Principer vs pragmatism i invandringsfrågan: Ludvig Beckman svarar Björn Östbring

Det här är ett gästinlägg av Ludvig Beckman, professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet. Inlägget är en replik på ett tidigare inlägg av Björn Östbring, som kan läsas här.

***

Björn Östbring påpekar att min recension i SvD inte fullt ut återger den komplexa position som han försvarar i sin avhandling. Så är det naturligtvis. Min text riktar in sig på några av de många resonemang som Östbring för, vilket med nödvändighet innebär att mycket som kunde ha diskuterats lämnas därhän. Det ska sägas att Östbrings avhandling nog är ovanligt innehållsrik, vilket inte är en dålig egenskap. Jag noterar också att min recension uppfattas som ”negativ”. Syftet med kritik är inte att vara negativ utan att kritiskt granska påståenden och argument.

Eftersom jag haft möjligt att framföra mina synpunkter två gånger tidigare, är det inte särskilt angeläget att än framföra dem än en gång. Låt mig därför stanna vid två påpekanden som kanske förtydligar vad oenigheten gäller.

I min recension beskrev jag Östbrings argumentation som ett försvar för en mer ”genomförbar” normativ teori om migration. Huvudtesen är att den politiska filosofin bör ha en realistisk snarare än idealistisk utgångspunkt. Genom Östbrings avhandling löper två argument för den uppfattningen. Det ena är att idealismen saknar politisk relevans; den är inte tillämpar för den värld vi lever i. Det andra är att idealismen är riskabel; den utpekar en politisk riktning som hotar förutsättningarna för ”politisk ordning”.

Migrationspolitiska dilemman: Björn Östbring svarar Ludvig Beckman

Det här är ett gästinlägg av Björn Östbring, fil. dr i statsvetenskap och litteraturredaktör för Statsvetenskaplig tidskrift.

* * *

I en recension i Svenska Dagbladet gav opponenten Ludvig Beckman nyligen ett negativt omdöme åt min avhandling Migrationspolitiska dilemman: Om idealism och realism i liberal politisk teori. Det är naturligtvis inte lönt att försöka invända mot själva omdömet. Men till presumtiva läsare finns dock ett behov av att tydliggöra huvuddragen i min position och analys, så att de inte missförstås. Inte minst eftersom avhandlingen även uppmärksammats på flera håll i dagspressen kan det vara värt att tillgängliggöra en mer akademisk sammanfattning av några av avhandlingens huvudsakliga poänger.

I avhandlingen sammanför jag två olika politisk-teoretiska diskussioner. Dels en normativ diskussion kring den potentiella konflikten mellan universella rättigheter och ideal å ena sidan och avgränsade medborgerliga rättigheter och skyldigheter å den andra. Dels en diskussion som jag benämner som metateoretisk: en dimension som innefattar grundläggande antaganden om hur politik och samhälle fungerar, och om hur normativa ideal förhåller sig till hur världen är beskaffad. Inom den senare diskussionen aktualiseras frågor om i vilken mån empiriska omständigheter ska tillåtas påverka våra normativa resonemang, det vill säga påverka våra uppfattningar om vad som borde göras och hur världen borde vara inrättad. Normativa diskussioner om migrationsfrågor – där diskussionen ofta förs mellan ”liberala nationalister” och ”liberala universalister” – integreras således med reflektioner om den metateoretiska konfliktlinjen inom politisk teori generellt, nämligen den under det senaste decenniet mycket framträdande diskussionen mellan “idealister” och “realister”.

Jag visar i avhandlingen på hur resonemang hos liberala universalister respektive liberala nationalister avspeglar inte bara normativa skillnader utan också olika metateoretiska utgångspunkter. Jag tar därtill ställning för en liberal nationalism och riktar kritik mot liberala universalisters ofta långtgående idealistiska utgångspunkter. En långtgående idealism leder till, argumenterar jag, att den normativa teorin ger en missvisande bild av de politiska och moraliska frågor som medborgare och politiker har att hantera, och att sådan teori därför utgör en vansklig grund för vägledning och policyrekommendationer.

* * *

Har svensk demokrati cancer? Svar till Torbjörn Nilsson

Det här är ett gästinlägg av Johannes Lindvall, Hanna Bäck,
Carl Dahlström, Elin Naurin och Jan Teorell.

***

I en artikel i Expressen den 14 september riktade journalisten Torbjörn Nilsson hård kritik mot vår rapport Samverkan och strid i den parlamentariska demokratin (vilken kan laddas ned från SNS hemsida).

