En klyfta mellan stad och land?

Den här texten ingår även som ett bidrag i forskarantologin Snabbtänkt 2022, se https://www.snabbtankt.se/

I årets valrörelse fick landsbygden en ovanligt framträdande plats och en rad politiska förslag riktade mot människor som bor där fördes fram. Exempelvis föreslog Sverigedemokraterna lägre arbetsgivaravgift på landsbygd och Kristdemokraterna sänkt körkortsåldern för dem som bor i vad partiet kallar ”Hjärtlandet”. I likhet med den amerikanska förlagan The Heartland saknar Hjärtlandet en precis definition, men från vad som förmedlats tycks det innefatta områden utanför storstadsområden och större städer. Även andra partier förde fram förslag med en uttalad avsikt om att förbättra förhållandena för dem utanför städerna, såsom sänkt skatt på bensin och diesel, utbyggnad av infrastruktur och utlokalisering av myndigheter.

Att ställa stad mot land är inget nytt, varken i kulturen eller i politiken. Landsbygden har ibland fått stå för det okultiverade och trångsynta, ibland har den representerat det sanna och oförstörda. På motsvarande sätt har staden varit en symbol såväl för frihet och modernitet, som för kriminalitet och förfall. Även inom den samhällsvetenskapliga forskningen har förhållandet mellan stad och land länge haft en central plats. Intresset har dessutom förstärkts på senare tid, då en ökad politisk polarisering mellan storstadsregioner och övriga landsdelar har observerats i ett flertal länder. Framför allt har den polariseringen tagit sig uttryck genom att etablissemangskritiska rörelser har frodats i dessa länders rurala delar. Men går en sådan polarisering mellan stad och land att finna även i det svenska riksdagsvalet 2022?

Hur den frågan ska besvaras är inte självklart. I Sverige saknas nämligen en allmänt vedertagen definition av stad och landsbygd. Ett sätt att ändå närma sig ett svar är att utgå från den grova indelning som Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) har tagit fram, vilken består av tre kommungrupper: storstäder och storstadsnära kommuner; större städer och kommuner nära större städer; samt mindre städer och landsbygdskommuner. För de fyra partierna till vänster, som föredrog Magdalena Andersson som statsministerkandidat (C, MP, S och V), var förändringen i stöd jämfört föregående riksdagsval bättre i storstadsområden och sämre på landsbygd. Det omvända gäller för alla partierna till höger (KD, L, M och SD).

Jämförelsevis gynnsamma valvindar blåste med andra ord i storstadsområden för partierna till vänster och utanför de större städerna för partierna till höger. Värt att notera är att det gäller när vi jämför förändringen i stöd för partierna i förhållande till förra valet och mellan de tre kommungrupperna. Därmed inte sagt att alla partier till vänster gick framåt i större städer eller att alla partier till höger ökade sin röstandel på landsbygd. Exempelvis backade Kristdemokraterna och Liberalerna i alla tre kommungrupper, men de backade mer i storstadsområden än på landsbygd.

Valvindarna i 2022 års riksdagsval liknar de som noterats i andra länder, men det är inte samma sak som ökande skillnader i partival mellan stad och land. Ser vi till det sammantagna stödet för de två nämnda partiblocken och över tid (och därmed bortser från att de är nya partikonstellationer) kan vi se att partierna till vänster har en lång historia av relativt starkt stöd på landsbygd, medan partierna till höger sedan länge har varit jämförelsevis starka i storstadsområden. Valvindarna i årets val innebar därför att skillnaden i stöd mellan stad och land för respektive partiblock minskat och blev mindre än någonsin tidigare. Samtidigt innebar samma vindar att högersidan i 2022 års riksdagsval hade starkare stöd på landsbygd än i storstadsområden och vice versa för vänstersidan, vilket är i linje med hur det ser ut i många andra länder men något helt nytt i svenska val.

