Sättet som data presenteras på kan ha stor påverkan på vilka slutsatser vi drar, och det finns inte alltid (eller sällan) ett helt ”rätt” sätt att göra. En kliché är till exempel att y-axeln på grafer alltid ska börja på noll. Och visst kan man luras med kapade y-axlar, och få små variationer att se stora ut. Men om man till exempel ska rita ut en patients kroppstemperatur över tid är det knappast relevant att låta grafens skala gå ner till 0. Ingen levande patient kommer ha så låga kroppstemperaturer, och den stora skalan gör att viktiga variationer (som till exempel mellan 37 och 40) knappt syns.
Inte minst gäller det när man försöker visa geografisk information. Donald Trump gillade till exempel att visa en karta över presidentvalet 2016, som var mestadels röd (republikanernas färg). Problemet är att de röda staterna mestadels är väldigt glesbefolkade, medan de blå och till synes små staterna är mer tättbefolkade. Att bara visa kartan rätt upp och ner ger inte en bra bild av utfallet.
Därför kan det vara bra att experimentera med olika varianter. Även om ingen enskild graf eller karta kan fånga alla aspekter kan de tillsammans ge lite olika perspektiv. Jag har provat några alternativ för att visa resultatet av riksdagsvalet 2018. Här är först en ”vanlig” karta som visar vilket parti som var störst i varje valdistrikt (med sedvanliga färger för partierna). Ett valdistrikt brukar innehålla mellan 1000 och 2000 väljare. Klicka för att förstora bilderna!
Mest rött (Socialdemokraterna) och gult (Sverigedemokraterna), och lite blått (Moderaterna) längs kusterna. Utifrån arean ser det ut som att Socialdemokraterna vunnit en förkrossande majoritet, men det bor som bekant inte så många människor i den övre halvan. Men även om man vet det dras ögat lätt till det stora röda. I nästa ”karta” har jag istället gjort alla kommuner lika stora, och ritat ut dem i ett rutmönster. Kommunerna är ordnade efter differensen mellan de tidigare blocken, så att kommuner där de borgerliga partierna har stor övervikt kommer först, och kommuner där vänsterpartierna dominerar kommer sist.
Här ser man att det ändå finns några blåa kommuner. Men problemet är inte löst, eftersom Stockholm med sina närmare miljonen invånare är lika stort som Dorotea, som bara har några tusen. I nästa karta har jag därför försökt skala om kommunerna i förhållande till sin befolkning. Tanken är att ytan som varje kommun tar upp ska stå i proportion till andelen av befolkningen. Det stämmer inte riktigt eftersom kommunerna inte har regelbundna former, men blir i alla fall lite bättre. Nu dras ögat först till de stora kommunerna.
Återigen försvinner dock de små och tättbefolkade områdena i Stockholm. På Norrmalm, Östermalm och Gamla Stan finns över 90 distrikt. För den sista varianten har jag därför gjort alla enskilda distrikt lika stora, ordnade efter skillnaden i röststöd för de gamla blocken. Nu får man en ganska bra bild av antalet distrikt som domineras av de olika parterna, men det framgår inte var de ligger eller vilka distrikt det är. Mer roligt än informativt kanske!
Ett problem med alla de här kartorna är dessutom att de bara visar det största partiet. Stödet för Liberalerna, Centerpartiet, Miljöpartiet, Kristdemokraterna och Vänsterpartiet går inte att bedöma på något bra sätt. Om man istället jobbar med färger i olika nyanser blir det svårt att se skillnader. Och så vidare och så vidare.
Kontentan är att det är bra att experimentera med olika sätt att titta på en och samma datamängd. Ibland får man nya tankar av nya visualiseringar. Bara man kommer ihåg att varje sätt lyfter fram en aspekt och döljer andra.
Liberalerna har på ett litet okonventionellt sätt inviterat offentligheten att delta i en intern partipolitisk strid om ett strategiskt vägval som de själva hittat på att de är tvungna att göra. Resultatet är ett sällan skådat engagemang i partiets framtid.
På onsdag nästa vecka (31/3) presenterar SOM-institutet för första gången resultat från den senaste SOM-undersökningen 2020. Redan här kan du ta del av några av de resultat som jag kommer presentera. Målsättningen med presentationen är att sprida ljus över förändringar i det ideologiska landskapet och i förutsättningarna för parlamentariskt liv i Sverige.
