Född till makt? Om syskonordning och sannolikheten att bli politiker

Detta inlägg är samförfattat av Sven Oskarsson, Christopher T. Dawes, Karl-Oskar Lindgren och Richard Öhrvall.

Vad förklarar att vissa personer blir politiker? Tidigare forskning har lyft fram en rad olika förklarande faktorer, men till de mer betydelsefulla hör familjebakgrund och uppväxtförhållanden (Lawless 2011). Föräldrar kan förmedla politiskt intresse och kunskap genom diskussioner och genom att vara en förebild i sina handlingar. Dessutom kan föräldrar ge barn andra resurser som formar deras framtida politiska deltagande. I det här forskningsfältet har dock en aspekt inte tillräckligt beaktats: uppväxten kan se olika ut för barn i en och samma familj beroende på deras plats i syskonskaran.

Det finns många teorier till varför syskonordning har betydelse. Tre mer framträdande är: sammanflödesteorin, resursteorin och nischteorin. Sammanflödesteorin (confluence theory) formulerades av Robert B. Zajonc och Greg Markus 1975 och går i korthet ut på att äldre syskon gynnas av att de föds in i en mer intellektuellt stimulerande miljö än yngre syskon. Ett förstfött barn får under sina första år exklusiv uppmärksamhet från sina föräldrar, medan nästafödda syskon dessutom interagerar med sitt något äldre syskon – en interaktion som inte antas vara lika stimulerande som den med föräldrarna. Enligt Zajonc och Markus gör det att ju längre ner man är i syskonskaran, desto lägre är den genomsnittliga intellektuella nivån för de sociala interaktioner som sker under uppväxten, vilket i sin tur får negativa effekter på barnets kognitiva förmåga.

Fortsätt läsa

Män som representerar kvinnor

Det här är ett gästinlägg av Christine Bodell, student i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, och Anders Sundell.

***

År 1922 välkomnades Kerstin Hesselgren som första kvinnliga ledamot till riksdagens första kammare. Talmannen hälsade ändå församlingen med ”Mina herrar!” eftersom Hesselgren enligt talmannen var ”ensam i sitt slag”. Idag, nästan 100 år senare, är andelen kvinnor i riksdagen 47 procent.

Det finns mycket forskning om kvinnliga politikers representation av kvinnors intressen. Men hur ser det ut med mäns representation av kvinnors intressen, och hur påverkas den av att fler kvinnor tar plats i politiken? Flera scenarier är tänkbara.

1) En positiv bieffekt: När fler kvinnor kommer in i riksdagen för de upp kvinnofrågor på agendan, vilket män tar intryck av. Män blir då mer engagerade i kvinnofrågor, och den totala representationen av kvinnor ökar.

2) En specialiseringseffekt: I takt med att andelen kvinnor ökar ser män det som mindre viktigt att lyfta kvinnofrågor. Dessutom kan man tänka sig att kvinnor ses som mer lämpliga att ta i dessa frågor, att kvinnor ”vet vad det innebär att vara kvinna” och får därför tolkningsföreträde. Den totala representationen blir då oförändrad, eftersom kvinnors ökade engagemang kompenseras av männens minskade.

3) En hot-mot-grupp-effekt: Män reagerar negativt på att det blir fler kvinnor, och minskar sin representation av kvinnor. Här kan den totala representationen av kvinnor bli lägre, eftersom män så att säga överkompenserar. Det blir ett bakslag.

I en uppsats (som kan laddas ned här) har Christine undersökt hur mäns representation av kvinnors intressen förändrats när andelen kvinnor i riksdagen ökat. Att mäta representation är svårt, men i uppsatsen används kvinnoorienterade motioner, motioner som tar upp ämnen som mer direkt angår kvinnor än män, som en indikator. Det kan alltså handla om tidigt föräldraskap, förbättrad förlossningsvård eller jämställdhet på arbetsplatsen. Klassificeringen har gjorts automatiskt med hjälp av ett datorprogram, och på sidan 38-39 i uppsatsen redovisas en förteckning av vilka ord som använts för att klassificera motionerna. Av de 163 000 motioner som lämnades in mellan 1970-2020 var ungefär runt 2700 stycken kvinnoorienterade.

Fortsätt läsa

Är kompetens nyckeln för Liberalerna?

Det här är ett gästinlägg av Michael Holmberg, student i statsvetenskap, och Ann-Kristin Kölln, docent i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.

***

Liberalerna noterar sitt lägsta opinionsstöd någonsin i SCB:s senaste partisympatiundersökning, då endast 2,5 procent av väljarna säger att de skulle rösta på partiet om det var val i dag. Om denna mardröm blir verklighet för Liberalerna, skulle det betyda att de åker ur riksdagen efter att ha tillhört den i över 100 år. Således är det knappast någon överdrift att säga att partiet befinner sig i en kris just nu.