Flyttar vi fokus till de enskilda partierna är resultaten mer varierande. För hälften av partierna – C, L, M och S – innebar 2022 års val att skillnaden i stöd mellan storstadskommuner och landsbygdskommuner minskade jämfört med föregående val. Exempelvis gick Socialdemokraterna tydligt framåt i Danderyd där de tidigare var svaga, medan de backade i Jokkmokk där de varit starka. Det omvända gällde för Moderaterna. För den andra hälften av partierna innebar 2022 års val en lite större skillnad i stöd mellan stad och land. Kristdemokraterna har tidigare varit jämnstarka i de tre kommungrupperna, men backade lite mindre i landsbygdskommuner. Miljöpartiet och Vänsterpartiet var relativt sett mer framgångsrika i storstadskommuner där de redan tidigare hade starkare stöd.

Det är dock framför allt Sverigedemokraternas valframgångar som gör att det ändå går att tala om en polarisering mellan stad och land. Visserligen gick partiet i 2022 års riksdagsval fram i alla kommuner förutom Malmö och dessutom i de allra flesta jämförbara valdistrikt, inklusive de på Östermalm i Stockholm, men framgången var mer accentuerad utanför storstadsområdena. Partiet stöddes av närmare 25 procent av dem på landsbygd och strax över 16 procent i storstadskommuner – en skillnad som uppgår till nästan 9 procentenheter. I valet 2010, då Sverigedemokraternas tog sig in i riksdagen, var motsvarande skillnad endast en dryg procentenhet.

En sådan skillnad i stöd mellan centrum och periferi finns inte bara sett i ett nationellt perspektiv, utan motsvarande skillnader kan även noteras inom enskilda regioner och kommuner: det är i kommunernas ytterområden utanför centralorten som Sverigedemokraterna tenderar att växa starkast. Därmed finns visst fog för att tala om en förändrad politisk geografi och en polarisering mellan stad och land.

Lästips:

Erlingsson, Gissur Ó, Richard Öhrvall, Susanne Wallman Lundåsen och Arvid Zerne (2021). ”Centrum mot periferi? Om missnöje och framtidstro i Sveriges olika landsdelar”. Centrum för kommunstrategiska studier. Linköpings universitet. Länk: http://liu.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2%3A1566324&dswid=-1631

Erlingsson, Gissur Ó., Henrik Oscarsson och Richard Öhrvall (2020). ”Landsbygden slår tillbaka?”, i U. Andersson, A. Carlander och P. Öhberg (red.) Regntunga skyar. Göteborg: Göteborgs universitet, SOM-institutet. Länk: http://liu.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2%3A1452718&dswid=-7665

Larsson, Ylva, Per Hedberg, Sören Holmberg (2020). ”Ökad polarisering mellan landsbygd och storstad?”, rapport 2020:5, Valforskningsprogrammet. Göteborg: Göteborgs universitet. Länk: https://www.gu.se/sites/default/files/2020-06/2020%205%20Larsson%2C%20Hedberg%20%26%20Holmberg%20-%20O%CC%88kad%20polarisering%20mellan%20landsbygd%20och%20storstad%3F.pdf

Rodríguez-Pose, Andrés (2017). ”The revenge of the places that don’t matter (and what to do
about it)”. Cambridge Journal of Regions, Economy and Society, 11 (1):189-209. Länk: https://eprints.lse.ac.uk/85888/1/Rodriguez-Pose_Revenge%20of%20Places.pdf

Kampen om verklighetsbeskrivningen – en kvantitativ textanalys av partiernas debattartiklar

Politik är i mångt och mycket en kamp om verklighetsbeskrivningen. Bevittnar vi en samhällskollaps? Går Sverige som tåget? Sjunker tilliten? Har du fått mer i plånboken? Svaren på dessa frågor avgör till stor del om regeringarna i valen får fortsatt förtroende, eller sparken.

En viktig uppgift för partiledare är alltså att sätta tonen för hur vi upplever världen. Alla måste förhålla sig till en gemensam verklighet, men man kan vinkla och lyfta fram olika saker beroende på om man vill slå an en positiv eller negativ ton.

Generellt sett vill oppositionen betona det som är dåligt, medan regeringen vill lyfta fram det som är bra. Det får tydliga konsekvenser i samband med regeringsskiften. Inför valet 2014 var en viktig talepunkt för Socialdemokraterna att ”något håller på att gå sönder i Sverige” medan Alliansen och statsminister Fredrik Reinfeldt istället talade om den goda ekonomin. Sedan dess har det snarast låtit tvärtom.

