Lucka # 18.SD:s valframgångar 2014 påverkade andra partiers interna dynamik

*Detta inlägg är samförfattat av Elin Naurin och Patrik Öhberg*

 

I politiska system som det svenska behöver politiker förhålla sig till både sitt partis och till sina väljares uppfattningar. Ibland hamnar de i situationer där de lokala väljarna tycker annorlunda än vad partiet centralt gör. Hur hanterar den enskilda politikern sådana situationer – när de egna väljarna plötsligt börjar rösta på ett annat parti och uppenbarligen inte delar ens eget partis hållning? Denna fråga ställer vi (tillsammans med Dan Butler vid Washington University i St Louis) i en nyligen publicerad artikel i tidskriften Comparative Political Studies. Vi tar de svenska Sverigedemokraternas valframgångar 2014 som utgångspunkt. Konkret undersöker vi huruvida politiker i andra partier försökte påverka sitt eget parti i riktning mot Sverigedemokraternas hållningar när deras väljare började rösta på Sverigedemokraterna. Och svaret är ja. Vi finner att på de ställen där Sverigedemokraterna ökade mest så försökte de lokala politikerna att påverka sitt parti till att vilja ta emot färre flyktingar. Läs mer

Ojämlikhet och etnicitet

Statsvetare har på senare år intresserat sig alltmer för ojämlikhet och dess relation till demokratin. Generellt antas ojämlikhet leda till spänningar och konflikt i samhället, men den kanadensiske statsvetaren Christian Houle komplicerar i en studie från förra året bilden något.

Genom att undersöka demokratiska sammanbrott i 71 länder mellan 1960 och 2007 finner han att stor ojämlikhet mellan etniska grupper ökar risken för statskupper och revolutioner. Liknande resultat har framkommit i tidigare studier, men innovationen är att han också tar hänsyn till hur jämlika grupperna i sig är. När skillnaderna i inkomst är små inom grupperna men stora mellan grupperna är risken som störst, men risken försvinner när det också är stor ojämlikhet inom grupperna.

Förklaringen har att göra med hur lätt det är att aktivera grupperna politiskt. När olika etniska grupper också har olika levnadsförhållanden får man vad som kallas förstärkande skiljelinjer. Det är god jordmån för politiska entreprenörer som kan spela på både klass och etnicitet, och öppnar vägen för etniska partier.

Läs mer

Politik utan mandat

Man brukar säga att det finns två statsvetenskapliga modeller för röstande i val. Sanktionsmodellen bygger på att väljarna utvärderar den politik regeringen fört under mandatperioden. I mandatmodellen bedömer istället väljarna partiernas program för framtiden. Bakåt- eller framåtblickande. I undersökningar har det visat sig att svenska väljare framförallt verkar se framåt, och välja parti mer efter vad partierna ska göra än vad de redan gjort.

Tyvärr saknar partierna mandat för den politik som nu bedrivs. Alla partier utom Sverigedemokraterna förespråkade i valet 2014 en generös asylpolitik. Sedan dess har de flesta partier svängt 180 grader. Regeringen har, påhejad av moderaterna, kraftigt försvårat för människor att söka asyl, vilket man också berömmer sig för. Kontrasten mot retoriken från valrörelsen, eller sensommaren 2015, är total.

Ironiskt nog kan detta brott med tidigare utfästelser ha fört socialdemokraterna närmare sina väljare än före valet. I SOM-undersökningarna som gjordes under förra mandatperioden (2010-2013) uppgav 40 procent av S-sympatisörerna att det var ett bra förslag att ta emot färre flyktingar. Bara 30 procent tyckte att det var ett dåligt förslag. Ur detta kan man förvisso inte utläsa exakt vilken nivå väljarna önskar sig, men klart är att den tidigare linjen inte hade ett kompakt stöd.

Men man sökte inte heller mandat för de enorma kostnader som följer på förra årets stora flyktingmottagning, och vad värre är, man gör det inte ens nu. I finansministerns debattartikel igår var huvudnumret en satsning på en halv miljard till integration. Vad som istället borde lyfts fram är satsningen på de 30 miljarder till flyktingmottagande år 2016 som tillkommit sedan höstens budgetproposition, och vad som bör göras för att hantera den. Ingen annan reform är tillnärmelsevis lika omfattande.

Läs mer

Medierna, invandringen och förtroendet

Kan man ha förtroende för medierna samtidigt som man tror att de inte berättar sanningen om vissa samhällsproblem? Frågan har blivit aktuell sedan DN-Ipsos i förra veckan presenterade en undersökning om svenska folkets förtroende för mediernas nyhetsrapportering. Undersökningen visar att svenska folket har relativt stort förtroende för svenska mediers nyhetsrapportering. 71 procent av de svarande instämmer helt eller delvis i påståendet att SVT ger en sann bild av verkligheten och 75 procent uppger att de har ganska eller mycket stort förtroende för SVT. Motsvarande siffror för DN är 51 respektive 50 procent.

