Har regn påverkat förtidsröstningen till EU-valet?

Tidvis regn, säger SMHI om dagens väder, denna valdag. Kan det påverka valdeltagandet? Tidigare Mycket Viktig forskning som Mikael Persson, Richard Öhrvall och jag genomfört tyder på motsatsen. I en analys av det svenska valdagsvädret sedan 1970-talet såg vi inget samband med valdeltagandet (läs mer om det här). I bland annat USA har andra analyser dock visat att mycket regn verkar göra att färre drar sig iväg till vallokalen.

Hypotesen är ändå svår att släppa. Någon skillnad borde det väl ändå göra. Ingen gillar väl att bli blöt? Särskilt om valet upplevs spela liten roll i allmänhet.

Dagens val borde vara vad vi inom statsvetenskapen kallar ett ”most likely case”. Valdeltagandet kommer bli betydligt lägre än i riksdagsvalet. Och om man dessutom inte tittar på det slutliga valdeltagandet, utan på förtidsröstandet, dvs hur om det flyter in färre röster till vallokaler de dagar då det regnar, är det ännu mer sannolikt att hypotesen får stöd. Funkar den inte i det här fallet kan den mest största säkerhet avskrivas helt.

Om det börjar regna en dag man tänkt förtidsrösta är det ju bara att göra det dagen därpå, eller dagen efter det. I den begränsade meningen borde väl regn kunna spela roll?

Ökat valdeltagande igen?

I år är det 25 år sedan svenska folket röstade ja till medlemskap i den Europeiska unionen med röstandelarna 52 mot 47. Medlemskapet i EU har i flera avseenden fått stor betydelse för svensk politik, men den betydelsen har inte återspeglats i den politiska debatten; de politiska partiernas och svensk medias intresse för EU har varit skralt. Inte heller svenska väljare har visat någon större entusiasm – i det första svenska valet till Europaparlamentet 1995 gick endast 41,6 procent av de röstberättigade till valurnorna. I de två därpå följande valen sjönk andelen röstande ytterligare och i valet 2004 hade Sverige det lägsta valdeltagandet med undantag för de då nyligen invalda EU-länderna. Det svenska valdeltagandet låg då även under nivån för EU i sin helhet. Detta trots att valdeltagandet i riksdagsval är internationellt sett högt.

Kompisröstning i Eurovision Song Contest

Nästa helg går Europa till val, för att rösta fram ledamöter till Europaparlamentet. Men redan ikväll röstar många miljoner européer i Eurovisionfinalen. I röstningsmönstren avslöjas också en del om politiken.

Åren 2003 till 2014 gav Ukraina till exempel i genomsnitt 8,7 poäng (av maximala tolv) till Ryssland. Under 2014 invaderades Ukraina sedan av ryska styrkor, och i festivaler som ordnades 2016 och 2018 fick Ryssland 0 poäng av de Ukrainska jurygrupperna. 2017, när festivalen hölls i Kiev, fick den ryska artisten inte ens inresetillstånd.

Men jurygrupperna är inte de enda som bestämmer. 2016 gav de Ukrainska telefonröstarna sin tolva till Ryssland, trots att jurygruppen gav Ryssland noll poäng. En skillnad mellan ”folket” och ”eliten,” eller bara ett uttryck för att det finns många rysktalande i Ukraina?

I de tre senaste festivalerna har röster från folket på telefon och jurygrupper vägt lika tungt, och också särredovisats. Jag har tittat lite närmare på hur de här förhåller sig till varandra., de tre senaste åren. Tidigare forskning (jo faktiskt!) har visat att det förekommer mycket kompisröstande, och att den också är större i mer korrupta länder. Men det var före den här separeringen.

Sluta kalla det ett värderingsval

Vi står inför ett värderingsval. Det vet vi, för det har bland annat Hans Dahlgren (S), Fredrik Federley (C) och Heléne Fritzon (S) sagt. Federley skriver om mord på journalister och ifrågasättande av grundläggande friheter. Fritzons främsta vallöfte är enligt egen utsago att ”stå upp för de demokratiska värderingarna.”

Det är ju bra. Jag har själv demokratiska värderingar. Representativ demokrati är det minst dåliga politiska system som någonsin har prövats.

Men det räcker inte som röstningsargument, det gör debatten inför valet sämre, och riskerar leda till att stödet för demokratin urholkas på sikt.

Folk gillar inte demokrati främst för att den är God och Fin, utan för att den levererar. Tiden efter andra världskriget ökade levnadsstandarden kraftigt i många västliga demokratier. Folk fick det bättre och bättre, när industri och handel blomstrade. Det var till stor del demokratins förtjänst. Det är svårt att få uthållig tillväxt i auktoritära system.

