Ny i politiken: stärks politiskt självförtroende och nöjdhet med demokratin?

Över hela landet börjar många nya fullmäktigen sammanträda för första gången sedan valet. Det innebär också att massor av individer nu för första gången tar plats som kommunfullmäktigeledamöter.

Att för första gången bli invald i ett folkvalt organ har beskrivits om ”a unique and powerful transforming experience”. Delvis relaterat till ett sådant argument har forskare, framför allt verksamma inom genrerna elitsocialisering och deltagardemokrati, menat att formellt och återkommande politiskt engagemang ökar individernas förtroende för demokratin och stärker deras politiska självförtroende.

Men samtidigt som optimistiskt teoretiserande om effekter om fördjupat politiskt deltagande är vanligt, är empiriska studier om sådana samband ovanliga. I tidskriften Representation publicerades förra året en artikel som Emanuel Wittberg och jag skrivit. Den heter ”Does Becoming a Politician Increase Internal Political Efficacy and Satisfaction with Democracy?” I artikeln försöker vi lite tentativt, lite trevande och explorativt, bidra med empirisk kunskap i frågan.

Varför röstar folk på lokala partier?

Det här är ett inlägg av Gissur Ó Erlingsson och Susanne Wallman Lundåsen, professor respektive lektor vid Linköpings Universitet.
***

Hur gick det för de så kallade ”övriga partierna” i kommunvalet (för enkelhetens skull definierar vi dessa som partier vilka enbart har representation på kommunal nivå). Inför 2022 års val förekom en hel del buzz i rapporteringen om att framför allt de genuint lokala partierna – alltså, partier som uteslutande ställer upp med kandidater i kommunvalen – mobiliserade ordentligt: betydligt fler sådana partier ställde sig på startlinjen 2022 jämfört med 2018. Men när röken väl lagt sig, ser det emellertid ut som om oavsett om vi bara tittar på de genuint lokala partierna, eller den bredare definitionen ”övriga partier”, att den här typen av partier gått tillbaka något. De tycks bli representerade i något färre kommuner än vad fallet var efter 2018 års val.

Utan att alls koppla samman trenderna, och därför inte heller dra några stora växlar av det, kan också konstateras att röstdelningen mellan kommunval-riksdagsval ser ut att ha minskat något jämfört med 2018 års val. Enligt VALU bryts den långa trend som vi sett sedan valet 1994 (bild #8), att allt fler väljer att rösta på olika partier i riksdags- och kommunvalet. 35 procent uppgav att de delade sina röster på det sättet 2018, siffran för 2022 års val är 34 procent.

Med det sagt, ska vi med detta inlägg försöka bidra till att täppa igen en kunskapslucka när det kommer till partier som uteslutande har framgångar i kommunvalen. I någon trivial mening kan den här sortens partier, som ju säger sig utmana de etablerade, kallas ”antietablissemangspartier”. Mycket riktigt har forskning funnit att deras grundare regelmässigt anger missnöje med etablerade partierna som skäl till partibildningen (Eriksson 1999; jfr Erlingsson 2005). I dessa partiers parti- och handlingsprogram återfinns ofta en önskan om att mobilisera väljare som är missnöjda med den lokala demokratin (jfr Fridolfsson & Gidlund 2002). Samtidigt som dessa partier trendmässigt blivit fler och fler sedan 1970-talet, vet vi försvinnande litet om vilka dessa partiers väljare är.

Lucka #13: Västlänkens betydelse för Demokraternas framgångar i Göteborg

Inlägget bygger på resultat som presenteras mitt och Henrik Oscarsson kapitel ”Röst(D)elning i Göteborg 2018” som ingår i SOM-institutets nysläppta bok Ingen kommer undan kulturen.

