Speaking truth to power – är tjänstemännen på Regeringskansliet beredda att utmana statsråden?

I den så kallade IT-skandalen på Transportstyrelsen kretsade många frågor kring hur mycket statsråden och statsministern egentligen visste om de problem som fanns beträffande myndighetens hantering av känsliga datauppgifter. I vilken utsträckning som de ansvariga statsråden hade kunskap om situationen hänger samman med vad tjänstemännen på departementen egentligen förde vidare till sina chefer. I en nyligen publicerad artikel har Peter Munk Christinansen, Birgitta Niklasson och jag studerat hur tjänstemän på regeringskanslierna i Danmark och Sverige resonerar kring det egna agerandet i händelse av att regeringens politik skulle riskera att skada landets nationella intressen. Resultaten pekar på att tjänstemännen skulle föra fram sina klagomål uppåt i hierarkin. Däremot skulle de vara mer sparsamma med att prata om saken med kollegor på andra departement och de skulle definitivt inte läcka information till journalister.

Lucka #15: Stärk det pedagogiska uppdragets status

Inlägget är samförfattat av Gissur Ó Erlingsson, Douglas Brommesson, Jörgen Ödalen och Johan Karlsson Schaffer. De har nyligen medverkat med kapitlet ”Högskolepedagogiska meriter: En valuta med svag kurs” i antologin Universitet AB: Om kommodifiering, marknad och akademi.

***

Våren 2016 publicerades vår rapport Att möta den högre utbildningens utmaningar (IFAU). Rapporten inleddes med att vi ramade in den högre utbildningens utmaningar genom att uppmärksamma forskning och debatt om att allt fler läser vid våra universitet och högskolor, med allt svagare förkunskaper, samtidigt som lärarna inte får ökade resurser att hantera ett allt mer betungande uppdrag. Utvecklingen väcker principiella frågor om universitetslärares arbetsmiljö och villkor; liksom i vilken grad pedagogisk skicklighet värderas av arbetsgivare liksom av lärar- och forskarkollegiet.  

Hur väl efterlevs offentlighetsprincipen?

Offentlighetsprincipen är central i den svenska rättsordningen. Den innebär att allmänheten, ofta enskilda individer och företrädare för media, har rätt till insyn i och tillgång till information om statens och kommunernas verksamhet (Regeringens hemsida).

Så står det alltså på regeringens hemsida. Inte sällan har vi i Sverige en hög svansföring vad gäller den egna öppenheten. Förra året firades t.ex. den svenska tryck- och yttrandefrihetens 250-årskalas med en baluns i Bryssel. På kalaset underströks just att ”öppenhet och transparens … är utmärkande för Sverige.” Måhända är detta riktigt. Åtminstone på papperet. Och relativt andra stater. När den här typen av lagstiftning jämförs länder emellan brukar faktiskt Sverige klara sig bra (se t.ex. här). Men stark lagstiftning är en sak, att som tjänsteman implementera lagstiftningen i det vardagliga arbetet är en annan.

Lucka #11: Samverkan som forskningens överordnade mål?

Följande text är författad av Shirin Ahlbäck Öberg, docent i Statskunskap och prodekan vid Samhällsvetenskapliga fakulteten, Uppsala universitet. Texten är en fortsättning på en text publicerad den 10 december där delar av 2016 års forskningsproposition (Prop. 2016/17:50) diskuteras. I dag behandlar författaren frågan om samverkan och forskning.

Signalord är viktiga. Jag menar att det räcker med att analysera rubriksättningen på de tio forskningspropositionerna från 1982 fram till idag för att avläsa politikens allt större förhoppningar eller krav på vad forskningen ska åstadkomma. Inledningsvis dominerade den sakliga och torra riksdagstryckprosan ”Regeringens proposition om forskning” (1982, 1986, 1989) – inga krusiduller. Därefter har rubriksättningen blivit alltmer uppfordrande. Fromma förhoppningar som ”Forskning för kunskap och framsteg” (1992) och ”Forskning för ett bättre liv” (2004) eskalerar till ren akademisk kapitalism ”Forskning och innovation” (2012) och nu ”Kunskap i samverkan – för samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft” (2016). Stärkt konkurrenskraft. Givet de verkliga samhällsutmaningarna i vår tid, som stavas illiberala strömningar (tänk Ungern, Turkiet, Brexit, Trump och allmän populism) med ingredienser som faktaresistens och förakt för expertis, så utmanas grundläggande demokratiska värderingar på ett allvarligt sätt. Universitet och högskolor har i denna tid en mycket viktig uppgift att motverka ”post-truth politics” inom alla vetenskapsområden genom att stabilt och oförfärat upprätthålla upplysningsideal.