Det är svårt att veta vad som pågår i L-kulisserna. Men det går inte att ta fel på ängsligheten hos ett parti som för närvarande har stark motvind i den allmänna opinionen. I skrivande stund har Liberalerna ett sammanvägt opinionsstöd på 2,9 procent i ett hypotetiskt tänkt riksdagsval idag (Mätningarnas Mätning). Det är förstås illa nog. Att partiet inte tycks veta vad det själv vill påverkar förstås möjligheterna att bygga förtroende. I årets förtroendebarometer slog Liberalerna ett nytt bottenrekord för ett riksdagsparti med 10 procent mycket/ganska stort förtroende.
Liberalerna tycks själva ha fastnat i berättelsen att Januariavtalet innebar ett svek och ett politiskt sidbyte. Oviljan (eller oförmågan?) att istället kommunicera Januariavtalet som en policyframgång för partiet är märklig, inte minst eftersom det antagligen är sakligt korrekt. Socialdemokraterna saknar helt incitament att bryta JA. En hel del liberal politik kommer därför att genomföras som möjligen inte hade kunnat genomföras annars. En liberal röst 2018 kan rent sakpolitiskt ha varit en bra väljarinvestering om man nu gillar liberalernas partiprogram så mycket att man vill att politiken genomförs.
Det krävs inte särskilt mycket fantasi för att pitcha Januariavtalet annorlunda: Ett liberalt borgerligt parti som i ett svårt parlamentariskt läge tog ansvar för att skapa en konstruktion (Januariavtalet) som i ett slag minskar inflytande från såväl socialism som nationalism samtidigt som en skadeskjuten ärkerival Socialdemokraterna kan förnedras dag ut och dag in genom att tvingas föra en regeringspolitik som ligger längre till höger (och är mer liberal) än vad S själva vill.
Den faktiskt förda regeringspolitiken är icke-socialistisk, till höger om mitten
JA hade kunnat marknadsföras annorlunda. Varför inte så här: Tillsammans med Centerpartiet skapade L balans i det svenska parlamentariska systemet: en väljarkår som står strax till höger om mitten, en riksdag som står strax till höger om mitten, och en förd regeringspolitik med tyngdpunkt strax till höger om mitten.
Men svensk politik handlar märkligt nog inte särskilt mycket om den faktiskt förda regeringspolitiken, utan om politiska identiteter, färgkombinationer och laguppställningar. Partier begär mandat för att stödja vissa slags regeringar men under inga omständigheter vissa andra. Att begära ett öppet förhandlingsmandat för att nå så stort inflytande som möjligt över den förda regeringspolitiken under kommande mandatperiod — som ju känns mer rimligt i ett parlamentariskt flerpartisystem — tycks vara främmande.
Hur som helst gäller frågeställningen just den här veckan hur Liberalernas kvarvarande sympatisörer, anhängare och medlemmar — egentligen ställer sig i frågan om ett Liberalt engagemang för en högerregering som är beroende av Sverigedemokraterna. Vi vet från omröstningar att det råder delade meningar om de förslag som presenteras. Mätningar om hur Liberalernas sympatisörer ställer sig till olika förslag avlöser varandra.
Liberalernas sympatisörer gillar alla januaripartier bättre än SD
Resultat från höstens SOM-undersökning, som presenteras vid ett seminarium på onsdag, kan sprida ljus i frågan om Liberala partisympatisörers gillande av andra partier. Det handlar inte om några överraskningar. Mätningarna visar ånyo att ogillandet av Sverigedemokraterna är mycket starkt bland Centerpartiets och Liberalernas sympatisörer. Dessa grupper av partisympatisörer ogillar faktiskt Vänsterpartiet i lägre utsträckning än vad de ogillar Sverigedemokraterna.
Figur: Sympatier (grönt) och antipatier (rött) för Sverigedemokraterna i olika grupper av partisympatisörer, 2020.
Källa: Nationella SOM-undersökningen 2020.
Det nya i mätningen är förstås inte att SD är ett ogillat parti. Nyheten är att trenden mot ett minskat ogillande av Sverigedemokraterna bland KD-sympatisörer har fortsatt. För första gången någonsin erhåller Sverigedemokraterna ett genomsnittligt ogillar-gillarvärde som är på plussidan (+0,2) i en annan grupp av sympatisörer än den egna. Bland M-sympatisörer överväger alltjämt antipatierna (-1,0).