Som gårdagens inlägg visade var det främst borgerliga riksdagsväljare respektive Sverigedemokratiska riksdagsväljare i Göteborg som i kommunvalet röstade på det nystartade lokala partiet Demokraterna. Partiet fick 16,95 procent av rösterna i kommunvalet 2018. Som vi också diskuterade i gårdagens inlägg är röstdelning, att vid de samtida valen till riksdag och kommun rösta på olika partier, är en förutsättning för lokala partiers framgång. Frågan vi vill belysa i detta andra inlägg på temat röstdelning är i vilken utsträckning åsikt om Västlänken (tågtunnel under Göteborg som är en del av infrastruktursatsningarna Västsvenska paketet) är förknippat med röstdelning respektive att rösta på Demokraterna i kommunvalet 2018.

Lucka #12: Röstdelning och lokala partiers framgångar. Fallet Demokraterna i Göteborg

Röstdelning – att i de samtida valen till Riksdag, region och kommun rösta på olika partier – är en företeelse som ökat över tid. I valet 2018 sattes till och med ett nytt rekord – 31 procent av de svarande i den svenska Valundersökningen angav att de röstade på olika partier nationellt och lokalt och 28 procent att de röstade på olika partier nationellt och regionalt. I Göteborg uppskattas att 38 procent av väljarna röstade på olika partier till riksdagen och kommunen.

Röstdelning sker av flera olika anledningar. Resultat från den svenska Valundersökningen visar bland annat att kandidaterna och bakåtblickande utvärdering av hur partierna skött sig är viktiga anledningar. Att väljare röstar på olika partier i riksdag och kommun brukar tas som en intäkt att de lokala politiska förhållandena spelar större roll. Röstdelning är också en avgörande förutsättning för lokala partiers framgångar. Lokala partier, det vill säga partier som inte har representation i Riksdagen, är också ett fenomen som vuxit över tid. I 2018 års val fick 171 lokala partier representation i 146 kommunfullmäktigen. Det betyder att det finns minst ett lokalt parti i hälften av Sveriges kommuner.

Tack vare den lokala SOM-undersökningen i Göteborg finns möjligheter att närstudera röstdelningsmönster i en kommunkontext med ett stort lokalt parti. Detta har Henrik Oscarsson och jag gjort i kapitlet Röst(D)elning i Göteborg 2018 som publicerades idag i SOM-institutets bok Ingen kommer undan kulturen. Detta blogginlägg är det första av två som bygger på resultat som vi presenterar i kapitlet.

Yngre och äldre förtroendevalda

I vilken grad våra förtroendevalda är representativa för den röstberättigade väljarkåren är en viktig aspekt av den representativa demokratin. Deskriptiv, eller social, representation är en vanlig representationsprincip och innebär en strävan att de förtroendevalda ska spegla den demografiska sammansättningen i väljarkåren. Vanliga aspekter som jämförs är kön, ålder och etnisk bakgrund. I det här inlägget ska jag beskriva representation utifrån ett åldersperspektiv med fokus på den yngsta respektive den äldsta åldersgruppen, två grupper som ofta lyfts fram som underrepresenterade. Synpunkter framkommer med jämna mellanrum på att äldre saknas i Riksdagen, samtidigt som det är svårt att rekrytera yngre politiker på lokal nivå.

Attityder till infrastruktur och politiskt förtroende i Göteborg

Det här blogginlägget bygger på kapitlet ”Västlänken – en fråga om förtroende” av Dennis Andersson, Henrik Oscarsson och Maria Solevid i boken Hemma Väst av Anders Carlander och Björn Rönnerstrand (red) från 2018. Inlägget lyfter fram några av resultaten från kapitlet med fokus på attityder till infrastrukturfrågor (särskilt Västlänken) och förtroende för politiker i Göteborg. Resultaten bygger på svar från den västsvenska SOM-undersökningen respektive SOM-undersökningen i Göteborg. Den som vill läsa kapitlet i sin helhet, se tabeller och figurer med resultatdetaljer samt alla referenser hittar det här.

