Det politiska deltagandets positiva spiral – optimistisk teori möter krass verklighet

Inlägget är samförfattat av Gissur Ó Erlingsson (CKS, Linköpings universitet) och Emanuel Wittberg (doktorand vid IAS, Linköpings universitet).

***

Det finns en hel del forskning som har intresserat sig för ”vuxnas politiska socialisering”, alternativt, ”den politiska elitens socialisering”. Sullivan med flera (1993) utgör representanter för denna genre. De konstaterar att det kan vara en ’unique and powerful transforming experience’ för en individ att fördjupa sitt politiska deltagande genom att för första gången ta på sig ett formellt politiskt uppdrag. Det tros vara en ’transforming experience’, eftersom deltagandet har potential att t.ex. öka individens tilltro till demokratiska procedurer. Argumentet återfinns också i ett par äldre studier, exempelvis McClosky (1964) och Prewitt med flera (1966). Argument som resonerar i termer av liknande mekanismer återkommer i den deltagardemokratiska traditionen, där företrädarna brukar anta att fördjupat politiskt deltagande leder till s.k. virtuous circles i form av ökat politiskt självförtroende och större tillfredsställelse med demokratin (t.ex. Finkel 1987). 48 000-kronorsfrågan är förstås: får teorins litet optmistiska antaganden stöd av den krassa verkligheten? Läs mer

När falska uppfattningar och konfabulerade argument formar våra politiska åsikter

Det här är ett gästinlägg av THOMAS STRANDBERG,
doktorand i kognitionsvetenskap vid Lunds universitet.

ThomasEtt av fjolårets nyord var beslutsblindhet (Nyordslistan 2018; se länk nedan). Det beskriver en spännande dissociation mellan exempelvis våra åsikter och argumenten som vi upplever ligga till grund för dem. I en experimentsituation kan beslutsblindhet uppstå när deltagare får falsk återkoppling om en åsikt de precis uttryckt, accepterar den falska återkopplingen som deras faktiska åsikt, och rationaliserar den med tillsynes väl underbyggda argument.

Beslutsblindhet studerades ursprungligen för enkla val (Johansson et al. 2005; Hall et al. 2010), men används nu som ett verktyg för att undersöka beslutsprocesser och psykologiska mekanismer inom allt från ögonvittnesbedömningar (Cochran et al. 2018) till mer kliniska domäner (Aardema et al., 2014).

På senare tid har beslutsblindhet använts för att studera ideologiska åsikter.

I den första studien (Hall, Johansson & Strandberg, 2012) fick hälften av deltagarna svara på en enkät innehållandes moraliska principer så som ”det är aldrig moraliskt försvarbart att skada en annan människa” och den andra hälften svarade på konkreta exempel av dessa principer så som ”det våld som Israel använde i sin kamp mot Hamas var moraliskt förkastligt på grund av de civila dödsoffren”. Genom att konstruera själva enkäten som ett magitrick kunde vi ändra några av deltagarnas svar till det motsatta mitt framför ögonen på dem. Deltagarna ombads sedan gå igenom svaren och förklara några av dem. Över hälften av de manipulerade svaren accepterades som deltagarnas egna, och de flesta gav långa och djuplodande resonemang som förklarade de nya åsikterna. Till exempel svarade en person att hon var helt emot “staten bör tillåta övervakning av internet- och telefontrafik för att garantera säkerheten hos medborgarna”. När hon sedan ombads förklara det motsatta gav hon ett ingående argument kring personlig integritet och samhällsutveckling, och menade att åsikten byggde på ett samtal hon nyligen haft med en god vän efter att båda läst om det i tidningen. Personen vävde alltså in autobiografiska minnen i hennes efterhandskonstruktion. Vi lät sedan oberoende bedömare gå igenom alla intervjuer med uppgift att uppskatta vad deltagarna hade svarat på de olika frågorna endast baserat på deras resonemang. Bedömarna kom oerhört nära enkätsvaren vilket visar att deltagarnas argument representerade svaret på skalan både när deltagarna argumenterade för icke-manipulerade och för manipulerade åsikter. Se video: https://youtu.be/QSqykdMsQJA