Källa: Nationella SOM-undersökningen 2006-2020. Genomsnittliga placeringar av partierna längs en elvagradig ogillar-gillarskala från -5 (ogillar starkt) till +5 (gillar starkt).
Sverigedemokraterna behåller sin position som det i särklass mest ogillade partiet bland svenska väljare. Men det frostiga förhållandet till SD tinar långsamt. Medan övriga partiers sympatisörer har behållit sina starka antipatier för Sverigedemokraterna ser vi en mycket tydlig trend bland M- och KD-sympatisörer. Kanske inleddes rörelsen under slutet av Reinfeldt II, kanske kan vi tala om ett definitivt trendbrott i samband med valet 2014. För varje år sedan dess har SD-antipatierna förvagats.
Det är tydligt att det långsamt har vuxit fram en grupp av partier (M-KD-SD) vars sympatisörer närmar sig varandra försiktigt. Det handlar inte direkt om något passionerat kärleksförhållande. Fortfarande är var fjärde M-sympatisör (23 procent) som placerar Sverigedemokraterna på maxvärdet -5 (ogillar starkt). Motsvarande andel bland KD-sympatisörer hösten 2020 är 8 procent. Kontrasten är stor när vi ser till L-sympatisörer (69 procent ogillar starkt) och C-sympatisörer (69 procent ogillar starkt).
Att Liberalernas sympatisörer fortfarande ogillar SD förvånar ingen. Partierna står ideologiskt mycket långt ifrån varandra. Liberalernas preferenser i regeringsfrågan är ju heller inte någon väl förborgad hemlighet. Partiets förstapreferens i regeringsfrågan har alltid varit solklar. Om det är möjligt vill partiet bilda en regering tillsammans med de tre andra borgerliga partier. Väljare som önskar sig en så liberal inriktning som möjligt på en borgerlig regering 2022-2026 kan rösta på Liberalerna: ju större partiet blir desto större blir partiets inflytande över den förda regeringspolitiken.
Opinionsläget är volatilt och det är mer än femhundra dagar kvar till valet
Problemet är ju att i en demokrati får ingen sällan precis som de vill. Den parlamentariska realiteten innebär att det är svårt för alla att få sina högsta önskningar uppfyllda. Partiers uppgift är fortfarande att söka förvalta förtroende och representera sina väljare i syfte att nå så stort inflytande över den förda regeringspolitiken som möjligt. Med femhundra dagar kvar till valet 2022 kan mycket hända. Situationen är mycket volatil: opinionsförändringar på bara några tiondelar hit och dit förändrar dramatiskt vilka riksdagsmajoriteter som är möjliga att bilda.
Den rimliga hållningen från alla partier är ett öppet förhandlingsmandat: Väljare som önskar sig en så liberal inriktning som möjligt på den förda regeringspolitiken 2022-2026 kan rösta på Liberalerna: ju större partiet blir desto större blir partiets inflytande över den förda regeringspolitiken. Denna mekanism måste rimligen kunna gå att kommunicera till svenska väljare: ju fler röster ett parti får desto mer väljarmakt har delegerats till partiet.
Kategoriska utfästelser i regeringsfrågan bör undvikas
Vilka andra partier som ingår i de majoriteter som kan bildas efter valet kan vara helt avgörande för ett partis möjlighet till inflytande. Det går inte att veta hur ett val slutar, särskilt inte om det är 500 dagar bort. Givet det parlamentariska läget framstår det som orimligt ur förhandlingssynpunkt att i förväg låsa sig för mer eller mindre osannolika utfall. Är det verkligen ett rimligt sätt att förvalta sina egna väljares förtroende? I Liberalernas fall — med sin strategiskt fördelaktiga mittenposition mellan rödgröna och konservativa partier — förslösar man en potentiell vågmästarroll genom idén att man måste välja sida.