Många kommentatorer har valt att se detta förtroende som ett bevis för att svenska folket även har stort förtroende för mediernas rapportering om invandring. Till exempel har sifforna använts för att argumentera för att förra kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth och hennes man Ulf Adelsohn är relativt ensamma om att tro att medierna medvetet förtiger fakta om invandringen. Men innebär det starka förtroendet för medierna generellt verkligen att det svenska folket också litar på mediernas rapportering om invandring? På den frågan ger inte DN-Ipsos undersökning något svar, eftersom den inte frågar specifikt om vilket förtroende man har för mediernas rapportering om invandring.

Läs mer

Vad tycker svenskarna om flyktingpolitiken? – Del II

Det här är ett gästinlägg av Peter Esaiasson, professor i statsvetenskap, och Torbjörn Sjöström, VD för Novus. Läs även del 1.

***

Bland forskare är ”Getting to Denmark” ett uttryck för lyckade moderniseringsprocesser. Det danska exemplet brukar framhållas också i den svenska debatten om flyktingpolitik, men då på ett mindre smickrande sätt. Sedan Danmark i början av 2000-talet införde en mer restriktiv flykting- och invandringspolitik har landet utgjort en negativ kontrastpunkt i den svenska debatten. Att Sverige skall föra en mer generös flyktingpolitik än Danmark har varit en utgångspunkt för de etablerade partierna och för de allra flesta i det offentliga samtalet. Jämförelsen med Danmark torde också ha funnit med i bilden när Stefan Löfven i samband med omläggningen av flyktingpolitiken i november 2015 sa att han är stolt över vad Sverige har gjort men att andra nu måste ta över ansvaret.[1]

I detta blogginlägg skall vi använda det danska exemplet för att kritiskt pröva påståendet att Sveriges generösa flyktingpolitik under 2000-talet har varit svagt förankrad bland medborgarna (se del I i denna miniserie). Om många medborgare håller med om att Sverige har gjort rätt i att under lång tid bedriva Europas generösaste flyktingpolitik bör detta märkas vid en utvärderande jämförelse med den danska politiken – i början av 2016 må det finnas mycket att vara kritisk mot i den svenska flyktingpolitiken, men hade det verkligen varit bättre att på ett tidigt stadium ta efter den danska politiken?

För att pröva uppslutningen bakom den svenska linjen har vi vid två tillfällen frågat representativa urval av svenska medborgare över 18 år om Sverige eller Danmark har fört den bästa flyktingpolitiken under 2000-talet. Frågan har ställt inom ramen för Novus webomnibuss-undersökningar under vecka 6 och 7 i februari 2016 (antalet web-intervjuade var 1014 i Studie 1och 865 i Studie 2).

Läs mer

Vad tycker svenskarna om flyktingpolitiken? – Del 1

Det här är ett gästinlägg av Peter Esaiasson, professor vid statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet. Del 2 publiceras imorgon.

***

Hur förankrad är den svenska flyktingpolitiken bland medborgarna? Frågan har debatterats under senare tid.[1] I ett Politologerna-inlägg från den 23 februari utvecklar Mikael Gilljam varför det är svårt att uttala sig exakt om det medborgerliga stödet för politiken. Det handlar om tekniska faktorer som befolkningsurvalens representativitet (bortfallet har ökat proportionellt mer i samhällsgrupper med en förmodat negativ inställning till en generös flyktingpolitik) och undersökningsmetod (opinionen är mer negativ i postenkäter än i personliga intervjuer).

Men det handlar också, och kanske framför allt, om teoretiska faktorer som formuleringen av surveyfrågan (en av många relevanta distinktioner går mellan inställning till flyktingpolitiken och till flyktingar som grupp), tolkningen av svarskategorierna (skall ett neutralt ”mittensvar” räknas som stöd för den generösa politiken?) och den kontext i vilken frågan besvaras (opinionen är mer positiv när debatten präglas av moraliska förpliktelser än av ekonomiska konsekvenser). Men, som Mikael Gilljam påpekar, svårt skall inte tolkas som ogörligt. Låt oss titta igen på förutsättningarna för en välgrundad slutsats.