Inför Riksdagsvalet 2010 konstruerade vi en valkompass innehållandes 12 frågor som separerade de Rödgröna från Alliansen (Hall, Strandberg, Pärnamets, Lind, Tärning & Johansson, 2013). Vi ändrade några av deltagarnas svar och fann liknande resultat. En skillnad var dock att manipulationerna även ledde till att deltagarnas blocktillhörighet ändrades till det motsatta (dvs allianssympatisörer blev rödgröna och vice versa). Deltagarna ombads sedan argumentera både för de enskilda åsikterna samt för deras blocktillhörighet. Genom att mäta röstintention före och efter experimentet fann vi att nästan hälften av deltagarna hade skiftat sin röstintention i den manipulerade riktningen. Till exempel så gick 10% från att helt sympatisera med det ena blocket till att helt sympatisera med det andra, och 19% från att helt sympatisera med ett block till att vara helt osäker etc. Se video: https://youtu.be/_htNx0eWmgs

Dessa studier demonstrerar hur manipulerade åsikter ofta upplevs som deltagarnas egna. Vilket i sin tur belyser hur “bakomliggande” motiv ofta är efterhandskonstruktioner som bygger extern evidens – dvs enkätsvaren – och inte nödvändigtvis på en förutbestämd åsikt.

I en nyligen publicerad studie undersökte vi de potentiellt långtgående effekterna av att acceptera och argumentera för en manipulerad åsikt (Strandberg, Sivén, Hall, Johansson & Pärnamets, 2018). Likt tidigare studier fick deltagarna svara på en politisk enkät med frågor kopplade till miljö, skola och sjukvård och ombads svara till vilken grad de var för eller mot dessa på en skala från 0% (helt emot) till 100% (helt för). Deltagarna delades denna gång in i två grupper. Den ena gruppen ombads endast bekräfta sin åsikt genom att läsa upp den högt, säga var på skalan deras kryss fanns, och huruvida detta betydde att de höll med eller var emot, och till vilken grad (exempelvis “jag håller delvis med” eller “jag är helt emot” osv). Den andra gruppen fick även de bekräfta sina svar, men ombads också att motivera dem. Deltagarna fick sedan göra ett eftertest fem minuter senare där de svarade på ett antal politiska frågor inklusive de manipulerade frågorna plus icke-manipulerade kontrollfrågor. De fick sedan komma tillbaks efter en vecka för att svara på ytterligare frågor (återigen innehållandes både manipulerade och kontrollfrågor). Vi jämförde sedan skillnaden mellan svaren på den första enkäten med de två uppföljningsenkäterna. Det visade sig att manipulerade svar som accepterats av deltagarna kraftigt påverkade svaren på samma fråga både fem minuter och en vecka senare. Hos gruppen som bara bekräftade sina svar hade de efter fem minuter förskjutits med 20mm i den manipulerade riktningen, och en vecka senare med 12mm. Effekten var betydligt större för de deltagare som hade motiverat sitt svar: 30mm efter fem minuter och 22mm efter en vecka. Det visade sig även att deltagare som började argumentera för ett manipulerat svar, men sedan ändrade sig tillbaka till den ursprungliga åsikten, också påverkades något i den manipulerade riktningen i de två uppföljningsenkäterna. Detta tyder på att även små mängder konfabulering kan få påtaglig effekt på framtida åsikter. Kontrollfrågorna samt de manipulerade frågor som korrigerades av deltagarna påverkades inte alls utan befann sig på samma position undersökningen igenom.

Figur 1

Figur 1: Attitydförändring fem minuter senare samt en vecka efteråt för de deltagare som accepterade (accepted), korrigerade (corrected), bekräftade (acknowledge), och argumenterade (confabulation) för sina svar.

Figur 2

Figur 2: Genom en Bayesiansk prediktionsmodell kan vi således estimera vilken effekt manipulationerna kan ha på framtida åsiktsyttringar och visa vilken förstärkt attitydförändring det blir när folk ombeds förklara dessa.

Läs hela artikeln här

Våra studier visar att politiska åsikter ofta skapas i stunden, och att de bakomliggande resonemangen genereras efteråt i de fall det behövs (Zaller, 1992; Converse, 1964). Detta stöds av teorier som föreslår att argumentation ofta kommer post-hoc och används för att försvara snarare än att förklara en åsikt (Mercier & Sperber, 2011). Detta är också i linje med den beslutsteorin constructed preference (Ariely & Norton, 2008; Slovic, 1995) som beskriver hur beslut kommer först och de deliberativa processerna efteråt. Med tanke på att den externa världen generellt är stabil är det ofta en kostnadseffektiv och genomförbar strategi. Men genom beslutsblindhet avslöjas svagheterna i ett sådant system. I Strandberg et al. (2018) visar vi argumentationsprocessens potentiella styrka: Falska uppfattningar och konfabulering kan leda till bestående förändringar i våra politiska åsikter. Vi tolkar det som att deltagarna hör sig själva uttrycka argument för ”deras” åsikter, och att detta genererar en falsk uppfattning om den åsikten som deltagarna sedan minns när de ombeds åter ta ställning vid ett senare tillfälle (Wolfe & Williams, 2018).

