Löfven och vetospelarna

Regeringsbildningens sista akt blev dramatisk. ”Jag förbjuder,” sa Jonas Sjöstedt, och lovade att fälla regeringen om den genomförde vissa av punkterna i S+MP+C+L-uppgörelsen. Vänsterpartiet hotade alltså med att lägga in sitt veto. Centerpartiet och Liberalerna kommer antagligen att göra samma sak om statsminister Löfven förhandlar för mycket med Vänsterpartiet.

En känd statsvetenskaplig teori menar att den viktigaste egenskapen för ett politiskt system är just hur många vetospelare det finns, alltså aktörer som kan stoppa ett politiskt förslag. När antalet vetospelare ökar minskar möjligheten att göra reformer, eftersom sannolikheten ökar att åtminstone någon tycker att reformen innebär en försämring. Ju fler kockar, desto svårare att laga soppa. Som alla har insett kan det alltså bli lurigt för Löfven att få någonting gjort.

Teorin har också mer specifika poänger, som jag kommer till strax. Men som alla spelteoretiska resonemang innebär vetospelarteorin att man gör extrema förenklingar av verkligheten. Syftet är att hjälpa tanken, och göra det lättare att se oväntade samband. Risken är naturligtvis att det blir verklighetsfrånvänt. Resonemangen ska alltså inte ses som exakta förutsägelser eller naturlagar, utan som en tankelek som förhoppningsvis kan leda till någon ny insikt.

Lucka #12: Två små klarar sig bättre än ett i en koalition

I en koalition lockar två små partier fler väljare än ett litet. Det visar ny forskning med experiment från Kanada och Sverige. Gästinlägg av Annika Fredén, doktor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.

I valet i Tyskland 2013 hamnade två partier – liberala FDP och högerpopulistiska AfD – strax under 5-procent-spärren. Inför valet hösten 2017 har båda klättrat över spärren (wahlrecht.de). Centern och KD valdes båda in i riksdagen 2014, som två små partier i samma koalition. Sedan dess har de gått åt olika håll: KD under spärren, Centern över 8 procent. Trots att forskningen visar att KD ofta får taktikröster från Moderatväljare (se t ex Fredén, 2014), kan detta nya läge missgynna KD. Om partiet är ett ”ensamt” riskparti i en potentiell koalition är det större risk att det överges. Det visar laboratorieexperiment som jag gjort som nyligen publicerats i den internationella samlingsvolymen Voting Experiments.

Det lokala parlamentariska läget

I det här inlägget ska jag sammanfatta det parlamentariska läget på kommunal nivå i Sverige och diskutera vilka potentiella konsekvenser det kan få för de kommunala väljarna. Jag vill redan nu nämna att jag till stor del stödjer mig på den utmärkta kommunstatistik om politiska förhållanden som Sveriges kommuner och landsting (SKL) samlar in och bland annat sammanställt i rapporten 310 val.

Sedan valet den 14 september har mycket av diskussionen handlat om det osäkra parlamentariska läget på nationell nivå. Att det politiska läget är oklart i många kommuner har vi också fått flera rapporter om. Sveriges radio rapporterade i förra veckan att förhandlingar om det kommunala styret fortfarande pågick i runt 170 av landets 290 kommuner. SVT har tidigare i veckan rapporterat om att Sverigedemokraterna blir tungan på vågen i 71 kommuner och att Socialdemokraterna och Moderaterna tillsammans kommer att styra i minst 23 kommuner

Nyheterna är inte oväntade givet valresultatet – i mångt och mycket avspeglas det som hänt på det nationella planet också på det lokala planet. Men hur har de politiska styrena på kommunal nivå förändrats över tid och hur kan vi förstå läget som uppkommit efter årets val?

Hur negativ är den svenska parlamentarismen? – överlevnadsstrategier i riksdagen efter 2014 års val

Detta är ett gästinlägg författat av Lars Davidsson, filosofie doktor som tidigare har arbetat som tjänsteman i riksdagen.

***

”Med en månad kvar till valet tyder mycket på att de tre rödgröna partierna blir större än alliansen, men att de inte får egen majoritet. I ett sådant läge tror LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson att alliansen kommer att regera vidare med stöd av Sverigedemokraterna.

– Jag är väldigt säker på att vi då väljer en statsminister som heter Fredrik Reinfeldt. Jag tror inte väljarna är medvetna om att det är på väg att hända, säger han”.

I en artikel i Dagens Nyheters från i fredags ringde LO:s ordförande till synes desperat i varningsklockan. Om nuvarande opinionsläge står sig på valdagen riskerar Sverige att få en ”blåbrun sörja” i riksdagen efter valet och ett oväntat valutslag där alliansregeringen, även om den skulle samla mindre stöd hos väljarna än de rödgröna partierna, ändå sitter kvar. Karl-Petter Thorvaldsson var inte först med att spekulera i vad som skulle kunna hända i riksdagen om nuvarande opinionsläge står sig, men hans uttalanden var ovanligt tvärsäkra. ”Jag slår vad om att han regerar vidare”, sade LO-ordföranden.

