Striden om narrativet – en analys av hur media runtom i världen skriver om kriget i Ukraina

Striden om narrativet – en analys av hur media runtom i världen skriver om kriget i Ukraina

Det här inlägget är skrivet av Frida Edström och Anders Sundell, och bygger på Fridas kandidatuppsats, som kan läsas här.

***

”Vi invaderade inte Ukraina; vi genomförde en speciell militär operation” – orden är den ryske utrikesministern Sergej Lavrovs, och är bara några dagar gamla. Trots att det är helt uppenbart att det just är ett krig och en invasion som pågår i Ukraina framhärdar Lavrov. Orsaken är striden om det som inom statsvetenskapen kallas narrativet – berättelsen om vad det är som egentligen pågår.

Det segrande narrativet påverkar hur omvärlden ser på konflikten, och påverkar därmed också hur den agerar. Om kriget uppfattats som en militär operation för att stoppa ett pågående folkmord hade Ukraina aldrig fått så stort stöd från Nato och Europa. Även om Lavrov och Putin förlorat det slaget i Sverige och större delen av Europa var det inte givet att det skulle bli så, eller att det ser likadant ut i resten av världen.

I en ny uppsats undersöks vilket narrativ om kriget i Ukraina som dominerar i 127 olika länders (engelskspråkiga) media, mellan 1 februari och 31 mars, och om det påverkas av landets relation till Ryssland.

Genom att studera hur ord som hänger ihop med det ryska och ukrainska narrativet förekommer kan man få en bild av vilket narrativ som fått störst fäste. De ”pro-ryska” orden är military operation (som Lavrov nyligen använde), genocide (det uttalade motivet för kriget var att stoppa ett pågående folkmord) och conflict (vilket antyder att det är två parter som står mot varandra, snarare än en som invaderar den andra). De ”pro-ukrainska” orden är istället invasion, war och war crimes. De är alla valda för att beskriva det som pågår som just ett krig.

Fortsätt läsa

Odemokratisk arkitektur?

Det här är ett gästinlägg av Henrik Hågemark, biträdande forskare på statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet.
***

I demokratier bör den politiska utvecklingen tillgodose medborgarnas preferenser. Det samtida byggandet präglas dock av en påtaglig diskrepans mellan medborgarnas arkitektoniska önskemål och vad som faktiskt byggs. Forskning visar nämligen att en klar majoritet föredrar klassiskt och traditionellt inspirerad arkitektur, medan den faktiska nyproduktionen i Sverige domineras av nymodernistiska uttryck. Den urbana utvecklingen präglas alltså av ett demokratiskt underskott i detta avseende – det byggs helt enkelt sällan i de arkitektoniska stilar som de flesta föredrar.

Skillnaden mellan medborgerliga preferenser och faktiskt byggande får även ett allt större utrymme i den offentliga debatten. I ledare, insändare och inte minst sociala medier uttrycks missnöje över den samtida arkitekturen i våra städer. Frågan blir också alltmer partipolitisk. I olika delar av landet har partier till både vänster och höger börjat intressera sig för arkitektonisk stil, ofta med målsättningen att ”bygga mer klassiskt”, i enlighet med väljarnas önskemål.

Detta är särskilt tydligt i Göteborg där Socialdemokraterna driver frågan om ett ökat byggande i traditionellt och lokalt inspirerade arkitekturstilar. Stödet för ett sådant initiativ kartlades även i en SOM-undersökning förra året. Resultatet visar att 64 procent av de tillfrågade göteborgarna var positiva och 10 procent negativa – således ett mycket starkt stöd.

Byggnader i kvarteret Abisko, Norra Djurgårdsstaden, Stockholm. Uppförda 2015 i nymodernistisk stil. Bild: Wikimedia.

Givet den tydliga efterfrågan på mer klassisk arkitektur är det förvånande att det mesta som byggs ser helt annorlunda ut. Frågan om varför det är såhär är trots detta relativt outforskad. För att bidra till denna forskningslucka genomförde jag en kvalitativ intervjubaserad masteruppsats, med den urbana arkitektoniska gestaltningen i Lund som empiriskt fall. Utifrån samtal med lokala politiker, tjänstemän, arkitekter och byggherrar identifierar jag några centrala förklaringar till det demokratiska underskottet i detta avseende.