Som Jan Teorell, Hanna Bäck, Johan Hellström och Johannes Lindvall uttrycker det i boken ”134 dagar” (s.258) när de lämnar rekommendationer om hur en liknande utdragen regeringsbildning som efter valet 2018 ska kunna undvikas i framtiden:
Partierna behöver ledsaga sina medlemmar, anhängare och sympatisörer in i en ny parlamentarisk tid. Förvalskoalitioner funkade i ett starkt endimensionellt partisystem där två ungefär jämnstora block stod mot varandra. Blockpolitiken tjänade oss väl. Men det var och är ett parlamentariskt specialfall. I ett starkt fragmenterat flerdimensionellt partisystem framträder parlamentarismens inneboende dynamik tydligare. Sverige har blivit som många andra parlamentariska demokratier i grannskapet.
Liberalernas självvalda vägval är en illustration av att partierna fortfarande inte dragit lärdom av regeringsbildningen 2018. De lever i det förgångna. Att under existentiell ångest tvinga sig själv att välja sida framstår därför som en defensiv kortsiktig överlevnadsstrategi som på en och samma gång bidrar till att förstärka andra partiers inflytande, i första hand Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna.
Du som är sugen på fler analyser av det här slaget kan ta del av den presentation som jag presenterade för Liberalerna den 12 februari 2021 här.
Donald Trumps presidentskap satte som inget annat fokus på hur politiker pratar. Trump bröt konsekvent mot etablerade normer om hur man talar i en demokrati, om meningsmotståndare, andra länder, med mera. Tidigare presidenten George W. Bush ska till exempel ha sagt ”that was some weird shit” efter Trumps installationstal.
Antagligen var det en viktig förklaring till att han blev vald – slogans som ”lock her up” visade att han inte tillhörde etablissemanget. Men många har också funderat över vilka konsekvenser den typen av retorik kan tänkas få för demokratins funktion på sikt. Ju grövre man talar om sina motståndare, desto lättare är det att ta till odemokratiska åtgärder mot dem.
I ett nytt working paper försöker Seraphine Maerz och Carsten Schneider att med hjälp av dataanalys kartlägga tonen i en mängd politiska ledares tal. De utgår ifrån en lista på ord som de menar kännetecknar liberalism och illiberalism, och ser hur ofta de förekommer i talen. Exempel på liberala ord (enligt forskarna) är ”frihet”, ”tolerans”, ”diskriminering”, ”förtryck” – de senare eftersom de oftast används för att beskriva någon annan. Exempel på illiberala ord är ”anarki”, ”kaos”, ”patriot” och ”stolthet”.
Grafen nedan är hämtad från uppsatsen, och visar graden av liberalism i talen, mätt enligt deras metod. Stefan Löfven toppar listan, följt av Kanadas Justin Trudeau, Norges Erna Solberg och Irlands Leo Varadkar. I botten har vi Nordkoreas Kim Jong Un, Tajikistans Emomali Rahmon och Rysslands Vladimir Putin. Donald Trump hamnar även han på den negativa delen. Färgerna på prickarna visar hur landet kategoriseras – som en demokrati (grön), som en demokrati med problem (lila) eller diktatur (röd).
Maerz och Schneider visar sedan i resten av uppsatsen att tonen i talen hänger ihop med andra indikatorer på respekt för demokrati.
Slutsatserna hänger naturligtvis på hur ordlistan med de liberala och illiberala orden konstruerats – hela listan finns beskriven i en annan uppsats, som kan läsas här. Men det är ändå ett intressant försök att kvantifiera ett viktigt men svårfångat fenomen.
I Ruben Östlunds film Turisthotas en familj på skidsemester plötsligt av en lavin. Pappan överger familjen och försöker rädda sig själv, men lavinen visar sig vara ofarlig. När han sedan lommar tillbaka till familjen har något förändrats för alltid.
Efter Corona – när det nu blir – kommer vi kanske på samma sätt se på saker i ett nytt ljus. I många demokratiska länder har staten under krisen visat ett nytt ansikte. När viruset bara spreds i Kina i början av året var det många, jag bland annat, som tänkte att åtgärderna som vidtogs där aldrig skulle gå att genomföra i Europa. Men vi fick fel.
De flesta europeiska länder tog till tvångsmedel som bara för något år sedan skulle verkat helt otänkbara. I Frankrike och Italien fick man under långa perioder inte gå utanför dörren förutom för helt nödvändiga ärenden, och då var man tvungen att ha intyg med sig, med böter för dem som inte skötte sig.