Nilssons främsta invändning är att våra förslag är alltför för­siktiga (”som att skriva ut Alvedon till en cancersjuk”) eftersom Sverige troligen har en lång period med svåra parlamentariska problem framför sig. Enligt Nilsson borde vi ha förespråkat ett mindre proportionellt valsystem.

Vi vill gärna förklara hur vi ser på de frågor Nilsson tar upp.

Har Sverige cancer?

Nilssons kritik av rapporten bygger på antagandet att problemen i den svenska

Hur negativ är den svenska parlamentarismen? – överlevnadsstrategier i riksdagen efter 2014 års val

Detta är ett gästinlägg författat av Lars Davidsson, filosofie doktor som tidigare har arbetat som tjänsteman i riksdagen.

***

”Med en månad kvar till valet tyder mycket på att de tre rödgröna partierna blir större än alliansen, men att de inte får egen majoritet. I ett sådant läge tror LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson att alliansen kommer att regera vidare med stöd av Sverigedemokraterna.

– Jag är väldigt säker på att vi då väljer en statsminister som heter Fredrik Reinfeldt. Jag tror inte väljarna är medvetna om att det är på väg att hända, säger han”.

I en artikel i Dagens Nyheters från i fredags ringde LO:s ordförande till synes desperat i varningsklockan. Om nuvarande opinionsläge står sig på valdagen riskerar Sverige att få en ”blåbrun sörja” i riksdagen efter valet och ett oväntat valutslag där alliansregeringen, även om den skulle samla mindre stöd hos väljarna än de rödgröna partierna, ändå sitter kvar. Karl-Petter Thorvaldsson var inte först med att spekulera i vad som skulle kunna hända i riksdagen om nuvarande opinionsläge står sig, men hans uttalanden var ovanligt tvärsäkra. ”Jag slår vad om att han regerar vidare”, sade LO-ordföranden.

Men hur ser de konstitutionella förutsättningarna för fyra år till med Fredrik Reinfeldt egentligen ut? Kan han verkligen regera vidare även om Stefan Löfven skulle samla fler röster i riksdagen? Vill han?

Vilka förväntningar kan man ha på Wästbergs demokratiutredning?

Detta är en modifierad variant av en krönika som publicerades i Södermanlands Nyheter i början av augusti.

***

Demokratiminister Birgitta Ohlsson har sjösatt en i raden av statliga demokratiutredningar. Olle Wästberg – tidigare bl.a. folkpartipolitiker, generalkonsul och samordnare för Raoul Wallenberg-året 2012 – ska leda den ”största demokratiutredningen på över 10 år”.* Temat för den nylanserade demokratiutredningen är mycket vällovligt – jämlikt politiskt deltagande. Och Wästbergs uppdrag är knappast blygsamt: han ska utarbeta förslag för att öka och bredda det politiska engagemanget, samt stärka möjligheter till inflytande mellan valen. De goda intentionerna till trots är jag inte allt för entusiastisk.

Är högt valdeltagande alltid önskvärt?

För att undvika allt för mycket sommartorka här på Politologerna, återvinner jag här – och piffar till litet grand – en krönika som tidigare är publicerad i Södermanlands Nyheter (2014-05-24).

***

Inför EUP-valet stötte jag återkommande på uppmaningen: gå och rösta i EUP-valet! Intrycket är att högt valdeltagande verkar vara ett självändamål. Jag är förstås ingen motståndare till högt valdeltagande, men inte reflexmässig fiende till lågt heller. Den ibland litet oreflekterade vurmen för högt valdeltagande gnager därför mig, eftersom det tycks mig som om det krävs en del ytterligare argumentation för att jag ska vara rakt igenom övertygad. Härvid är nationalekonomen Niclas Berggren intressant. När han för ett par år sedan var aktiv bloggare, torgförde han bland annat idén att vi inte ska stirra oss blinda på kvantiteten – vi måste också koncentrera oss på kvaliteten i valdeltagandet – se exempelvis här och här.

Berggrens poänger är inspirerade av Jason Brennan och dennes bok The Ethics of Voting (Princeton University Press, 2011). Argumentet är ganska enkelt: det kan vara bättre med ett valdeltagande på 40-50 procent än ett valdeltagande på 80-90 procent, förutsatt, som jag tolkar det, att den lägre andelen är någorlunda representativa för samhället och har i större utsträckning bemödat sig om att sätta sig in i vad valet handlar om, samt ta reda på vad kandidaterna till valet egentligen står för.