Fortsätt läsa

Vetospelaren Kakabaveh

Politiska system kan klassificeras på många olika sätt. Har det en president eller inte? Kan statsministern avsättas av parlamentet? Finns det en författningsdomstol eller inte? Och så vidare.

För att kunna ordna in alla system i en gemensam analysram lanserade statsvetaren George Tsebelis för 20 år sedan begreppet vetospelare. Det är personer (eller institutioner) som har makten att stoppa ett politiskt förslag. Att bara räkna hur många sådana det finns visade sig säga ganska mycket om systemet som helhet.

Eftersom makten handlar om att stoppa förslag är det lätt att förstå att systemet blir trögare ju fler vetospelare det finns. I USA till exempel krävs att både representanthus och senat godkänner ett lagförslag, presidenten kan sedan lägga in sitt veto, och när lagen väl är på plats kan den i efterhand ändå ogiltigförklaras av högsta domstolen. Svårt.

I Sverige är det bara riksdagen som bestämmer. Här är det istället partierna som är vetospelare. Om det till exempel krävs fyra parters stöd för att driva igenom ett förslag kan de alla också stoppa det genom att dra tillbaka sitt stöd. Vetospelarna blir därför väldigt mäktiga.

På grund av det extremt jämna läget i riksdagen har nu en enskild ledamot, den politiska vilden Amineh Kakabaveh, hamnat i den unika positionen att vara en egen vetospelare. Givet att oppositionen röstar emot justitieministern kan hon om hon vill lägga in sitt veto mot honom. Det ger henne ett oproportionerligt starkt förhandlingsläge gentemot regeringen, som hon också utnyttjar.

Men samma sak gäller givetvis egentligen alla andra ledamöter från Vänsterpartiet, Socialdemokraterna, Centerpartiet och Miljöpartiet. Om någon av dem skulle hota med att byta sida skulle de också, teoretiskt sett, kunna utverka en massa fördelar. Varför gör de inte det?

Svaret är naturligtvis partidisciplinen. Den som utpressar sitt eget parti kan inte räkna med att få en plats på nästa riksdagslista. Att göra något sådant kort före ett val vore alltså särskilt otaktiskt. Som vilde är Kakabavehs riksdagstid redan utmätt, och hon har därför inte något att förlora.

Situationen ger ett smakprov på hur det kan se ut i system med svagare partidisciplin, och därmed många fler vetospelare, som det amerikanska. Joe Biden har där fått förhandla mycket med enskilda senatorer i sitt eget parti, som krävt stora eftergifter för att stötta hans agenda. Och i vissa fall har de också stoppat den, som när West Virginia-senatorn Joe Manchin sa nej till Bidens stora infrastrukturpaket.

Alla vetospelare måste vara med på tåget för att få något gjort. Partidisciplinen flyttar vetomakten från enskilda ledamöter till partierna som helhet. I vissa fall kan det verka märkligt att ledamöter röstar emot de egna åsikterna, och partidisciplinen har anklagats reducera riksdagsledamöter till ”röstboskap” eller ett ”knapptryckarkompani”. Motsatsen – som vi ser exempel på nu – är inte helt oproblematisk den heller.

”Om Adam braskar, julen braskar” – ett talesätt med bättre statistiskt stöd

”Anders slaskar, julen braskar”, säger det gamla talesättet. I så fall ser det inte bra ut. På min namnsdag häromdagen 30:e november var det nämligen smällkallt och massor med snö, åtminstone här i Göteborg.

Men hur väl stämmer uttrycket? Inte alls, vad det verkar utifrån några googlingar. SMHI skriver till exempel att det är en klimatologisk omöjlighet, men presenterar ingen data till stöd för slutsatsen.

Så jag undersökte saken. Jag har alltid tänkt (utan att forska i saken närmare) som att det är ”Slask 30:e november = snö 24:e december” (och tvärtom). För tvärtom-varianten är frågan om det räcker med att det är kallt 30:e november för att det ska vara slask på julafton, eller gäller det bara om det också snöar på Anders-dagen? Och vad krävs för att julen ska braska, räcker det om det är kallt, eller ligger kvar snö, eller att det ska snöa på själva dagen?