Politiserade myndighetschefer

”Med Jimmie Åkesson som statsminister kommer inte Dan Eliasson att avgå. Utan han kommer att få sparken.” Så skrev Sverigedemokraternas officiella twitterkonto igår. Anledningen var att rikspolischefen Eliasson på tisdagen sagt att han skulle avgå om Åkesson blev statsminister.

I Sverige tillsätts myndighetschefer av regeringen. Utnämningarna ska enbart baseras på de sökandes förtjänst och skicklighet. Historiskt sett har det ändå varit vanligt att myndighetschefer har politisk bakgrund, vilket skulle kunna indikera att andra hänsyn tagits i utnämningen. Erfarenhet av politiskt arbete inom ett parti kan naturligtvis vara meriterande för en generaldirektör, men forskning av Carl Dahlström och Birgitta Niklasson visar att socialdemokratiska regeringar utnämner en mycket större andel chefer med socialdemokratisk bakgrund än vad borgerliga regeringar gör. Carl Dahlström och Mikael Holmgren har i olika studier också visat att risken att myndighetschefer får sparken ökar vid maktskiften, att regeringar oftare lägger ner myndigheter som skapats av motståndarregeringar, och att regeringar tilldelar mindre medel till myndighetschefer som tillsatts av motståndarregeringar (ännu opublicerat). Utnämningspolitiken har helt klart en politisk dimension.

Bör högre tjänstemän bo i kommunen de jobbar i?

Detta inlägg är en vidareutveckling av en krönika jag publicerade i Södermanlands Nyheter i slutet av augusti förra året. Det har fått lite förnyad aktualitet på grund av en pågående debatt i Jämtlands län, om kommunchefers val av bostadsort.

***

Åtminstone för en maniskt kommunintresserad person, har det förts en spännande, principiell debatt i Jämtlands län såhär i början av året. Det har nämligen visat sig att endast två av länets kommunchefer är skrivna i den kommun de arbetar i. Den mediala vinkeln har varit att kommunerna därigenom ”går miste om hundratusentals kronor i skatteintäkter varje år för att kommunchefen är bosatt i en annan kommun.”

Den här sortens debatt är ingalunda ny. Förra våren blossade en liknande debatt upp i Gävleborgs län. En kartläggning där visade att 4 av länets 10 kommunchefer inte bodde i kommunen de arbetade i. Den allmängiltiga fråga som ställdes här var: är detta verkligen optimalt? Frågan rör, menar jag, inte bara kommunchefer. Den kan ställas i förhållande till, och berör, alla chefstjänstemän i landets samtliga kommuner.

Nämndemännens vara eller icke vara

En ny studie från nationalekonomen Linna Martén visar att den politiska färgen på nämndemännen i migrationsdomstolarna påverkar hur de dömer. Den som fått avslag på sin asylansökan kan få den prövad igen, av en domare och tre nämndemän. Studien visar att när Sverigedemokratiska nämndemän är med minskar chansen att få asyl, medan den ökar om nämndemännen nominerats av Kristdemokraterna, och även Miljöpartiet och Vänsterpartiet i mindre utsträckning.

Tanken med systemet är alltså inte att den politiska bakgrunden ska spela in. Nämndemännen lottas till ärendena, och det blir alltså en slumpfaktor som spelar in i asylavgörandet.

Nämndemannasystemets vara eller icke vara har därför diskuterats under dagen. För den som vill ha mer information om hur både domare och nämndemän ser på systemet som sådant rekommenderas en masteruppsats av Elin Cronholm som tidigare år lades fram vid Uppsala Universitet. I uppsatsen redovisas resultaten från en enkät med över 2000 personer, både nämndemän och domare.

Föga förvånande visar resultaten att nämndemännen själva är mycket positiva till systemet, närmare bestämt 90 procent. De lagfarna domarna är dock inte lika förtjusta. Omkring 40 procent är negativa eller mycket negativt inställda till systemet. Bland icke ordinarie domare, till exempel tingsnotarier och fiskaler, är en majoritet, 55 procent, negativa.