Jag försökte sätta siffror på det här genom att analysera partiledares debattartiklar på DN Debatt sedan 2010. Som en av de viktigaste arenorna för politisk debatt borde artiklar publicerade här vara en indikation på vilken bild partiledarna vill etablera. Stort tack till Leo Carlsson som samlat in länkar till alla artiklar undertecknade av partiledare under perioden.

Lucka #3: Regeringspartier straffas trots uppfyllda vallöften

Detta inlägg är samförfattat av Elin Naurin och Niels Markwat

Politiska partier straffas inte enbart för vallöften som bryts utan också för vallöften som uppfylls. Damned if you do, damned if you don’t, är en verklighet politiker har att hantera. Det visar vi i en nyligen publicerad studie där svenska väljare presenteras för socialdemokratiska uppfyllda och brutna vallöften.

Riksdagsvalet på 4chan

Det här är ett gästinlägg av Emma Ricknell, doktorand vid Institutionen för statsvetenskap, Linnéuniversitetet.

***

I dagens fragmenterade medielandskap finns en snäv, krokig förgrening som leder till ett anonymt amerikanskt onlineforum vid namn 4chan. Där vistas en del svenskar, som tillsammans med miljoner andra månatliga besökare står för en ansenlig del av den onlinekultur som präglar hela internet, t.ex. i form av memes. För drygt ett år sedan haglade kommentarerna om Sverige in på /pol/, 4chans underforum för politik. Ett riksdagsval hade hållits. Den här texten handlar om /pol/ i kontexten riksdagsvalet 2018, ett ämne jag försökt behandla i en text publicerad i Statsvetenskaplig tidskrift. Jag börjar i änden vilka politiska partier som främst engagerade i de hundratals val-relaterade diskussionstrådar som lades upp på /pol/ där studien tar vid, i november 2017, och fram till valet.

För den som har den minsta insikt i vilka slags diskussioner som förs på /pol/ är det föga överraskande att fokus koncentrerades till partier på den yttersta högerkanten. Sverigedemokraterna (SD) var det parti som nämndes oftast och i mest positiv bemärkelse jämfört med andra. Alternativ för Sverige (AfS) gjorde dock en stark avslutning när det gäller engagemang: med kulmen i dagarna precis före och efter valdagen, då över 10,000 kommentarer om det svenska valet strömmade in, nämndes AfS nästan lika många gånger som samtliga övriga partier sammanlagt, minus SD. Ett oproportionerligt stort intresse med tanke på att partiet mottog enbart drygt 20,000 riksdagsröster (0,31%). Även Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) engagerade i början av perioden, men hamnade i skymundan när AfS äntrade scenen.

Spridningen av ”alternativa nyheter” i sociala medier runt valet 2018

Det här är ett gästinlägg av Linn Sandberg, doktorand vid Institutt for medier og kommunikasjon, Universitetet i Oslo.

***

Det svenska riksdagsvalet 2018 väckte stort internationellt intresse och i synnerhet uppmärksammades desinformation och automatiserade konton som spred politiska budskap på sociala medier. Dessa konton attackerade liberala partier och etablerad media samt utryckte stöd för Sverigedemokraterna och Alternativ för Sverige. De länkade även till sajter som Samhällsnytt och Fria Tider. Innehåll som får stor spridning via sociala media (automatiserat eller ej), blir synligt för användare och kan leda till uppfattningen att den här typen av innehåll är mer allmänt accepterat än vad det i verkligheten är. I vilken utsträckning sociala medier möjliggör för vissa typer av politiska vinklingar att få större synlighet är därför relevant att undersöka.

I en nyligen publicerad studie i Statsvetenskaplig tidskrift, har jag tillsammans med min kollega Karoline Ihlebæk undersökt engagemanget på Facebook kring innehåll från så kallade alternativa medier på högerkanten runt det svenska riksdagsvalet 2018. Datamaterialet baseras på SVT:s insamling av länkdelningar på Facebook i samband med deras framtagning av Facebook-kartan. Vi undersökte antalet länkar som delades från dessa sajter jämfört med traditionell nyhetsmedia och engagemanget kring dessa länkar samt vilka politiska frågor som engagerade. Vi studerade också innehållet i de länkarna från de alternativa högersajterna med högst engagemang för att närmare undersöka typ av innehåll och vinklingar som väckt störst uppmärksamhet.