Jag laddade från SMHI ner historiska data på ”rådande väder” för samtliga mätstationer, sedan 40-talet och framåt. Där anges varje timma vad det är för typ av väder med en mängd koder, tex ”Lätt snöblandat regn i byar” (kod 82) eller ”Snöstorm eller kraftigt snödrev som ger extremt dålig sikt” (kod 211) eller kanske till och med ”Tromb eller tornado (förödande) vid stationen eller inom synhåll under den senaste timmen” (kod 219).

Fortsätt läsa

Mario Kart-modellen för beslutsfattande

När jag spelade Nintendo Switch-spelet Mario Kart 8 Deluxe mot andra online märkte jag att spelet tillämpar en intressant demokratisk modell för att välja bana. 12 spelare är med i varje race, och varje spelare väljer först en av tre slumpmässigt utvalda banor.

Det intressanta är nästa steg. Istället för att bara välja den bana som flest personer föredrar så lottar spelet mellan alla valen. Om till exempel sju personer röstar på Mario Stadium, fyra på Rainbow Road och en på Donut Plains så är det störst chans att det faktiskt blir Mario Stadium – 58%. Men det finns ändå en liten chans (12,5%) – eller risk, hur man nu ser det – att den enda person som röstat på Donut Plains får som den vill.

Gör man det tillräckligt många gånger kommer valen att falla ut enligt procenten, så att det blir Mario Stadium sju av tolv gånger, och Donut Plains en gång av tolv. Med traditionellt pluralitetsbeslutsfattande hade det alltid blivit Mario Stadium.

Ibland får minoriteten som den vill. Här har spelet lottat och den valda banan är Twisted Mansion, trots att elva av tolv röstade på Mario Circuit. Är det rättvist?

Är detta en bra och rättvis modell för beslutsfattande? Det beror på. Om vi tänker oss att man blir +1 glad när det egna förslaget vinner, och -1 när man förlorar, är pluralitetsbeslut att föredra. Att göra något annat än det som flest personer föredrar innebär att nyttan inte maximeras.

Men man kan å andra sidan tänka sig att det händer något nytt när man alltid förlorar. Om man vet att man inte har en chans att få gehör för sitt förslag kanske man till slut inte vill vara med och spela överhuvudtaget.

Vilken bana det till slut blir i tv-spelet är såklart inte så viktigt. Men problemet finns också inom politiken. Grupper som sällan får gehör kan tappa tilltron till det demokratiska systemet. Därför brukar man säga att det är bra för demokratin om det finns korsande majoriteter, det vill säga att samma personer inte förlorar i alla frågor. Den som inte får som den vill i fördelningsfrågor kanske får det i kulturfrågor, och så vidare. Eller så skiftar majoriteterna med tiden, och den som förlorar ett år kanske vinner nästa.

Att politiken till exempel baseras på etnicitet, som inte går att förändra, är därför farligt. Om den dominerande etniska gruppen alltid håller ihop får minoriteten aldrig något att säga till om, vilket leder till förbittring och misstro.

Uttryckt med siffror kanske man skulle kunna tänka att det for är +1 för att vinna, men att man den negativa effekten av att förlora ökar med tiden, -2, -3, -4, -5 och så vidare. När kostnaden för att förlora blir tillräckligt stor kommer det till slut bli rationellt att låta även små minoriteter vinna någon gång då och då, som i Mario Kart. Även om de oftast inte vinner finns det en chans, vilket gör det intressant att fortsätta vara med.

Nu finns det förvisso en del praktiska problem med det här upplägget, som att det är svårt att med Mario Kart-modellen få de olika politiska besluten att gå ihop. Men som tankeexperiment, eller som modell för att fatta beslut i mindre avgörande frågor, är det ändå intressant.

Straffar väljare dålig samhällsstyrning?

Det här är ett gästinlägg av Rasmus Broms, forskare vid statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet.

***

Att god samhällsstyrning – ett brett koncept som bygger på en offentlig maktutövning kännetecknad av effektivitet, rättssäkerhet, transparens, opartiskhet och avsaknad av korruption – är viktig för mänsklig välfärd är idag en etablerad sanning inom samhällsvetenskapen. Vi vet dock fortfarande överraskande lite om hur detta fenomen spelar roll för väljarbeteende, trots att samhällsstyrning kan beskrivas som skolboksexempel på en så kallad ”valensfråga,” det vill säga en fråga som alla delar av väljarkåren står bakom.