Levnadsstandarden har nu slutat att öka i samma takt, och har på vissa håll stagnerat, till exempel för de nedre inkomstskikten i USA, samtidigt som ojämlikheten ökar. Inte konstigt då att missnöjet med rådande system ökar. Man kan inte tro att folk ska sluta upp bakom demokratin om de inte känner att den hjälper dem.

Därför blir det inget Brexit

Det här är ett gästinlägg av Olof Larsson, forskare i statsvetenskap vid statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet.

***

Detta är inte en förutsägelse om att det inte blir något Brexit. Men om det oväntade än en gång inträffar, och Brexit uteblir, så är detta den rimligaste förklaringen till varför det hände.

2016 bjöd på flera politiska chocker och överraskningar. Ett skäl till detta är, tror jag, att vi är för dåliga på att summera skälen till varför det ej förväntade ändå kan inträffa. När vi väl konstaterat att det vi fruktar mest bara har en sannolikhet på 35% så suckar vi av lättnad och klipper till vädret. Men, som alla som spelat något tärnings- eller %-baserat spel som Yatzy, Monopol eller Civilization är väl medvetna om, så inträffar skeenden med låg sannolikhet ohyggligt mycket oftare än vad våra hjärnor förväntar sig. Låt oss därför summera skälen till varför det inte blir något Brexit, så att vi har en mind-map att gå efter om detta en dag blir verklighet.

Det finns som jag ser det fyra skäl till varför det inte kommer att bli något Brexit. Dessa är:

1. Det Storbritannien vill ha kan dom ej få.
2. Svag regering.
3. Dåligt hanterat.
4. Överskattar resten av EU:s kompromissvilja.

Lucka #6: Dags för sänkt rösträttsålder?

Förra årets val till Europaparlamentet innebar en ökning av det svenska valdeltagandet med 5,5 procentenheter till 51,1 procent. För första gången röstade över hälften av de röstberättigade i ett svenskt EU-val. På det hela taget var dock 2014 års EU-val ytterligare ett misslyckande sett till det medborgerliga engagemanget; visserligen sjönk valdeltagandet bara med några tiondelar av en procent, men de 42,6 procent av de röstberättigade EU-medborgarna som begav sig till valurnorna innebar den lägsta andelen någonsin. Faktum är att sedan det första valtillfället 1979 har valdeltagandet sjunkit i varje EU-val. Mot den bakgrunden är det inte konstigt att Europaparlamentet har tagit initiativ för att vitalisera demokratin på EU-nivå. Den 11 november röstade parlamentet igenom ett helt batteri av förslag till förändringar (se rapport och resolution). Bland dessa förslag finns exempelvis gemensam valdag i alla EU-länder, förenklad utlandsröstning, e-röstning och harmonierad och sänkt rösträttsålder.

Det bör poängteras att EU:s alla enskilda medlemsländer måste acceptera dessa förslag för att de ska kunna bli verklighet. När det gäller sänkt rösträttsålder är förslaget dessutom förhållandevis

De svenska EU-kandidaterna om krisen inom euroområdet

Grekerna har sagt sitt, vilket innebär att de avvisar det förhandlingsförslag som gällde för drygt en vecka sedan, men inte längre på valdagen…. Frågan är nu hur EU kommer att reagera på grekernas ”oxi”. Turbulensen inom euroområdet har dock pågått under en längre tid och i valet till Europaparlamentet 2014 fick de svenska EU-kandidaterna svara på ett antal frågor som handlade om deras syn på den ekonomiska krisen. I detta inlägg redovisas hur kandidaterna ställde sig till vilka som ansvarar för krisen och vad man bör göra åt den.

Behöver du personrösta? Det beror på vilket parti du röstar på.

För detta inlägg har Elias Markstedt bistått med dataanalyser.

Svenska väljare har nu sedan ganska lång tid tillbaka haft möjligheten att personkryssa den kandidat de i första hand vill ska väljas för det parti väljaren röstar på. I det här inlägget ska vi ta en snabb titt på hur stora skillnaderna mellan olika kandidater för samma parti egentligen är när det gäller åsikter i politiska frågor, samt om sammanhållningen är större eller mindre inom vissa partier. Denna text kommer alltså inte alls beröra andra aspekter som kan skilja de olika politiska kandidaterna åt. Det kan också mycket väl finnas många andra rimliga grunder för att personkryssa en viss kandidat än just åsikter i politiska sakfrågor eller kandidatens ideologiska hållning. En del väljare kan tex föredra att representeras av en kandidat som liknar dom själva i andra avseenden, eller kan vilja öka representationen av en viss grupp i de valda församlingarna.