I början – vem orkar längre? – ordnades det balkongkonserter och liknande, vilket en stund gav intrycket av att det hela var ett stort pyjamasparty. Faktum är att det var rå maktutövning: Befolkningar inlåsta, ekonomier nedstängda, kulturen inställd.
Även demokratiska stater kan uppenbarligen, om viljan verkligen finns, agera snabbt och hårt. Ur klimatsynpunkt är det hoppingivande. Vårt politiska system dömer oss inte automatiskt till inaktivitet med efterföljande apokalyps. Men ur demokratisk synpunkt är det oerhört skrämmande. Moderna stater är de mäktigaste organisationerna i mänsklighetens historia. Att se dem utöva den makten mot sin egen befolkning, om än med gott uppsåt, stämmer till eftertanke.
I Sverige, som valde en annan väg, handlar kritiken istället om att staten gjort för lite. Att staten inte tvingade lika mycket som i andra länder gör också att relationerna mellan medborgarna blev viktigare. I statsvetenskapen talas det om det kollektiva handlandets problem, svårigheten att få folk att dra åt samma håll när det ligger i varje enskild persons intresse att inte bidra. Som att upprätthålla distans mellan människor. Om alla andra höll sig hemma skulle smittspridningen avstanna, och jag kan fira jul med hela släkten. Men om alla tänker så kommer ingen hålla avstånd, och alla förlorar.
I länderna som låste ned tog man ifrån medborgarna det ansvaret. Den viktiga relationen blir vertikal, mellan medborgaren och den tvingande staten. I Sverige vädjade man istället till folks ansvarskänsla och solidaritet. Det gör att den viktiga relationen blir horisontell, mellan medborgarna. Därav de många och flitigt delade Facebookinläggen där folk skäller på dem som inte tar ansvar, utan fortsätter shoppa och gå på restauranger. Vad gör det med den mellanmänskliga tilliten?
Istället för en ny syn på staten kanske vi i Sverige får en ny bild av varandra. Långt fler har dött av viruset här än i de andra nordiska länderna. Om det nu var upp till oss, betyder det att vi som folk har misslyckats? Eller att vi inte borde ålagts det ansvaret från första början?
När snödammet lagt sig står det klart att lavinen i Turist svept bort föreställningarna om vad familjen är, och de går inte att få tillbaka. Här fortsätter pandemin. Men hur vi, både medborgare och stater, agerar nu under krisen kommer göra avtryck i det kollektiva psyket långt efter att den sista vaccindosen delats ut.
Igår släppte SOM-institutet sin forskarantologi, Regntunga skyar. Ett av bidragen i boken utgörs av mitt kapitel om Sverigedemokraternas utveckling i väljaropinionen de senaste 10 åren och vad det har haft för påverkan på Moderaternas och Socialdemokraternas väljarunderlag. I det här inlägget kommer jag kort redogöra för några av resultaten och ge ett särskilt fokus på relationen mellan Sverigedemokraternas och Moderaternas väljarbaser. Titta gärna i kapitlet
Midsommartid betyder släpp av olika slags publikationer från den pågående forskningsverksamheten. Idag släpper Valforskningsprogrammet en ny rapport med resultat från alla mätningar av väljarnas uppfattningar av partiernas vänster-högerpositioner. Den innehåller en hel del matnyttiga nyheter om hur väljarna uppfattar att det politiska landskapet förändrats i samband med och efter 2018 års val.
I ett nysläppt kapitel i den kommande SOM-antologin ”Regntunga skyar” analyserar Sara Persson, Simon Matti, Sverker Jagers och undertecknad hur ett stort antal indikatorer för svensk miljöopinion har förändrats i närtid, närmare bestämt mellan 2018 och 2019. Mellan de två höstmätningarna från SOM-institutet fick den globala klimatrörelsen ordentlig fart, inspirerad av Greta Thunbergs skolstrejker. Men gjorde den massiva globala mediala uppmärksamheten för Thunberg några avtryck på svenska folkets miljöattityder, klimatoro och gröna beteende?
SCBs PSU-mätning i början av juni fungerar alltid som ett slags bokslut för opinionsvåren. Även om det finns en del mätningar kvar att redovisa under juni blir det normalt stiltje i väljaropinionen under sommaren.