Brennan menar att vi som medborgare är vi etiskt förbundna att fatta välinformerade beslut när vi röstar. Vidare bör vi, när vi röstar, försöka premiera politik som vi bedömer kommer att gynna det allmännas bästa – inte vad som för dagen råkar vara bäst för vår plånbok. Argumentet kokar ned till att om väljarna fattar illa grundade beslut i vallokalen, riskerar vi att långsiktigt få usla sidoeffekter, som exempelvis orättfärdig lagstiftning, onödiga krig och oansvarig ekonomisk politik.

Jag tycker nog att resonemanget var brännande aktuellt inför EUP-valet. Bara cirka en vecka innan rapporterade en SIFO-undersökning att hela tre av fyra väljare inte känner till de svenska partiernas EU-politik. Andra undersökningar, vissa något mindre vetenskapliga, har dessutom visat att vi har svaga kunskaper om vilka partiernas EU-kandidater är (se här och  här). Frågan är därför hur rationella och välinformerade väljarnas val till EUP verkligen var, mot bakgrunden av bristfälliga kunskaper om partiernas EU-politik, om partiernas EUP-kandidater, och även vår information om vilka partierna – främst SD och Fi – tänkte samarbeta med i Europaparlamentet efter valet?

***

Detta problem är inte isolerat till EUP-valet. Se bara på landstingen: Å ena sidan är det vår demokratiskt valda mellannivå som förvaltar skattemiljarder. Landstingspolitikernas viktigaste ansvarsområde, hälso- och sjukvården, anses vara enormt viktigt bland medborgarna. Å andra sidan är landstingen tämligen anonyma: mediernas bevakning är typiskt sett svag, flera studier har vittnat om att väljarnas kunskap om landstingspolitik är lågt (se en litet äldre översikt här). Dessutom har landets samhällsvetare forskat ganska lite om landstingen. Den enda större forskningsinsatsen publicerades för tjugo år sedan (skriven av Stig Montin och Jan Olsson). Den beskrev landstingsdemokratin som ”inåtvänd, partibunden och toppstyrd”.

Brennans argumentation borde också få oss tänka till en aning om effektiviteten i ansvarsutkrävandet i våra kommunala val. Det finns undersökningar som antytt att vi inte alltid vet att kommunerna bär ansvar inom så stora och viktiga områden som vård, skola och omsorg. Vidare, enligt vissa studier har väljarna begränsade kunskaper om vilken politik som drivs i kommunerna, och rätt så dålig koll på vilka personer som företräder dem i kommunfullmäktige. Det saknas, såvitt jag förstår, data, men det vore onekligen intressant att veta om väljarna verkligen har kunskap om vilka det är som styr kommunen. Även om de skulle veta vilket parti kommunstyrelsens ordförande tillhör – med tanke på att vi på papperet har ”samlingsstyren” i kommunerna – vet vi överlag vilka partier det är som samarbetar i fullmäktige och nämnder för att gemensamt styra kommunen? Min gissning: inte allt för många.

De anförda sakerna gör det rimligt att fråga sig hur effektivt ansvarsutkrävandet egentligen blir i landstings- och kommunalvalen i höstens val.

***

Notera nu att jag givetvis inte argumenterar för lågt valdeltagande. Det är mest ett litet florettstick mot dem som utan vidare bespisning anser att högt valdeltagande har ett egenvärde. Men mest av allt är det en uppmaning till oss alla att gå till vallokalerna i höst utrustade med så mycket information vi hinner samla på oss, så att våra röster blir så välunderbyggda som möjligt. Allt i syfte att tillfredsställa Berggrens och Brennans upprop efter ett mera, ehm, ska vi kalla det ”etiskt röstande”.

 

 

Hur mår de politiska partierna?

Detta inlägg är samförfattat av Gissur Ó Erlingsson och Mikael Persson.

***

På DN-debatt tidigare i veckan tog vi upp frågan om hur de politiska partierna mår i Sverige. Vi vill här ta tillfället i akt att kort presentera några av de data vi refererar till. Men först och främst ett enklare klargörande. Rubrikmakarna gav artikeln titeln ”Partidemokratin mår alldeles utmärkt i Sverige”. Det är lite väl positivt i överkant, sett till vad som faktiskt står där. En så positiv bild finns det inte stöd för i tillgängliga data (vårt ratade förslag var faktiskt ”Den svenska partidemokratin mår bra, trots allt”). Vi anser oss däremot ha visst fog att säga att den vedertagna bilden av partier i kris – plågade av ständiga medlemstapp och tilltagande politikerförakt – inte stämmer.

