Har Jantelagen positiva eller negativa effekter?

Det här är ett gästinlägg av Stefan Dahlberg, Professor vid institutionen för jämförande politik, Bergens Universitet och docent vid statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs Universitet.

***

Jantelagen hör man talas om lite titt som tätt och så sent som i förra veckan aktualiserades den återigen i en krönika i Dagens Nyheter och då i lite mer positiva ordalag än vad man vanligtvis brukar stöta på. Men vad vet vi egentligen om jantelagen och dess konsekvenser?

Jantelagen som begrepp har sitt ursprung i en roman av Aksel Sandemose som utkom 1933 och handlar om livet i en fiktiv dansk småstad. Jantelagen är dock ofta utmålad som ett typiskt skandinaviskt fenomen och handlar i stort sett om att man inte skall tro att man är för mer än andra, inte sticka ut för mycket och absolut inte skryta om eventuella framgångar.

Som kulturellt fenomen har det bland annat hävdats att ett visst mått av Jante-mentalitet skulle leda till mer jämlikhet och därmed öka preferenserna för ekonomisk omfördelning. Den amerikanske statsvetaren Eric M. Uslaner har till och med hävdat att det är just förekomsten av Jantelagen som ligger bakom de jämförelsevis exceptionellt höga nivåerna av mellanmänsklig tillit i de Skandinaviska länderna. Samtidigt har det, tvärtemot, även hävdats att Jantelagen inte alls för något gott med sig och att den snarast är att betrakta som rent destruktiv i alla avseenden. Om man gräver djupare hittar man dock ganska snart belägg för att Jante-mentaliteten inte är ett särskilt typiskt skandinaviskt fenomen. I de anglosaxiska delarna av världen omnämns fenomenet som ”tall poppy syndrome” och i de asiatiska kulturerna talar man om ”the nail that stands out gets hammered down”.

Valhemlighet med graderad rösträtt

Det här är ett gästinlägg av Olof Petersson, tidigare forskningsledare vid SNS och professor i statskunskap vid Uppsala universitet.

***

I samband med den allmänna rösträttens hundraårsjubileum skrev jag en tidningsartikel. En läsare hörde av sig med en fråga: ”Hur fungerade det rent tekniskt i vallokalen när vi hade den 40-gradiga skalan? Hur kunde man bibehålla valhemligheten eller brydde man sig inte om detta?”

Frågan har både principiella och praktiska aspekter. I dag tar vi valhemligheten för given och principen slås fast i regeringsformen, som innehåller formuleringen ”fria, hemliga och direkta val”. Men i ett äldre skede var frågan omstridd. John Stuart Mill såg hemliga val som ett undantag och offentlig röstning som huvudregel.

Sedan principen om hemliga val slagit igenom återstod de praktiska problemen. I Sverige uppkom frågan hur valhemligheten kunde tryggas i ett system med graderad rösträtt. Riksdagsvalen var i detta avseende oproblematiska eftersom man där röstade per capita; debatten om den ”politiska” rösträtten handlade i stället om olika slags spärrar och rösträttshinder avseende kön, inkomst osv. Graderad rösträtt tillämpades i de kommunala valen där personlighetsprincipen ännu inte hade slagit igenom. Enligt den tidens synsätt var det egendom och ekonomiska intressen som skulle representeras. Även bolag räknades som kommunmedlemmar. I 1862 års kommunalförfattningar fanns delvis olika regler för landskommuner, städer och landsting; dessutom styrdes Stockholm enligt en särskild förordning.

Hotar växande klyftor den svenska demokratin?

Det här är ett gästinlägg av Li Bennich-Björkman, Skytteansk professor i vältalighet och statskunskap vid statsvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet.