Sammanfattningsvis så ser vi att politiska åsikter vid ett tillfälle kan vara oerhört stabila, för att vid ett annat vara helt föränderliga och formbara. Vi bär dessutom inte alltid med oss många av våra åsikter; utan de skapas i samma sekund som vi ombeds ta ställning till- eller reflektera över dem. I vårt labb utvecklar vi nya experimentella metoder för att undersöka hur den här skapelseprocessen och formbarheten fungerar. Vi hoppas att detta kan bidra till djupare förståelse för hur våra politiska åsikter fungerar och att detta i sin tur kan bidra till att utveckla metoder för åsiktsmätning och prediktion, samt ge en bredare förståelse för hur människor påverkas av politisk (des)information.

 

Mejla mig gärna på: thomas.strandberg@lucs.lu.se!

Referenser:

Nyordslistan 2018: http://www.sprakochfolkminnen.se/sprak/nyord/nyordslistan-2018.html

Aardema, F., Johansson, P., Hall, L., Paradisis, S. M., Zidani, M., and Roberts, S. (2014) Choice blindness, confabulatory introspection, and obsessive-compulsion symptoms: A new era of investigation. International Journal of Cognitive Therapy, 7(1), 83-102.

Ariely, D., & Norton, M. I. (2008). How actions create – not just reveal – preferences. Trends in Cognitive Sciences, 12(1), 13–16.

Bem, D. J. (1967). Self-perception: An alternative interpretation of cognitive dissonance phenomena. Psychological Review, 74(3), 183–200.

Cochran, K. J., Greenspan, R. L., Bogart, D. F., & Loftus, E. F. (2018). (Choice) blind justice: Legal implications of the choice blindness phenomenon. University of California, Irvine Law Review 8, 85.

Converse, P. (1964). The nature of belief systems in mass publics. In: D. E. Apter (Ed.), Ideology and Discontent. New York: The Free Press.

Hall, L., Johansson, P., Tärning, B., Sikström, S., & Deutgen, T. (2010) Magic at the marketplace: Choice blindness for the taste of jam and the smell of tea. Cognition, 117, 54–61.

Hall, L., Johansson, P., & Strandberg, T. (2012). Lifting the veil of morality: Choice blindness and attitude reversals on a self-transforming survey. PLoS One, 7(9), e45457.

Hall, L., Strandberg, T., Pärnamets, P., Lind, A., Tärning, B., & Johansson, P. (2013). How the polls can be both spot on and dead wrong: Using choice blindness to shift political attitudes and voter intentions. PLoS One, 8(4), e60554.

Johansson, P., Hall, L., Sikström, S., & Olsson, A. (2005). Failure to detect mismatches between intention and outcome in a simple decision task. Science, 310, 116–119.

Mercier, H., & Sperber, D. (2011). Why do humans reason? Arguments for an argumentative theory. Behavioral and Brain Sciences, 34(02), 57-74.

Slovic, P. (1995). The construction of preference. American Psychologist, 50(5), 364-371.

Strandberg, T., Sivén, D., Hall., L., Johansson, P., & Pärnamets, P. (2018) False beliefs and confabulation can lead to lasting changes in political attitudes. Journal of Experimental Psychology: General, 147(9), 1382-1399.

Wolfe, M. B., & Williams, T. J. (2018). Poor metacognitive awareness of belief change. Quarterly Journal of Experimental Psychology, 71(9), 1898–1910.

Zaller, J. R. (1992). The nature and origins of mass opinion. New York: Cambridge University Press.

Those who stayed: Cultural consequences of the Age of Mass Migration

Det här är ett gästinlägg av Anne Sofie Beck Knudsen, forskare vid Ekonomisk-historiska institutionen vid Lunds universitet.