Varför går det så dåligt för Liberalerna?

För statsvetare finns det förenklat sagt två huvudsakliga förklaringar till hur partier presterar i val. Vissa hävdar att ideologisk närhet till många väljare är avgörande eftersom väljarna röstar efter sina ideologiska ståndpunkter. Andra menar att det istället är partiernas uppfattade kompetens som är viktigast eftersom väljarna värdesätter politiker som kan hantera regeringsmakten. Nyligen testades dessa teoretiska förklaringar för första gången för Liberalerna i samband med en kandidatuppsats. Resultaten visar att partiets uppfattade kompetens kan förklara cirka tjugo procent av partiets väljarstöd medan motsvarande andel för ideologisk närhet endast är cirka fyra procent.

Hur kan man komma fram till detta resultat?

I varje valundersökning sedan 1979 har väljarna fått ange vilka partier som de anser har bra respektive dålig politik i olika politiska sakfrågor. Om till exempel femton procent av väljarna tycker att Liberalerna har en bra miljöpolitik och fem procent att de har en dålig miljöpolitik, blir skillnaden i den frågan tio procent. Med andra ord har partiet ett positivt värde (+10). Om fem procent av väljarna tycker att Liberalerna har en bra skattepolitik och tio procent tycker de har en dålig skattepolitik, blir värdet istället negativt (-5). Makro-kompetens är ett genomsnitt av politiska sakfrågor som inkluderats i valundersökningar. För att se vilken betydelse makro-kompetens har för Liberalernas valresultat görs en enkel sambandsanalys. Här exkluderas även sakfrågor som endast varit med en gång, eftersom de oftast ej är särskilt viktiga.

Fortsätt läsa

Hur ska det gå för Liberalerna?

Det här är ett gästinlägg författat av ANNIKA FREDÉN, UNIVERSITETSLEKTOR I STATSVETENSKAP, DOCENT vid KARLSTAD UNIVERSITET.

2,7 procent sympatiserar med Liberalerna, visar SCB:s partisympatiundersökning publicerad idag. Ännu färre (2,5 procent) säger att de skulle rösta på partiet om det vore val idag. Tidigare forskning visar att koalitionspartier har stor chans att klara spärren även om de ligger en bit under den, eftersom en del väljare röstar strategiskt. Gästpolitolog Annika Fredén, docent i statsvetenskap på Karlstads universitet, dyker djupare i vad vi vet om små partiers chanser att överleva.

Att en del inte röstar på det parti som ligger dem närmast är relativt vanligt: i svenska riksdagsval brukar ungefär 15-20 procent rösta på ett annat parti än det de gillar bäst. I siffrorna från dagens SCB-mätning (8 juni) syns dock relativt små skillnader mellan väljares val av parti idag och partisympatier. Skillnaderna brukar bli större ju mer vi närmar oss val, särskilt när det gäller små partier. Det är då som små partier, som Kristdemokraterna 2018, på kort tid kan få ett stort uppsving i opinionen.

I Sverige benämns fenomenet ibland ”kamrat fyra procent” och i den internationella forskningslitteraturen ”insurance voting” eller ”rental voting”. Väljaren vill försäkra sig om att ett parti klarar en spärr till parlamentet, och kan då tänka sig att låna ut sin röst till det. Ett skäl att rösta på detta sätt är att det lilla partiet då kan ingå i ett regeringsalternativ tillsammans med större partier, och bilda en koalition. Sådana mönster har setts i Tyskland, Österrike, och inte minst Sverige. Här kunde Alliansen 2010 fortsätta regera tack vare att Kristdemokraterna tog sig in med hjälp av den här typen av taktiska röster. Riksdagsvalet 2010 var speciellt eftersom vi då hade två tydliga motståndare redan inför valet: det rödgröna blocket mot Alliansen.

Inför nästa års val i Sverige är de möjliga regeringskonstellationerna mindre tydliga än vad de har varit vid de senaste valen: vi vet att Miljöpartiet och Socialdemokraterna samarbetat i regering i snart två mandatperioder, medan de tenderar att gå fram självständigt när det närmar sig valrörelse. Centern har deklarerat att partiet kommer gå fram som ett eget alternativ utan referenser till Alliansen i sitt valmanifest, vilket är en skillnad jämfört med tidigare val. Liberalerna har tagit ett steg i riktning mot samarbete och potentiellt regerande med Moderaterna, Kristdemokraterna, och möjligen Sverigedemokraterna. Frågan är hur villiga väljare inom detta alternativ är att låna ut röster till varandra? Både svensk och internationell forskning tyder på att partiernas signaler om vilka de ska samarbeta med har betydelse för väljares tendens att stötta små partier. Det händer också att små etablerade partier åker ut: ett exempel är parlamentsvalet 2013 i Tyskland där liberala partiet FDP åkte ut ur parlamentet med 0,2 procents marginal till spärren, som är 5 procent i Tyskland. En förklaring som nämns är att det stora partiet CDU inte var tillräckligt positiva till samarbete i valrörelsen. FDP kom tillbaka vid valet 2017.

