Statsvetenskaplig sommarläsning

Det här är ett gästinlägg av Olof Petersson, tidigare forskningsledare vid SNS och professor i statskunskap vid Uppsala universitet.

***

Det här är en fråga om lästips. Dels undrar jag själv. Dels händer det ibland att andra undrar om det finns någon statsvetenskaplig bok som kan rekommenderas.

Det jag söker är böcker som med behållning kan läsas av samhällsintresserade människor som inte nödvändigtvis går igång på invecklade teorikonstruktioner och tekniska metodövningar. Helt enkelt vetenskaplig hållbara och välskrivna böcker som berättar något nytt om politik och samhälle.

Sidney Verba & Norman Nie: Participation in America

Ett gammalt exempel är de två böcker om politiskt deltagande som skrevs av Sidney Verba och Norman Nie: ”Participation in America” (1972) och ”Participation and Political Equality” (1978). De är mönstergilla när det gäller att pedagogiskt redovisa hur man analyserar kvantitativa data. De förändrade synen på politiskt deltagande, från en enkel skala till en flerdimensionell bild. De visade hur viktiga institutionella förhållanden, som starka organisationer, är för att öka jämlikheten.

Kanske har grannarna inom sociologi och historia varit mer framgångsrika. ”All That Is Solid Melts into Air” (1982) av Marshall Berman och ”Habits of the Heart: Individualism and Commitment in American Life” (1985) av Robert N Bellah m fl blev snabbt böcker som ”alla” borde läsa. Det närmaste vi kommer är väl Robert Putnams böcker om Italien (1993) och den ensamme bowlaren (2000).

Li Bennich-Björkman: Sörja ett liv, leva ett annat

Svenska statsvetare har också varit framgångsrika när det gäller att skriva begripligt och innehållsmättat. Några har varit särskilt skickliga i sakprosans konst. Det är fortfarande en njutning att läsa Herbert Tingsten och Carl Arvid Hessler. Bland dagens statsvetare är Li Bennich-Björkmans ”Sörja ett liv, leva ett annat: om flyktingens mörker och ljus” (2017) en bok som håller samma litterära kvalitet.

Tänk om det här blir en mer och mer sällsynt företeelse, i den internationella tidskriftspubliceringens epok. Eller om det finns ett antal goda böcker som jag har missat.

Är statsvetare meningslösa?

Eller, om man ska vara lite snällare, är det vi gör meningslöst? Den frågan ställer sig Mats Alvesson, Yiannis Gabriel och Roland Paulsen i boken Return to meaning. A social science with something to say, utkommen förra året. Som titeln antyder handlar boken inte bara om statsvetare, utom om samhällsvetenskap i allmänhet.

Och ja, mycket av den samhällsvetenskapliga forskning som görs är meningslös, menar författarna. Förklaringarna är flera. Det har gått inflation i forskare; forskare bedöms i stor utsträckning på mängd publicerade alster; de vetenskapliga tidskrifterna har blivit fler; det har blivit mer accepterat att i sina artiklar bara göra små tillägg till litteraturen. Kontentan blir ett stort fokus på kvantitet, istället för kvalitet.

Men, säger vän av ordning, man kan inte göra ett stort genombrott i varje artikel; så länge vetenskapen framskrider något är allt i sin ordning, eller? Tyvärr inte. Vetenskapen i allmänhet och samhällsvetenskapen i synnerhet lider just nu av en så kallad replikationskris. Accepterade forskningsresultat har visat sig omöjliga att upprepa när oberoende forskare försöker återskapa dem. Det har tolkats som ett utslag av slarv och eller fusk orsakat av publiceringshetsen.

Att denna problematik finns är ett okontroversiellt påstående i forskarsamhället. Det mesta av kritiken känns igen från sociologen Stanislav Andreskis Social sciences as sorcery (1972) – en mycket underhållande bok på exakt samma tema som märkligt nog inte återfinns i referenslistan.

Frågan är hur utbrett problemet är. Är nästan alla publicerade artiklar meningslöst nonsens, eller hälften, eller en tiondel, eller någon procent? Alvesson, Gabriel och Paulsen har inga data, förutom några välkända replikationsstudier som citeras. Men det låter på dem som att det är merparten.

Emot allmänna val

Riksdagen är folkets främsta företrädare, och den utses i fria, hemliga och direkt val, förkunnar den svenska regeringsformen. Genom att vi i folket i val utser våra representanter garanterar vi att våra intressen kommer att representeras i det politiska styret.

