Vilka problem löser omlokalisering av statliga myndigheter?

Detta är en längre version av en krönika som publicerats i Södermanlands Nyheter.

***

Sverige dras med två politiska problem som (nog) är intimt sammanlänkande. För det första urbaniseras landet raskt. Över den gångna 40-årsperioden har nästan hälften av landets kommuner upplevt befolkningsminskning, samtidigt som rikets befolkning som helhet ökat med nästan två miljoner. Med sviktande befolkningsunderlag, får flera av småkommunerna svårt att klara sina välfärdsåtaganden. För det andra ser vi tecken på att landet litet grand slits isär, illustrerat av att vi i dag har en ganska tydlig stad-land-skiljelinje i svensk politik (som politologkollegan Henrik Oscarsson visade helt nyligen i en presentation på konferensen 250 möjligheter): Läs mer

När och varför blev Sverige ett jämlikt land? Del II

Det här är ett gästinlägg av Erik Bengtsson, forskare vid
Ekonomisk-historiska institutionen vid Lunds universitet.

***

I ett tidigare blogginlägg har jag presenterat nya beräkningar av privata förmögenheter i Sverige år 1750, 1800, 1850 och 1900 och deras fördelning. Utifrån dessa, och tidigare studier av inkomstfördelningen sedan 1903, argumenterade jag att det inte finns någon kontinuitet av jämlikhet i svensk historia, och att den ekonomiska jämlikhet som utmärkte Sverige under 1900-talets andra hälft, måste förklaras med skeenden under decennierna runt 1900, snarare än som en fortsättning på en sedan tidigare existerande jämlikhet.

I detta blogginlägg skisserar jag den förklaring som jag själv tror fungerar bäst för att förklara den drastiska minskningen av ojämlikhet ca 1920-1980, och varför denna gick längre i Sverige än i andra industriländer. Jag utvecklar den förklaringen i ett pågående arbete som är tillgängligt här. (Kommentarer och kritik mycket välkomna!)

Paradoxalt nog så är det politiska systemets exkluderande karaktär en nyckelfaktor i denna förklaring. Närmare bestämt, samspelet mellan å ena sidan ett exkluderande politiskt system och å andra sidan särskilt starka folkrörelser, grundat ca 1865-1920.

Läs mer

När och varför blev Sverige ett jämlikt land?

Det här är ett gästinlägg av Erik Bengtsson, forskare vid Ekonomisk-historiska institutionen vid Lunds universitet.

***

På 1900-talet utmärkte Sverige sig som världens antagligen mest jämlika ekonomi. Marquis Childs hyllade på 1930-talet Per Albins Sverige som en ”tredje väg” mellan USA-kapitalism och Sovjet-socialism, och han har inte varit ensam: Paul Krugman har pekat på Sverige 1980 var världens bästa samhälle, och likt en rad andra betraktare beundrat graden av social och ekonomisk jämlikhet förenat med välstånd i mitten av 1900-talet. Jämlikheten är också en beståndsdel av den svenska självbilden, där idéer om en fri allmoge och en nation byggd av strävsamma odalbönder gått som en ständig underström i det nationella medvetandet under den moderna epoken. Åsa Linderborgs (2000) kartläggning av Socialdemokraternas tidiga historieskrivning, där SAP framställdes som en arvtagare till Engelbrekt och det svenska folkets eviga frihetssträvan ger fascinerande exempel. Också professionella historiker i vår egen tid har reproducerat denna bild, när de i sina kulturalistiska argument mot tidigare materialistiska förklaringar till den svenska välfärdsstatens uppgång (Korpi 1982), hävdar att denna blott var en förutsättning på det gamla bondesamhällets gemenskaper och värderingar (Sørensen och Stråth 1997). Henrik Berggren och Lars Trägårdh (2006, s. 44) sammanfattar denna tankegång när de med en metafysisk ansats som kunde göra en 1800-talshegelian avundsjuk, hävdar att jämlikheten är svenskarnas ”öde”. Den engelska historikern Mary Hilson (2009), som är inriktad på Skandinavisk historia, konstaterar att idén om att vi sedan ett dimomhöljt förflutet varit ett unikt fritt och jämlikt land, är vår nationalmyt.

