Konventionens makt

Internationella lagar och konventioner har blivit stridsfrågor i den nuvarande flyktingkrisen. Själva flyktingbegreppet regleras av FN:s flyktingkonvention som merparten av världens länder skrivit under; en av hörnstenarna i EU:s flyktingpolitik är Dublinförordningen som reglerar i vilket EU-land en flyktings asylansökan ska prövas.

Flera jurister har varit aktiva i debatten om vad Sverige kan och inte kan göra enligt internationell och nationell lag. De kan naturligtvis oändligt mycket mer än mig om hur lagstiftningen ser ut, men som statsvetare blir jag ibland förvånad över perspektivet på internationell rätt som något som står över stater och människor.

I vardagen gör den naturligtvis det, men lagar har ingen inneboende kraft som kan tvinga människor att agera i enighet med dem. De fungerar därför att de koordinerar vårt beteende. Låt säga att hela Sverige i detta nu bestämde sig för att köra på vänster sida av vägen. Polisen skulle inte gripa dem som körde på fel sida; domare och nämndemän skulle inte fälla lagbrytare. I samma ögonblick vore lagen om högertrafik verkningslös, ett meningslöst dokument.

Fortsätt läsa

Nämndemännens vara eller icke vara

En ny studie från nationalekonomen Linna Martén visar att den politiska färgen på nämndemännen i migrationsdomstolarna påverkar hur de dömer. Den som fått avslag på sin asylansökan kan få den prövad igen, av en domare och tre nämndemän. Studien visar att när Sverigedemokratiska nämndemän är med minskar chansen att få asyl, medan den ökar om nämndemännen nominerats av Kristdemokraterna, och även Miljöpartiet och Vänsterpartiet i mindre utsträckning.

Tanken med systemet är alltså inte att den politiska bakgrunden ska spela in. Nämndemännen lottas till ärendena, och det blir alltså en slumpfaktor som spelar in i asylavgörandet.

Nämndemannasystemets vara eller icke vara har därför diskuterats under dagen. För den som vill ha mer information om hur både domare och nämndemän ser på systemet som sådant rekommenderas en masteruppsats av Elin Cronholm som tidigare år lades fram vid Uppsala Universitet. I uppsatsen redovisas resultaten från en enkät med över 2000 personer, både nämndemän och domare.

Föga förvånande visar resultaten att nämndemännen själva är mycket positiva till systemet, närmare bestämt 90 procent. De lagfarna domarna är dock inte lika förtjusta. Omkring 40 procent är negativa eller mycket negativt inställda till systemet. Bland icke ordinarie domare, till exempel tingsnotarier och fiskaler, är en majoritet, 55 procent, negativa.

Båda grupperna anser att den främsta fördelen är att nämndemännen för in bredare perspektiv och livserfarenheter. En intressant skillnad är dock synen på vad systemets största nackdel är. Enligt nämndemännen själva så är det brist på juridisk kunskap, vilket 24 procent anger. Hela 73 procent av de lagfarna domarna anser istället att det största problemet är subjektivt beslutsfattande – något som lär späs på av Marténs studie.

Men det är inte helt lätt att reformera nämndemannasystemet. En av domarna I Cronholms studie uttrycker det såhär: ”med nämndemannasystemet är det som med demokrati; det är inte något bra system, men så länge ingen kommer på ett bättre, så får vi nöja oss med det”. Hela uppsatsen finns här.

Hur borgerligt hann Sverige bli under Reinfeldt?

Idag presenterar Stefan Löfven sin regeringsförklaring, och startskottet går för den nya rödgröna regeringen. Kommer det innebära en kursomläggning för Sverige? Ja och nej. När jag föreläser om demokrati är en av frågorna jag brukar ta upp om det spelar någon roll vilket parti vi röstar på. Svaret känns självklart, men internationella jämförelser tenderar, förvånande nog, att inte hitta så stora systematiska skillnader mellan vänster- och högerregeringar.

Troligen beror det på flera saker. Vad som är vänster och höger skiljer sig mycket mellan länder. Men regeringar begränsas också av historien i sitt handlingsutrymme. En ny regering tar vid där den andra slutar, och kan inte direkt riva upp allt de andra gjort. Det blir tydligt idag: Stefan Löfven har som bekant lovat att till exempel inte ta bort de stora sänkningar av inkomstskatten som alliansregeringen genomfört, och i veckan blev det också klart att sänkningen av restaurangmomsen blir kvar.

På samma sätt har Sverige inte förvandlats till en nyliberal nattväktarstat under de senaste åtta åren. De offentliga utgifterna är fortsatt höga, och välfärdsstaten omfattande. Likväl har det genomförts betydelsefulla förändringar.

Fortsätt läsa

Att rösta är viktigt, att rösta rätt är viktigare.

