Myten om Fredsprojektet EU

Det här är ett gästinlägg från Rasmus Ragnarsson, student vid statsvetenskapliga institutionen på Göteborgs universitet. Inlägget var det bästa under momentet i populärvetenskapligt skrivande på kursen ”Statsvetaren i yrkeslivet”.

***

Det är ett vanligt förekommande påstående från politiker att Europeiska Unionen är ett fredsprojekt. Senast var det EU-kommissionens ordförande, Jean-Claude Juncker, som i sitt årliga linjetal kunde slå fast att det är EU vi har att tacka för Europas 70 år av fred. Han menade att: vi löser våra problem vid förhandlingsborden, inte på slagfälten. Detta påstående är intressant eftersom det innebär att Europa, utan EU, skulle färgas rött av blod. Det finns dock en god anledning att betvivla detta. En mycket inflytelserik teori inom statsvetenskapen säger nämligen att demokratiska stater inte krigar mot varandra. Skulle teorin stämma så är EU inte nödvändigt för att säkra Europas fred, det enda som skulle krävas är ett Europa av demokratier.

peace_award2012

EU tilldelades Nobels fredspris 2012.

Låt oss ta en titt på teorin om den demokratiska freden. Den populariserades på 80-talet som en förklaring till varför demokratiska stater enligt statistiska undersökningar inte krigade mot varandra. Anledningarna till denna demokratiska fred var huvudsakligen två. För det första delar demokratier flera värderingar när det kommer till fredlig konflikthantering. Dessa är som tydligast när det gäller demokratiers interna maktuppgörelser. Istället för att låta våra politiker döda varandra över makten så avgörs frågan istället genom fria allmänna val. På så vis behöver ingen människa eller ägodel komma till skada samtidigt som den förlorande oppositionen har chansen att ta makten vid nästa val. Samma värderingar styr vårt förhållande till konflikter med andra demokratier, att de ska lösas fredligt genom förhandling och kompromiss.

Den andra anledningen till den demokratiska freden är medborgarnas insikt om att de förmodligen skulle drabbas negativt av ett eventuellt krig. Nära och kära skulle dö, deras ägodelar förstöras, trauma tillfogas osv. Detta leder till att medborgarna väljer ledare som är inriktade mot samtal, kompromisser och förhandlingar snarare än sådana riktade mot krig och aggression. Därtill tämjs ledare av faktumet att medborgarna, ifall de är missnöjda, regelbundet kan byta ut dem. Av ren självbevarelsedrift kommer demokratiska ledare därför att agera försiktigt i relationen med andra stater.

Var lämnar detta oss? Vi kan säga att Juncker har rätt i att Europas stater löser sina konflikter vid förhandlingsbordet snarare än slagfältet. Däremot är det inte nödvändigtvis EU:s förtjänst att detta sker utan snarare Europas demokratiska utveckling. Till Junckers försvar så medför visserligen EU-samarbetet ökad handel och samtal mellan europeiska stater, vilket förstås kan skapa vänskapsband av ömsesidigt beroende. Saken är dock att EU som organisation inte är nödvändig för handel ska kunna uppstå och samtal kunna föras. Allt freden kräver är demokrati.

Sammanfattningsvis finns det goda skäl att ifrågasatta EU som fredsprojekt. Delvis för att organisationens påstådda fredsfrämjande insatser inte kräver EU som organisation, men också för att demokratiska statskick enligt tidigare nämnda teori är allt som krävs för att undvika våldsamma konflikter. Kort sagt, skulle EU falla isär, kommer freden ändå bestå förutsatt att Europa fortsättningvis befolkas av demokratier. En källa till optimism i dessa oroliga tider.