I Göteborg har frågor kopplade till infrastruktur och trafik tydligt funnits på den lokala politiska agendan under åtminstone 10 år. Detta har manifesterats i ökat intresse för infrastrukturfrågor, fallan­de politikerförtroende, valfram­gångar för det lokala partiet Vägvalet (2010), en namn­insam­ling om att anordna folk­omröst­ning om trängsel­skatt följt av en nej-majo­ri­tet i folkomröstningen om trängselskatt i samband med valet 2014 och en svek­debatt när utfallet av omröstningen inte ledde till förändringar. I 2018 års val fick det nystartade partiet Demokraterna stor framgång med hela 17 procent av rösterna och 14 mandat i kommunfullmäktige. Ett av partiets mer uppmärksammade vallöften var att stoppa den redan påbörjade byggnationen av Väst­­­länken, det vill säga den del av det västsvenska paketet som inbegriper byg­gan­det av en tågtunnel under Göteborg. Den som följer lokala medier känner igen att frågor relaterade till Västlänken blivit mer frekvent förekommande och nästan dagligen tas upp i redaktionellt material eller på insändarsidor. Frågan rör minst sagt upp mycket känslor.

Tack vare den västsvenska SOM-undersökningen (1992-) och SOM-undersökningen i Göteborg (2016-) har vi möjlighet att mäta den lokala opinionen i infrastrukturfrågor samt systematiskt undersöka hur dessa attityder har utvecklats över tid. Följande tre resultat är mot denna bakgrund viktiga att kännedom om.

Den politiska splittringen ökar i landets kommuner

Jag vet inte om du hört, men det är svårt att få till en regering i riksdagen. Orsaken är naturligtvis att det numera är åtta partier som delar på mandaten, och att de stora partierna tappat. Det blir fler så kallade veto-spelare – aktörer som kan stoppa processen. Annie Lööf klagade på sin presskonferens häromdagen på att Socialdemokraterna och Moderaterna stoppat olika regeringskonstellationer, och har själv också stoppat två andra. Ju fler som måste vara överens, desto svårare att komma framåt.

Också i kommunerna är det klurigt. I Göteborg ser det ut att bli någon sorts maktskifte efter långt Socialdemokratiskt maktinnehav, men det nya alliansstyret har bara 24 av 81 mandat, vilket kommer göra det svårt för nya kommunstyrelseordföranden Axel Josefson att få igenom sin politik.

Ett sätt att mäta graden av splittring är med Herfindahlindexet. Det konstruerades ursprungligen för att mäta koncentration i marknadsandelar, dvs om ett företag var nära monopolställning eller om det fanns mycket konkurrens. Man kan också applicera det på politiska partiers andelar av mandaten. Man får då ett index som går från 0 (massor av små partier som alla är lika stora) till 1 (ett parti har alla mandaten).

Jag har räknat ut detta index för alla landets kommunfullmäktige, i valen 1973-2018 (dessutom vände jag på indexet så att högre värden betyder mer splittring, men det ändrar ingenting).

Det finns naturligtvis en spridning mellan kommunerna i varje val, men den genomsnittliga splittringen har ökat gradvis. I grafen nedan visas fördelningen av landets alla kommuners indexvärden år för år – att kurvan går högt upp betyder att många kommuner återfinns vid det indexvärdet. Man kan alltså se att tyngdpunkten förskjuts åt höger med tiden.

1973 hade de flesta kommuner ett värde mellan 0,6 och 0,75. 2018 har de flesta istället värde mellan 0,7 och 0,9. Snittkommunen idag liknar en av de allra mest splittrade kommunerna 1973.

Lucka # 14: Kvinnors intåg i politiken och manliga politikers intresse för att driva jämställdhetsfrågor

Detta inlägg är författat av Andrej Kokkonen, statsvetare vid Aarhus och Göteborgs universitet. Inlägget bygger på Andrejs och Lena Wängneruds nyligen publicerade artikel ”Women’s Presence in Politics and Male Politicians Commitment to Gender Equality in Politics: Evidence from 290 Swedish Local Councils” i Journal of Women Politics & Policy.