Med detta sagt ska inlägget försöka belysa om det finns någon anledning att välja kandidat att personkryssa efter åsikt, eller om det snarare är så att åsiktsskillnaderna är så små inom varje parti att det inte spelar någon roll. För att göra detta kommer vi använda data från Aftonbladets valkompass. Valkompassen innehåller både uppgifter om hur de tio översta kandidaterna på listorna i europaparlamentsvalet för riksdagspartierna, Piratpartiet och Feministiskt initiativ tar ställning i 30 politiska frågor. SVTs valkompass innehåller visserligen uppgifter om ännu fler kandidater än Aftonbladets valkompass, men Aftonbladets valkompass har den fördelen att den även innehåller en separat positionering för partierna i sig, medan SVT istället utgår från kandidaternas genomsnittsåsikt för partiernas positioner i frågorna. För Aftonbladets valkompass togs partiernas positioner fram genom en dubbelt förfarande där dels partiledningarna själva besvarade de 30 frågorna i enkätform enligt partiets officiella ståndpunkt, samtidigt som en en grupp vid statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet gick igenom allt relevant partimeterial och för att göra en oberoende bedömning av partiets ståndpunkt baserat på officiellt partimaterial som till exempel partiprogram, valmanifest med mera. Detta har fördelen att det går att se om kandidaterna har annorlunda åsikter än partiets officiella ståndpunkt.

I ett första steg kommer vi därför belysa i vilken utsträckning de tio översta kandidaterna har en annan åsiktsposition än sitt eget parti. Vi behöver dock förenkla analysen något då det är ett digert arbete att närgranska 30 frågor för varje kantidat och parti, och det ger heller ingen överblick. Här nöjer vi oss med den övergripande bilden och undersöker partiers och kandidaters positioner i form av ett tvådimensionellt ideologiskt landskap som består av en vänster-högerdimension, och en EU-dimension. Detta är naturligtvis en förenkling, men förhoppningsvis en förenkling som kan hjälpa oss förstå och orientera oss bland partier och kandidater. Det mått på avstånd mellan partiposition och partiets kandidaters position i det tvådimensionella landskapet vi kommer använda är det genomsnittliga euklidiska (dvs ”diagonala”) avståndet. Den tvådimensionella rymden är konstruerad som två axlar som löper från -2 till +2. Det maximala diagonala (euklidiska) avståndet är då cirka 5,5 enheter. Nåväl, vilket partis kandidater ligger då i genomsnitt längst från sitt eget parti, och vilket parti har kandidater som ligger närmast partiets egen uppfattning?

Figur 1 Genomsnittligt (euklidiskt) avstånd mellan partier och pariernas kandidater

Som vi ser av stapeldiagrammet ovan så är det tveklöst Vänsterpartiet som har europaparlamentskandidater som håller sig närmast partilinjen, medan Feministiskt Initiativ däremot har kandidater som i genomsnitt skiljer sig mest från partiets ståndpunkt. Dock tätt följt av Piratpartiet. Det borde rimligen betyda att det spelar större roll vilken kandidat som blir vald från Feministiskt Initiativ än från Vänsterpartiet. Men det är inte riktigt säkert. Den kan ju vara så att FI:s kandidater alla ligger långt från partilinjen, men på samma position? För att utesluta sådana möjligheter har vi även jämfört hur stort det genomsnittliga avstånden är mellan samtliga kandidater inom varje parti och samma kandidaters genomsnittliga position. Nästa figur visar resultaten.

Figur 2 Genomsnittligt (euklidiskt) avstånd mellan partiers kandidater och kandidaternas genomsnittliga position

Som vi ser förändras faktiskt bilden en del när vi mer direkt jämför kandidaternas sammanhållning sinsemellan istället för kandidaternas sammanhållning med sitt eget parti. Vänsterpartiets kandidater är även sinsemellan de i särsklass mest sammanhållna åsiktsmässigt, men Feministiskt intitiativs kandidater däremot inte längre uppvisar störst skillnad inom sin egen grupp. Inom kandidaterna är det istället Piratpartiets kandidater som uppvisar störst skillnader sinsemellan. En väljare som röstar på piratpartiet kan alltså göra klokt i att noga välja vilken kandidat hen personkryssar, medan det rimligen inte är lika väl använd tid för en väljare som röstar på Vänsterpartiet.

