En av de mer robusta resultaten från väljarforskningen är att intensiva valkampanjer visserligen betyder mycket för att intressera, engagera och informera väljare (Norris et al. 1999; Brady & Johnston 2006; Vreese 2007) men samtidigt betydligt mindre när det gäller att på kort tid omvända väljare, det vill säga framkalla partibyten från ett parti till ett annat (Lazarsfeld, Berelson & Gaudet 1944; Farrell & Schmitt-Beck 2002; Oscarsson 2013). Effekten av valkampanjer på väljarnas röstningsbeteende är fortfarande högst begränsat trots att allt fler bestämmer partivalet sent. Detta huvudresultat är giltigt även för Sverige.
Allmänt
Klarar KD riksdagsspärren?
Det här är ett gästinlägg från professor JAN TEORELL,
Statsvetenskapliga institutionen vid Lunds universitet.
Det ser mörkt ut för KD inför hösten riksdagsval. I grafen nedan har jag parallellställt KDs opinionsstöd (enligt Henrik Oscarssons ”Mätningarnas Mätning”) under förra och innevarande mandatperiod. Som framgår låg KD och kämpade under spärren även under förra mandatperioden. Det var regel snarare än undantag att de efter valet 2010 visade opinionsstöd på 4 procent eller mer, vilket som bekant är spärren för att få några riksdagsmandat. Men KD gjorde under 2014 års valrörelse en stark spurt och lyckades redan i augusti klättra över 4-procentsstrecket. Där höll de sig kvar ända till valdagen den 14 september 2014.
Kommentar: X-axeln utgörs av dagar sedan senaste riksdagsval, Y-axeln andelen väljare som uppger att de avser rösta på KD (%). Punkterna avser opinionsstödet enligt MäMä, linjerna är ett slags utjämnade trendlinjer (så kallade lowess-regressioner med 0,8 i bandbredd). Den enda skillnaden mellan MäMä under förutvarande och innevarande mandatperiod är att mätningarna från den senare utgår från respektive opinionsinstituts genomsnittliga undersökningsperiod, medan de förra utgår från undersökningarnas publiceringsdatum. Den senaste mätningen från i år dateras till 8 juli, vilket i grafen markerats med en röd vertikallinje.
Det är dock två saker som skiljer sig jämfört med i år: dels var KD under förra mandatperioden mycket närmare 4-procentsstrecket än de varit den här gången, dels befann de sig under 2013-14 i en långsamt uppåtgående trend. Så är inte fallet i år. Och även om de skulle upprepa konststycket från 2014 och ”rycka” nu i augusti, så behöver rycket i substantiella termer vara ännu större än vad det var då.
Det svåra opinionsläget för KD lär även påverka potentiella stödröstare. Tidigare väljarundersökningar har visat att det framför allt vare tack vare moderata stödröster som KD klarade 4%-spärren såväl 2010 som 2014. I år lär dock dessa vara svårare att locka. Sannolikheten för att Alliansen ska kunna bilda regering tycks i år inte vara lika beroende av det relativa röststödet för de två blocken. Givet att SD kan förmås lägga ner sina röster i en statsministeromröstning om en M-ledd alliansregering så är inte KD-mandaten längre lika avgörande. M-C-L kan då nämligen klara omröstningen även om de rödgröna partierna har fler mandat och röstar emot.
KDs sista halmstrå tycks vara deras nya partiledare, ännu oprövad i en valrörelse. Men det ser mörkt ut. I värsta fall kan den långvariga perioden av att ha legat så långt under spärren även inbjuda till en annan sorts strategisk röstning, som i stället missgynnar KD. Vissa KD-väljare kan nämligen tänkas börja se slaget förlorat och inte vilja kasta bort sin röst på ett parti som man ändå inte tror kommer att komma in i Riksdagen. De kan då i stället övergå till att rösta på något annat närstående borgerligt parti, trots att de egentligen tycker bäst om KD. Det kan alltså till och med bli så att KDs väljarstöd sjunker under valrörelsen.
Hur mycket kan hända på en månad?
Idag är det en månad kvar till 2018 års riksdagsval. Vi befinner oss precis i början av det som normalt räknas som valrörelse: de fyra sista veckorna före valet. Huvudfrågan för detta inlägg är hur mycket som egentligen kan hända på fyra veckor? Vi kommer ta hjälp av vad vi hittills lärt om svenska väljares beteenden i slutskedet av valrörelserna.
Svenska folkets attityder till slöjförbud 2010-2017
Idag den 1 augusti 2018 inför Danmark ett förbud mot att bära plagg som täcker ansiktet på offentliga platser. Böter på 1000 Dkr väntar för de som bär huvor, masker, burka eller niqab såvida de inte bevistar en maskeradtillställning (?). Hur ser då den svenska opinionen på ett slöjförbud? Det finns faktiskt en kort tidsserie för denna opinion som jag hade anledning att kika lite närmare på under förmiddagen. Enligt SOM-institutets årligen återkommande undersökningar är svenska folket övervägande positiva till ett slöjförbud. Förslaget ”förbjuda ansiktstäckande slöja på offentlig plats” har vid varje tillfälle samlat ett flertal av de svarande i undersökningarna med balansmått mellan +15 och +41 under perioden 2010-2017.