***

Sverige har i modern tid blivit ett land där ekonomiska, geografiska och sociokulturella klyftor ökat. Har det något med demokrati att göra? I högsta grad. Samhällen som är mer ojämlika tenderar att ha mindre av social sammanhållning, mindre av tillit mellan medmänniskorna. Det har en rad negativa effekter, politiskt, ekonomiskt och socialt. Därför finns det all anledning att vara uppmärksam på det skiftande landskap som vi rör oss i i Sverige, från ett där jämlikheten i alla dessa tre avseenden vid 1980s-talets början var osedvanligt hög, till ett idag där den jämfört många andra länder fortfarande är bra, men avsevärt större än för fyrtio år sedan.

Till hundraårsfirandet av demokratins införande i Sverige har Riksdagen gett ut forskarantologin Demokratins framtid under ledning av redaktörerna Katarina Barrling och Sören Holmberg som presenterades den 17 december 2018.  Som en av författarna ägnar jag mitt kapitel åt att analysera dessa klyftor och vad vi samtidigt kan iaktta när det gäller social sammanhållning. Det är en oroande bild som tonar fram.

De ekonomiska skillnaderna i dag är ovedersägliga och växande i Sverige, och har ökat snabbare än på många andra jämförbara håll inom OECD. En tilltagande geografisk ojämlikhet har vidare kommit att prägla Sverige alltsedan 1980-talet, vilket fått konsekvenser för levnadsstandard och livsmöjligheter utanför de absoluta storstäderna, men även inom storstäderna, där skillnaderna är ytterst påfallande beroende på var man bor. Medelklassen med stort kulturellt kapital har därutöver frigjort sig från den tidigare ”allians” som under socialdemokratin upprätthölls med arbetarklassen, vilket inte minst visar sig i utbildningssystemets drastiska förändringar sedan 1990-talet. Dessa tre aspekter har samtliga med klass i vid mening att göra: klasskillnaderna i det samtida Sverige är avsevärda, framför allt i jämförelse med Sverige för 40–50 år sedan.

När och varför blev Sverige ett jämlikt land? Del II

Det här är ett gästinlägg av Erik Bengtsson, forskare vid
Ekonomisk-historiska institutionen vid Lunds universitet.

***

I ett tidigare blogginlägg har jag presenterat nya beräkningar av privata förmögenheter i Sverige år 1750, 1800, 1850 och 1900 och deras fördelning. Utifrån dessa, och tidigare studier av inkomstfördelningen sedan 1903, argumenterade jag att det inte finns någon kontinuitet av jämlikhet i svensk historia, och att den ekonomiska jämlikhet som utmärkte Sverige under 1900-talets andra hälft, måste förklaras med skeenden under decennierna runt 1900, snarare än som en fortsättning på en sedan tidigare existerande jämlikhet.

I detta blogginlägg skisserar jag den förklaring som jag själv tror fungerar bäst för att förklara den drastiska minskningen av ojämlikhet ca 1920-1980, och varför denna gick längre i Sverige än i andra industriländer. Jag utvecklar den förklaringen i ett pågående arbete som är tillgängligt här. (Kommentarer och kritik mycket välkomna!)

Paradoxalt nog så är det politiska systemets exkluderande karaktär en nyckelfaktor i denna förklaring. Närmare bestämt, samspelet mellan å ena sidan ett exkluderande politiskt system och å andra sidan särskilt starka folkrörelser, grundat ca 1865-1920.

När och varför blev Sverige ett jämlikt land?

Det här är ett gästinlägg av Erik Bengtsson, forskare vid Ekonomisk-historiska institutionen vid Lunds universitet.