Coronapandemin har möblerat om rejält i svenska folkets samhällsattityder i allmänhet och partisympatier i synnerhet. När vi lägger till SCB/PSU-mätningen från i morse i Valforskningsprogrammets sammanvägning av opinionsmätningar (Mätningarnas Mätning) ser vi en dramatisk scenförändring framför allt i stödet för Socialdemokraterna, Moderaterna och Sverigedemokraterna. Vid ett tänkt riksdagsval idag skulle S erhålla 31,3 procent av rösterna, vilket ligger klart över valresultatet från 2018. Miljöpartiet och Liberalerna skulle inte nå riksdagsrepresentation om det vore val idag.
Väljaropinionens utveckling på lång sikt
Aktuellt opinionsläge
Mandatberäkning byggd på opinionsläget just nu
Valforskningsprogrammets sammanvägning av opinionsmätningar 8 juni 2020
Det exceptionella läget i väljaropinionen kan illustreras effektivt genom en jämförelse hur det har gått för sittande regeringars opinionsstöd under den tid vi har haft opinionsmätningar i Sverige. Med hjälp av Sifos mätserie av månatliga mätningar kan vi beräkna ett historiskt genomsnitt för hur regeringsstöd har utvecklats under mandatperioderna från 1967 och fram till idag.
Mot bakgrund av historisk statistik är tempot i uppgången i väljarstöd för den sittande regeringen helt unik. Fram till februari följde Löfven II rätt väl förväntningarna med ett långsamt försvagat stöd jämfört med valresultatet. Samlade stödet för S och Mp var före Corona till och med något lägre än det historiskt förväntade. Uppgången under Coronakrisens inledande månader berör enbart det stora regeringsbärande partiet. Fler väljare har svarat att de skulle rösta på Socialdemokraterna om det vore riksdagsval idag. SCBs panelstudie visar att det till stor del handlar om en mobiliseringseffekt: S har i krisens spår vunnit nya väljare från gruppen som i November 2019 inte visste vilket parti de skulle rösta på i ett tänkt riksdagsval (+2,6 procentenheter), samtidigt som man vunnit väljare från SD (+1,8 pe), M (+1,0) och V (+0,9). Direktflöden mellan M och S är ovanliga väljarströmmar som annars är intimt förknippade med regeringsskiften.
SCB/PSU maj 2020. Statistiskt signifikanta nettoflöden mellan partierna november-maj.
Opinionsläget kan förstås ändras igen, även om Coronapandemins effekter på den politiska dagordningen sannolikt blir både dramatiska och långvariga. I ett läge där framtiden ter sig mycket osäker kan det vara god idé att ägna sig åt hjärngymnastik för många olika parlamentariska scenarier. Det parlamentariska läge som skulle bli resultatet av det nuvarande opinionsläget är intressant och väcker en del tankar om hur våra riksdagspartier bör agera i förhållande till varandra i utskott, utspel, debatter och samarbeten. Mitt huvudbudskap är att partierna inte kan så noga veta vilka andra partier man kommer att behöva bygga majoriteter tillsammans med i en inte allt för avlägsen framtid. Partierna behöver omsorgsfullt bygga upp ett samarbetskapital och en grundtillit för att kunna agera i sina väljares intressen i framtida förhandlingar och samarbeten. För de partier som vill påverka den förda regeringspolitiken under 2020-talet är det inte läge att bränna broar. Fiender idag blir vapenbröder i morgon. Tillit till varandras partiorganisationer, förutsebarhet när det gäller att hedra ingångna avtal och överenskommelser och personkemi mellan enskilda partiföreträdare blir viktigt.
Vi bygger vår analys på mycket framgångsrika statsvetenskapliga teorier om koalitionsbildning och partisamarbeten. I en sexpartiriksdag där varken Liberalerna eller Miljöpartiet når riksdagsrepresentation är möjligheterna till långsiktigt livskraftiga riksdagsmajoriteter starkt begränsade om man tar hänsyn till ideologiska avstånd mellan partierna. Det bör man. Ideologisk närhet är den enskilt viktigaste faktorn för att kunna förutse vilka partier som engagerar sig i mer långvariga politiska samarbeten.