Efterlyses: en samlad diskussion om kommunala bolag

Detta inlägg bygger på ett pilotprojekt om kommunala bolag som jag idag bedriver tillsammans med Anna Thomasson och Richard Öhrvall, där forskningsassistenterna Fredrik Olsson och Mattias Fogelgren också ingår.

***

Antalet kommunala bolag har ökat ordentligt de senaste två decennierna. Från att ha varit drygt 1 300 i början av 1990-talet, finns idag omkring 1 700 stycken (jfr Statskontoret 2012).  Enligt vissa källor omsätter de sammanlagt omkring 200 miljarder kronor, anställer cirka 48 000 personer och har ett värde om cirka 1 875 miljarder. Under 00-talet har dessutom just omsättningen ökat dramatiskt. Bolagen har sålunda en viktig samhällsekonomisk roll.

Givet deras betydelse, och de dilemman offentligt ägande av företag faktiskt väcker till liv, är mitt intryck att vi historiskt sett diskuterat kommunalt ägande av bolag sparsamt. När bolagen har debatteras, saknas typiskt en helhetssyn på ämnet. Olika problem har diskuterats för sig när de hamnat på den politiska agendan, vilket försvårar för en grundläggande och övergripande diskussion om varför kommuner ska driva bolag, när det är lämpligt att de gör det, och hur en kommun bäst arbetar med ägarstyrning av sina bolag. Detta inlägg syftar till att utveckla och stärka det argumentet, och förhoppningsvis öka medvetenheten om de dilemman kommunalt ägande av bolag väcker till liv.

Dåliga arbetsvillkor för kommunstyrelseordföranden – ett demokratihot?

Detta är en fördjupad version av en krönika som idag publiceras i Södermanlands Nyheter.

***

Häromdagen blev jag litet bedrövad när jag läste en artikel i Dagens Samhälle (nr 3, 2014), där man behandlar omsättningen på lokala toppolitiker. Det visar sig att 60 stycken kommunstyrelseordförande hoppat av sina uppdrag i förtid. Bevakning, stress och utsatthet tycks kunna vara en underliggande förklaring till en del av avhoppen. En av avhopparna pekade nämligen ut ”en fruktansvärd arbetsmiljö” som orsaken till hans avhopp; en annan beskrev arbetsmiljön som att ”[d]u blir så utsatt. Hela familjen påverkas”.

Läsningen förde mina tankar till Rudin. Ni minns, stockholmspolitikern som snattade en whiskeyflaska, medgav alkoholproblem och tog en s.k. ”time-out”. Även Dagens Nyheters Erik Helmersson gjorde en liknande association:

Det svindlar att tänka på hur hårt arbete, hur många urtrista möten, hur mycket motionsförfattande, hur långa sittningar genom diverse ältande av dagordningar som ligger bakom ett politiskt liv som Rudins. Alla dessa skakade händer, kaffekoppar, språngmarscher i regnet från konferens till sammanträde.

Ämnet – ledande politikers arbetsvillkor – är viktigt om vi bryr oss om den representativa demokratin. Det väcker en fråga om politikens villkor: Begär vi för mycket av våra ledande kommunpolitiker? Jag lutar åt att så kan vara fallet, och sålunda att kommunsverige måste arbeta mer aktivt och medvetet med olika typer av stödfunktioner som gör det mer mänskligt för, till exempel, kommunstyrelseordföranden att fullgöra sina uppdrag (med hälsan i behåll).

Motverkar ”Vital demokrati”-propositionen andemeningen i Vallagskommitténs förslag?

Ta inlägget för vad det är: en reflektion från elfenbenstornet. Det principiella argument som förs fram är, från min sida, något intuitivt. Jag tror/hoppas det håller, men det ska erkännas att jag inte har överblick över detaljer och finlir som rör frågan som avhandlas. Argumentet är att det finns förslag i Proposition 2013 14/5 (som föreslår ändringar Kommunallagen) som riskerar att lite grand motverka grundavsikten i Proposition 2013 14/48 (som föreslår ändringar i Vallagen för att öka proportionaliteten i kommunala val).*