Lucka #13. Könskvotering och kvinnligt ledarskap

I detta inlägg gästas Politologerna av Johanna Rickne, docent i nationalekonomi och forskare vid Institutet för Näringslivsforskning. Tidigare i år publicerade Rickne en artikel i den högst rankade statsvetenskapliga tidskriften American Political Science Review (tillsammans med Diana O’Brien, Indiana University). I artikeln studeras de svenska socialdemokraternas satsning på ”varannan damernas” och viktiga slutsatser dras kring konsekvenser av könskvotering. Ett gott exempel på hur svenska data och svenska forskare för samhällsvetenskapen framåt! Läs mer

Demokrati och storregioner

Detta gästinlägg är författat av Lennart Nilsson, docent i offentlig förvaltning och verksam som seniorforskare vid SOM-institutet, Göteborgs universitet. Inlägget bygger på tidigare artiklar av författaren i samma ämne, senast rapporten Regionerna och den svenska flernivådemokratin (SOM-rapport 2016:25) och kapitlet Medborgarna och politikerna tycker om regionfrågan publicerad i boken Ekvilibrium (2016) Ohlsson, J, Oscarsson, H och Solevid, M red. SOM-institutet, Göteborgs universitet.

Strukturförändringar som innebär sammanslagningar och etablerandet av nya befolkningsmässigt och geografiskt utvidgade självstyrelseenheter i hela landet kan normalt inte genomföras genom en renodlad nedifrån och upp process (Sandberg 2009). Om det funnits krav på godkännande av indelningsändringar genom folkomröstningar hade storkommunreformen och kommunblocksreformen inte kunnat genomföras (Nilsson och Westerståhl 1997). Detsamma gäller bildandet av Västra Götalandsregionen (Malmström 1994 och 1998). Däremot har initiativ till kommundelningar och motstånd mot sammanslagningar oftast tagits av grupper i berörda områden och i flera fall manifesterats i opinionsundersökningar eller folkomröstningar.

Samtidigt är en uppifrån och ned strategi förenad med politiska risker beroende på att medborgare med en stark identitet i olika delar av landet kan påverkas i sitt partival av indelningsfrågan. I regionfrågan är det emellertid fråga om två perspektiv, dels en decentralisering från staten dels överförande av uppgifter från de tidigare självstyrelseenheterna.

Införandet av storregioner är en av statsmakterna initierad fråga som idag drivs uppifrån till skillnad från bildandet av Västra Götalandsregionen och Region Skåne på 1990-talet. Av direktiven framgår klart att Sverige skall delas in i väsentligt färre län och landsting (Dir. 2015:77, Ny indelning av län och landsting). För tre av de nya storregionerna skall enligt indelningskommitténs förslag dessutom beslut fattas före valet 2018 när det gäller länsindelningen och den nya indelningen i landsting skall gälla från 2019-01-01 (SOU 2016:48). Det begränsar möjligheterna för en demokratisk förankring, vilket gör att regionaliseringsprocessens demokratiska legitimitet kan ifrågasättas. Det är därför inte överraskande att lokala protestaktioner med krav på folkomröstningar vuxit fram i olika delar av landet. Läs mer

Politiker underskattar hur många löften deras eget parti faktiskt ger

Det finns en okunskap bland politiker om hur mycket deras partier faktiskt lovar inför val. I artikeln Do they really know? On party representatives’ knowledge of the extent to which their parties make election pledges jämför jag hur många vallöften som partierna gav inför valet 2010 med hur många vallöften som politiker tror att partierna gav. Slutsatsen är att de flesta politiker kraftigt underskattar hur många politiska förslag som deras eget parti faktiskt sätter på pränt inför nationella val. Inget av partierna i 2010 års val gav färre än 100 löften i sina i officiella valmanifest, och de flesta gav klart fler. Men det vanligast svaret bland politikerna var att deras parti gav klart färre än 20 löften. Det näst vanligaste svaret var ”vet ej”. Sammantaget indikerar artikeln att det inte finns en sammanhållen och korrekt bild bland politiker utanför partieliten av hur många vallöften som faktiskt ges. Läs mer

Boendesegregation och arbetslöshet – inte så enkelt som man kan tro

Det här inlägget är samförfattat av Matilda Johansson och Anders Sundell, och bygger på Matildas kandidatuppsats i statsvetenskap. Hela uppsatsen kan laddas ned här. 

Segregation är ett ämne som engagerar många, inte minst efter den senaste tidens stora flyktingmottagning. Den akuta bostadsbristen talar också för att segregationen kommer att öka, när nyanlända flyttar in med landsmän.

Politiker och media förmedlar ofta bilden av att boendesegregation är något som ska bekämpas, att den står i vägen för integration. I själva verket finns få belägg för att så är fallet. Tvärtom ger forskningen på området en tvetydig bild, en bild där det inte är helt självklart att boendesegregation är dåligt. Till exempel visar forskningen att när man bor nära personer med samma ursprung som en själv ger det en större sannolikhet att ha ett starkt nätverk (se tidigare inlägg för en överblick). Ett starkt nätverk är en viktig del i att etablera sig och att komma in på arbetsmarknaden.

