Kampen om verklighetsbeskrivningen – en kvantitativ textanalys av partiernas debattartiklar

Politik är i mångt och mycket en kamp om verklighetsbeskrivningen. Bevittnar vi en samhällskollaps? Går Sverige som tåget? Sjunker tilliten? Har du fått mer i plånboken? Svaren på dessa frågor avgör till stor del om regeringarna i valen får fortsatt förtroende, eller sparken.

En viktig uppgift för partiledare är alltså att sätta tonen för hur vi upplever världen. Alla måste förhålla sig till en gemensam verklighet, men man kan vinkla och lyfta fram olika saker beroende på om man vill slå an en positiv eller negativ ton.

Generellt sett vill oppositionen betona det som är dåligt, medan regeringen vill lyfta fram det som är bra. Det får tydliga konsekvenser i samband med regeringsskiften. Inför valet 2014 var en viktig talepunkt för Socialdemokraterna att ”något håller på att gå sönder i Sverige” medan Alliansen och statsminister Fredrik Reinfeldt istället talade om den goda ekonomin. Sedan dess har det snarast låtit tvärtom.

Jag försökte sätta siffror på det här genom att analysera partiledares debattartiklar på DN Debatt sedan 2010. Som en av de viktigaste arenorna för politisk debatt borde artiklar publicerade här vara en indikation på vilken bild partiledarna vill etablera. Stort tack till Leo Carlsson som samlat in länkar till alla artiklar undertecknade av partiledare under perioden.

Lucka #4: Orup och partisympatiundersökningarna

”Herr Erlander, anta att ni träffar ett ungt par som ber er om råd – jag förmodar att det händer också i verkligheten – och de vill gifta sig, men de har ingen bostad och de är heller inte rika, vilket råd ger ni dem då?”

”Ja, de får ju…ställa sig i bostadskön, givetvis.”

Lars Orups precisa fråga och det trevande svaret inledde partiledarutfrågningen av Tage Erlander inför 1966 års kommunalval. Replikskiftet är klassiskt. I tidigare intervjuer av partiledare var journalisterna närmast underdåniga, men Lars Orup införde tillsammans med två övriga O:na – Åke Ortmark och Gustaf Olivecrona – något nytt i svensk politisk journalistik. De ställde raka, ibland provocerande frågor till politiker och krävde att

Spridningen av ”alternativa nyheter” i sociala medier runt valet 2018

Det här är ett gästinlägg av Linn Sandberg, doktorand vid Institutt for medier og kommunikasjon, Universitetet i Oslo.

***

Det svenska riksdagsvalet 2018 väckte stort internationellt intresse och i synnerhet uppmärksammades desinformation och automatiserade konton som spred politiska budskap på sociala medier. Dessa konton attackerade liberala partier och etablerad media samt utryckte stöd för Sverigedemokraterna och Alternativ för Sverige. De länkade även till sajter som Samhällsnytt och Fria Tider. Innehåll som får stor spridning via sociala media (automatiserat eller ej), blir synligt för användare och kan leda till uppfattningen att den här typen av innehåll är mer allmänt accepterat än vad det i verkligheten är. I vilken utsträckning sociala medier möjliggör för vissa typer av politiska vinklingar att få större synlighet är därför relevant att undersöka.

I en nyligen publicerad studie i Statsvetenskaplig tidskrift, har jag tillsammans med min kollega Karoline Ihlebæk undersökt engagemanget på Facebook kring innehåll från så kallade alternativa medier på högerkanten runt det svenska riksdagsvalet 2018. Datamaterialet baseras på SVT:s insamling av länkdelningar på Facebook i samband med deras framtagning av Facebook-kartan. Vi undersökte antalet länkar som delades från dessa sajter jämfört med traditionell nyhetsmedia och engagemanget kring dessa länkar samt vilka politiska frågor som engagerade. Vi studerade också innehållet i de länkarna från de alternativa högersajterna med högst engagemang för att närmare undersöka typ av innehåll och vinklingar som väckt störst uppmärksamhet.