Läs mer

”Att gräva i plånboken” — Nya rön om ekonomisk röstning

Mycket forskning har ägnats åt ekonomisk röstning. Inom denna typ av forskning har man gjort en åtskillnad mellan så kallad sociotropisk röstning (det vill säga hur samhällsekonomin påverkar röstning) och vad man kallar för egotropisk röstning eller plånboksröstning (det vill säga hur privatekonomiska förändringar påverkar röstning). Inom forskningen finns det mer eller mindre konsensus kring följande tre uppfattningar: För det första att sociotropisk röstning har stor påverkan och är en viktig faktor, medan plånboksröstning har mindre betydelse. För det andra, hävdar vissa att människors bedömning av privatekonomin är starkt påverkad av politisk ideologi. Det vill säga att människor syn på ekonomin påverkas positivt av om det parti som de stöder sitter vid makten medan deras syn på ekonomin färgas mer negativt när det parti de stöder är i opposition. En tredje uppfattning är att väljare är kortsiktiga och endast bryr sig om samhällsekonomin. Det är den ekonomiska utvecklingen i samhället under valåret som spelar roll och väljarna förmår inte att ta i beaktande utvecklingen under hela mandatperioden.

Läs mer

Löfven-regeringens opinionsstöd jämfört med tidigare svenska regeringar

Vi har snart upplevt 80 procent av innevarande mandatperiod och vi börjar närma oss slutspurten. Från tidigare analyser här på bloggen vet vi att det i allmänhet kostar opinionsstöd för de partier som tar ansvar och regerar, och att denna kostnad dessutom tenderar att bli större över tid. Regera är ett alltmer otacksamt uppdrag när väljare hellre bestraffar än belönar.

Vi vet att Stefan Löfvens rödgröna regering är den fjärde svagaste i demokratisk tid. Men hur går det för regeringens samlade opinionsstöd jämfört med andra tidigare regeringar? Med hjälp av Sifo-data från 1967 och genom att standardisera mandatperiodernas längd mellan 0 (första dagen på mandatperioden) och 100 (sista dagen på mandatperioden) kan vi undersöka saken.

I grafen nedan illustrerar den svarta linjen opinionsutvecklingen för de 15 regeringar vi haft under perioden 1967-2014. På y-axeln motsvarar 1.0 valresultatet för respektive regering vid mandatperiodens början; ett värde på 0.8 talar således om att sittande regering har ett opinionsstöd motsvarande 80 procent av sitt eget valresultatet i senaste valet. Resultaten visar ett slags hängmattemönster där regeringar inledningsvis tappar opinionsstöd ned till omkring 88 procent av sitt valresultat drygt halvvägs in i en mandatperiod för att sedan vinna tillbaka något av stödet. Precis i slutet av mandatperioderna, i samband med valrörelserna, tenderar sittande regeringar tappa något igen (denna negativa spurt gäller främst för svenska regeringar efter 1991). Väntevärdet för en sittande svensk regering är att den vid mandatperiodens slut åtnjuter ett opinionsstöd motsvarande omkring 90 procent av valresultatet från förra valet.

Den röda linjen visar hur opinionsstödet för regeringen Löfven utvecklats hittills under mandatperioden. Den visar hur Löfvens regering började mycket starkt med opinionsstöd starkare än valresultatet. Detta stöd minskade snabbt ned mot 80 procent under den första tredjedelen av mandatperioden. Sedan mitten av mandatperioden fram till nu — det senaste dryga året — har det skett en upphämtning. Man bör inte sia om framtiden ens på basis av ett sådant här datamaterial. Men ännu så länge följer opinionsutvecklingen för Löfvens regering ungefär samma mönster som tidigare i historien, om än på en betydligt lägre nivå än samtliga regeringar som ingår i analysen.

Läs mer om liknande analyser jag gjort här, med ytterligare information om tillvägagångssätt. Svenska regeringars öde på folkopinionens hav är en rätt brokig historia som inte så enkelt låter sig generaliseras.

“Det kommer att gå som på 1930-talet!”

Jämförelser med mellankrigstiden börjar bli närmast kliché i den offentliga debatten. Många är det som ser likheter mellan demokratins sammanbrott i Tyskland och Italien efter första världskriget, och attacken på de demokratiska institutionerna i Polen, Ungern och Turkiet, eller populistiska politikers framgångar i till exempel Frankrike.

Vad var det egentligen som hände under mellankrigstiden? Demokratin bröt ihop i många länder, med särskilt ödesdigra konsekvenser i Tyskland. Men det fanns ett mönster i vilka länder som klarade sig. I en ny forskningsartikel skriver statsvetarna Agnes Cornell, Jørgen Møller och Svend-Erik Skaaning att demokratin överlevde i de europeiska länder där demokratin hade hunnit slå rot före första världskriget. Där demokratin istället var ny föll den, vilket illustreras slående av den här tabellen, saxad ur artikeln:

Screen Shot 2017-07-30 at 12.24.55

Faktum är att Sverige är något av ett undantag, då demokratin klarade sig trots att vi bara haft val med manlig allmän rösträtt sedan 1911.

