Lucka #8. Moderaterna är inte längre det populäraste partiet i riksdagen

Alla älskar en vinnare brukar det heta. Men som konkurrent kan det vara enklare att tycka om den som förlorar. Riksdagsledamöterna har vi upprepade tillfällen fått frågor i den svenska Riksdagsundersökningen om vad de tycker om sig ett eget parti å ena sidan och vad de tycker om de andra partierna å andra sidan. I det här inlägget jämförs riksdagsledamöternas inställning till varandra 2010 med vad de tyckte om varandra 2014. Jämförelsen ger en bild av riksdagsledamöternas omdömen om sina egna partier samt av de andra partierna förändras när de vinner och förlorar i val. Läs mer

Om ROT-avdraget och Löfvens vallöftesdilemma

Efter att regeringen har meddelat att ROT-avdraget ska sänkas från 50 till 30 procent har det talats om att Socialdemokraterna bryter ett viktigt vallöfte (här och här till exempel). Samtidigt har andra hävdat att reformen är i linje med Miljöpartiets vallöften. Här är några snabba tankar kring vad vallöftesforskningen kan hjälpa till med i diskussionen. Läs mer

Löfvenregeringens första tid och situationen inför budgetomröstningen, några reflektioner.

Regeringen har haft en tung första månad. Här följer en genomgång av tänkbara förklaringar till motgångarna och en diskussion om vad vi kan vänta oss inför och efter omröstningen om statens budget den 3 december.

Regerande är ett hantverk, något som kräver både omfattande specialkunskaper och praktisk erfarenhet. Regerande består i mycket mer än den sida vi oftast ser av politiken: uttryck för ideologisk övertygelse och uppfattningar i olika sakpolitiska frågor. Regerande är inte de ideologiska brandtalens forum, utan handlar till mycket stor del om praktisk förvaltning (Regeringskansliet är en myndighet), om administration och representation. Regeringen styr förvisso riket, men det är riksdagen som stiftar lagar och beslutar om statsbudget och regerande kräver därför insikt om riksdagens funktionssätt, både enligt regelverk och praxis. Inte minst gäller detta för en minoritetsregering som inte har ett givet stöd från en majoritet i riksdagens kammare. En del av regeringens problem skulle kunna hänföras till denna brist på erfarenhet.

Stefan Löfven själv har inte erfarenhet av vare sig regering eller riksdag, och regeringens finansminister Magdalena Andersson har förvisso erfarenhet från Regeringskansliet, men inte som statsråd och har inte heller hon tidigare suttit i riksdagen. Mot den bakgrunden är det möjligen förvånande att Löfven inte valde att ta in fler statsråd med bakgrund inom dessa sfärer.

Läs mer

Gick det att förutsäga valresultatet?

Till att börja med – jag kunde det inte. Tre månader före valet presenterade jag två gissningar på vilket stöd regeringen skulle få i valet utifrån statistiska modeller, en baserad på ekonomi och en superenkel baserad bara på SIFO:s majmätning. Båda var helt uppåt väggarna. Ekonomimodellen förutspådde att regeringen skulle få 49,7% (sic), och opinionsmätningsmodellen 43,4%. Jag brydde mig då inte om att räkna ut några säkerhetsintervall för gissningen, men jag gjorde det nu. Opinionsmodellen lyckades precis täcka in regeringens sanna resultat, 39,3% (valnatten). Men spannet gick också upp till 47%, så det var en rätt ointressant gissning. Jag hade alltså fel, rejält fel. I blogginlägget där jag presenterade resultatet skrev jag i alla fall ”Sådana här prognoser är naturligtvis mycket osäkra. Se det som grova uppskattningar”.

Jag var dock inte den enda som försökte förutsäga hur det ska gå. De som fick allra mest uppmärksamhet för sina förutsägelser var Måns Magnusson och Jens Finnäs, som skapade Botten Ada. Utifrån Bayesiansk statistik presenterade de utifrån opinionsmätningar förutsägelser för resultatet på valdagen. Procentskattningarna omgavs också med konfidensintervall, det vill säga spann där resultaten med 95 procents säkerhet skulle hamna. Liknande försök gjordes också av Daniel Walther på trefyranio.com och tidningen Dagens Samhälle.

Läs mer

Från maskrosäng till tuktad rabatt – Miljöpartiet i förändring?

Förvåningen stod högt i tak då Miljöpartiet för snart ett år sedan höll sin årliga kongress. Vad som föreföll överraska var att det parti som mer och mer kommit att uppfattas som ett pragmatiskt parti bland andra, nu gav så tydliga påminnelser om sitt ursprung. Kongressen gick mot partiledningens beslut i centrala politiska frågor, dessutom på ett sätt som kunde komma att försvåra partiets ställning som vågmästare eftersom kongressens ståndpunkter (alldeles oavsett vilken dimension som dessa kan härledas till) av många tolkades som en rörelse åt vänster, så till den grad att tillställningen till och med applåderades av Vänsterpartiet. Den fråga som inställer sig är därför: är det en återgång till Miljöpartiets ursprung vi kan se?

Nej, inte i någon enkel mening lyder det grovhuggna svaret. Miljöpartiet är ett avsevärt mycket mer pragmatiskt och professionaliserat parti i dag än då det var nytt i riksdagen. Partiet har gått en lång väg från utomparlamentarisk rörelse till etablerat parlamentariskt parti, och under 1990- och 2000-talen även ingått i långtgående, rentav institutionaliserade, samarbeten med andra partier och regeringar. Forskningen indikerar ett större motstånd mot att ingå regeringskoalitioner hos gröna partier och Miljöpartiets utveckling på denna punkt är därför särskilt intressant. Det finns vidare ett större utrymme för en professionell hållning till politik i dag även om professionalismen betraktas med viss misstänksamhet.

Läs mer

Nya partier och den magnetiska vänster/högerskalan

Idag presenterar Göteborgs-Posten en undersökning som jag gjort åt tidningen, där jag gått igenom de 133 voteringar (omröstningar) som ägt rum i Göteborgs kommunfullmäktige hittills under mandatperioden. För varje omröstning har jag undersökt vilka partier som röstar på samma sätt – ja, nej eller avstår, och därefter sammanställt ett diagram som visar hur ofta de olika partierna röstar på samma sätt.

Huvudpoängen i GP:s artikel är att det lokala partiet Vägvalet, vars profilfråga är motstånd mot trängselskatten, mycket oftare röstar på samma sätt som allianspartierna M, Fp och Kd (C är ej representerat i kommunfullmäktige) än med de rödgröna partierna (som är i majoritet i Göteborg): 52-55% jämfört med 14-17% på samma sätt som de rödgröna. Faktum är att de borgerliga oftare röstar på samma sätt som de rödgröna än vad Vägvalet gör. Utifrån bland annat detta resultat satte GP rubriken att Vägvalet var ”Mer höger än Moderaterna”. På sin blogg skriver partiledaren Theo Papaioannou och Håkan Andersson kritiskt om undersökningen och menar bland annat att de inte borde betecknas som höger när de röstar emot hela etablissemanget. Vidare vill de inte placera in partiet på vänster/högerskalan.

Läs mer