Lucka #9: Fakta eller fiktion: om hur medier rapporterar om opinionsmätningar

Detta är ett gästinlägg författat av Per Oleskog Tryggvason, doktorand, och Jesper Strömbäck, professor i journalistik och politisk kommunikation, båda vid Institutionen för journalistik, medier och kommunikation vid Göteborgs universitet. Inlägget bygger på deras vetenskapliga artikel Fact or Fiction? Investigating the Quality of Opinion Poll Coverage and its Antecedents i den internationella tidskriften Journalism Studies. En tidigare version av detta blogginlägg har publicerats i Qvintensen 2017:2.

I teorin finns det mycket som förenar vetenskapen med journalistiken. Båda syftar exempelvis till att ta fram och tillhandahålla information som är verifierad och sann, trovärdig och som bidrar till att människor kan forma välgrundade uppfattningar om sin omvärld. Samtidigt är det också uppenbart att det finns en inneboende konflikt mellan journalistiska normer och arbetssätt och de inom akademin. Inom journalistiken är en av de största synderna att missa en stor story, medan en av kardinalsynderna inom akademin är att dra för stora växlar som inte stöds av data. Det finns alltså diametralt skilda syner på huruvida det är värst att begå ett så kallat typ-I-fel (falskt positivt) eller ett typ-II-fel (falskt negativt).

Det finns antagligen ingen journalistisk genre där denna normkonflikt är så uppenbar som när journalister skriver om resultat från opinionsundersökningar. Att medierna har en fäbless för opinionsundersökningar har visats av många studier och hänger samman med rådande nyhetsvärderingar. Opinionsmätningar handlar om politiska eliter, är lätta att visualisera och passar samtidigt in i nyhetsmedielogiken. De ger också journalister möjligheter att inta en kvasi-neutral roll i den politiska rapporteringen genom att vara baserade på undersökningar samtidigt som resultaten skapar utrymme för journalistiska tolkningar. Parallellt har medierna genom att använda sig av opinionsundersökningar gett sig själva möjligheten att uttala sig om folkets röst i siffror och framställa sig som ombud för folkets röst.

Lucka #6: Vad säger en valaffisch? Ganska mycket!

Detta är ett gästinlägg författat av Nicklas Håkansson, docent i medie- och kommunikationsvetenskap samt fil dr i statsvetenskap och verksam vid JMG, Göteborgs universitet. Han har tillsammans med Bengt Johansson och Orla Vigsø skrivit om valaffischer, bland annat i boken Politik i det offentliga rummet (Stockholm: Carlssons 2014).

***

Knappast något annat medium symboliserar valkampanjen så som valaffischen. I Sverige slog affischerna igenom vid tiden för rösträttens utvidgande 1909-1921 och de har överlevt många nya mediers intåg ända in i vår digitala samtid. Ändå frågar vi oss: säger de något av värde? Senare års valaffischer skvallrar kanske mer om partiernas ängsliga vilja att ligga rätt i tiden genom att använda lämpliga kulturella referenser och att låna idéer från den kommersiella marknadsföringen. Det politiska innehållet är inte alltid uppenbart. Men, invänder någon, de bombastiska och propagandistiska budskap som vi möter under det tidiga 1900-talets valkampanjer innehåller väl inte så mycket det heller?

För att visa hur valaffischer kan berätta en hel del om ett parti och dess politik kan vi ta oss tillbaka till valkampanjen 1928. ”De politiska vägarna” är titeln på Frisinnade Folkpartiets enkelt uppbyggda affisch: en tecknad bild med ett kort verbalt budskap som utmynnar i en röstningsuppmaning i en stil som var tämligen vanlig för tiden.

Har positiva är ledarsidorna till invandring? Kritik av en ny studie

Har media framställt invandringen i ett alltför positivt ljus? Det är en av flera frågor som tre forskare försöker besvara i en ny studie. Niklas Bolin, Jonas Hinnfors och Jesper Strömbäck analyserar alla artiklar mellan första januari 2010 till 30 juni 2015 från fyra stora tidningars ledarsidor som nämner invandring (exakt 1000, lustigt nog). Artiklarna klassificerades som ”dominerande negativ”, ”balanserad/neutral” eller ”dominerande positiv”. Resultatet visar att merparten av artiklarna, 79%, är balanserade. 17% är negativa, och bara 3% positiva. Forskarna konstaterar därför att ”det finns ingenting som tyder på att svenska ledarsidor skulle ge en överdrivet positiv bild av invandringen till och integrationen i Sverige.”