Hur mår egentligen telefonundersökningarna i Sverige?

För bara några dagar sedan publicerade det ledande amerikanska opinions- och forskningsinstitutet Pew Research Center en ny rapport om telefonundersökningar. Av den framgår att svarsfrekvenserna i opinions- och marknadsundersökningar i USA nu har fortsatt att falla till ännu lägre nivåer än tidigare. Deras senaste siffror visar på svarsfrekvenser så låga som 6 procent under 2018. Och fallet har varit snabbt. I slutet av 1990-talet låg svarsfrekvenserna i USA enligt deras rapport på 36 procent för att sedan kontinuerligt falla omkring två procentenheter per år ner till 9 procent år 2013. Efter en period av stabilt låga nivåer har de nu alltså fortsatt att falla ännu lägre.

Detta innebär naturligtvis stora problem för undersökningsbranschen i USA. Det är dock omtvistat hur mycket det egentligen betyder för kvaliten på undersökningarna. En del studier pekar på att träffsäkerheten i resultaten ofta kan vara god trots de låga svarsfrekvenserna (se tex Groves 2006 eller Pew 2016). Även om kvaliten kanske är fortsatt acceptabel uppstår förstås flera praktiska och ekonomiska problem med så uppseendeväckande låga svarsfrekvenser.

Hur är då läget i Sverige? För det första är det förvånande svårt att få någon klarhet i denna fråga. När svenska undersökningsföretags opinionsundersökningar återges i medierna rapporteras nämligen sällan någon svarsfrekvens. Det går inte heller alltid att hitta motsvarande information i företagens egna rapporter eller webbsidor. För det andra går det när svarsfrekvenser ändå redovisas inte alltid att förstå hur de över huvud taget har beräknats. Det finns tyvärr ofta stora oklarheter kring vilken typ av urval som används (från vilka urvalsramarna de kommer och vilken kvalitet dessa har) och hur det faktum att det är allt svårare att hitta telefonnummer till urval ur befolkningen hanteras. Jag tänker här bara redovisa några exempel från de väljarbarometrar som regelbundet publiceras i Sverige från flera företag då de utgör det kanske mest välkända exemplet på opinionsundersökningar och utgör något av ett skyltfönster för undersökningsbranschen.

Jag koncentrerar mig här på fyra av de mest välkända och etablerade opinionsinstituten som åtminstone i någon mån använder telefonundersökningar i sina väljarbarometrar. När det gäller Sifo så kan jag inte hitta någon redovisad svarsfrekvens alls i deras rapporter. Enbart felmarginaler och antal intervjuer står att finna. Demoskop, vars väljarbarometrar brukar rapporteras i Expressen, anger inte heller någon svarsfrekvens i sin rapportering. Däremot tillhandahåller Demoskop en föredömligt detaljerad metodinformation om hur deras väljarbarometer genomförs på sin webbplats, men inte någon specifik svarsfrekvens för en viss undersökning.

Ipsos och Novus däremot rapporterar båda tydligt och föredömligt svarsfrekvenser för sina väljarbarometrar. Det som däremot förvånar är att deras redovisade svarsfrekvenser skiljer sig häpnadsväckande mycket åt. Ipsos rapporterar exempelvis i deras väljarbarometer veckan före valet 2018 en svarsfrekvens i sin telefonundersökning på 11%, medan Novus i sin undersökning genomförd under i stort sett samma tidsperiod anger 49%! Ipsos siffror ligger alltså något högre än de amerikanske svarsfrekvenserna, men ändå i ungefär samma härad. Novus angivna svarsfrekvenser befinner sig dock i ett annat universum.