Fel, menade redan de gamla grekerna, och författaren och historikern David van Reybrouck, i sin bok Emot allmänna val. I antikens Aten ansåg man att val var ett elitistiskt och aristokratiskt system, som ledde till att vanliga människor inte fick tillgång till de viktigaste politiska posterna. Det vi dagligdags kallar demokrati, den moderna representativa demokratin, skulle inte fått godkänt av Atenarna, som fattade beslut genom omröstning i storforum.

Och visst är det så. Den representativa demokratin av idag har sitt ursprung i USA, men grundlagsfäderna pratade inte om demokrati, utan om republikanism: folksuveränitet, men indirekt styre. Senaten och det ofta bespottade elektorssystemet syftar till att vakta mot alltför stort folkligt inflytande.

Personerna som väljs i representativa demokratier är inte heller som folk är mest. Ett trivialt men kanske talande exempel är att amerikanska presidenter i genomsnitt är längre än vanliga amerikanska män. Dessutom är de, just det, män, och dessutom (rättelse – se kommentar nedan) vansinnigt mycket  rikare än genomsnittsamerikanen.

Lucka 16: Vad är att vara en socialdemokrat? Recension av Björn Rosengrens “Mitt i steget”

Svenska politiska memoarer, speciellt när de skrivs av socialdemokrater, brukar utgå från ett standardformulär. Formulär 1a är den enkla bakgrunden, vilket också ska utgöra den självklara utgångspunkten för allt politikern har företagit sig. Vidare bör det finnas ett obligatoriskt inslag där författaren svär sig fri från karriärambitioner. Men i och med Björn Rosengrens memoarer ”Mitt i Steget” finns det numera ett tydligt undantag. Visserligen får vi ta del av Rosengrens enkla hemförhållanden, men de utgör snarare något som han vill ta sig vidare ifrån än något som ska idealiseras. Karriärambitioner? Rosengren säger alltid ha strävat uppåt och framåt

Lucka 9: Förlorade Hillary Clinton på grund av att hon är kvinna? Om kvinnliga kandidater i amerikansk politik.

Det amerikanska presidentvalet är över för denna gång. Även om mycket av de analyser som gjorts handlar om hur annorlunda allt har varit med Donald Trump, så finns det ändå en faktor som vi känner igen – den tillträdande presidenten är en man. Kvinnor har haft en mer undanskymd roll och möjligheten att bli politiker har många gånger skett i bakvattnet av deras mäns politiska framgångar.  De första kvinnor som kom i kongressen var exempelvis inte sällan änkor till avlidna kongressledamöter, eller så hade de redan en make som var aktiv i politiken. På så sätt är Hillary Clinton ganska typisk som kvinnlig pionjär – hon klev fram ur skuggen av sin make. Därmed skulle man kunna tro att kön är en central faktor i amerikansk politik. Men så enkelt är det inte.

Boktips inför nästa folkomröstning

Nu när sommaren är här och det är dags att ligga i hängmattan och läsa böcker vill jag med anledning av Brexit komma med ett boktips. År 2014 kom den kanadensiska journalisten Chantal Hérbert ut med sin bok The Morning After: The 1995 Quebec Referendum and the Day that Almost was. Som titeln antyder handlar boken om den omröstning som genomfördes i Quebec 1995. Det som skulle avgöras var huruvida Quebec skulle bryta sig loss från Kanada, eller stanna kvar. Kanadas egna Quexit alltså. Inför tjugoårsdagen av omröstning beslöt sig Hérbert för att ta reda på hur de bägge sidorna i kampanjen hade agerat om utgången blivit en annan, det vill säga om väljarna hade röstat för att Quebec skulle lämna Kanada. Det var nämligen bara med en hårsmån som stanna-sidan avgick med segern. Frågan är viktig att diskutera och boken ger en intressant inblick i den dynamik som kan göra utslaget av en folkomröstning väldigt svårt att förutse.

Lucka #17: Ska mjölk eller te hällas först i koppen?

En solig dag i Cambridge i slutet av 1920-talet hade ett sällskap akademiker samlats för en kopp eftermiddagste. En dam i sällskapet hade en bestämd uppfattning om att teet smakade olika beroende på om mjölken hälldes först i koppen och sedan teet eller om ordningen var den omvända. De andra i sällskapet invände att det inte kunde spela någon roll – inte kunde hon känna någon skillnad beroende på vad som hälldes först. Men hon framhärdade. De övriga bestämde sig då för att vetenskapligt undersöka saken: de bestämde sig för att göra ett experiment.