***

Flera studier visar att kvinnliga politiker är mer intresserade av att driva jämställdhetsfrågor än sina manliga kollegor. Allt annat lika borde kvinnors ökande närvaro i politiken därför leda till ett större fokus på jämställdhetsfrågor i politiken. Kvinnornas intresse för jämställdhetsfrågor är dock bara ena sidan av myntet – för att jämställdhetsfrågorna verkligen ska hamna högt på dagordningen krävs även att manliga politiker intresserar sig för dem. Tyvärr vet vi emellertid inte särskilt mycket om hur manliga politikers intresse för att driva jämställdhetsfrågor påverkas av kvinnors intåg i politiken.

Lucka #13. Könskvotering och kvinnligt ledarskap

I detta inlägg gästas Politologerna av Johanna Rickne, docent i nationalekonomi och forskare vid Institutet för Näringslivsforskning. Tidigare i år publicerade Rickne en artikel i den högst rankade statsvetenskapliga tidskriften American Political Science Review (tillsammans med Diana O’Brien, Indiana University). I artikeln studeras de svenska socialdemokraternas satsning på ”varannan damernas” och viktiga slutsatser dras kring konsekvenser av könskvotering. Ett gott exempel på hur svenska data och svenska forskare för samhällsvetenskapen framåt!

Demokrati och storregioner

Detta gästinlägg är författat av Lennart Nilsson, docent i offentlig förvaltning och verksam som seniorforskare vid SOM-institutet, Göteborgs universitet. Inlägget bygger på tidigare artiklar av författaren i samma ämne, senast rapporten Regionerna och den svenska flernivådemokratin (SOM-rapport 2016:25) och kapitlet Medborgarna och politikerna tycker om regionfrågan publicerad i boken Ekvilibrium (2016) Ohlsson, J, Oscarsson, H och Solevid, M red. SOM-institutet, Göteborgs universitet.

Strukturförändringar som innebär sammanslagningar och etablerandet av nya befolkningsmässigt och geografiskt utvidgade självstyrelseenheter i hela landet kan normalt inte genomföras genom en renodlad nedifrån och upp process (Sandberg 2009). Om det funnits krav på godkännande av indelningsändringar genom folkomröstningar hade storkommunreformen och kommunblocksreformen inte kunnat genomföras (Nilsson och Westerståhl 1997). Detsamma gäller bildandet av Västra Götalandsregionen (Malmström 1994 och 1998). Däremot har initiativ till kommundelningar och motstånd mot sammanslagningar oftast tagits av grupper i berörda områden och i flera fall manifesterats i opinionsundersökningar eller folkomröstningar.

Samtidigt är en uppifrån och ned strategi förenad med politiska risker beroende på att medborgare med en stark identitet i olika delar av landet kan påverkas i sitt partival av indelningsfrågan. I regionfrågan är det emellertid fråga om två perspektiv, dels en decentralisering från staten dels överförande av uppgifter från de tidigare självstyrelseenheterna.

Införandet av storregioner är en av statsmakterna initierad fråga som idag drivs uppifrån till skillnad från bildandet av Västra Götalandsregionen och Region Skåne på 1990-talet. Av direktiven framgår klart att Sverige skall delas in i väsentligt färre län och landsting (Dir. 2015:77, Ny indelning av län och landsting). För tre av de nya storregionerna skall enligt indelningskommitténs förslag dessutom beslut fattas före valet 2018 när det gäller länsindelningen och den nya indelningen i landsting skall gälla från 2019-01-01 (SOU 2016:48). Det begränsar möjligheterna för en demokratisk förankring, vilket gör att regionaliseringsprocessens demokratiska legitimitet kan ifrågasättas. Det är därför inte överraskande att lokala protestaktioner med krav på folkomröstningar vuxit fram i olika delar av landet.