Varför vet vi så lite om ett så viktigt problem? En anledning är att det är svårt att överhuvudtaget mäta samhällsstyrning, inte minst i koppling till enskilda val. Till skillnad från exempelvis skattehöjningar, arbetslöshetssiffror eller partiledarbyten finns det helt enkelt i regel mycket mindre jämförbar information om hur väl förvaltningen genomför sina åtaganden gentemot medborgarna.

I ett försök att lösa detta problem har jag i en nyutkommen studie använt information om kritik från Sveriges kommunrevisioner. Dessa finns i varje svensk kommun och granskar varje år om nämnderna och kommunstyrelsen genomfört sitt uppdrag på ett ändamålsenligt sätt. Om så ej varit fallet ska de rikta formell kritik. Enligt SKR:s vägledande skrift ”God revisionssed” från 2014 ska kommunrevisionen fungera som ”ett lokalt demokratiskt kontrollinstrument med uppdrag att granska den verksamhet som bedrivs i kommunen samt pröva ansvarstagandet. […] Med sin granskning och prövning bidrar revisorerna till en effektiv verksamhet samt till att värna demokrati, mänskliga rättigheter och rättssäkerhet.”

Det finns mycket som talar för att revisionskritik kan betraktas som ett giltigt mått på dålig samhällsstyrning: De specifika grunderna för när kritik ska delas ut enligt SKR:s riktlinjer stämmer väl överens med vad vi tänker på när vi pratar om dålig samhällsstyrning, såsom bristfällig styrning och kontroll, obehörigt beslutsfattande och brottsliga handlingar. Dessutom samvarierar kritik med andra befintliga mått på kommunal samhällsstyrning.

Fortsätt läsa

Partiledardebatten på Twitter

Igår var det partiledardebatt i SVT:s Agenda. Stefan Löfvens sista som partiledare och statsminister, men mest handlade eftersnacket om ett utbyte där Miljöpartiets Per Bolund refererade till oppositionen som det ”blåbruna blocket”, vilket Jimmie Åkesson reagerade starkt på.

För att få ett annat perspektiv på debatten laddade jag ned alla tweets som skrevs mellan 19 och 23 under kvällen, och som kunde tänkas handla om debatten. För att inkluderas var tweeten tvungen att innehålla hashtagen #pldebatt eller ”svtagenda” (de visades i bild under debatten), eller nämna något av partierna eller partiledarna vid namn. Totalt blev det 4331 unika tweets, som också retweetades 6692 gånger under kvällen.

I bilden nedan visas hur många sådana tweets om debatten som skrevs vid olika tidpunkter under kvällen, grupperade i femminutersintervall. Jag har här även lagt till antalet retweets som dessa tweets sedemera fick. Om någon till exempel twittrade något vid 19:00, och den tweeten senare under kvällen retweetas 100 gånger så visar linjen 100 vid kl 19:00. Tanken är att vi ska få ett mått på vad det var under programmet som folk reagerade på. I grafen anges när olika ämnen diskuterades.

Det är inget mysterium – mest twitteraktivitetet genererades 20:20-20:25, när Jimmie Åkesson upprepade gånger frågade Bolund ”Vem är brun?” och om Bolund tyckte att Åkesson var en nazist.

Om man istället mäter hur många av tweetsen som nämner de olika partierna eller partiledarna så ger samma episod avtryck även här: Miljöpartiet eller Per Bolund nämndes i överlägset flest tweets, följt av Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson. Vänsterpartiet och Nooshi Dadgostar nämndes i mindre av en tiondel så många tweets (där en en tweet som retweetas 10 gånger väger lika mycket som tio olika tweets som inte retweetas någon gång). Även om man bara tittar på unika tweets och bortser från retweets så kommer Miljöpartiet först och Vänsterpartiet sist, med 786 respektive 118 tweets.