Men hur ska man avgöra om någon har en sådan förmåga? En första tanke är kanske att presentera henne för en kopp där de två vätskorna, utan hennes vetskap, har hällts i en viss ordning och sedan låta henne avgöra vilken denna ordning är. Nackdelen med ett sådant upplägg är att även om hon inte skulle känna någon skillnad skulle hon ändå ha en femtioprocentig chans att gissa rätt, och vi vill gärna vara mer säkra än så innan vi accepterar att någon har en sådan fantastisk förmåga. Den man som utarbetade en lösning den där eftermiddagen i Cambridge var Ronald A Fisher, en av 1900-talets främsta statistiker. Problemet och hans lösning finns att läsa i kapitel 2 av

Meritokrati – från dystopi till utopi

I den senaste tidens diskussioner om ekonomen Thomas Pikettys arbete om inkomstojämlikhetens historia och eventuella framtid har jag två gånger hört vänster debattörer referera till begreppet ”meritokrati”. Marika Lindgren Åsbrink skriver hos tankesmedjan Tiden att ”det står ganska dåligt till med meritokratin”, eftersom ärvd förmögenhet snarare än personlig förtjänst avgör människors inkomst. Agneta Berge skriver också i SvD att Piketty visar att stora inkomstklyftor ”kan hota meritokratiska principer”.

Det låter från dessa uttalanden som att vi bör vara oroade över att meritokratin är hotad. Men vad innebär meritokrati egentligen? Vanligen betecknar ”meritokratiska principer” ett system där en persons talanger och förmågor avgör hur långt denne ska klättra på samhällsstegen. Men själva ordet ”meritokrati” syftar på en överklass, precis som ”aristokrati”, men en klass som är överklass just på grund av sina överlägsna förmågor, och inte sin stamtavla. Begreppet myntades av den brittiske sociologen och Labour-politikern Michael Young i hans satiriska bok ”The rise of the meritocracy” (1958), som på svenska fått den något torftigare titeln ”Intelligensen som överklass”.

Social mobilitet, välfärdsstaten och adliga gener i Sverige

Jämlika möjligheter, till skillnad från jämlika utfall, är ett närmast universellt omfamnat politiskt värde. Socialdemokratins kamp mot klassklyftor är i mångt och mycket en kamp för att ens föräldrars ställning inte ska vara avgörande för barnens; för liberaler blir det mycket lättare att försvara ojämlikhet om alla har samma möjligheter att nå framgång. På Socialdemokraternas hemsida beskrivs jämlikhet som att:

”alla människor, oavsett vad, ska ges samma möjlighet att forma sitt eget liv och påverka sitt samhälle.” – Socialdemokraterna

I sin första partiledardebatt i riksdagen som partiledare var den första fråga som Fredrik Reinfeldt lyfte också lika möjligheter:

”…vi har ett Sverige som stelnar i sina former. // Vi har ett Sverige där den som föds fattig riskerar att förbli fattig och får barn som har det ganska dåligt ställt. Vi har ett Sverige där den som föds rik för det mesta förblir rik och dessutom har barn som förmodligen får det bättre än andra.” – Fredrik Reinfeldt 2004-01-21

Det är därför av största vikt att försöka mäta hur i vilken utsträckning möjligheterna är jämlika. Jämlika möjligheter tar sig uttryck i förekomst av social mobilitet, det vill säga i vilken utsträckning människor under sin levnad förbättrar (eller försämrar) sin livssituation jämfört med sina föräldrar. Det vanliga måttet på social mobilitet är att undersöka i vilken utsträckning föräldrars inkomst samvarierar med barnens inkomst. I sådana mätningar kommer Sverige vanligen bra ut i jämförelse med till exempel USA, i kontrast med bilden av ”The American Dream”, möjligheten att lyfta sig själv ur fattigdom. I båda länderna verkar dock mobiliteten överlag vara ganska hög.

Att vara eller inte vara intellektuell i politiken – recension av Maud Olofssons bok ”Jag är den jag är”

Maud Olofsson har kommit ut med sina memoarer. När jag fick höra talas om att memoarerna skulle släppas i början av valåret undrade jag om Olofsson skulle göra en Kjell-Olof Feldt, det vill säga ta chansen att läxa upp de sina. Olofsson är trots allt upphovskvinna till Alliansen, en konstellation som just nu inte övertygar i opinionsundersökningarna. Men Olofsson har inte några sådana ambitioner Det är istället en rak berättelse om livet före och i toppolitiken.