En situation med tydliga block ser ut att öka väljares tendens att rösta på ett av partierna med en fallande opinionstrend. Det visar en av mina studier baserad på analys av partisympatier från den nationella SOM-undersökningen, om koalitionssignaler från valmanifest och opinionsmätningar från svenska val från 1988 till och med 2014, nyligen publicerad i tidskiften Frontiers in Political Science. Allt annat lika kan väljare bli extra benägna att rösta på ett parti som de sympatiserar någorlunda starkt med om det ingår i en koalition och när partiet har förlorat stöd i opinionen sedan senaste valet. När koalitionerna är mer löst organiserade syns inte samma typ av kompensatoriska röstning, som är extra betydelsefull om det rör sig om ett parti med opinionsstöd precis runt spärren. En annan faktor som är värd att ta hänsyn till i den här typen av strategisk röstning är att väljaren vill att politiken ska föras i en viss riktning. Den motiveringen blir tydligare när det gäller ett parti på kanterna: tendensen att rösta strategiskt ser ut att vara extra uttalad på vänsterpartier som V och högerpartier som KD, givet att de ligger i närheten av spärren. Detta kan tala till Liberalernas nackdel, då partiet fortfarande är att betrakta som ett parti i mitten av fältet, relativt sett.

Liberalerna kan ändå göra klokt i att alliera sig med ett regeringsalternativ inför valet 2022. Ett av mina opinionsexperiment från valrörelsen 2013–2014, som slumpmässigt tilldelade väljare fiktiva opinionsmätningar innan de fick uppge vilket parti de skulle rösta på om det vore val visar att ett parti som inte har en tydlig koppling till ett regeringsalternativ behöver nå betydligt högre nivåer i opinionsmätningar för att väljare ska anse att det är värt att rösta på partiet. Ett parti med en tydlig koppling till ett regeringsalternativ kan däremot fortfarande få extra röster av sympatisörer av det blocket även vid opinionsnivåer neråt två procent. En annan fråga är om det spelar roll om det är två partier i ett regeringsalternativ som har stöd runt spärren. Räcker de strategiska rösterna till båda? Det behöver inte vara en nackdel, visar en annan av mina studier. Den tyder på att viljan att koordinera röster till två små partier är minst lika stora som koordineringen kring ett litet parti, givet att det finns ett stort parti som kan låna ut sina röster.

En annan faktor som spelar roll i psykologin att tolka opinionsmätningar och rösta på ett litet parti, eller en underdog, är hur stort stöd väljaren uppfattar att partiet har i den lokala omgivningen. 2018 genomförde jag tillsammans med forskare i USA och Kanada ett laboratorieexperiment där väljaren sattes i en situation att i ett fiktivt val välja mellan ett stort säkert parti och ett litet parti. Ens egen sympati för det lilla partiet bestämdes slumpmässigt. Beroende på vilket val väljaren gjorde gavs poäng, som omvandlades till en mindre summa pengar efter experimentet. En del fick information om vilken sympati två andra väljare som hade liknande sympatier som väljaren själv gav partiet. En annan grupp fick slumpmässig information om två andra väljares sympatier för det lilla partiet. En tredje grupp fick ingen information om andra väljares sympatier. Totalt ingick sex personer i varje väljargrupp, som fick rösta i totalt 20 val. Medspelare varierades vid varje val. Experimentet visade att väljare tenderar att överskatta chanserna att ett litet parti väljs in om det partiet ser ut att ha stort stöd i ens lokala omgivning. Det är alltså inte bara globala opinionsmätningar som spelar roll för beslutet att rösta på ett visst parti, utan även en uppfattning av om fler i närheten ger det lilla partiet sitt stöd.

Det är möjligt att det är situationen ovan som bäst beskriver situationen idag: väljaren väljer mellan ett stort och ett litet parti som inte nödvändigtvis ingår i en koalition.  Det kan göra det lättare för små partier att falla. Inte desto mindre är fyraprocentsspärren ett fenomen. Vi ska inte underskatta väljares förmåga att koordinera sina röster kring denna.