Diskussionen i den här frågan har hittills förts utifrån enskilda exempel eller vaga uppfattningar, så data är mycket välkommet. Reaktionerna på studien har varit blandade, men det är också så forskning ska fungera. Bra forskning sätter sällan punkt, utan leder till nya frågor. Men jag vill ändå ifrågasätta, eller åtminstone sätta parenteser kring, studiens slutsats.

Medierna, invandringen och förtroendet

Kan man ha förtroende för medierna samtidigt som man tror att de inte berättar sanningen om vissa samhällsproblem? Frågan har blivit aktuell sedan DN-Ipsos i förra veckan presenterade en undersökning om svenska folkets förtroende för mediernas nyhetsrapportering. Undersökningen visar att svenska folket har relativt stort förtroende för svenska mediers nyhetsrapportering. 71 procent av de svarande instämmer helt eller delvis i påståendet att SVT ger en sann bild av verkligheten och 75 procent uppger att de har ganska eller mycket stort förtroende för SVT. Motsvarande siffror för DN är 51 respektive 50 procent.

Många kommentatorer har valt att se detta förtroende som ett bevis för att svenska folket även har stort förtroende för mediernas rapportering om invandring. Till exempel har sifforna använts för att argumentera för att förra kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth och hennes man Ulf Adelsohn är relativt ensamma om att tro att medierna medvetet förtiger fakta om invandringen. Men innebär det starka förtroendet för medierna generellt verkligen att det svenska folket också litar på mediernas rapportering om invandring? På den frågan ger inte DN-Ipsos undersökning något svar, eftersom den inte frågar specifikt om vilket förtroende man har för mediernas rapportering om invandring.

Politiska experter är fortfarande inte bättre än andra på att förutsäga framtiden

Folkpartisten Birgitta Ohlsson har nu meddelat att frågan om partiledarposten ”inte är aktuell just nu”. Det skulle kunna indikera att Jan Björklund väljs om på partiets landsmöte i november, men man vet aldrig. I början av året pratades det däremot en hel del om hans avgång.

Björklund kritiserades internt för ett integrationsutspel och i samband med det dåliga valresultatet verkade tiden mogen för avgång. Olika statsvetare och andra experter uttalade sig. Jonas Hinnfors sa 30 januari att det ”inte skulle förvåna” om Björklund följde Göran Hägglunds exempel; Svend Dahl sa samma dag i Dagens Industri att ”om någon månad inser vi att det var på onsdagskvällen Jan Björklunds fall började på allvar”. Ulf Bjereld var lite mer försiktig och tippade på sin blogg att han skulle meddela sin avgång på landsmötet, vilket fortfarande kan bli fallet. Dessa förutsägelser hade i radio, TV och tidningar gott sällskap av otaliga andra.

Medias rapportering om Sverigedemokraterna har inte blivit mer negativ

I det senaste numret av Statsvetenskaplig Tidskrift analyserar Karl Loxbo Sverigedemokraternas framgångar i riksdagsvalet 2014. Huvudtesen är att Sverigedemokraterna tjänat på en uppfattat närmande mellan Alliansen och de rödgröna, och att partiet lyckats dra nytta av detta genom att göra partiet mer välorganiserat och ”rumsrent.” Artikeln är mycket läsvärd och blandar nya analyser av väljardata med referat av svensk och internationell forskning. Jag tänkte dock kritisera en av artikelns mindre poänger.

Kartans tomma fläckar

”Här finns drakar”, skrev man för länge sedan på världskartornas outforskade områden, eller så ritade man något fantasimonster. Nuförtiden är i princip varje centimeter av jordens landyta utforskad, utmätt och införlivad i någon stats territorium.

För de flesta av oss kunde det dock lika gärna ha bott drakar eller monster i många länder; vi hör inget om dem; de finns inte med på våra mentala kartor. Man bryr sig, såklart, mest om vad som händer i närområdet. Jag sökte igenom Retrievers mediearkiv över artiklar i svensk tryckt press under 2015 för att se vilka länder som det skrivs om i svenska tidningar. Jag räknade helt enkelt hur många artiklar som nämnde landets namn, och delade in det i fem klasser: 0-1000 artiklar, 1000-5000, 5000-10000, 10000-20000, och fler än 20000. Resultatet kan man se på kartan nedan, där blå färg betyder att det skrivits mycket om landet, och röd att det finns få artiklar. Data för varje land finns här på länken.