Slutligen kan vi titta på vilka ord som förekommer mest i tweets som nämner de olika partierna. Jag har här uteslutit det egna partiets och partiledarens namn, eftersom de utgjorde själva kriterierna för urvalet, samt vanliga mellanord, som ”är” eller ”det”. ”Bolund” återkommer på flera topplistor, liksom ”Nazist” och för Sverigedemokraterna ”Brun”.

 Parti1 (vanligaste ord)2345
VSDVillÅkessonJimmieKommunister
SVillKristerssonSverigeÅrBolund
MPÅkessonJimmieNazistSkaSabuni
CVillBolundSkaÅkessonSocialdemokrat
LBolundSverigePerTrendUppåtgående
KDTrendUppåtgåendeSverigeLööfVill
MLöfvenVillSkaSDÅkesson
SDBolundPerBrunNazistParti
Ord som ofta förekom i tweets där partiet längst ut till vänster nämndes. Insamlade 2021-10-10 mellan 19:00 och 23:00.

Att undersöka tweets kan vara roligt eftersom den precisa dateringen gör det rätt enkelt att koppla dem till specifika händelser i till exempel ett tv-program. Men man måste vara ytterst försiktig så att man inte generaliserar resultaten till den bredare allmänheten. När jag bläddrade igenom datan blev det uppenbart att vissa individer står för en stor del av aktiviteten – en person twittrade till exempel i princip samma meddelande om Bolunds uttalande till en mängd partier och mediapersonligheter. De som är aktiva på twitter är inte ett tvärsnitt av befolkningen, och de som är mest aktiva under en partiledardebatt är antagligen ännu mer speciella.

Vi kommer inte behöva vänta lika länge på en ny regering efter valet 2022

Det här är ett gästinlägg av Hanna Bäck, Johan Hellström, Johannes Lindvall och Jan Teorell.

***

De senaste åren har varit en turbulent period i svensk politik. Den rekordlånga regeringsbildningen 2018–19 följdes i juni i år av en misstroendeförklaring och en ny regeringsbildning. Flera forskare och andra debattörer har mot denna bakgrund förslagit grundlagsändringar som syftar till att övergå från negativ till positiv parlamentarism, att införa konstruktivt misstroendevotum och att höja riksdagsspärren. 

I boken 134 dagar, som handlade om den utdragna regeringsbildningen efter 2018 års val, diskuterar vi alla dessa författningspolitiska förslag, vilka senast fördes fram av Joakim Nergelius (DN Debatt 14/9) men som före sommaren också togs upp av exempelvis Olof Petersson (DN Debatt 18/6 och 21/6), Mikael Sandström (DI 28/6) och Per T Ohlsson (HD 11/7). Vi drar inte samma slutsatser som dessa andra bedömare. Vår forskning pekar nämligen på att de låsningar som bidrog till den komplicerade regeringsbildningen i första hand var partipolitiska. Inte konstitutionella.

Vår viktigaste invändning mot många av de inlägg som har gjorts i författningsfrågor på senare år är att de förbigår viktiga målkonflikter. Författningspolitik handlar om att välja mellan olika institutionella lösningar som alla har för- och nackdelar. En reform som är ändamålsenlig när det gäller att uppnå vissa mål kan motverka andra. Den viktigaste målkonflikten när det gäller regeringsbildningen är att det är svårt att utforma regler som både bidrar till att det går fort att bilda en regering och till starka regeringar som kan sitta kvar länge och driva igenom sin politik. 

En vanlig uppfattning är att Sverige borde övergå till positiv parlamentarism. De nuvarande reglerna kräver som bekant bara att en statsminister inte har en majoritet av riksdagens ledamöter emot sig. Detta brukar kallas för ”negativ parlamentarism”. I många andra länder, till exempel vårt grannland Finland, råder i stället principen att en majoritet måste rösta för en statsminister. Med en sådan ordning skulle vi med stor sannolikhet få stabilare regeringar. Vi skulle också få andra slags regeringar – färre minoritetsregeringar och fler ”blocköverskridande” regeringar. Men att införa positiv parlamentarism skulle tveklöst försvåra regeringsbildningen. I januari 2019 skulle en sådan regel exempelvis ha inneburit att både C, L och V måste rösta för Stefan Löfven som statsminister; det skulle inte ha räckt att dessa partier lade ned sina röster, som nu skedde.