***

During the Age of Mass Migration (1850-1920) around a quarter of the Scandinavian populations left to settle New World countries like the United States. The Scandinavian emigration rates were among the highest in the world. In a new working paper I show that these emigrants were of a stronger individualistic spirit than their neighbors who stayed at home. This confirms a well-known hypothesis that people with individualistic cultural values find it easier to say goodbye and abandon existing social networks, because they place a lower value on these.

Furthermore, I find that the mass migration of especially individualistic people changed the composition of the Scandinavian populations in a way that had significant cultural consequences, both then and now. This is due to individualistic traits being passed on from generation to generation, especially within the family, which I show in another paper. Denmark, Sweden, and Norway would thus have been considerably more individualistic and culturally diverse had the waves of mass emigration not taken place.

Läs mer

EP-valet 2019: Vem vinner på lågt valdeltagande?

Småöar som Malta och Färöarna har haft högre valdeltagande än Sverige i sina senaste parlamentsval. Det har även länderna med röstplikt Luxemburg och Belgien. I den Europeiska valdeltagandeligan (se figuren nedan) hittar vi sedan Sverige på femte plats med den senaste noteringen 87,18 procent valdeltagande i 2018 års riksdagsval.

Men i Europaparlamentsval är valdeltagandet som bekant lägre än i riksdagsval. Senast var det bara 51,1 procent som använde sin rösträtt. Det var ett klart fall framåt jämfört med de tidigare fyra svenska EP-valen. Men med svenska mått mätt är deltagandet fortfarande lågt. Vi har lärt oss mycket om varför det är så stora skillnader (se tidigare inlägg). Frågan för det här blogginlägget är om och i så fall hur ett lågt valdeltagande har konsekvenser för själva resultatet: Vem vinner på lågt valdeltagande?

Sverigedemokraterna förlorade mest på det låga valdeltagandet 2018.

I figuren nedan visar de grå staplarna hur valresultatet i 2014 års EP-val skulle ha förändrats om alla röstberättigade medborgare hade gått och röstat, det vill säga om valdeltagandet varit 100% och inte 51,1%. Positiva staplar indikerar att partiet skulle ha nått ett bättre valresultat om alla väljare röstat medan negativa staplar indikerar att partiet skulle ha nått ett sämre valresultat vid en tänkt situation där alla röstar. Den här analysen kan göras på många olika sätt. Det handlar förstås om en hypotetisk situation. Data om icke-röstares partisympatier kommer i det här fallet från en direkt fråga om hur de skulle ha röstat OM de röstat i valet. Liknande frågeteknik har använts under lång tid och resultaten finns avrapporterade i många tidigare publikationer från Valforskningsprogrammet.

Den så kallade ”Sommarpanelen” från Valundersökningarna 2014 visar att Sverigedemokraterna skulle ha fått ett +8,3 procentenheters bättre valresultat om alla gått och röstat. Omvänt betyder det att SD förlorade på att valdeltagandet i EP-valet inte blev högre än det var 2014. Två andra partier har också positiva staplar — Moderaterna och Socialdemokraterna — och hade följaktligen också gjort något bättre resultat om alla röstberättigade hade använt sin rösträtt.

Notera också att flera partier skulle ha nått ett sämre valresultat om väljarmobiliseringen varit större än vad den i själva verket var. Miljöpartiet hade gjort ett -3,6 procentenheter sämre valresultat i EP-valet 2014 om alla väljare hade röstat. På sätt och vis kan man alltså säga att Miljöpartiet vann på att valdeltagandet var lågt medan Sverigedemokraterna förlorade på att valdeltagandet var lågt.

Hur högt blir valdeltagandet den här gången?

Vi kan inte veta hur högt valdeltagandet blir i årets Europaparlamentsval den 26 maj. Men en inte så djärv gissning är att deltagandet inte kommer att bli lika högt som i riksdagsvalet 2018. Det landar snarare i närheten av valdeltagandet i det förra Europaparlamentsvalen, kring 50 procent. Det förutsätter att alla demokratins huvudaktörer — medborgare, partier, kandidater och medier — presterar på topp under valrörelsen.

Varför är högt valdeltagande bra?

Lågt valdeltagande tenderar att leda till större demografiska och åsiktsmässiga skillnader mellan de som röstar och de som inte gör det. Det måste ju inte vara så, rent teoretiskt. Men eftersom benägenheten att avstå från att delta i val inte är lika stark i alla grupper följer detta närmast av matematisk nödvändighet: i val med lågt valdeltagande är det främst svårmobiliserade grupper som faller bort; grupper som låtit sig mobiliseras av personer i sin sociala omgivning om bara valtemperaturen hade varit högre. Empirin talar här sitt tydliga språk i val efter val, i land efter land, i decennium efter decennium.