Innan vi lämnar denna första översikt ska vi också analyser de två ideologiska dimensionerna separat för att se om avvikelserna från partilinjen främst finns i klassiska vänster-högerfrågor, eller i EU-frågor. Vi börjar med EU-dimensionen.

Figur 3 Genomsnittligt absolut avstånd mellan partier och partiernas kandidater i EU-dimensionen

Det blir snabbt tydligt att det är just vad gäller inställningen till EU som FI:s kandidater avviker från partilinjen en del. De har ett dubbelt så högt genomstnittligt medelavstånd (i absoluta tal) som övriga partier.

Figur 4 Genomsnittligt absolut avstånd mellan partier och partiernas kandidater i Vänster-högerdimensionen

När det kommer till vänster-högerdimensionen däremot så framstår FI:s kandidater som minst lika sammanhållna som övriga partiers. Det spelar däremot en betydligt större roll för Piratpartiet. Detta beror till stor del förståss på att Piratpartiet inte har velat ta ställning i vänster-högerfrågor i traditionell mening, och därför placerar sig i mitten av skalan. När vi jämför figur 3 och 4 ovan ser vi även att till exempel socialdemokraternas kandidater har en större avvikelse i EU-dimensionen än i vänsterhögerdimensionen.

För att lättare förstå vad sifforna och rangordningarna ovan kommer den sista delen av detta inlägg ta en kortfattad titt på varje parti och dess kandidaters i det tvådimensionella ideologiska landskaptet. Den horisontella dimensionen är den klassiska vänster-högerdimensionen, med de som svarat maximalt till vänster på de 30 frågorna vid -2, och de som svarat maximalt till höger på de 30 frågorna vid +2. EU-dimensionen finns på den vertikala axeln, med maximalt EU-positiva vid +2 (i toppen), och maximalt EU-negativa vid -2 (i botten). Partierna visas med en röd fylld cirkel, och kandidaterna i blått. I de fall en grön rektangel kan ses är det kandidaternas medelvärde.

Figur 5a Vänsterpartiet och dess kandidater

Som redan har nämnts är Vänsterpartiets kandidater extremt sammanhållna, varför vi går vidare utan längre kommentar. Vi måste dock ta med rent metodologiska aspekter i beaktatande, och även om en kandidat som LiseLotte Olsson ligger något mindre långt till vänster i figuren är det inte säkert att detta återspeglar en verkligen skillnad då skillnaden är såpass liten. Den starka sammanhållningen skulle också till viss del kunna bero på att Vänsterpartiet och en del av dess kandidater så att säga ”slår i väggen” i och med att det inte går att placera sig längre till vänster med det urval av 30 frågor som har använts i Aftonbladets valkompass. Det är tänkbart att fler frågor med ännu starkare vänsterpositioner hade skapat en större variation även mellan Vänsterpartiets kandidater.

Figur 5b Socialdemokraterna och dess kandidater

Av figuren ser vi en något större spridning bland socialdemokraterna, men ändock relativt begränsad. Som vi redan har sett är skillnaderna mellan kandidaterna något större i EU-frågor än i traditionella vänster-högerfrågor. I toppen ser vi mer EU-positiva kandidater som Olle Ludvigsson och Jytte Guteland, medan Marita Ulvskog tillhör de klart mest EU-negativa. En skillnad som kan vara värd att ta i beaktande för socialdemokratiska väljare.

Figur 5c Centerpartiet och dess kandidater

Centerpartiets kandidater uppvisar ett intressant mönster med en relativt sammanhållen grupp nära partiet, plus några kandidater som jämförelsevis ligger ovanligt långt från sitt parti. Längst till vänster hittar vi till exempel Staffan Nilsson, medan Pelle Thörnberg utmärker sig som den mest EU-positiva kandidaten av alla de 100 kandidater som ingåri i Aftonbladets valkompass som helhet.

Figur 5d Folkpartiet och dess kandidater

Folkpartiets kandidater uppvisar också en relativt stor spännvid mellan sina kandidater vad gäller vänster-högerdimensionen. Längst till vänster ser vi Jenny Sonesson, medan Cecilia Wikström och Staffan Werme återfinns längst till höger.

Figur 5e Moderaterna och dess kandidater

Moderaternas kandidater har relativt sammanhållna åsikter. Visserligen kanske det finns en kännbar skillnad mellan den mest EU-positive kandidaten Cecilia Magnusson och den minst EU-entusiastiske Carl-Oskar Bohlin, även om den inte är så stor. På samma sätt är säkerligen Gunnar Hökmark och Christofer Fjellner något till höger om Anna Maria Corazza Bildt och Jelena Drenjanin, enligt de 30 frågor som ingår i Aftonbladets valkompass.