 

Fotnot. Frågan om partisympati ställs enligt följande i SCB:s undersökning: ”Är det något av de politiska partierna som står dig närmare än de andra?” och om ej svar på denna ställs frågan ”Men vilket parti har du störst sympati för?”

Figur 1: Liberalerna är i kläm och tappar både till Moderaterna och till Centern, visar SCB:s senaste partisympatiundersökning av ”val idag” (publicerad 2 juni). Det kan bli svårt att få tillbaka taktiska röster för Liberalerna på valdagen då de borgerliga partierna inte längre bildar en enat regeringsalternativ. Bildkälla: SCB.

Figur 2. Andras sympatier för ett parti ser ut att betyda mycket för viljan att rösta på ett litet parti.Här syns information som deltagare i gruppen som slumpmässigt fick betingelsen ”homogent nätverk” såg inför valet i det laboratorieexperiment som beskrivs i texten.

 
Bildkälla: Fredén, Rheault och Indridason, 2020

 

 

 

Referenser och vidare läsning

Cox, G. 1997. Making Votes Count. Strategic Coordination in the World’s Electoral Systems. Cambridge: Cambridge University Press.

Fredén, A. 2021. How polling trends influence compensational coalition-voting. Frontiers in Political Science doi: 10.3389/fpos.2021.598771 

Fredén, A., Rheault, L. and I. Indridason. 2020. Betting on the underdog? The influence of social networks on vote choice. Political Science Research and Methods, online first.

Fredén, A and H. Oscarsson. 2018Partiuppsättningsmodeller för väljarbeteende. Rapport 2018:2,Valforskningsprogrammet, Göteborgs universitet.

Fredén, A.2016. Coalitions, Coordination and Electoral Choice: A Lab Experimental Study of Strategic Voting, 191-213 i (2016) Voting Experiments, (red.) A. Blais, J-F. Laslier, and K. Van der Straeten. Heidelberg: Springer.

Fredén, A. 2017. Opinion Polls, Coalition Signals and Strategic Voting. Evidence from a Survey Experiment. Scandinavian Political Studies Vol. 40(3),. 247–264.

Fredén, A. 2014. Threshold Insurance Voting in PR Systems. A study of voters’ strategic behaviour in the 2010 Swedish general election. Journal of Elections, Public Opinion and Parties Vol.24(4), 473–492.

Gschwend, T., L. Stötzer, och S. Zittlau.  2016. What Drives Rental Votes? How Coalition Signals Facilitate Strategic Coalition Voting. Electoral Studies 44, 293–306.

Kedar, O. (2005). When moderate voters prefer extreme parties. Policy balancing in parliamentary elections. American Political Science Review, 99(2), 185–199.

 

 

Riksdagsvalet i kartor

Riksdagsvalet i kartor

Sättet som data presenteras på kan ha stor påverkan på vilka slutsatser vi drar, och det finns inte alltid (eller sällan) ett helt ”rätt” sätt att göra. En kliché är till exempel att y-axeln på grafer alltid ska börja på noll. Och visst kan man luras med kapade y-axlar, och få små variationer att se stora ut. Men om man till exempel ska rita ut en patients kroppstemperatur över tid är det knappast relevant att låta grafens skala gå ner till 0. Ingen levande patient kommer ha så låga kroppstemperaturer, och den stora skalan gör att viktiga variationer (som till exempel mellan 37 och 40) knappt syns.

Inte minst gäller det när man försöker visa geografisk information. Donald Trump gillade till exempel att visa en karta över presidentvalet 2016, som var mestadels röd (republikanernas färg). Problemet är att de röda staterna mestadels är väldigt glesbefolkade, medan de blå och till synes små staterna är mer tättbefolkade. Att bara visa kartan rätt upp och ner ger inte en bra bild av utfallet.

Därför kan det vara bra att experimentera med olika varianter. Även om ingen enskild graf eller karta kan fånga alla aspekter kan de tillsammans ge lite olika perspektiv. Jag har provat några alternativ för att visa resultatet av riksdagsvalet 2018. Här är först en ”vanlig” karta som visar vilket parti som var störst i varje valdistrikt (med sedvanliga färger för partierna). Ett valdistrikt brukar innehålla mellan 1000 och 2000 väljare. Klicka för att förstora bilderna!

Mest rött (Socialdemokraterna) och gult (Sverigedemokraterna), och lite blått (Moderaterna) längs kusterna. Utifrån arean ser det ut som att Socialdemokraterna vunnit en förkrossande majoritet, men det bor som bekant inte så många människor i den övre halvan. Men även om man vet det dras ögat lätt till det stora röda. I nästa ”karta” har jag istället gjort alla kommuner lika stora, och ritat ut dem i ett rutmönster. Kommunerna är ordnade efter differensen mellan de tidigare blocken, så att kommuner där de borgerliga partierna har stor övervikt kommer först, och kommuner där vänsterpartierna dominerar kommer sist.

