Därför blir det inget Brexit

Det här är ett gästinlägg av Olof Larsson, forskare i statsvetenskap vid statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet.

***

Detta är inte en förutsägelse om att det inte blir något Brexit. Men om det oväntade än en gång inträffar, och Brexit uteblir, så är detta den rimligaste förklaringen till varför det hände.

2016 bjöd på flera politiska chocker och överraskningar. Ett skäl till detta är, tror jag, att vi är för dåliga på att summera skälen till varför det ej förväntade ändå kan inträffa. När vi väl konstaterat att det vi fruktar mest bara har en sannolikhet på 35% så suckar vi av lättnad och klipper till vädret. Men, som alla som spelat något tärnings- eller %-baserat spel som Yatzy, Monopol eller Civilization är väl medvetna om, så inträffar skeenden med låg sannolikhet ohyggligt mycket oftare än vad våra hjärnor förväntar sig. Låt oss därför summera skälen till varför det inte blir något Brexit, så att vi har en mind-map att gå efter om detta en dag blir verklighet.

Det finns som jag ser det fyra skäl till varför det inte kommer att bli något Brexit. Dessa är:

  1. Det Storbritannien vill ha kan dom ej få.
  2. Svag regering.
  3. Dåligt hanterat.
  4. Överskattar resten av EU:s kompromissvilja.

Läs mer

Lucka # 12: EU:s dubbla röst i utrikespolitiken

Detta är ett gästinlägg författat av Lisbeth Aggestam och Markus Johansson docent och forskare i statsvetenskap vid Göteborgs universitet. Inlägget bygger på deras nyligen publicerade artikel ”The Leadership Paradox in EU Foreign Policy(Journal of Common Market Studies).

***

Europeiska Unionen har under de senaste åren upplevt upprepade kriser, inte bara internt i form av finanskrisen och Brexit, utan även sådana som berör EU:s utrikes relationer så som migrationskrisen och den ryska aggressionen på Krim och i östra Ukraina. Behovet inom EU att på utrikespolitikens område formulera gemensamma svar och agera gemensamt – att tala med en röst – har vid upprepade tillfällen formulerats, exempelvis i det senaste Lissabon-fördraget, och i EU:s globala strategi som presenterades tidigare i år. Det kan ses som ett uttryck för EU:s växande ambitioner som global aktör på den internationella spelplanen, men också som en lösning på det kollektiva handlandets problem.

För att stärka möjligheterna att få de 28 medlemsstaterna att tala mer samstämmigt gjordes i Lissabonfördraget en formell delegering av flera viktiga ledarskapsfunktioner till EU:s höga representant i utrikesfrågor och säkerhetspolitik, och den europeiska utrikestjänsten (EEAS).

Den här delegeringen utgör emellertid en paradox, eftersom medlemsstaterna samtidigt varit noga med att behålla kontroll över det här, för nationalstaten, centrala politikområdet, exempelvis genom att beslutsfattande i de flesta fall kräver enhällighet bland medlemsstaterna. Vad den här paradoxen innebär för den höga representantens och utrikestjänstens möjligheter att bedriva ett effektivt ledarskap inom utrikespolitiken är därför en central fråga.

Läs mer

Myten om Fredsprojektet EU

Det här är ett gästinlägg från Rasmus Ragnarsson, student vid statsvetenskapliga institutionen på Göteborgs universitet. Inlägget var det bästa under momentet i populärvetenskapligt skrivande på kursen ”Statsvetaren i yrkeslivet”.

***

Det är ett vanligt förekommande påstående från politiker att Europeiska Unionen är ett fredsprojekt. Senast var det EU-kommissionens ordförande, Jean-Claude Juncker, som i sitt årliga linjetal kunde slå fast att det är EU vi har att tacka för Europas 70 år av fred. Han menade att: vi löser våra problem vid förhandlingsborden, inte på slagfälten. Detta påstående är intressant eftersom det innebär att Europa, utan EU, skulle färgas rött av blod. Det finns dock en god anledning att betvivla detta. En mycket inflytelserik teori inom statsvetenskapen säger nämligen att demokratiska stater inte krigar mot varandra. Skulle teorin stämma så är EU inte nödvändigt för att säkra Europas fred, det enda som skulle krävas är ett Europa av demokratier.

peace_award2012

EU tilldelades Nobels fredspris 2012.

Låt oss ta en titt på teorin om den demokratiska freden. Den populariserades på 80-talet som en förklaring till varför demokratiska stater enligt statistiska undersökningar inte krigade mot varandra. Anledningarna till denna demokratiska fred var huvudsakligen två. För det första delar demokratier flera värderingar när det kommer till fredlig konflikthantering. Dessa är som tydligast när det gäller demokratiers interna maktuppgörelser. Istället för att låta våra politiker döda varandra över makten så avgörs frågan istället genom fria allmänna val. På så vis behöver ingen människa eller ägodel komma till skada samtidigt som den förlorande oppositionen har chansen att ta makten vid nästa val. Samma värderingar styr vårt förhållande till konflikter med andra demokratier, att de ska lösas fredligt genom förhandling och kompromiss.

Den andra anledningen till den demokratiska freden är medborgarnas insikt om att de förmodligen skulle drabbas negativt av ett eventuellt krig. Nära och kära skulle dö, deras ägodelar förstöras, trauma tillfogas osv. Detta leder till att medborgarna väljer ledare som är inriktade mot samtal, kompromisser och förhandlingar snarare än sådana riktade mot krig och aggression. Därtill tämjs ledare av faktumet att medborgarna, ifall de är missnöjda, regelbundet kan byta ut dem. Av ren självbevarelsedrift kommer demokratiska ledare därför att agera försiktigt i relationen med andra stater.