För närvarande omöjliggör långa ideologiska avstånd längs vänster-högerdimensionen och/eller den kulturella värderingsdimensionen (GAL-TAN) en del partisamarbeten som rent matematiskt vore teoretiskt möjliga. Hur mäter vi ideologiska avstånd? Vi har här tagit hjälp av partipositioner hämtade från senast tillgängliga CHES-data från 2019. Vi har sedan uteslutit sådana partikonstellationer vars flankpartier står längre ifrån varandra än 45% av de ideologiska skalornas bredd. Man kan ifrågasätta brytpunkten, men det rensar åtminstone bort kombinationer som förefaller politiskt orimliga.
Svaret på frågan om möjliga regeringsunderlag visas i graferna nedan. Med dagens opinionsläge finns det bara fem partikonstellationer som är möjliga majoriteter givet ideologiska restriktioner. Tre av dem är onödigt stora (over sized) eftersom de innehåller fler partier än vad som behövs rent matematiskt för att nå majoritet. Blott två av kombinationerna (V S C och S M) uppfyller kriterierna för en minimalt vinnande koalition (minimum winning coalition).
De två stora regeringsbärande partierna har givetvis nyckelroller i en framtida sexpartiriksdag. Intressant nog inbegriper fem av fem möjliga majoriteter Socialdemokraterna, som därför får betraktas som den stora vinnaren i det aktuella opinionsläget. Fyra av fem möjliga majoriteter inbegriper Moderaterna. Tre av kombinationerna behöver Centerpartiet för att nå över 175 mandat.
I vår analys är Centerpartiets avstånd till Sverigedemokraterna så stort att alla kombinationer med C och SD utgår. Det innebär i praktiken att det är kört för ett konservativt block. Centerpartiets politiska val handlar om huruvida man vill utgöra ett regeringsunderlag tillsammans med Vänsterpartiet och Socialdemokraterna och i så fall återuppleva tiden som stödparti åt en S-regering under 1990-talskrisens sanering av statsfinanserna? Ideologiskt står Centerpartiet närmare V än SD men denna tanke är ändå svårsmält.
Storkoalition mellan de två regeringsbärande partierna S och M är förstås alltid möjlig. Det skulle bli en stabil majoritet med 194 mandat. Partierna står tillräckligt nära varandra i det ideologiska rummet. Men konsekvenserna för svenskt politiskt liv kan bli mycket negativa. Många menar att storkoalition av princip bör undvikas in i det längsta eftersom det skulle vara skadligt för svensk demokrati.
Gambias flagga är röd, blå och grön. Precis som en riksdagsmajoritet bestående av S, M och C.
Coronakrisen förändrar förutsättningarna i grunden för svensk politik under 2020-talet. Som det ser ut nu väntar en lång och djup kris för ekonomin, välfärden och sysselsättningen. Krispolitik är inte särskilt roligt att genomföra i regeringsställning. Situationen ökar givetvis efterfrågan på långsiktigt ansvarstagande och breda politiska överenskommelser som kan ligga som stabil grund för återhämtning. Det är just i sådana lägen som det inte är orimligt att tänka sig att onödigt stora (over sized) regeringskoalitioner blir verklighet. En bred balanserad Gambiakoalition bestående av S C M, som har ideologisk förankring till vänster, i mitten och till höger, skulle kunna vara den överstora krismajoritet (223 mandat) som blir resultatet av kombinationen oklart parlamentariskt läge och djup ekonomisk kris. Gissa vilket parti som rimligen behöver ha statsministerposten i en sådan regering?
Häromdagen släppte Chapel Hill Expert Survey sitt nya dataset för 2019 med expertbedömningar av totalt 277 partiers ideologiska positioner längs ett stort antal åsiktsdimensioner (Bakker et al, 2020). Med hjälp av datamaterialet kunde vi undersöka hur experternas bedömningar av svenska partiers positioner förändrats sedan CHES påbörjade sina systematiska mätningar 1999. Vårt fokus låg på de två mest centrala dimensionerna om man vill förstå och förklara vad som hänt i svensk politik: den så hemtama vänster-högerdimensionen och den nya framväxande kulturella värderingsdimensionen, som ibland går under namnet GAL-TAN-dimensionen (Green Alternative Libertarian vs Traditionalist Authoritarian Nationalist).
Sällan har väl matematiska och statistiska modeller diskuterats så flitigt som just nu. För en som håller på med dem till vardags är det om inte roligt så i alla fall intressant.