Här ser man att det ändå finns några blåa kommuner. Men problemet är inte löst, eftersom Stockholm med sina närmare miljonen invånare är lika stort som Dorotea, som bara har några tusen. I nästa karta har jag därför försökt skala om kommunerna i förhållande till sin befolkning. Tanken är att ytan som varje kommun tar upp ska stå i proportion till andelen av befolkningen. Det stämmer inte riktigt eftersom kommunerna inte har regelbundna former, men blir i alla fall lite bättre. Nu dras ögat först till de stora kommunerna.

Återigen försvinner dock de små och tättbefolkade områdena i Stockholm. På Norrmalm, Östermalm och Gamla Stan finns över 90 distrikt. För den sista varianten har jag därför gjort alla enskilda distrikt lika stora, ordnade efter skillnaden i röststöd för de gamla blocken. Nu får man en ganska bra bild av antalet distrikt som domineras av de olika parterna, men det framgår inte var de ligger eller vilka distrikt det är. Mer roligt än informativt kanske!

Ett problem med alla de här kartorna är dessutom att de bara visar det största partiet. Stödet för Liberalerna, Centerpartiet, Miljöpartiet, Kristdemokraterna och Vänsterpartiet går inte att bedöma på något bra sätt. Om man istället jobbar med färger i olika nyanser blir det svårt att se skillnader. Och så vidare och så vidare.

Kontentan är att det är bra att experimentera med olika sätt att titta på en och samma datamängd. Ibland får man nya tankar av nya visualiseringar. Bara man kommer ihåg att varje sätt lyfter fram en aspekt och döljer andra.

Liberaler gillar inte SD

Liberalerna har på ett litet okonventionellt sätt inviterat offentligheten att delta i en intern partipolitisk strid om ett strategiskt vägval som de själva hittat på att de är tvungna att göra. Resultatet är ett sällan skådat engagemang i partiets framtid.

På onsdag nästa vecka (31/3) presenterar SOM-institutet för första gången resultat från den senaste SOM-undersökningen 2020. Redan här kan du ta del av några av de resultat som jag kommer presentera. Målsättningen med presentationen är att sprida ljus över förändringar i det ideologiska landskapet och i förutsättningarna för parlamentariskt liv i Sverige.

Det är svårt att veta vad som pågår i L-kulisserna. Men det går inte att ta fel på ängsligheten hos ett parti som för närvarande har stark motvind i den allmänna opinionen. I skrivande stund har Liberalerna ett sammanvägt opinionsstöd på 2,9 procent i ett hypotetiskt tänkt riksdagsval idag (Mätningarnas Mätning). Det är förstås illa nog. Att partiet inte tycks veta vad det själv vill påverkar förstås möjligheterna att bygga förtroende. I årets förtroendebarometer slog Liberalerna ett nytt bottenrekord för ett riksdagsparti med 10 procent mycket/ganska stort förtroende.

Liberalerna tycks själva ha fastnat i berättelsen att Januariavtalet innebar ett svek och ett politiskt sidbyte. Oviljan (eller oförmågan?) att istället kommunicera Januariavtalet som en policyframgång för partiet är märklig, inte minst eftersom det antagligen är sakligt korrekt. Socialdemokraterna saknar helt incitament att bryta JA. En hel del liberal politik kommer därför att genomföras som möjligen inte hade kunnat genomföras annars. En liberal röst 2018 kan rent sakpolitiskt ha varit en bra väljarinvestering om man nu gillar liberalernas partiprogram så mycket att man vill att politiken genomförs.

Det krävs inte särskilt mycket fantasi för att pitcha Januariavtalet annorlunda: Ett liberalt borgerligt parti som i ett svårt parlamentariskt läge tog ansvar för att skapa en konstruktion (Januariavtalet) som i ett slag minskar inflytande från såväl socialism som nationalism samtidigt som en skadeskjuten ärkerival Socialdemokraterna kan förnedras dag ut och dag in genom att tvingas föra en regeringspolitik som ligger längre till höger (och är mer liberal) än vad S själva vill.

Den faktiskt förda regeringspolitiken är icke-socialistisk, till höger om mitten

JA hade kunnat marknadsföras annorlunda. Varför inte så här: Tillsammans med Centerpartiet skapade L balans i det svenska parlamentariska systemet: en väljarkår som står strax till höger om mitten, en riksdag som står strax till höger om mitten, och en förd regeringspolitik med tyngdpunkt strax till höger om mitten.