Mina politologkollegorna Maria Solevid och Richard Öhrvall har effektivt visat hur individfaktorer som ålder, utbildning och inkomst får mer ”svängrum” och har en större betydelse för valdeltagandet i val där deltagandet är lågt än i val där deltagandet är högt — precis vad vi kan förvänta oss från Herbert Tingstens ”law of dispersion”. Resultaten nedan, hämtade från analyser av valdeltagandet i regionvalet i Västra Götaland 2010 och i omvalet året därpå, illustrerar detta på ett bra sätt.

I riksdagsvalen är valdeltagandet så högt att detta faktum effektivt begränsar hur stora skillnader som kan uppstå mellan röstare och icke-röstare. Även om individfaktorer som graden av social integration och social status fortfarande påverkar benägenheten att rösta på ett påtagligt och förutsebart sätt även i ett svenskt riksdagsval (se bara på skillnaderna mellan olika platser i våra storstäder) uppstår det inte lika stora skillnader som om valdeltagandet är på en lägre nivå. Det är därför de grå staplarna för riksdagsvalen är såpass små i jämförelse. Våra analyser visar att det framför allt är Sverigedemokraterna som skulle ha nått ett bättre valresultat i riksdagsvalet 2014 om fler gått och röstat den gången.

S inte nödvändigtvis stora förlorare vid lågt valdeltagande (längre)

Historiskt har (det större) Socialdemokraterna ”lidit” mest av lågt valdeltagande i Europaparlamentsvalen. I de första EP-valen handlade det om en förlust i storleksordningen 5-10 procentenheter. Den effekten var försvunnen i EP-valet 2014. Och i riksdagsval gäller inte längre den ”gamla sanningen” att Socialdemokraterna skulle förlora på dålig väljarmobilisering. Den gällde möjligen på 1960-talet. Men i de senaste valen är effekterna klart lägre, vilket inte utesluter att det skulle kunnat bli annorlunda om fler röstat (läs vidare Mikael Perssons inlägg om effekter av valdeltagande som bygger på ett annat tillvägagångssätt för att simulera högre valdeltagande).


EP-valet 2019: Självuppfyllande profetior

Valforskningsprogrammet vid Göteborgs universitet planerar i detta nu den sjätte nationella väljarstudien i samband med svenska Europaparlamentsval. Väljarbeteende i Europaval är särskilt spännande att studera, inte minst eftersom väljarkåren i princip är densamma samtidigt som valkontexten kan skilja sig en hel del från våra samtidiga val till lokala, regionala och nationella val. Det kanske mest uppenbara är att det har varit lägre valdeltagande i EP-valen än vad vi är vana vid.

Inför och i samband med EP-val agerar demokratins aktörer — partier, kandidater, medier, medborgare — på ett annorlunda sätt, valrörelserna har en annan karaktär, det är en annan mix av sakfrågor, och så vidare. Därför brukar Europaparlamentsvalen avvika resultatmässigt från såväl nationell väljaropinion som Riksdagsval. Vi har lärt oss en hel del om varför i de rapporter och böcker skärmklippsom blivit resultatet av tidigare studier, i synnerhet i samband med 2014 års supervalår då det förflöt blott 112 dagar mellan Europaparlamentsvalet i maj och riksdagsvalet i september.

Gynnsamt för små partier

Väljarna fattar andra slags röstningsbeslut i Europaparlamentsval. Fyra av tio väljare (40 procent) valde att rösta på olika partier i Europaparlamentsvalet 2014 och Riksdagsvalet 112 dagar senare!. Det allmänna mönstret i EP-val — även utanför Sverige — är att stora partier och regeringsbärande partier tenderar att klara sig sämre än i nationella val. Huvudskälen är att det inte bildas någon regering på basis av resultatet i ett Europaparlamentsval och att valrörelseagendan rimligt nog skiljer sig från de nationella valen. I Sverige har Socialdemokraterna och Moderaterna haft svårt att nå lika goda resultat som i riksdagsvalen. För mindre partier — och för olika typer av små utmanarpartier — tycks Europaparlamentsvalen ha varit en mer gynnsam miljö. Då, för snart fem år sedan, var det Miljöpartiet och Folkpartiet som i sedvanlig ordning gjorde klart bättre ifrån sig i EP-valet än i Riksdagsvalet. Historiskt har utmanarpartier som Junilistan, Piratpartiet och Feministiskt initiativ lyckats vinna svenska mandat i Europaparlamentet.