Men hur ser de konstitutionella förutsättningarna för fyra år till med Fredrik Reinfeldt egentligen ut? Kan han verkligen regera vidare även om Stefan Löfven skulle samla fler röster i riksdagen? Vill han?

Vilka vallöften bryts och vilka uppfylls?

I gårdagens inlägg skrev jag om antalet vallöften fyra svenska regeringar uppfyllde under perioden 1994-2010. Det här inlägget handlar om vilka löften som ges och vilka som bryts. Bland annat finner jag att Socialdemokraterna uppfyller sina arbetsmarknadspolitiska löften mer sällan än löften inom andra områden.

Generellt sett brukar vallöftesstudier komma fram till att partier ger viktiga vallöften som påverkar väljares vardag om de blir uppfyllda. Den bilden bekräftas när vallöften analyseras i Sverige.

Om svenska regeringars vallöften 1994-2010

I en ny artikel i West European Politics drar jag slutsatsen att svenska regeringar uppfyller fler vallöften än vad andra demokratiska regeringar gör. Svenska väljare har de senaste åren haft större anledning än väljare i andra länder att noggrant överväga de vallöften som givits i partiers valmanifest. Jag ska ägna två korta blogginlägg åt artikeln. I detta första ges en övergripande bild av hur många löften som uppfylls och av varför de svenska regeringarna är relativt effektiva. I nästa diskuterar jag vilka löften som ges och vilka som inte uppfylls.

Väljarnas önskeregeringar 1968-2010

Socialdemokraternas besked i regeringsfrågan — att partiet avser att gå fram i 2014 års val utan att ha formerat ett valkoalition tillsammans med andra partier — orsakade mycket turbulens under gårdagen. Den spelorienterade mediebevakningen hade full lekstuga. Det finns som vanligt anledning att erbjuda korrektiv till de mest vildvuxna spekulationerna i form av en dos demokratistatistik. Den här gången om svenska folkets önskeregeringar under de senaste fyrtio åren. När allt kommer omkring är det ju väljarna som till slut ska bedöma trovärdigheten i partiernas ställningstaganden i regeringsfrågan. Är det Löfvens öppna förhandlingsmandat eller Reinfeldts färdigkomponerade fyrarättersmeny som kommer gillas bäst av väljarna?

Vi väljer partier i svenska val. Inte regeringar. I flerpartisystem som det svenska betyder det att regeringsfrågan alltid blir viktig i samband med valen. Redan Anthony Downs lärde oss att väljare i flerpartisystem behöver ha tillräcklig information för att kunna bedöma sannolikheten för att olika regeringskonstellationer och regeringspolitik blir verklighet efter valet. Väljarna behöver kunna räkna ut vad den egna rösten får för effekt; vilka signaler som skickas till det politiska systemet. För det mesta är det relativt enkelt att göra dessa bedömningar. Det beror på att koalitioner och partisamarbeten efter val tenderar att ingås av partier som står ideologiskt nära varandra. I det svenska fallet är det ovanligt lätt eftersom Sverige förmodligen har det mest endimensionella partisystemet i världen. ”Vem tar vem”-spekulationerna kräver inte direkt någon raketforskare.

Koalitionskurs eller kollisionskurs? Personkemi som tänkbar hypotes vid studiet av koalitionsregeringar

När jag intervjuar politiker om partikulturer är det ett ord som ofta återkommer: personkemi. Det kan vara lätt frustrerande: jag kommer och vill tala gruppegenskaper – politiker vill tala om hur individer fungerar tillsammans, helt gruppobestämt. Men det är bara att bita i det sura äpplet: att det empiriska materialet påminner en om att det finns fler variabler att beakta än dem man själv intresserar sig för är vad som driver forskning framåt. Och när det kommer till kritan är just detta sura äpple inte så surt: det är något fascinerande med den svårfångade dynamik som formar samspelet mellan olika personligheter. Vi tycker instinktivt om vissa människor, blir glada och harmoniska i deras närvaro, medan vi har svårare för andra, ofta utan att alltid kunna sätta fingret på varför. Och i brist på bättre sammanfattar vi detta som just ”personkemi”.

Inom forskningen kan termen ”Interpersonal compatibility” sägas motsvara det vi i dagligt tal benämner personkemi. Grunden för detta forskningsområde är personlighetsforskningen, och den dominerande taxonomin är den, numera även utanför psykologin, välkända Femfaktorteorin (‘Big Five’) vars innebörd är att personlighet bäst låter sig beskrivas med utgångspunkt i fem övergripande dimensioner (Extraversion, Samvetsgrannhet, Öppenhet, Neuroticism, Vänlighet). Teorins anspråk är att de personlighetsdrag den beskriver uppvisar en betydande stabilitet och till stor del kan förklara hur en given individ kommer att uppträda i en viss situation.