Men svensk politik handlar märkligt nog inte särskilt mycket om den faktiskt förda regeringspolitiken, utan om politiska identiteter, färgkombinationer och laguppställningar. Partier begär mandat för att stödja vissa slags regeringar men under inga omständigheter vissa andra. Att begära ett öppet förhandlingsmandat för att nå så stort inflytande som möjligt över den förda regeringspolitiken under kommande mandatperiod — som ju känns mer rimligt i ett parlamentariskt flerpartisystem — tycks vara främmande.

Hur som helst gäller frågeställningen just den här veckan hur Liberalernas kvarvarande sympatisörer, anhängare och medlemmar — egentligen ställer sig i frågan om ett Liberalt engagemang för en högerregering som är beroende av Sverigedemokraterna. Vi vet från omröstningar att det råder delade meningar om de förslag som presenteras. Mätningar om hur Liberalernas sympatisörer ställer sig till olika förslag avlöser varandra.

Liberalernas sympatisörer gillar alla januaripartier bättre än SD

Resultat från höstens SOM-undersökning, som presenteras vid ett seminarium på onsdag, kan sprida ljus i frågan om Liberala partisympatisörers gillande av andra partier. Det handlar inte om några överraskningar. Mätningarna visar ånyo att ogillandet av Sverigedemokraterna är mycket starkt bland Centerpartiets och Liberalernas sympatisörer. Dessa grupper av partisympatisörer ogillar faktiskt Vänsterpartiet i lägre utsträckning än vad de ogillar Sverigedemokraterna.

Figur: Sympatier (grönt) och antipatier (rött) för Sverigedemokraterna i olika grupper av partisympatisörer, 2020.

Källa: Nationella SOM-undersökningen 2020.
Det nya i mätningen är förstås inte att SD är ett ogillat parti. Nyheten är att trenden mot ett minskat ogillande av Sverigedemokraterna bland KD-sympatisörer har fortsatt. För första gången någonsin erhåller Sverigedemokraterna ett genomsnittligt ogillar-gillarvärde som är på plussidan (+0,2) i en annan grupp av sympatisörer än den egna. Bland M-sympatisörer överväger alltjämt antipatierna (-1,0).
Källa: Nationella SOM-undersökningen 2006-2020. Genomsnittliga placeringar av partierna längs en elvagradig ogillar-gillarskala från -5 (ogillar starkt) till +5 (gillar starkt).
Sverigedemokraterna behåller sin position som det i särklass mest ogillade partiet bland svenska väljare. Men det frostiga förhållandet till SD tinar långsamt. Medan övriga partiers sympatisörer har behållit sina starka antipatier för Sverigedemokraterna ser vi en mycket tydlig trend bland M- och KD-sympatisörer. Kanske inleddes rörelsen under slutet av Reinfeldt II, kanske kan vi tala om ett definitivt trendbrott i samband med valet 2014. För varje år sedan dess har SD-antipatierna förvagats.

Det är tydligt att det långsamt har vuxit fram en grupp av partier (M-KD-SD) vars sympatisörer närmar sig varandra försiktigt. Det handlar inte direkt om något passionerat kärleksförhållande. Fortfarande är var fjärde M-sympatisör (23 procent) som placerar Sverigedemokraterna på maxvärdet -5 (ogillar starkt). Motsvarande andel bland KD-sympatisörer hösten 2020 är 8 procent. Kontrasten är stor när vi ser till L-sympatisörer (69 procent ogillar starkt) och C-sympatisörer (69 procent ogillar starkt).

Att Liberalernas sympatisörer fortfarande ogillar SD förvånar ingen. Partierna står ideologiskt mycket långt ifrån varandra. Liberalernas preferenser i regeringsfrågan är ju heller inte någon väl förborgad hemlighet. Partiets förstapreferens i regeringsfrågan har alltid varit solklar. Om det är möjligt vill partiet bilda en regering tillsammans med de tre andra borgerliga partier. Väljare som önskar sig en så liberal inriktning som möjligt på en borgerlig regering 2022-2026 kan rösta på Liberalerna: ju större partiet blir desto större blir partiets inflytande över den förda regeringspolitiken.

Opinionsläget är volatilt och det är mer än femhundra dagar kvar till valet

Problemet är ju att i en demokrati får ingen sällan precis som de vill. Den parlamentariska realiteten innebär att det är svårt för alla att få sina högsta önskningar uppfyllda. Partiers uppgift är fortfarande att söka förvalta förtroende och representera sina väljare i syfte att nå så stort inflytande över den förda regeringspolitiken som möjligt. Med femhundra dagar kvar till valet 2022 kan mycket hända. Situationen är mycket volatil: opinionsförändringar på bara några tiondelar hit och dit förändrar dramatiskt vilka riksdagsmajoriteter som är möjliga att bilda.