Att rösta rätt – correct voting – är en statsvetenskaplig teori som handlar om hur väljare skulle ha röstat om de var fullt informerade om kandidater, partier och sakfrågor i ett val. Utgångspunkten för teorin om korrekt röstning är att väljare gör sina val med ett stort mått av osäkerhet. Genom att ta hänsyn till väljares grad av politiska sofistikation, erfarenhet av politik och motivation kan statsvetare undersöka forskningsfrågan i vilken utsträckning väljare kan anses rösta rätt och vad som förklarar väljares möjligheter att göra det. Fortsätt läsa

Hur negativ är den svenska parlamentarismen? – överlevnadsstrategier i riksdagen efter 2014 års val

Detta är ett gästinlägg författat av Lars Davidsson, filosofie doktor som tidigare har arbetat som tjänsteman i riksdagen.

***

”Med en månad kvar till valet tyder mycket på att de tre rödgröna partierna blir större än alliansen, men att de inte får egen majoritet. I ett sådant läge tror LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson att alliansen kommer att regera vidare med stöd av Sverigedemokraterna.

– Jag är väldigt säker på att vi då väljer en statsminister som heter Fredrik Reinfeldt. Jag tror inte väljarna är medvetna om att det är på väg att hända, säger han”.

I en artikel i Dagens Nyheters från i fredags ringde LO:s ordförande till synes desperat i varningsklockan. Om nuvarande opinionsläge står sig på valdagen riskerar Sverige att få en ”blåbrun sörja” i riksdagen efter valet och ett oväntat valutslag där alliansregeringen, även om den skulle samla mindre stöd hos väljarna än de rödgröna partierna, ändå sitter kvar. Karl-Petter Thorvaldsson var inte först med att spekulera i vad som skulle kunna hända i riksdagen om nuvarande opinionsläge står sig, men hans uttalanden var ovanligt tvärsäkra. ”Jag slår vad om att han regerar vidare”, sade LO-ordföranden.

Men hur ser de konstitutionella förutsättningarna för fyra år till med Fredrik Reinfeldt egentligen ut? Kan han verkligen regera vidare även om Stefan Löfven skulle samla fler röster i riksdagen? Vill han? Fortsätt läsa

Efterlyses: en samlad diskussion om kommunala bolag

Detta inlägg bygger på ett pilotprojekt om kommunala bolag som jag idag bedriver tillsammans med Anna Thomasson och Richard Öhrvall, där forskningsassistenterna Fredrik Olsson och Mattias Fogelgren också ingår.

***

Antalet kommunala bolag har ökat ordentligt de senaste två decennierna. Från att ha varit drygt 1 300 i början av 1990-talet, finns idag omkring 1 700 stycken (jfr Statskontoret 2012).  Enligt vissa källor omsätter de sammanlagt omkring 200 miljarder kronor, anställer cirka 48 000 personer och har ett värde om cirka 1 875 miljarderUnder 00-talet har dessutom just omsättningen ökat dramatiskt. Bolagen har sålunda en viktig samhällsekonomisk roll.

Givet deras betydelse, och de dilemman offentligt ägande av företag faktiskt väcker till liv, är mitt intryck att vi historiskt sett diskuterat kommunalt ägande av bolag sparsamt. När bolagen har debatteras, saknas typiskt en helhetssyn på ämnet. Olika problem har diskuterats för sig när de hamnat på den politiska agendan, vilket försvårar för en grundläggande och övergripande diskussion om varför kommuner ska driva bolag, när det är lämpligt att de gör det, och hur en kommun bäst arbetar med ägarstyrning av sina bolag. Detta inlägg syftar till att utveckla och stärka det argumentet, och förhoppningsvis öka medvetenheten om de dilemman kommunalt ägande av bolag väcker till liv.

Fortsätt läsa

Social mobilitet, välfärdsstaten och adliga gener i Sverige

Jämlika möjligheter, till skillnad från jämlika utfall, är ett närmast universellt omfamnat politiskt värde. Socialdemokratins kamp mot klassklyftor är i mångt och mycket en kamp för att ens föräldrars ställning inte ska vara avgörande för barnens; för liberaler blir det mycket lättare att försvara ojämlikhet om alla har samma möjligheter att nå framgång. På Socialdemokraternas hemsida beskrivs jämlikhet som att:

”alla människor, oavsett vad, ska ges samma möjlighet att forma sitt eget liv och påverka sitt samhälle.” – Socialdemokraterna

I sin första partiledardebatt i riksdagen som partiledare var den första fråga som Fredrik Reinfeldt lyfte också lika möjligheter:

”…vi har ett Sverige som stelnar i sina former. // Vi har ett Sverige där den som föds fattig riskerar att förbli fattig och får barn som har det ganska dåligt ställt. Vi har ett Sverige där den som föds rik för det mesta förblir rik och dessutom har barn som förmodligen får det bättre än andra.” – Fredrik Reinfeldt 2004-01-21

Det är därför av största vikt att försöka mäta hur i vilken utsträckning möjligheterna är jämlika. Jämlika möjligheter tar sig uttryck i förekomst av social mobilitet, det vill säga i vilken utsträckning människor under sin levnad förbättrar (eller försämrar) sin livssituation jämfört med sina föräldrar. Det vanliga måttet på social mobilitet är att undersöka i vilken utsträckning föräldrars inkomst samvarierar med barnens inkomst. I sådana mätningar kommer Sverige vanligen bra ut i jämförelse med till exempel USA, i kontrast med bilden av ”The American Dream”, möjligheten att lyfta sig själv ur fattigdom. I båda länderna verkar dock mobiliteten överlag vara ganska hög.