***

På 1900-talet utmärkte Sverige sig som världens antagligen mest jämlika ekonomi. Marquis Childs hyllade på 1930-talet Per Albins Sverige som en ”tredje väg” mellan USA-kapitalism och Sovjet-socialism, och han har inte varit ensam: Paul Krugman har pekat på Sverige 1980 var världens bästa samhälle, och likt en rad andra betraktare beundrat graden av social och ekonomisk jämlikhet förenat med välstånd i mitten av 1900-talet. Jämlikheten är också en beståndsdel av den svenska självbilden, där idéer om en fri allmoge och en nation byggd av strävsamma odalbönder gått som en ständig underström i det nationella medvetandet under den moderna epoken. Åsa Linderborgs (2000) kartläggning av Socialdemokraternas tidiga historieskrivning, där SAP framställdes som en arvtagare till Engelbrekt och det svenska folkets eviga frihetssträvan ger fascinerande exempel. Också professionella historiker i vår egen tid har reproducerat denna bild, när de i sina kulturalistiska argument mot tidigare materialistiska förklaringar till den svenska välfärdsstatens uppgång (Korpi 1982), hävdar att denna blott var en förutsättning på det gamla bondesamhällets gemenskaper och värderingar (Sørensen och Stråth 1997). Henrik Berggren och Lars Trägårdh (2006, s. 44) sammanfattar denna tankegång när de med en metafysisk ansats som kunde göra en 1800-talshegelian avundsjuk, hävdar att jämlikheten är svenskarnas ”öde”. Den engelska historikern Mary Hilson (2009), som är inriktad på Skandinavisk historia, konstaterar att idén om att vi sedan ett dimomhöljt förflutet varit ett unikt fritt och jämlikt land, är vår nationalmyt.

Vem tror på meritokrati?

Om ojämlikhet i ett samhälle ska vara legitim, är de flesta överens om, bör inte livsutsikterna vara förutbestämda i det ögonblick man föds. Det behöver finnas möjlighet till social mobilitet, att förbättra sin livssituation. Social mobilitet likställs ofta med meritokrati, tanken att talang och hårt arbete ska löna sig.

Förvisso anser jag att meritokrati är ett komplexare begrepp än vad som ofta påtalas – hur rättvist är det om man blir framgångsrik på grund av medfödd intelligens? – men det omhuldas nästan alltid som något positivt, och är en central del av ‘Den amerikanska drömmen.’ Alla ska ha goda möjligheter, och den som arbetar hårt ska kunna klättra på samhällsstegen. Tror man på drömmen är det också naturligt att vara för mindre omfördelning, eftersom man har sig själv att skylla för sin livssituation.

Men vilka tror egentligen på meritokrati, och på möjligheten att arbeta sig uppåt? I en ny amerikansk studie sammanställde man flera enkätundersökningar, och jämförde hur låg- och höginkomsttagare svarade. Överlag tror de flesta i USA (och i högre utsträckning än i Europa) på den amerikanska drömmen, men låginkomsttagare var mer benägna att hålla med om påståenden som att hårt arbete inte lönar sig, och att livschanser framförallt beror på krafter bortom individens kontroll.

Lika utfall, eller goda möjligheter?

Tillåt mig att spekulera! Valet 2014 saknade en tydlig berättelse. Vad handlade valet om? Mer av arbetslinjen och regeringsduglighet, lovade Alliansen (plus lite Sverigebygget på slutet). Något helt annat, lovade Socialdemokraterna, det var bara oklart vad. De partier som i mitt tycke stod för de tydligaste förändringsförslagen, och som dessutom bottnade ideologiskt, var Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Vad kommer att vara den stora frågan i nästa riksdagsval, när nu det blir? Här kommer en spaning.

Nationalekonomen Raj Chetty, i mina ögon världens just nu intressantaste samhällsvetare, kartlägger i ett stort forskningsprojekt den sociala mobiliteten i USA, och dess geografi. Social mobilitet handlar om möjligheten att förbättra sin situation i samhället, jämfört med förhållandena man föddes in i – att göra klassresor, om man så vill. Chetty visar tydligt att möjligheten till mobilitet varierar kraftigt mellan olika delar av USA, och mellan människor av olika bakgrund. Enligt New York Times har de möjliga presidentkandidaterna Hillary Clinton och Jeb Bush båda aviserat att social mobilitet kommer att bli viktiga teman i deras kampanjer.