Båda grupperna anser att den främsta fördelen är att nämndemännen för in bredare perspektiv och livserfarenheter. En intressant skillnad är dock synen på vad systemets största nackdel är. Enligt nämndemännen själva så är det brist på juridisk kunskap, vilket 24 procent anger. Hela 73 procent av de lagfarna domarna anser istället att det största problemet är subjektivt beslutsfattande – något som lär späs på av Marténs studie.

Men det är inte helt lätt att reformera nämndemannasystemet. En av domarna I Cronholms studie uttrycker det såhär: ”med nämndemannasystemet är det som med demokrati; det är inte något bra system, men så länge ingen kommer på ett bättre, så får vi nöja oss med det”. Hela uppsatsen finns här.

Svågerpolitik i Sverige

Ett grundproblem i forskningen om korruption och maktmissbruk är att det finns väldigt lite data. Anledningen är naturligtvis att de inblandade inte har något intresse av att skylta med det offentligt. Databristen gör att vi har svårt att svara på grundläggande frågor som till exempel när Sverige gick från att vara ett land där riksdagsledamöter tog mutor och där ämbetsmän missbrukade sin ställning till dagens välfungerande statsförvaltning.

Forskare måste därför vara kreativa för att försöka mäta förekomst av korruption. I en ny uppsats har jag utvecklat ett sätt att mäta indikationer på nepotism, svågerpolitik, i svensk statsförvaltning i historiskt perspektiv. Nepotism innebär att man gynnar släktingar vid tillsättningar av tjänster, och är oförenligt med en meritokratisk byråkrati där skicklighet och förtjänst premieras.

Hur borgerligt hann Sverige bli under Reinfeldt?

Idag presenterar Stefan Löfven sin regeringsförklaring, och startskottet går för den nya rödgröna regeringen. Kommer det innebära en kursomläggning för Sverige? Ja och nej. När jag föreläser om demokrati är en av frågorna jag brukar ta upp om det spelar någon roll vilket parti vi röstar på. Svaret känns självklart, men internationella jämförelser tenderar, förvånande nog, att inte hitta så stora systematiska skillnader mellan vänster- och högerregeringar.

Troligen beror det på flera saker. Vad som är vänster och höger skiljer sig mycket mellan länder. Men regeringar begränsas också av historien i sitt handlingsutrymme. En ny regering tar vid där den andra slutar, och kan inte direkt riva upp allt de andra gjort. Det blir tydligt idag: Stefan Löfven har som bekant lovat att till exempel inte ta bort de stora sänkningar av inkomstskatten som alliansregeringen genomfört, och i veckan blev det också klart att sänkningen av restaurangmomsen blir kvar.

På samma sätt har Sverige inte förvandlats till en nyliberal nattväktarstat under de senaste åtta åren. De offentliga utgifterna är fortsatt höga, och välfärdsstaten omfattande. Likväl har det genomförts betydelsefulla förändringar.

Efterlyses: en samlad diskussion om kommunala bolag

Detta inlägg bygger på ett pilotprojekt om kommunala bolag som jag idag bedriver tillsammans med Anna Thomasson och Richard Öhrvall, där forskningsassistenterna Fredrik Olsson och Mattias Fogelgren också ingår.

***

Antalet kommunala bolag har ökat ordentligt de senaste två decennierna. Från att ha varit drygt 1 300 i början av 1990-talet, finns idag omkring 1 700 stycken (jfr Statskontoret 2012).  Enligt vissa källor omsätter de sammanlagt omkring 200 miljarder kronor, anställer cirka 48 000 personer och har ett värde om cirka 1 875 miljarder. Under 00-talet har dessutom just omsättningen ökat dramatiskt. Bolagen har sålunda en viktig samhällsekonomisk roll.

Givet deras betydelse, och de dilemman offentligt ägande av företag faktiskt väcker till liv, är mitt intryck att vi historiskt sett diskuterat kommunalt ägande av bolag sparsamt. När bolagen har debatteras, saknas typiskt en helhetssyn på ämnet. Olika problem har diskuterats för sig när de hamnat på den politiska agendan, vilket försvårar för en grundläggande och övergripande diskussion om varför kommuner ska driva bolag, när det är lämpligt att de gör det, och hur en kommun bäst arbetar med ägarstyrning av sina bolag. Detta inlägg syftar till att utveckla och stärka det argumentet, och förhoppningsvis öka medvetenheten om de dilemman kommunalt ägande av bolag väcker till liv.