Fortsätt läsa

Finns den kommunale väljaren? (Del 1)

Den kommande trilogin på temat ”Finns den kommunale väljaren?” är samförfattad av Gissur Ó Erlingsson och Henrik Ekengren Oskarsson. Vi ställer frågan om svenska väljare gör aktiva val i kommunpolitiken visavi rikspolitiken. Inläggsserien har denna struktur: (1) I det första inlägget försöker vi belägga att en lokal dimension vuxit fram i svensk politik de senaste 20 åren, (2) i det andra redovisar vi data på vilka väljargrupper som röstdelar, och (3) i det tredje försöker vi ringa in varför folk delar på sina röster mellan kommun- och riksdagsval.

***

Finns det skäl att tro att den aktive kommunväljaren inte finns?

För drygt 20 år sedan konstaterade Sören Holmberg (1993) att den kommunale väljaren inte finns. Enligt då tillgänglig data tycktes det inte som om kommunala avgjordes av kommunala frågor, utan av, med Holmbergs ord: “rikspolitiska partisympatier, rikspolitiska frågor och nationella valvindar”. Frågan är om inte Holmbergs slutsats egentligen är något man i förväg skulle kunna förvänta sig? Egenskaper hos (a) de rikstäckande partiorganisationerna och (b) hos väljarna ger det vid handen. Se här: Fortsätt läsa

Dåliga arbetsvillkor för kommunstyrelseordföranden – ett demokratihot?

Detta är en fördjupad version av en krönika som idag publiceras i Södermanlands Nyheter.

***

Häromdagen blev jag litet bedrövad när jag läste en artikel i Dagens Samhälle (nr 3, 2014), där man behandlar omsättningen på lokala toppolitiker. Det visar sig att 60 stycken kommunstyrelseordförande hoppat av sina uppdrag i förtid. Bevakning, stress och utsatthet tycks kunna vara en underliggande förklaring till en del av avhoppen. En av avhopparna pekade nämligen ut ”en fruktansvärd arbetsmiljö” som orsaken till hans avhopp; en annan beskrev arbetsmiljön som att ”[d]u blir så utsatt. Hela familjen påverkas”.

Läsningen förde mina tankar till Rudin. Ni minns, stockholmspolitikern som snattade en whiskeyflaska, medgav alkoholproblem och tog en s.k. ”time-out”. Även Dagens Nyheters Erik Helmersson gjorde en liknande association:

Det svindlar att tänka på hur hårt arbete, hur många urtrista möten, hur mycket motionsförfattande, hur långa sittningar genom diverse ältande av dagordningar som ligger bakom ett politiskt liv som Rudins. Alla dessa skakade händer, kaffekoppar, språngmarscher i regnet från konferens till sammanträde.

Ämnet – ledande politikers arbetsvillkor – är viktigt om vi bryr oss om den representativa demokratin. Det väcker en fråga om politikens villkor: Begär vi för mycket av våra ledande kommunpolitiker? Jag lutar åt att så kan vara fallet, och sålunda att kommunsverige måste arbeta mer aktivt och medvetet med olika typer av stödfunktioner som gör det mer mänskligt för, till exempel, kommunstyrelseordföranden att fullgöra sina uppdrag (med hälsan i behåll).

Fortsätt läsa

Hur förebygger man korruption och nepotism i rekryteringen av ämbetsmän?

Ett stort problem i många länder är att den offentliga förvaltningen är genomkorrupt. Mycket forskning pekar nu på att formerna för rekrytering här är en viktig faktor. När tjänstemän rekryteras efter politisk lojalitet, eller genom nepotism (gynnande av familjemedlemmar), ökar risken för korruption. Som jag skrev häromdagen är anledningarna två. För det första riskerar personer som är inkompetenta och har tvivelaktig moral anställas. För det andra minskar ämbetsmännens incitament att anmäla korruption när de är beroende av sina överordnades välvilja för att behålla jobbet. I länder där det finns väldigt få regler för hur ämbetsmän ska anställas, som Nicaragua, är politisering och nepotism ett jätteproblem.

Efter att den amerikanske presidenten James Garfield mördades 1881 av en (galen) person som var missnöjd med att inte ha fått ett jobb i förvaltningen trots att han stöttat Garfield gjordes anställningssystemet om i USA, enligt en modell som sedan kommit att bli inflytelserik. I stora drag centraliserades makten att anställa, bort från cheferna i förvaltningen. Jobbsökande utvärderades genom standardiserade tester som rättades centralt, och cheferna blev hänvisade till att välja mellan de tre som presterat bäst på testet. Detta försvårade givetvis möjligheterna att anställa politiska supporters och var en viktig del i professionaliseringen av den amerikanska förvaltningen.

Fortsätt läsa