Forskarna menar att starka civilsamhällen bidrog till att upprätthålla demokratin, tillsammans med väletablerade institutioner. Jämförelser mellan idag och mellankrigstiden är överdrivet pessimistiska menar de; den viktigaste lärdomen från tiden är att etablerade demokratier är stabila, trots stora påfrestningar.

Därmed inte sagt att det inte är någon fara nu. Polens senaste angrepp på domstolarna stoppades bara i sista stund av presidenten. I USA underminerar Trump hel tiden tidigare okontroversiella normer om hur en president ska agera. Oppositionen och myndigheter gör motstånd, men det hade troligen kunnat gå mycket längre om inte Trump och hans administration inte agerat så taffligt och oplanerat i alla lägen.

Men om vi ska lära av historien så verkar det i alla fall som om ryktet om demokratins nära förestående död än så länge är något överdrivet.

Hela artikeln “The real lessons of the interwar years” går att läsa gratis här. 

Vem tar vem? Ömsesidiga sympatier hos partiernas sympatisörer

Vem tar vem? Det parlamentariskt osäkra läget inbjuder till allsköns analyser och spekulation i regeringsfrågan inför valet 2018 (se t ex Leif Lewins artikel på DN debatt den 13 juli). Eftersom laguppställningarna på elitnivå är låsta är det svårt att se hur en majoritetsregering eller en stabil minoritetsregering skall kunna formas. Blockpolitiken — vårt tvåpartisystem i flerpartisystemet — som tidigare skänkt förutsebarhet och tydlighet till vårt politiska system är utmanat.

Koalitionssignaler från de politiska partierna kommer att bli osedvanligt viktiga inför valet 2018. I likhet med valet 1994 gissar jag att partierna kommer att avkrävas på sina första-, andra- och tredjepreferenser i regeringsfrågan. Givet den parlamentariska situationen kan det vara ansvarsfullt att bland sina egna anhängare bygga upp en beredskap för flera olika utfall av regeringsförhandlingar efter valet.

Väljarnas dom den 9 september 2018 blir förstås avgörande för om Sverige kommer att kunna stabilt regeras 2018-2022. Frågan om vem tar vem är dock inte enbart en fråga om torr matematik eller ren spelteori. Partier i flerpartisystem har nämligen en stark tendens att samarbeta eller bilda koalitioner tillsammans med partier som står dem ideologiskt nära. Bedömningar av hur goda möjligheterna är att nå inflytande och resultat är väsentliga; partier vill saker! Trots denna grundläggande insikt från det statsvetenskapliga studiet av koalitionsbildning och partisamarbeten är det fortfarande få analyser av regeringsfrågan som tar hänsyn till ideologiska avstånd mellan partier.

Eftersom vi väljer partier och inte regeringar i Sverige är det därför rimligt att försöka få kläm på väljarnas syn på regeringsfrågan. Hur tolkar väljarna partiernas koalitionssignaler? Hur bedömer väljarna sannolikheten för att olika samarbeten ska komma till stånd? Hur bedömer väljarna trovärdighet/stabilitet/duglighet i de olika regeringsalternativ som annonserats före valet? Hur ser väljarnas egna favoritregeringar ut? Och vem är väljarnas favorit att bilda regering? Tipset till beställare av opinionsmätningar är att försöka få till stånd mätningar av annat än partiers styrkeförhållanden.

Ett sätt att undersöka hur förutsättningarna ser ut för olika scenarior i regeringsfrågan är att analysera den djupare liggande preferensstrukturen i väljarkåren, det vill säga hur starka sympatier och antipatier olika väljargrupper har för olika partier. Sedan 1960-talet används i internationella valundersökningar ett slags ”känslotermometer” för att mäta hur starkt väljarna sympatiserar med olika partier. Den svenska varianten som använts sedan 1979 i Valundersökningar och sedan 1986 i SOM-undersökningarna kallas för ogillar-gillarskalan. Skalan går mellan -5 (ogillar starkt) till +5 (gillar starkt).

ogillar.PNG

Ogillar-gillarskalan är utomordentligt användbart redskap för en hel rad analyser, inte minst eftersom evalueringarna står i stark relation till ideologiska avstånd — grunden för spatial valteori och Anthony Downs flitigt citerade An Economic Theory of Democracy (1957). Ett enkelt medeltal visar om ett parti är gillat eller ogillat i olika grupper av partisympatisörer. Figuren nedan visar för vart och ett av nio partiers sympatisörer det genomsnittliga gillandet för alla nio partier. Åttioen medeltal i en enda figur! Resultaten är hämtade från 2016 års SOM-undersökning. Detaljer kring dessa analyser finns att läsa i det nyskrivna SOM-kapitlet Det svenska partisystemet i förändring (Oscarsson 2016).