Det finns dock några skillnader i hur de beskriver sina svarsfrekvenser. Novus använder för det första begreppet ”deltagarfrekvens” istället för svarfrekvens, och dessutom med tillägget ”i sökt urval”. Novus rapporterar inte mer i detalj vad dessa tillägg egentligen betyder och hur beräkningen är gjord. Jag är själv inte bekant med begreppet ”sökt urval” inom statistikområdet och har därför frågat några statistiker om de känner till begreppet, men utan framgång. Ipsos anger däremot mer information om hur beräkningen av deras svarsfrekvens är gjord då de i sin rapport särredovisar antalet av hela urvalet som har vägrat delta och antalet som inte har gått att nå. Det framgår då mycket tydligt att det stora problemet är den höga andel som inte över huvud taget går att nå, och att vägran bara utgör en liten del av det totala bortfallet. Ipsos anger också att bortfallet är (ännu) större bland unga och lägre bland äldre, vilket ligger i linje med andra studier.

Så frågan hur svarsfrekvenserna generellt sett ligger till i svenska opinions- och marknadsundersökningar som görs via telefon är fortsatt obesvarad. Skiljer sig verkligen Ipsos och Novus svarsfrekvenser åt så enormt som det ser ut? Eller finns det oredovisade skillnader i hur de räknar och definierar bortfall som förklarar dessa vitt skilda siffror? Internationellt sett finns en etablerad standard för bortfallsredovisning och svarsfrekvensberäkning som den amerikanska organisationen AAPOR (American Association for Public Opinion Research) har tagit fram. Om sådana standarder följdes skulle transparens och jämförelser av svarsfrekvenser avsevärt underlättas.

Bland undersökningar från en del myndigheter och universitet förekommer dock fortfarande svarsfrekvenser omkring 50 procent. Exempelvis har Statistiska centralbyråns stora Arbetskraftsundersökning en svarsfrekvens på drygt 50 procent. Även de årliga SOM-undersökningarna vid Göteborgs universitet har en svarsfrekvens på omkring 50 procent. Båda dessa har dock utförliga metodredovisningar som tydligt anger hur svarsfrekvensen har beräknats och hur urvalet är framtaget.

Telefonundersökningar har dock ett särskilt problem i och med att det måste gå att hitta ett telefonnummer till de som finns i urvalet som ska delta i undersökningen. I Sverige används numera vad jag vet nästan aldrig klassiska telefonurval från framslumpade telefonnummer, så kallad random-digit-dialing (RDD). Den metoden var betydligt enklare att använda när det bara fanns fasta telefoner och det gick lätt att slumpa fram sifferserier inom olika riktnummerområden. Idag finns istället två huvudmetoder som tycks vara de vanligaste: att dra ett slumpmässigt urval från befolkningsregistret som man sedan i största möjliga mån försöker leta upp telefonnummer till (så kallad nummersättning av urvalet). Den andra metoden är att hoppa över det första steget och istället köpa ett urval från någon av de kommersiellt tillgängliga databaserna över individer i Sverige som har kända telefonnummer.

En del av företagen anger vilken metod för urvalsdragning de använder, men tyvärr inte alla. Låt mig ta ett exempel. Anta att vi ska göra en undersökning och kan hitta telefonnummer till 70% av ett befolkningsurval, och att sedan 30% av dessa går med på att delta i undersökningen och svara på våra frågor. I det läget vore det enligt min mening felaktigt att bara säga att 30% har svarat på undersökningen, när det i själva verkar bara är 21% (70%x30%) av hela befolkningsurvalet som har deltagit i undersökningen.

Jag tänkte avslutningsvis demonstrera problemet genom att visa några färska siffror på andelen av ett urval som kan nummersättas från den nyligen avslutade nationella SOM-undersökningen 2018. SOM-undersökningarna är huvudsakligen postenkäter med möjlighet att svara på webben för de som vill. Som ett led i fältarbetet använder vi dock påminnelser via telefonsamtal och SMS. För att detta ska vara möjligt så nummersätts därför urvalet av ett företag som vi anlitar. Jag nämner inte här vilket företag det rör sig om då det kan riskera att uppfattas som reklam, men om någon hör av sig och vill veta berättar jag naturligtvis detta. Min uppfattning är att vår nummersättning troligen var ungefär så framgångsrik som de flesta är numera i Sverige.

I grafen* nedan visas den procentandel som vi kunde hitta ett telefonnummer till (antingen fast nummer eller mobilnummer), både i hela urvalet och i några olika åldersgrupper.