Den rimliga hållningen från alla partier är ett öppet förhandlingsmandat: Väljare som önskar sig en så liberal inriktning som möjligt på den förda regeringspolitiken 2022-2026 kan rösta på Liberalerna: ju större partiet blir desto större blir partiets inflytande över den förda regeringspolitiken. Denna mekanism måste rimligen kunna gå att kommunicera till svenska väljare: ju fler röster ett parti får desto mer väljarmakt har delegerats till partiet.

Kategoriska utfästelser i regeringsfrågan bör undvikas

Vilka andra partier som ingår i de majoriteter som kan bildas efter valet kan vara helt avgörande för ett partis möjlighet till inflytande. Det går inte att veta hur ett val slutar, särskilt inte om det är 500 dagar bort. Givet det parlamentariska läget framstår det som orimligt ur förhandlingssynpunkt att i förväg låsa sig för mer eller mindre osannolika utfall. Är det verkligen ett rimligt sätt att förvalta sina egna väljares förtroende? I Liberalernas fall — med sin strategiskt fördelaktiga mittenposition mellan rödgröna och konservativa partier — förslösar man en potentiell vågmästarroll genom idén att man måste välja sida.

Som Jan Teorell, Hanna Bäck, Johan Hellström och Johannes Lindvall uttrycker det i boken ”134 dagar” (s.258) när de lämnar rekommendationer om hur en liknande utdragen regeringsbildning som efter valet 2018 ska kunna undvikas i framtiden:

Partierna behöver ledsaga sina medlemmar, anhängare och sympatisörer in i en ny parlamentarisk tid. Förvalskoalitioner funkade i ett starkt endimensionellt partisystem där två ungefär jämnstora block stod mot varandra. Blockpolitiken tjänade oss väl. Men det var och är ett parlamentariskt specialfall. I ett starkt fragmenterat flerdimensionellt partisystem framträder parlamentarismens inneboende dynamik tydligare. Sverige har blivit som många andra parlamentariska demokratier i grannskapet.

Liberalernas självvalda vägval är en illustration av att partierna fortfarande inte dragit lärdom av regeringsbildningen 2018. De lever i det förgångna. Att under existentiell ångest tvinga sig själv att välja sida framstår därför som en defensiv kortsiktig överlevnadsstrategi som på en och samma gång bidrar till att förstärka andra partiers inflytande, i första hand Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna.

Du som är sugen på fler analyser av det här slaget kan ta del av den presentation som jag presenterade för Liberalerna den 12 februari 2021 här.

Hur mäter man odemokratisk retorik?

Donald Trumps presidentskap satte som inget annat fokus på hur politiker pratar. Trump bröt konsekvent mot etablerade normer om hur man talar i en demokrati, om meningsmotståndare, andra länder, med mera. Tidigare presidenten George W. Bush ska till exempel ha sagt ”that was some weird shit” efter Trumps installationstal.

Antagligen var det en viktig förklaring till att han blev vald – slogans som ”lock her up” visade att han inte tillhörde etablissemanget. Men många har också funderat över vilka konsekvenser den typen av retorik kan tänkas få för demokratins funktion på sikt. Ju grövre man talar om sina motståndare, desto lättare är det att ta till odemokratiska åtgärder mot dem.

I ett nytt working paper försöker Seraphine Maerz och Carsten Schneider att med hjälp av dataanalys kartlägga tonen i en mängd politiska ledares tal. De utgår ifrån en lista på ord som de menar kännetecknar liberalism och illiberalism, och ser hur ofta de förekommer i talen. Exempel på liberala ord (enligt forskarna) är ”frihet”, ”tolerans”, ”diskriminering”, ”förtryck” – de senare eftersom de oftast används för att beskriva någon annan. Exempel på illiberala ord är ”anarki”, ”kaos”, ”patriot” och ”stolthet”.

Grafen nedan är hämtad från uppsatsen, och visar graden av liberalism i talen, mätt enligt deras metod. Stefan Löfven toppar listan, följt av Kanadas Justin Trudeau, Norges Erna Solberg och Irlands Leo Varadkar. I botten har vi Nordkoreas Kim Jong Un, Tajikistans Emomali Rahmon och Rysslands Vladimir Putin. Donald Trump hamnar även han på den negativa delen. Färgerna på prickarna visar hur landet kategoriseras – som en demokrati (grön), som en demokrati med problem (lila) eller diktatur (röd).

Maerz och Schneider visar sedan i resten av uppsatsen att tonen i talen hänger ihop med andra indikatorer på respekt för demokrati.