Bild6.PNG

Figuren är hämtad från SOM-institutets årliga seminarium som hölls den 24 april, och där gjordes en särskild analys av Sverigedemokraternas plats i ett föränderligt svenskt partisystem (du kan se en inspelning av seminariet här). Sverigedemokraterna är därför utmärkta med orangea punkter i figuren. Resultaten illustrerar tydligt att SD gör skäl för namnet pariaparti. SD är ett starkt ogillat parti bland alla grupper av partisympatisörer utom, förstås, de egna sympatisörerna. Endast bland Moderaternas sympatisörer finns partier som är avgjort ännu mer ogillade (FI och V) än Sverigedemokraterna.

Med hjälp av medeltalen i figuren ovan är det möjligt att gå vidare och konstruera fler mått på avstånd mellan partiers sympatisörer. Mått för partisympatisörers ömsesidiga gillande av varandras partier (ÖS) är ett sådant värdefullt avståndsmått. ÖS-mått har tidigare används i Oscarsson (1998) och Oleskog & Oscarsson (2014). De beräknas genom att multiplicera partisympatisörers sympatier för varandras partier med varandra (se förklarande texten i figuren).

ösmått

Resultaten visar att det är partisympatisörerna till Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ som hyser starkast ömsesidiga sympatier för varandras partier (ÖS=41,4). Avståndet V-FI är följdaktligen det kortaste av alla uppmätta avstånd mellan partiparen 2016. Omvänt är det längsta avståndet och de i minst utsträckning besvarade känslorna mellan V- och SD-sympatisörerna (ÖS=0,8).

Partiparens rangordning visar tydligt att laguppställningarna i svensk politik har en tydlig motsvarighet i preferensstrukturen bland väljarna. Det är korta avstånd (höga ÖS-mått) mellan partier som befinner sig bland de rödgrönrosas skara eller bland Allianspartierna. Den första blocköverskridande partiparet återfinns först på 13:e plats (S-L).

Tar vi analysen ett steg till kan vi beräkna ömsesidigt gillande mellan fler än två partier. Ett sätt är att beräkna ett genomsnittligt ÖS-mått för en rad tänkta framtida regeringskoalitioner/riksdagssamarbeten. Den nuvarande regeringen (S-MP) kan tjäna som ett slags jämförelsepunkt med ett ÖS-tal på 34,7). Rödgröna och rödgrönsrosa kombinationer ger ÖS-tal som är jämförbara (34,3 respektive 34,7), vilket speglar det starka ömsesidiga gillande som råder bland partier till vänster. Även Allianspartierna har ett starkt ömsesidigt gillande för varandras partier (ÖS=31,7). Så långt inga direkta överraskningar.

koali

Det intressanta börjar när vi utsträcker analysen till mer udda men ändå flitigt diskuterade alternativ. Ett sådant alternativ är att Alliansen skulle samarbeta med Sverigedemokraterna. Men då faller ÖS-talet ned till 23,1 på grund av de starka antipatierna för SD som finns bland framför allt de liberala Allianspartierna. I så fall har mittenliberala samarbetet S-C-L jämförbara förutsättningar (ÖS=24,2). Ett konservativt trepartisamarbete mellan M-KD-SD får ett klart lägre ÖS-tal (18,0), ett Allianssamarbete med Socialdemokraterna ännu något lägre (12,0). Slutligen visar sig det matematiskt tänkbara samarbetet S-SD vara fullkomligt otänkbart sett till de mycket svaga ömsesidiga sympatierna mellan de båda partiernas sympatisörer (ÖS=4,3). Räkna gärna själv vidare på egna kombinationer.

 

Detta blogginlägg är inspirerat av analyserna i mitt kapitel i den senaste forskarantologin från SOM-institutet vid Göteborgs universitet. Läs gärna vidare:

Oscarsson, Henrik (2017) Det svenska partisystemet i förändring i Ulrika Andersson, Jonas Ohlsson, Henrik Oscarsson & Maria Oskarson (red) Larmar och gör sig till. Göteborgs universitet: SOM-institutet.