Källa: De nationella SOM-undersökningarna 2010-2017. Andelen som saknar uppfattning har varierat mellan 4-9 procent och är inte medräknat i procentbasen.
Under perioden 2010-2013 var det en svagt negativ trend i stödet för slöjförbud. Förändringen mellan 2015 och 2017 är stor. Andelen som tycker förslaget är bra ökade från 49 till 64 procent. Vi ser liknande förändringar för alla liknande indikatorer som rör invandring, flyktingmottagning, migration. Dessa opinionsförändringar tolkar vi som ett resultat av den nya mer restriktiva migrationspolitik som den svenska regeringen införde i november 2015 som ett svar på flyktingvågen från kriget i Syrien. Förändringar i förd regeringspolitik orsakade en opinionsförskjutning. Det var alltså inte tvärtom, att ett förändrat opinionstryck från svenska folket orsakade omläggning av politiken.
Gynnas regeringen av fotbollslandslagets framgångar? Och vad säger det om demokratin?
På lördag spelar svenska herrlandslaget i fotboll kvartsfinal i VM för första gången på 24 år, och kanonvädret fortsätter. Ett bra recept på nationell glädjeyra – och tänk bara hur det skulle bli om Sverige gick ännu längre i turneringen. Gynnar en glad väljarkår regeringen i valet?
Statsministern jublar åt Sveriges avancemang. Och lägger upp det på sitt Instagramkonto.
Amerikansk forskning visar att sittande politiker får (lite) fler röster när det lokala (amerikanska) fotbollslaget vinner en match dagarna före valet. Tolkningen är att den allmänna nöjdheten smittar av sig på nöjdhet med regeringen, även om den rimligtvis inte kan ta åt sig äran för sportframgångarna.
Att sådana politiskt irrelevanta händelser kan påverka hur vi röstar tar Christopher Achen och Larry Bartels som intäkt för att demokratin är i kris, i den inom statsvetenskapen omtalade boken Democracy for realists. Väljare verkar inte vara förmögna att bedöma regeringars insatser, utan ägnar sig åt ”blind retrospektion”. Har man fått det bättre får regeringen sitta kvar, har man fått det sämre ska den väck. Oavsett vems fel det är.
2014 gav ett nytt svenskt rekord i vallöftesgivande. Se listan här!
Detta inlägg är författat av Christian Björkdahl och Elin Naurin.
***
Valrörelser innebär diskussioner om vallöften. Som vallöftesforskare ligger vi dock ofta en mandatperiod efter den samhälleliga diskussionen. När vi studerar uppfyllande av vallöften koncentrerar vi oss på vallöften som givits tidigare mandatperioder, eftersom den nuvarande ännu inte är avslutad. Vi har därför än så länge inte data som kan slå fast hur många vallöften som uppfyllts sedan 2014-års val. Just nu är det istället en uppgift för medier och intresserade medborgare att ta sig an. Men vi kan hjälpa till i en sådan granskning genom att publicera vår lista över vilka vallöften som gavs av riksdagspartierna och FI i valmanifesten inför 2014 års val, och det gör vi i detta inlägg.*
Vallöfteslistan visar att tidigare decenniers ökning av vallöftesgivandet fortsatte även 2014. Vi hittar sammanlagt fler än 1800 vallöften i de svenska riksdagspartiernas valmanifest 2014. Det är faktiskt ett nytt svenskt rekord i vallöftesgivande. I ett tidigare inlägg har vi sammanfattat vallöftesgivandet under perioden 1991 – 2010. Mellan 1991 och 2014 ökade det antal vallöften som vi hittar i manifesten från 371 till 1848 löften.
Läs mer
Arbetsmarknadsintegration för utlandsfödda – är kontakter viktigare än utbildning?
Det här är ett inlägg av Anton Larsson och Anders Sundell, och bygger på Antons masteruppsats i statsvetenskap. Uppsatsen kan laddas ned här.
***
Sysselsättningen är hög i Sverige, men skillnader i arbetslöshet mellan invandrare och svenskfödda är stora. Att höja kompetensnivåerna bland utlandsfödda presenteras ofta som ett sätt för att lösa integrationsproblemen, och utbildning ses generellt som en förutsättning för att lyckas på arbetsmarknaden. Arbetslösheten är dock högre bland högutbildade invandrare, än bland svenskfödda med samma utbildningsnivå. Varför verkar utbildning löna sig sämre för invandrare?
I debatter och ledarsidor pekas segregation ofta ut som en orsak till misslyckad arbetsmarknadsintegration. Anledningen sägs ofta vara brist på kontakter med svenskfödda, vilket gör det svårare att lära sig svenska och att få kontakter på arbetsmarknaden. Med hjälp av befolkningsdata över Jönköpings Län tittar vi närmare på sambandet mellan segregation, utbildning, och arbetsmarknadsintegration.