bild7

Självuppfyllande profetior om lågt valdeltagande

Diskussioner om det historiskt låga valdeltagandet i Europaparlamentsvalen har vid flera tillfällen satt grundackordet för svenska EP-valrörelser. Valrörelserna har öppnat upp med rätt deppiga beskrivningar av Europaparlamentsvalen som ett andra rangens val (second order election) som har svårt att intressera och engagera väljarna,  som behandlas styvmoderligt av medierna och där partier och kandidater satsar mindre på sina valkampanjer (statsvetare med ryggsäcken full med i vårt tycke jättespännande forskningsresultat har absolut bidragit). När ett sådant narrativ väl är etablerat på ett tidigt stadium är det svårare att bryta. Molltonerna blir en självuppfyllande profetia som kan kringskära möjligheterna att förvandla valrörelsen till ett fyrverkeri av spänstiga diskussioner om Sveriges, Europas och världens framtida öden och äventyr.

Så låt oss ”få detta ur systemet” på ett tidigt stadium: Ja, det ÄR svårare att engagera väljare vid EP-val än vid samtidiga val till nationell, regional och lokal nivå. Så har det varit varje gång sedan det första svenska Europaparlamentsvalet 1995. Och även under supervalåret 2014 — då valdeltagandet i Europaparlamentet ökade och passerade 50-procentstrecket — fanns tydliga skillnader i hur väljarna upplevde valrörelserna i maj och september. I figuren nedan har vi samlat ihop jämförelser EP-val–RD-val för några nyckelindikatorer på valrörelseaktivitet. De bygger på data från vår unika sommarpanel från 2014 där samma personer återintervjuades med omkring 100 dagars mellanrum. På snart sagt varje punkt finns signifikanta skillnader i bedömningar av EP-val och RD-val.

bild15

Det är lätt att fastna i resonemang av typen att ”förra gången var valdeltagandet högre därför att det var supervalår”, ”väljarna är val- och politiktrötta efter riksdagsval och 130 dagar regeringsbildning”. Jag ser goda förutsättningar för en intressant och spännande EP-valrörelse med ungefär samma historiskt höga valdeltagande som 2014. Vi har Brexit-dramatiken, auktoritära omsvängningar i Ungern och Polen (”EP-valet som den liberala demokratins stora försvarsstrid!?”), diskussioner om klimat, migration och brottsbekämpning, nationalistiska partier som utmanar maktförhållandena i Europaparlamentet, handelsfrågor, en potentiellt spännande kamp mellan spitzenkandidaten ute i Europa och mellan partiernas toppkandidater här på hemmaplan. Nej, det är nog bara en kombination av allmänt tungsinne, lättja och grävande i historiska EP-valrörelser som kan förvandla denna anrättning till något oaptitligt. Europaparlamentsvalrörelserna blir vad vi gör dem till. Sveriges 21 mandat i Europaparlamentet spelar större roll än någonsin tidigare.

Systematisk kunskap är förstås en bra grund. Ambitiösa som vill läsa våra beskrivningar och analyser av de fem tidigare EP-valen kan följa några av länkarna nedan. Och: vi har ännu inte namngivit våra Europaparlamentsval så vi lättare kan komma ihåg dem. Det kanske är dags!? Om Politologerna-läsarna har kreativa förslag är vi idel öra.

 

Källor/litteratur:

Berg, Linda & Rutger Lindahl, Red. (2014) Förhoppningar och farhågor: Sveriges första 20 år som medlem i EU. Göteborgs universitet: CERGU.

Berg, Linda & Henrik Oscarsson (2015). Supervalåret 2014. Demokratistatistik nr 21. Stockholm: SCB.

Gilljam, Mikael & Sören Holmberg (1998) Sveriges första EU-parlamentsval. Stockholm: Norstedts Juridik.

Hix, Simon & Michael Marsh (2010) ”Second-order effects plus pan-European political swings: An analysis of European Parliament elections across time.” Electoral Studies 30: 4-15.

Hobolt, Sara B. & Jae-Jae Spoon (2012) ”Motivating the European voter: Parties, issues and campaigns in European Parliament elections.” European journal of Political Research 51(6): 701–727.

