Partiordförande Fredrik Reinfeldt fyller 10 år

Följande inlägg är samförfattat av Katarina Barrling och Patrik Öhberg

***

Statsminister Fredrik Reinfeldt firar nu 10 år som partiordförande. Därmed inställer sig frågan om Reinfeldt tillfört något nytt och bestående i svensk politik. Det har under åren talats mycket om hur Moderaterna ägnat kraft åt att förändra de yttre aspekterna av den politiska framtoningen. Men vi skulle vilja peka på några faktorer som ligger bortom pärlhalsband och logotyper och som kan vara tecken på mer grundläggande förändringar. För ett säkert svar på frågan huruvida de Nya Moderaterna verkligen är nya skulle det krävas ett mer ingående studium av perioden under Reinfeldt. Vi gör inga sådana anspråk men kommer här ändå att redovisa några förändringar som kan tyda på att någonting faktiskt har hänt, både med Moderaterna och med svensk politik.

Det man slås av när man betraktar Reinfeldts tid som partiledare är hur Moderaternas politik under dennes ledning delvis kommit att omforma det svenska politiska landskapet. Det första som bör nämnas är borgerlig samverkan. Reinfeldt har lyckats få en borgerlig regering att hålla samman och dessutom nå regeringsmakten två val i rad. Bilden av en splittrad borgerlighet som inte kan regera ett land är ett vapen som Socialdemokraterna förlorat. Att inför ett val lyckas förhandla fram ett gemensamt valmanifest är även i internationell jämförelse ovanligt. Genom bildandet av Alliansen har också blockpolitiken blivit tydligare, vilket varit gynnsamt för Moderaterna, som till skillnad från mittenpartierna har svårare att finna allianspartner på andra sidan blockgränsen. Omvänt har blockpolitiken missgynnat Socialdemokraterna, det parti som under decennier lyckades dominera svensk politik, bland annat just tack vare en splittrad borgerlighet. Paradoxalt nog har Socialdemokraterna själva medverkat till att befästa blockpolitiken, inte minst genom den valkoalition som Mona Sahlin bildade tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

Moderaterna och besparingar i försvaret

Expressen skrev igår om motsättningar inom försvarsberedningen. Enligt tidningen är beredningen ”ett beställningsjobb” från M, vars syfte är att öppna för mer nedskärningar i försvaret. Övriga allianspartier samt S vill istället satsa mer.

Givet att Moderaterna traditionellt ses som ett (bland annat) konservativt parti är det lite förvånande att de är pådrivande för nedskärningar i försvaret, vilket vanligen ses som ett av konservativa partier prioriterat område.

Jag tittade därför på data från Comparative Manifesto Project, som analyserar partiers valmanifest. Forskarna räknar hur stor andel av meningarna i manifesten som ägnas åt olika frågor, och använder sedan det som mått på hur viktig partierna tycker att frågan är. Det är givetvis ett trubbigt instrument men det finns få bra andra sätt att jämföra.