En modell är en förenkling av verkligheten. Man gör några antaganden om hur saker hänger ihop, och får då en formel som kan användas för att gissa hur saker och ting kommer att utveckla sig i framtiden, givet vissa indata.
Just för att de är förenklingar hör man ibland folk säga att de är meningslösa, och att vi måste ”titta på verkligheten”. Jag håller inte med. Alla använder sig av modeller hela tiden, utan att tänka på det.
Modeller ger regelbundenhet. Utan regelbundenhet blir historien bara en samling slumpmässiga händelser, och framtiden helt osäker. Hur kan vi till exempel veta att solen kommer gå upp imorgon? Hittills har den alltid gjort det, men utan modeller finns det inget som säger att det kommer att fortsätta vara så. Men om vi antar att jorden vrider sig med en konstant hastighet runt sin egen axel har vi både en bra förklaring till tidigare soluppgångar, och goda grunder att anta att det kommer fortsätta på samma sätt.
Därför välkomnade jag att Folkhälsomyndigheten igår publicerade en rapport med en matematisk modell för smittspridningen i Stockholm. De har säkerligen ändå tänkt i liknande banor när de gjort uppskattningar om spridning, toppar, flockimmunitet med mera. Nu blev det för första gången tydligt exakt hur man tänker. Det ger oss möjlighet både att förstå vad som händer nu, och ett bättre underlag för framtida ansvarsutkrävande.
Det myndigheten gjort är att sätta upp ett antal ekvationer som utifrån vissa grundantaganden räknar ut ett förväntat antal nya rapporterade fall per dag. Genom att skruva på de olika ”rattarna” – alltså antagandena om smittsamhet, andelen oupptäckta fall med mera – får man kurvor som ser olika ut. Om man hittar en som ger ett mönster som passar väl med observerad data kan det visa att rattarna är rätt inställda, och vi kan då göra gissningar om framtiden.
Problemet som jag ser det är att man verkade jämföra äpplen och päron. Både i rapporten (sidan 7 i den här gamla versionen) och datakoden verkade det som att värdena som jämfördes med det faktiska antalet rapporterade fall motsvarade något annat i modellen, nämligen antalet personer som varje dag smittats av bekräftat sjuka b_t * I_r * S / N. Som jag förstår det beskrivs antalet rapporterade fall per dag istället av uttrycket (1-p_0) * rho * E. Modellens kalibrering borde därför bli felaktig.
UPPDATERING 2020-04-23 14:19: Modellen har nu uppdateras så att rätt uttryck används.
Jag laddade ned koden och prövade att ändra inställningarna – resultaten blev inte radikalt annorlunda. Men när jag tittade på det närmare blev det också uppenbart hur många olika rörliga delar det finns, och man kan komma fram till liknande resultat på flera olika sätt.
Det finns bara ett sätt att slå en tärning så att resultatet blir sex. Men det finns fem sätt att slå två tärningar så att deras summa blir sex: 1+5, 2+4, 3+3, 4+2 och 5+1. Slår man tre tärningar kan det bli sex på 10 olika sätt (1+1+4, 1+2+3, osv).
I Folkhälsomyndighetens modell är det många tärningar: inkubationstidens längd, hur länge man är smittsam, andelen oupptäckta fall, smittsamheten hos dem som är oupptäckta, samt smittsamhetens förändring över tid.
Många olika konfigurationer ger resultat som passar någorlunda väl med observerade data, och med tanke på att det råder osäkerhet kring den med går det inte att enkelt avgöra vilken konfiguration som är bäst, vilket får konsekvenser till exempel för hur många oupptäckta fall det går på varje bekräftat fall.
Man ska alltså varken avfärda eller lita blint på modeller. I samhällsvetenskapen där vi har att göra med både osäkra data och bångstyriga studieobjekt finner jag det oftast bäst att utgå från enkla modeller. Det minskar risken för räknefel och gör det dessutom uppenbart att de bara är grova förenklingar av verkligheten, inte fysikaliska lagar.
De uppdaterade modeller som Folkhälsomyndigheten ska presentera idag bör alltså tas med en nypa salt, de också. Men jag är ändå glad för transparensen. Utan modeller finns det ingen grund för att göra några förutsägelser om framtiden, annat än magkänslan. Ska det gissas, bör vi få veta på vilka grunder.