Holmberg, Sören, Per Hedberg, Henrik Oscarsson, Martin Bennulf, Staffan Kumlin, et al. (2001) EuropaOpinionen. Göteborgs universitet: Statsvetenskapliga institutionen.

Oscarsson, Henrik & Sören Holmberg (red) (2010). Väljarbeteende i Europaval. Göteborgs universitet: Statsvetenskapliga institutionen.

Oscarsson, Henrik & Sören Holmberg (2006). Europaval. Göteborgs universitet: Statsvetenskapliga institutionen (med bidrag av Per Hedberg & Stefan Dahlberg).

 

Attityder till infrastruktur och politiskt förtroende i Göteborg

Det här blogginlägget bygger på kapitlet ”Västlänken – en fråga om förtroende” av Dennis Andersson, Henrik Oscarsson och Maria Solevid i boken Hemma Väst av Anders Carlander och Björn Rönnerstrand (red) från 2018. Inlägget lyfter fram några av resultaten från kapitlet med fokus på attityder till infrastrukturfrågor (särskilt Västlänken) och förtroende för politiker i Göteborg. Resultaten bygger på svar från den västsvenska SOM-undersökningen respektive SOM-undersökningen i Göteborg. Den som vill läsa kapitlet i sin helhet, se tabeller och figurer med resultatdetaljer samt alla referenser hittar det här.

I Göteborg har frågor kopplade till infrastruktur och trafik tydligt funnits på den lokala politiska agendan under åtminstone 10 år. Detta har manifesterats i ökat intresse för infrastrukturfrågor, fallan­de politikerförtroende, valfram­gångar för det lokala partiet Vägvalet (2010), en namn­insam­ling om att anordna folk­omröst­ning om trängsel­skatt följt av en nej-majo­ri­tet i folkomröstningen om trängselskatt i samband med valet 2014 och en svek­debatt när utfallet av omröstningen inte ledde till förändringar. I 2018 års val fick det nystartade partiet Demokraterna stor framgång med hela 17 procent av rösterna och 14 mandat i kommunfullmäktige. Ett av partiets mer uppmärksammade vallöften var att stoppa den redan påbörjade byggnationen av Väst­­­länken, det vill säga den del av det västsvenska paketet som inbegriper byg­gan­det av en tågtunnel under Göteborg. Den som följer lokala medier känner igen att frågor relaterade till Västlänken blivit mer frekvent förekommande och nästan dagligen tas upp i redaktionellt material eller på insändarsidor. Frågan rör minst sagt upp mycket känslor.

Tack vare den västsvenska SOM-undersökningen (1992-) och SOM-undersökningen i Göteborg (2016-) har vi möjlighet att mäta den lokala opinionen i infrastrukturfrågor samt systematiskt undersöka hur dessa attityder har utvecklats över tid. Följande tre resultat är mot denna bakgrund viktiga att kännedom om. Läs mer

Löfven och vetospelarna

Regeringsbildningens sista akt blev dramatisk. ”Jag förbjuder,” sa Jonas Sjöstedt, och lovade att fälla regeringen om den genomförde vissa av punkterna i S+MP+C+L-uppgörelsen. Vänsterpartiet hotade alltså med att lägga in sitt veto. Centerpartiet och Liberalerna kommer antagligen att göra samma sak om statsminister Löfven förhandlar för mycket med Vänsterpartiet.

En känd statsvetenskaplig teori menar att den viktigaste egenskapen för ett politiskt system är just hur många vetospelare det finns, alltså aktörer som kan stoppa ett politiskt förslag. När antalet vetospelare ökar minskar möjligheten att göra reformer, eftersom sannolikheten ökar att åtminstone någon tycker att reformen innebär en försämring. Ju fler kockar, desto svårare att laga soppa. Som alla har insett kan det alltså bli lurigt för Löfven att få någonting gjort.

Teorin har också mer specifika poänger, som jag kommer till strax. Men som alla spelteoretiska resonemang innebär vetospelarteorin att man gör extrema förenklingar av verkligheten. Syftet är att hjälpa tanken, och göra det lättare att se oväntade samband. Risken är naturligtvis att det blir verklighetsfrånvänt. Resonemangen ska alltså inte ses som exakta förutsägelser eller naturlagar, utan som en tankelek som förhoppningsvis kan leda till någon ny insikt.

Läs mer