Fortsätt läsa

Född till makt? Om syskonordning och sannolikheten att bli politiker

Detta inlägg är samförfattat av Sven Oskarsson, Christopher T. Dawes, Karl-Oskar Lindgren och Richard Öhrvall.

Vad förklarar att vissa personer blir politiker? Tidigare forskning har lyft fram en rad olika förklarande faktorer, men till de mer betydelsefulla hör familjebakgrund och uppväxtförhållanden (Lawless 2011). Föräldrar kan förmedla politiskt intresse och kunskap genom diskussioner och genom att vara en förebild i sina handlingar. Dessutom kan föräldrar ge barn andra resurser som formar deras framtida politiska deltagande. I det här forskningsfältet har dock en aspekt inte tillräckligt beaktats: uppväxten kan se olika ut för barn i en och samma familj beroende på deras plats i syskonskaran.

Det finns många teorier till varför syskonordning har betydelse. Tre mer framträdande är: sammanflödesteorin, resursteorin och nischteorin. Sammanflödesteorin (confluence theory) formulerades av Robert B. Zajonc och Greg Markus 1975 och går i korthet ut på att äldre syskon gynnas av att de föds in i en mer intellektuellt stimulerande miljö än yngre syskon. Ett förstfött barn får under sina första år exklusiv uppmärksamhet från sina föräldrar, medan nästafödda syskon dessutom interagerar med sitt något äldre syskon – en interaktion som inte antas vara lika stimulerande som den med föräldrarna. Enligt Zajonc och Markus gör det att ju längre ner man är i syskonskaran, desto lägre är den genomsnittliga intellektuella nivån för de sociala interaktioner som sker under uppväxten, vilket i sin tur får negativa effekter på barnets kognitiva förmåga.

Fortsätt läsa

Män som representerar kvinnor

Det här är ett gästinlägg av Christine Bodell, student i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, och Anders Sundell.

***

År 1922 välkomnades Kerstin Hesselgren som första kvinnliga ledamot till riksdagens första kammare. Talmannen hälsade ändå församlingen med ”Mina herrar!” eftersom Hesselgren enligt talmannen var ”ensam i sitt slag”. Idag, nästan 100 år senare, är andelen kvinnor i riksdagen 47 procent.

Det finns mycket forskning om kvinnliga politikers representation av kvinnors intressen. Men hur ser det ut med mäns representation av kvinnors intressen, och hur påverkas den av att fler kvinnor tar plats i politiken? Flera scenarier är tänkbara.

1) En positiv bieffekt: När fler kvinnor kommer in i riksdagen för de upp kvinnofrågor på agendan, vilket män tar intryck av. Män blir då mer engagerade i kvinnofrågor, och den totala representationen av kvinnor ökar.

2) En specialiseringseffekt: I takt med att andelen kvinnor ökar ser män det som mindre viktigt att lyfta kvinnofrågor. Dessutom kan man tänka sig att kvinnor ses som mer lämpliga att ta i dessa frågor, att kvinnor ”vet vad det innebär att vara kvinna” och får därför tolkningsföreträde. Den totala representationen blir då oförändrad, eftersom kvinnors ökade engagemang kompenseras av männens minskade.

3) En hot-mot-grupp-effekt: Män reagerar negativt på att det blir fler kvinnor, och minskar sin representation av kvinnor. Här kan den totala representationen av kvinnor bli lägre, eftersom män så att säga överkompenserar. Det blir ett bakslag.

I en uppsats (som kan laddas ned här) har Christine undersökt hur mäns representation av kvinnors intressen förändrats när andelen kvinnor i riksdagen ökat. Att mäta representation är svårt, men i uppsatsen används kvinnoorienterade motioner, motioner som tar upp ämnen som mer direkt angår kvinnor än män, som en indikator. Det kan alltså handla om tidigt föräldraskap, förbättrad förlossningsvård eller jämställdhet på arbetsplatsen. Klassificeringen har gjorts automatiskt med hjälp av ett datorprogram, och på sidan 38-39 i uppsatsen redovisas en förteckning av vilka ord som använts för att klassificera motionerna. Av de 163 000 motioner som lämnades in mellan 1970-2020 var ungefär runt 2700 stycken kvinnoorienterade.

Fortsätt läsa