För att se om det finns något samband mellan segregation och integration på kommunnivå kan vi jämföra Sveriges hundra största kommuner hjälp av ett segregationsindex. Det ställdes sen bredvid graden av integration, mätt genom fyra olika indikatorer ¬– arbetslöshet, skolresultat, språkkunskaper och politisk representation. God integration kännetecknas här av att skillnaderna mellan inrikes och utrikes födda är små. Datan för integration är hämtad från SCB och gäller år 2013. Integration är såklart ett bredare fenomen än vad dessa faktorer täcker in men de kan ändå vara en del i förståelsen.

segregationsgraf

Inget samband mellan skillnad i arbetslöshet mellan svenskfödda och personer födda utanför EU och segregation i de 25 största kommunerna.

Läs mer

Bör högre tjänstemän bo i kommunen de jobbar i?

Detta inlägg är en vidareutveckling av en krönika jag publicerade i Södermanlands Nyheter i slutet av augusti förra året. Det har fått lite förnyad aktualitet på grund av en pågående debatt i Jämtlands län, om kommunchefers val av bostadsort.

***

Åtminstone för en maniskt kommunintresserad person, har det förts en spännande, principiell debatt i Jämtlands län såhär i början av året. Det har nämligen visat sig att endast två av länets kommunchefer är skrivna i den kommun de arbetar i. Den mediala vinkeln har varit att kommunerna därigenom ”går miste om hundratusentals kronor i skatteintäkter varje år för att kommunchefen är bosatt i en annan kommun.”

Den här sortens debatt är ingalunda ny. Förra våren blossade en liknande debatt upp i Gävleborgs län. En kartläggning där visade att 4 av länets 10 kommunchefer inte bodde i kommunen de arbetade i. Den allmängiltiga fråga som ställdes här var: är detta verkligen optimalt? Frågan rör, menar jag, inte bara kommunchefer. Den kan ställas i förhållande till, och berör, alla chefstjänstemän i landets samtliga kommuner. Läs mer

Om fullmäktiges svaga ställning och varför 2014 års Demokratiutredning inte föreslår en lösning

Det här är ett gästinlägg av Daniel Lindvall, huvudsekreterare i 2014 års demokratiutredning.

***

Den offentliga makten i vår demokrati utövas genom ett representativt styrelseskick och beslutsfattandet ska enligt regeringsformen ske i folkvalda församlingar. I den lokala demokratin är fullmäktige det högsta beslutande organet. I verkligheten har dock fullmäktigeledamöterna lite att säga till om. Fullmäktige kan bäst beskrivas som en registreringsinstans där ledamöterna tar ställning till förslag som har förhandlats färdigt i styrelsen, nämnderna eller i förmöten mellan de styrande partierna. Den egentliga makten finns alltså snarare hos indirekt valda politiker än hos folkvalda.

Denna klyfta mellan hur den lokala demokratin fungerar i praktiken och hur den ska fungera enligt regeringsformen har varit föremål för ett flertal tidigare utredningar (t.ex. Lokaldemokratikommittén SOU 1993:90 och Kommundemokratikommittén SOU 2001:48). Fullmäktige har traditionellt haft en svag ställning, men det finns också studier som visar på att makten under senare år har ytterligare förskjutits från de folkvalda till de indirekt valda. En enkätstudie av folkvalda kommunpolitiker, som SCB genomförde under 2015, visar att 97 procent av ledamöterna ansåg att fullmäktige borde ha mer makt. Nära varannan ledamot upplevde att de inte fick genomslag för sina argument i fullmäktige och var fjärde avhoppad ledamot menade att känslan av att fullmäktige saknade makt hade påverkat deras beslut att lämna sitt uppdrag. Det var 90 procent av ledamöterna som svarade att det var kommunstyrelsens ordförande som hade mest inflytande och de flesta ansåg att dennes makt borde minska. Denna maktordning beskrivs också utförligt av David Karlsson och Mikael Gilljam i en rapport skriven för Demokratiutredning (Karlsson David, Gilljam Mikael, Den lokala demokratins utmaningar, i forskarantologin till Låt fler forma framtiden SOU 2015:96).

Det finns flera orsaker till att kommunens folkvalda församling saknar inflytande. Politiken har blivit mer komplex och tidskrävande. Besluten bereds av heltidsarvoderade förtroendevalda (kommunalråden) tillsammans med tjänstemännen. Avvecklingen av facknämnder och nya organisationsideal, såsom New Public Management, har lett till att fler frågor och exekutiva maktresurser har flyttats till styrelsen och tjänstemännen. Allt färre förtroendevalda har fått ansvar för allt fler frågor. De politiska koalitioner som styr i flera kommuner leder också till att flera beslut fattas genom politiska uppgörelser utanför fullmäktige.