Figur 5f Kristdemokraterna och dess kandidater

Kristdemokraterna däremot har en klart större spännvidd, med kandidater som Sara Skyttedal som ligger långt till höger, och Désirée Pethrus som ligger längst till vänster. Dessa två emellan är spännviden ovanligt stor inom ett och samma parti.

Figur 5g Miljöpartiet och dess kandidater

Miljöpartiets kandidater är även de rätt så sammanhållna, om än inte lika sammahållna som vänsterpartiets. Den kandidat som tydligast sticker ut är Max Andersson genom att ligga längre till vänster och vara mer EU-negativ än övriga kandidater, och än partiet. Han ligger snarast prick på Feministiskt Initiativs placering i de två dimensionerna, och inte långt från Vänsterpartiet heller.

Figur 5h Sverigedemokraterna och dess kandidater

Sverigedemokraternas kandidater är relativt sammanhållna i sin EU-skeptisism, men något mer utspridda längst med vänster-högerdimensionen från mer högerinriktade kandidater som Anna Hagwall och mer mittenplacerad kandidater som Kristina Winberg eller Peter Lundgren.

Figur 5i Piratpartiet och dess kandidater

Piratpartiet har i särklass störst spridning vad gäller åsikteri klassiska vänster-högerfrågor bland sina kandidater. De löper så att säga hela vägen från Socialdemokraterna till Folkpartiet med den vänsterinriktaded Christian Engström och den högerinriktade Rick Falkvinge.

Figur 5j Feministiskt Initiativ och dess kandidater

Feministiskt Initiativ har framförallt spridning mellan sina kandidater i EU-dimensionen, med Soraya Post, Karin Asp och Margaret Gärding som mer relativt EU-positiva kandidater, och med Margarethe Müntzing och Alexandra Byröd som mer EU-kritiska kandidater närmare partilinjen.

 

En sådan här genomgång är naturligtvis inte avsedd att vara en heltäckande guide för den som står och väljer vilken kandidat att lägga sin personröst på. Snarare visar den att ett aktivt val av europaparlamentskandidat att personkryssa inom vissa partier kan vara ett viktigt val. Så till dig som funderar på om du ska lägga en aktiv personröst i Europaparlamentsvalet: ta en titt på kandidaternas placering i det ideologiska landskapet och fundera på om det betyder någonting för dig! Vill du sedan utforska olika kandidaters åsikter i detalj i olika frågor kan både Aftonbladets och SVT:s valkompasser stå till tjänst med detta.

Partiernas mobiliseringspotential

Som jag tidigare bloggat om här på Politologerna skulle tidigare valresultat i Europaparlamentsvalet se annorlunda ut om samtliga röstberättigade gick och röstade. Stora och regeringsbärande partier som Moderaterna och Socialdemokraterna gör i allmänhet sämre val i Europaparlamentsvalet jämfört med Riksdagsvalet medan små och nya partier i allmänhet gör bättre val. Att utfallet blir så här har att göra med att Europaparlamentsvalet är ett så kallat andra rangens val och är inget unikt för Sverige. I jämförelse med val av första rangen – oftast nationella val – utmärks andra rangens val av lägre intresse från partier, medier och väljare, en mindre intensiv kampanj och att nationella frågor också dominerar eller åtminstone i hög grad förekommer i valrörelsen. Större och/eller regeringsbärande partier straffas hårdare av väljarna samtidigt som mindre partier och uppstickarpartier belönas med väljarnas röster i högre grad. 2004 hette uppstickarna Junilistan, 2009 var det Piratpartiet och i år verkar mångas blickar vändas mot Feministiskt initiativ.

Vilka frågor ska en bra valkompass innehålla?

Det har nu lanserats flera olika sk valkompasser inför europaparlamentsvalet. Bland annat har Sveriges Television , Aftonbladet , och TT konstruerat valkompasser. TTs valkompass används av bland annat Svenska Dagbladet. För tydlighetens skull vill jag direkt nämna att jag själv har varit inblandad i framtagandet av framförallt Aftonbladets valkompass, men även i mindre utsträckning med Sveriges Television för att tillhandahålla data för förtester av frågor.

Med detta sagt vill jag passa på att diskutera vad en bra valkompass bör innehålla. Valkompasser är alltid och har alltid varit såväl kontroversiella som uppskattade. Politiska partier kan uppleva att de missgynnas eller gynnas. De kan alltid anklagas för förenklingar då de med nödvändighet innehåller förenklingar. I värsta fall kan de även anklagas för att vara missledande och direkt skadliga.