En grundläggande analytisk uppgift i sammanhanget är att skatta styrkan på inramningseffekterna. Om inramningseffekterna är starka – det vill säga om opinionsestimaten varierar mycket med frågeformuleringar och kontext – är det mindre meningsfullt att uttala sig om flyktingpolitikens förankring bland medborgarna alldeles oavsett tekniska faktorer. I klartext betyder starka inramningseffekter att medborgarna i gemen saknar en genomtänkt uppfattning om flyktingpolitiken som man tenderar att hitta fram till oberoende av sammanhang. Och omvänt innebär svaga inramningseffekter att medborgarna faktiskt har genomtänkta uppfattningar som politiska beslutsfattare har att förhålla sig till.[2]

För att skatta inramningseffekterna ifråga om inställningen till flyktingpolitiken kan vi använda oss av SOM-undersökningarnas långa mätserier. Sedan 1990 har respondenterna varje höst tillfrågats om det är ett bra förslag att ”ta emot färre flyktingar”, och under en period på 1990-talet ställdes frågan också i omvänd ordning, det vill säga om det är ett bra förslag att ”ta emot fler flyktingar”. Under 2000-talet har andelen som tycker det är ett bra förslag att ta emot färre flyktingar varit i stort sett stabil (tio av femton mätningar hamnar i intervallet 41 till 46 procent, övriga fem mätningar varierar mellan 48 och 52 procent och det finns ingen tydlig trend i tidsserien).[3] Denna grundläggande stabilitet talar för att inramningseffekterna inte är något stort problem. Slutsatsen stärks av att bilden av opinionsläget blir densamma när frågan ställs i omvänd ordning – respondenterna i de tidiga SOM-undersökningarna hittade alltså fram till samma åsikt oavsett om frågan inbjöd till att instämma eller ta avstånd från förslaget.[4]

Med begränsade inramningseffekter blir det meningsfullt att diskutera flyktingpolitikens förankring bland medborgarna. Eftersom det i samtliga 25 mätningar från SOM-institutet varit fler som tycker det är ett bra förslag att ta emot färre flyktingar än vad som tycker förslaget är dåligt drar jag och många andra slutsatsen att den generösa flyktingpolitiken har haft en bristfällig folklig förankring under 2000-talet.

Men även om resultaten är tydliga finns det anledning att pröva slutsatsens hållbarhet. Ett skäl till det är att SOM-frågan bara indirekt handlar om den svenska flyktingpolitiken (den berör utfallet av politiken snarare än policyn i sig själv). Ett annat skäl är att frågan är ställd i relativa termer av ”färre” respektive ”fler” flyktingar och att respondenterna därför tekniskt sett svarar på olika frågor i undersökningarna sedan 1990. Ett ytterligare skäl för kritiska prövningar är att verkligheten har ändrats efter det dramatiska året 2015 med ett rekordstort antal asylsökande och med numer skärpta regler för flyktingpolitiken.

Mot denna bakgrund skall morgondagens blogginlägg som är samförfattat med Torbjörn Sjöström från Novus presentera en undersökning som mer direkt fångar svenskarnas inställning till flyktingpolitiken som den ligger i början av 2016. I undersökningen har representativa urval av befolkningen ombetts att jämföra svensk och dansk flyktingpolitik under 2000-talet.

 

[1] http://www.dn.se/debatt/eliten-satte-den-demokratiska-lyhordheten-pa-undantag/
http://www.dn.se/arkiv/dn-kultur/skillnaden-mellan-medborgarnas-och-ledamoternas-asikter-ar-storre-i-flyktingfragan/
http://www.svd.se/fragor-statsvetare-borde-stalla/i/senaste/om/ledare.

[2] Ett övertygande resonemang med denna innebörd förs av Lisa Disch i en artikel från 2011 i American Political Science Review http://journals.cambridge.org/action/displayAbstract?fromPage=online&aid=8239869&fileId=S0003055410000602

[3] En enkel trendanalysen ger följande utfall: y = 48.5 + -.32x + ε (standardfelet för prediktor-variabeln år är .179, signifikansnivå .10, n = 15).

[4] Resultaten rapporteras i Marie Demkers Svensk migrationspolitisk opinion 1991-2012, sidorna 172, 186 och 204 (http://som.gu.se/digitalAssets/1467/1467499_svensk-migrationspolitisk-opinion-2.pdf).

 

Inställning till jämställdhet bland invandrare

Personer som invandrar till Sverige kommer nästan alltid från mindre jämställda länder, eftersom Sverige enligt gängse mått är ett av de mest jämställda länderna i världen. I World Economic Forums Gender Gap Index 2015 räknades Sverige som det fjärde mest jämställda landet. Syrien, varifrån flest personer sökte asyl under 2015, kom på plats 143 av 145.

Indexet utgår från ett flertal ekonomiska indikatorer, men skillnaderna syns även i attitydundersökningar. I förra vågen av World Values Survey ställde man bland annat frågan om huruvida det var en essentiell del av demokrati att kvinnor har samma rättigheter som män. Man kunde svara på en skala från 1 till 10, där 10 betydde att kvinnor borde ha samma rättigheter.

I Sverige (2011) valde 81 procent alternativ 10. I Egypten (2012) var det 25 procent, och i Irak (2013) var det bara 18 procent. Samma mönster syns även i andra frågor: i Sverige tyckte till exempel bara 8 procent att män var bättre företagsledare än kvinnor. I Egypten var det istället 80 procent.

Läs mer