Slutsatserna hänger naturligtvis på hur ordlistan med de liberala och illiberala orden konstruerats – hela listan finns beskriven i en annan uppsats, som kan läsas här. Men det är ändå ett intressant försök att kvantifiera ett viktigt men svårfångat fenomen.

Viruset avslöjar statens makt

I Ruben Östlunds film Turist hotas en familj på skidsemester plötsligt av en lavin. Pappan överger familjen och försöker rädda sig själv, men lavinen visar sig vara ofarlig. När han sedan lommar tillbaka till familjen har något förändrats för alltid.

Efter Corona – när det nu blir – kommer vi kanske på samma sätt se på saker i ett nytt ljus. I många demokratiska länder har staten under krisen visat ett nytt ansikte. När viruset bara spreds i Kina i början av året var det många, jag bland annat, som tänkte att åtgärderna som vidtogs där aldrig skulle gå att genomföra i Europa. Men vi fick fel.

De flesta europeiska länder tog till tvångsmedel som bara för något år sedan skulle verkat helt otänkbara. I Frankrike och Italien fick man under långa perioder inte gå utanför dörren förutom för helt nödvändiga ärenden, och då var man tvungen att ha intyg med sig, med böter för dem som inte skötte sig.

I början – vem orkar längre? – ordnades det balkongkonserter och liknande, vilket en stund gav intrycket av att det hela var ett stort pyjamasparty. Faktum är att det var rå maktutövning: Befolkningar inlåsta, ekonomier nedstängda, kulturen inställd.

Även demokratiska stater kan uppenbarligen, om viljan verkligen finns, agera snabbt och hårt. Ur klimatsynpunkt är det hoppingivande. Vårt politiska system dömer oss inte automatiskt till inaktivitet med efterföljande apokalyps. Men ur demokratisk synpunkt är det oerhört skrämmande. Moderna stater är de mäktigaste organisationerna i mänsklighetens historia. Att se dem utöva den makten mot sin egen befolkning, om än med gott uppsåt, stämmer till eftertanke.

I Sverige, som valde en annan väg, handlar kritiken istället om att staten gjort för lite. Att staten inte tvingade lika mycket som i andra länder gör också att relationerna mellan medborgarna blev viktigare. I statsvetenskapen talas det om det kollektiva handlandets problem, svårigheten att få folk att dra åt samma håll när det ligger i varje enskild persons intresse att inte bidra. Som att upprätthålla distans mellan människor. Om alla andra höll sig hemma skulle smittspridningen avstanna, och jag kan fira jul med hela släkten. Men om alla tänker så kommer ingen hålla avstånd, och alla förlorar.

I länderna som låste ned tog man ifrån medborgarna det ansvaret. Den viktiga relationen blir vertikal, mellan medborgaren och den tvingande staten. I Sverige vädjade man istället till folks ansvarskänsla och solidaritet. Det gör att den viktiga relationen blir horisontell, mellan medborgarna. Därav de många och flitigt delade Facebookinläggen där folk skäller på dem som inte tar ansvar, utan fortsätter shoppa och gå på restauranger. Vad gör det med den mellanmänskliga tilliten?

Istället för en ny syn på staten kanske vi i Sverige får en ny bild av varandra. Långt fler har dött av viruset här än i de andra nordiska länderna. Om det nu var upp till oss, betyder det att vi som folk har misslyckats? Eller att vi inte borde ålagts det ansvaret från första början?

När snödammet lagt sig står det klart att lavinen i Turist svept bort föreställningarna om vad familjen är, och de går inte att få tillbaka. Här fortsätter pandemin. Men hur vi, både medborgare och stater, agerar nu under krisen kommer göra avtryck i det kollektiva psyket långt efter att den sista vaccindosen delats ut.

Tio år med Sverigedemokraterna och Moderaternas strategiska problem

Igår släppte SOM-institutet sin forskarantologi, Regntunga skyar. Ett av bidragen i boken utgörs av mitt kapitel om Sverigedemokraternas utveckling i väljaropinionen de senaste 10 åren och vad det har haft för påverkan på Moderaternas och Socialdemokraternas väljarunderlag. I det här inlägget kommer jag kort redogöra för några av resultaten och ge ett särskilt fokus på relationen mellan Sverigedemokraternas och Moderaternas väljarbaser. Titta gärna i kapitlet

Fortsätt läsa

Väljarna om det politiska landskapet

Midsommartid betyder släpp av olika slags publikationer från den pågående forskningsverksamheten. Idag släpper Valforskningsprogrammet en ny rapport med resultat från alla mätningar av väljarnas uppfattningar av partiernas vänster-högerpositioner. Den innehåller en hel del matnyttiga nyheter om hur väljarna uppfattar att det politiska landskapet förändrats i samband med och efter 2018 års val.

Fortsätt läsa