Var lämnar detta oss? Vi kan säga att Juncker har rätt i att Europas stater löser sina konflikter vid förhandlingsbordet snarare än slagfältet. Däremot är det inte nödvändigtvis EU:s förtjänst att detta sker utan snarare Europas demokratiska utveckling. Till Junckers försvar så medför visserligen EU-samarbetet ökad handel och samtal mellan europeiska stater, vilket förstås kan skapa vänskapsband av ömsesidigt beroende. Saken är dock att EU som organisation inte är nödvändig för handel ska kunna uppstå och samtal kunna föras. Allt freden kräver är demokrati.

Sammanfattningsvis finns det goda skäl att ifrågasatta EU som fredsprojekt. Delvis för att organisationens påstådda fredsfrämjande insatser inte kräver EU som organisation, men också för att demokratiska statskick enligt tidigare nämnda teori är allt som krävs för att undvika våldsamma konflikter. Kort sagt, skulle EU falla isär, kommer freden ändå bestå förutsatt att Europa fortsättningvis befolkas av demokratier. En källa till optimism i dessa oroliga tider.

What are the prospects of a “Swexit” for the political parties of Sweden?

Det här är ett gästinlägg av Ann-Kristin Kölln och Jonathan Polk, båda verksamma vid statsvetenskapliga instituionen, Göteborgs universitet.

***

After the referendum on European Union (EU) membership for the United Kingdom (UK) resulted in 52% voting to “Leave” against 48% voting to “Remain” many wondered about the possibility of contagion to other EU member states with Sweden mentioned as a possible candidate for “Swexit”. A poll conducted by Sifo on 20 April found that 36% of Swedes would want to leave the EU and only 32% of respondents would want to remain if Britain opted to exit the EU. More recent polls, including one that took place after the UK referendum, find that a majority of Swedes would like the country to continue as a member of the EU.

While these results suggest that Swedes would opt to stay within the EU, last week’s events in Britain (and existing research from other countries) suggest that the EU is a divisive issue. It creates tensions amongst voters, representatives and within political parties. In this post we explore to what extent European integration causes similar intra-party tension in Sweden. Are Swedish parties internally divided on the issue of EU integration?

Läs mer

Därför var uppgörelsen svår att nå

Detta är ett gästinlägg, författat av Jonas Tallberg, professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet.

***

Till slut lyckades Grekland och de övriga 18 regeringarna i eurozonen nå en överenskommelse om nya lån och reformer. Förhandlingarna om villkoren för den sista utbetalningen i det andra räddningspaketet, och sedan en vecka tillbaka, villkoren för ett tredje räddningspaket, har varit en följetong under hela våren och sommaren. Medan även framförhandlandet av tidigare räddningspaket för Grekland varit segslitna, krävande och nära kollaps, var denna gång värre än alla föregående. Förhandlingarnas utdragenhet fick till slut även betydande ekonomiska konsekvenser i Grekland.

Varför har det varit så förtvivlat svårt att enas om en överenskommelse för Grekland? Som professorn i nationalekonomi Jonas Vlachos skriver i en insiktsfull analys i DN har de ekonomiska komponenterna i en långsiktigt hållbar plan varit tydliga sedan ett tag: mildrade åtstramningar, institutionella reformer och skuldnedskrivning. Varför den ekonomiska logiken inte kunnat omsättas i ett avtal, och varför det avtal som till sist kom till stånd skiljer sig på centrala punkter från detta recept, kräver en politisk förklaring. Läs mer

De svenska EU-kandidaterna om krisen inom euroområdet

Grekerna har sagt sitt, vilket innebär att de avvisar det förhandlingsförslag som gällde för drygt en vecka sedan, men inte längre på valdagen…. Frågan är nu hur EU kommer att reagera på grekernas ”oxi”. Turbulensen inom euroområdet har dock pågått under en längre tid och i valet till Europaparlamentet 2014 fick de svenska EU-kandidaterna svara på ett antal frågor som handlade om deras syn på den ekonomiska krisen. I detta inlägg redovisas hur kandidaterna ställde sig till vilka som ansvarar för krisen och vad man bör göra åt den. Läs mer

Partiernas mobiliseringspotential

Som jag tidigare bloggat om här på Politologerna skulle tidigare valresultat i Europaparlamentsvalet se annorlunda ut om samtliga röstberättigade gick och röstade. Stora och regeringsbärande partier som Moderaterna och Socialdemokraterna gör i allmänhet sämre val i Europaparlamentsvalet jämfört med Riksdagsvalet medan små och nya partier i allmänhet gör bättre val. Att utfallet blir så här har att göra med att Europaparlamentsvalet är ett så kallat andra rangens val och är inget unikt för Sverige. I jämförelse med val av första rangen – oftast nationella val – utmärks andra rangens val av lägre intresse från partier, medier och väljare, en mindre intensiv kampanj och att nationella frågor också dominerar eller åtminstone i hög grad förekommer i valrörelsen. Större och/eller regeringsbärande partier straffas hårdare av väljarna samtidigt som mindre partier och uppstickarpartier belönas med väljarnas röster i högre grad. 2004 hette uppstickarna Junilistan, 2009 var det Piratpartiet och i år verkar mångas blickar vändas mot Feministiskt initiativ. Läs mer