Hur ser det då ut på vänstersidan? Grafen nedan visar snitten för Socialdemokraterna (röd linje), Vänsterpartiet (brun linje) och Miljöpartiet (grön linje).
Tonen för riksdagsledamöters anföranden 2000-2019. Högre värde: Fler positiva ord. Rött: Socialdemokraterna. Brunt: Vänsterpartiet. Grönt: Miljöpartiet.
Socialdemokraterna var mest positiva, men landade efter maktskiftet 2006 på ungefär samma nivå som V och MP. Men efter 2014 gick både S och MP upp kraftigt, och blev mycket mer positiva, medan V (som inte fick vara med i regeringen) i stort är kvar på samma negativa nivå.
Särskilt tydligt blir mönstret när vi sätter in S, M och SD (gul linje) i samma graf:
Tonen för riksdagsledamöters anföranden 2000-2019. Högre värde: Fler positiva ord. Rött: Socialdemokraterna. Blått: Moderaterna. Gult: Sverigedemokraterna.
I samband med maktskiftet 2006 byter Socialdemokrater och Moderater i princip ton med varandra. Moderaterna blir mycket mer positiva, och Socialdemokraterna mycket mer negativa. Och så går det tillbaka 2014. Medan Sverigedemokraterna är klart mest negativa.
Efter det förra inlägget fick jag en del kritik i kommentarerna för att analysen gav ett ytligt perspektiv på politiken. Nog handlar politik om mer än bara en bild av verkligheten, något man målar upp för att sälja en viss världsbild, beroende på om man är i regering eller opposition?
Jo, absolut. Men det är ändå slående hur tydligt de olika partiernas ton varierar i samband med maktförhållandena, ännu tydligare än när man kollade på partiledarnas debattartiklar. Och det är inte givet att det skulle vara så. Man skulle ju kunna tänka sig att alla partier gjorde en rejäl dipp i samband med finanskrisen 2007-08, eller flyktingkrisen 2015. Jag kan dock inte se några sådana tendenser.
För att förstå politiken måste man såklart lyssna på vad riksdagsledamöterna faktiskt säger. Men vi den översikt kan vi ändå se att de som sitter i regeringsställning verkar vara mycket mer positiva, medan de som är i opposition är mer negativa; helt förenligt med att de förtroendevalda försöker vinkla verkligheten utifrån politiska överväganden. Och inte särskilt förvånande.
Lucka #23: Att ta plats i världspolitiken
Det här inlägget är författat av ANN-MARIE EKENGREN, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.
I det VR-finansierade projektet ” The Quest for Power in International Politics: Campaigns by and Selection of Non-Permanent Members to the United Nations Security Council” undersöker jag och mina kollegor Ulrika Möller (Göteborgs Universitet), Fredrik Dybfest Hjorthen (Oslo Universitet Baldur Thorhallsson (Univ. Of Iceland), Tarja Seppä och Touko Piiparinen (båda Tampere University) varför stater vill ha en plats i säkerhetsrådet.[1] Handlar det om inflytande över dagordning, procedurer för beslutsfattande eller innehållet i besluten i säkerhetsrådet? Eller handlar det snarare om att en plats ger möjlighet att stärka sina nätverk med andra länder? En ytterligare tänkbar förklaring till staters önskan att sitta i säkerhetsrådet är en strävan efter ökad status och att vara någon att räkna med.[2]
Läs mer