Fullmäktiges svaga ställning är ett problem eftersom det leder till att de folkvaldas möjligheter till insyn och ansvarsutkrävande blir lidande. För enskilda medborgare kan det vara svårt att få grepp om vem som faktiskt har det politiska ansvaret i den kommunala politiken. Karlsson och Gilljam, liksom flera andra kommunforskare, menar också att beslutsfattandet i kommunerna ofta sker enligt en informell ordning. Trots att en grundläggande princip för den kommunala demokratin är att besluten ska fattas kollektivt har kommunstyrelsens ordförande en maktposition som är jämförbar med de direktvalda borgmästare som styr i flera europeiska städer.

Det förslag om försöksverksamhet med majoritetsstyre eller s.k. kommunparlamentarism som fördes fram av Utredningen om en kommunallag för framtiden (SOU 2015:24) skulle kunna vara ett sätt att stärka fullmäktiges ställning och skapa en tydligare ordning (läs Gissur Erlingsson tidigare inlägg om detta). Förslaget innebär att styrelsen ska utgöras av ledamoter från den styrande majoriteten. Därmed synliggörs politiska skiljelinjer och det blir tydligt vem som faktiskt har det politiska ansvaret. Även om oppositionens insyn och direkta delaktighet i beslutsfattandet minskar, skulle fullmäktige, i likhet med riksdagen, få en roll att granska styrelsens maktutövning och en möjlighet att utkräva ansvar genom att väcka misstroendevotum. Förslaget är intressant, men utredningens egen enkät visar att det är ytterst få kommuner och landsting som är intresserade av att införa majoritetsstyre ens på försök.

Ett liknande förslag förs fram av Karlsson och Gilljam i en rapport till Demokratiutredningen. De föreslår att ett slags konstitutionsutskott bör införas i kommunerna, som kontinuerligt ska kunna följa upp styrelsens och nämndernas arbete och lämna förslag om en misstroendeförklaring om dessa missköter sina uppdrag. Det skulle kunna bidra till att öka transparensen i politiken och göra det tydligare att styrelsen och nämnderna är ansvariga inför fullmäktige. Även detta förslag är intressant, men vår analys visar att det inte i alla avseenden är lämpligt att införa en parlamentarisk ordning i den lokala demokratin.

Med en möjlighet till misstroendeförklaringar skulle kommunpolitiken bli mer konfliktbetonad och det politiska styret skulle kunna bli instabilt, i synnerhet mot bakgrund av att ett stort antal kommuner idag styrs av relativt svaga partikoalitioner. En misstroendeförklaring som inte är kopplad till en särskild granskningsfunktion, såsom revisionsberättelsen, skulle kunna missbrukas av partier vars motiv är att obstruera snarare än att utkräva ansvar. Det skulle på längre sikt kunna skada förtroendet för den lokala demokratin. När vi förde frågan på tal i de samråd som vi hade med förtroendevalda i kommuner och landsting var de flesta också kritiska till idén.

Frågan om fullmäktiges granskning och ansvarsutkrävande berör dessutom den kommunala revisionen, som är en annan omdebatterad fråga i kommunpolitiken. Revisionen ger fullmäktige möjlighet att granska maktutövningen och fullmäktige kan utifrån revisionsberättelsen utkräva politiskt ansvar från en styrelse eller nämnd. Om man, såsom Karlsson och Gilljam föreslår, inrättar ett kommunalt konstitutionsutskott med befogenhet att ställa nämnder och styrelsen till svars skulle dess funktion troligen överlappa och möjligtvis påverka revisionens roll.

Möjligen skulle en lösning vara att skapa två olika granskningsfunktioner med tydligt särskilda mandat; en mer opolitisk revision och en politisk granskning under fullmäktige (jämför med Riksrevisionen och Konstitutionsutskottet). Då skulle revisionens professionalitet och opartiskhet kunna stärkas samtidigt som fullmäktige får en uttalad roll att granska och utkräva ansvar. Att ge sig i kast med en sådan teknisk och politisk komplex reform var en fråga som Demokratiutredningen varken hade i uppdrag eller tid att utreda.

Vi närmade oss problemet med fullmäktiges svaga ställning, men insåg att förslag om att ge fullmäktige maktbefogenheter som hör till ett nationellt parlament kräver noga överväganden. Vi konstaterar att problemet med de maktlösa folkvalda församlingarna kvarstår liksom bristerna i ansvarsutkrävandet och insynen. Detta bör vara en fråga för framtida forskning och utredning samt för politisk diskussion, inte minst av partierna i fullmäktige. De resonemang vi för i betänkandet kan förhoppningsvis ses som en fördjupad ingång till den fortsatta diskussionen.

Lucka #3. Tycker politiker att vallöften uppfylls?

I tidigare inlägg här på Politologerna har jag skrivit om att partier i regeringsställning tar löften som ges i valmanifest på allvar och att väljare ser på vallöften på andra vis än vad forskare ofta gör. Två inlägg i Politologernas julkalender 2015 ska nu ägnas åt politikers uppfattningar om vallöften. Politiker har nämligen en betydligt mer positiv bild av vallöften än vad väljare har. Läs mer