Vi lyckades alltså hitta telefonnummer till 68 procent av hela befolkningsurvalet. Då har vi heller inte tagit hänsyn till att en del av dessa kan utgöras av felaktiga mobilnummer som inte går till rätt person. Så andelen som det går att hitta ett fungerande telefonnummer till kan i själva verket vara ännu något lägre. Det blir också tydligt att det är avsevärt svårare att hitta telefonnummer till de yngre delarna av befolkningen än till de äldre. Det finns även andra relevanta skillnader mellan olika grupper, som exempelvis att det är betydligt lättare att hitta telefonnummer till människor som är födda i Sverige jämfört med till människor som är födda i något annat land.

Givet informationen ovan är det inte svårt att komma till slutsatsen att svarsfrekvenserna på telefonundersökningar bland yngre inte rimligen kan vara särskilt höga. Om vi bara hittar telefonnummer till omkring hälften, och har i åtanke den idag mycket stora motviljan att svara på okända nummer bland yngre samt den låga viljan att delta i undersökningar går det ganska snabbt att se att telefon inte är en lätt väg att få en hög svarsfrekvens bland yngre.

Det är beklagligt att så lite information om bortfallet redovisas av de stora företagen att det är svårt att få en klar bild av huruvida de kommersiella telefonundersökningarna i Sverige följer den internationella trenden mot mycket låga svarsfrekvenser eller om Sverige är ett undantag.

 

* Tack till Klara Bové, Sophie Cassel, Marcus Weissenbilder och Frida Tipple för arbetet med metodanalysen av de årliga SOM-undersökningarna 2018 som ligger bakom informationen om nummersättningen.

 

 

 

Attityder till infrastruktur och politiskt förtroende i Göteborg

Det här blogginlägget bygger på kapitlet ”Västlänken – en fråga om förtroende” av Dennis Andersson, Henrik Oscarsson och Maria Solevid i boken Hemma Väst av Anders Carlander och Björn Rönnerstrand (red) från 2018. Inlägget lyfter fram några av resultaten från kapitlet med fokus på attityder till infrastrukturfrågor (särskilt Västlänken) och förtroende för politiker i Göteborg. Resultaten bygger på svar från den västsvenska SOM-undersökningen respektive SOM-undersökningen i Göteborg. Den som vill läsa kapitlet i sin helhet, se tabeller och figurer med resultatdetaljer samt alla referenser hittar det här.

I Göteborg har frågor kopplade till infrastruktur och trafik tydligt funnits på den lokala politiska agendan under åtminstone 10 år. Detta har manifesterats i ökat intresse för infrastrukturfrågor, fallan­de politikerförtroende, valfram­gångar för det lokala partiet Vägvalet (2010), en namn­insam­ling om att anordna folk­omröst­ning om trängsel­skatt följt av en nej-majo­ri­tet i folkomröstningen om trängselskatt i samband med valet 2014 och en svek­debatt när utfallet av omröstningen inte ledde till förändringar. I 2018 års val fick det nystartade partiet Demokraterna stor framgång med hela 17 procent av rösterna och 14 mandat i kommunfullmäktige. Ett av partiets mer uppmärksammade vallöften var att stoppa den redan påbörjade byggnationen av Väst­­­länken, det vill säga den del av det västsvenska paketet som inbegriper byg­gan­det av en tågtunnel under Göteborg. Den som följer lokala medier känner igen att frågor relaterade till Västlänken blivit mer frekvent förekommande och nästan dagligen tas upp i redaktionellt material eller på insändarsidor. Frågan rör minst sagt upp mycket känslor.

Tack vare den västsvenska SOM-undersökningen (1992-) och SOM-undersökningen i Göteborg (2016-) har vi möjlighet att mäta den lokala opinionen i infrastrukturfrågor samt systematiskt undersöka hur dessa attityder har utvecklats över tid. Följande tre resultat är mot denna bakgrund viktiga att kännedom om.

En valdag 2019 räcker gott

Den 14 december förkastade Sveriges riksdag talmannens andra förslag till statsminister. Stefan Löfven fick inte tillräckligt stöd för att kunna bilda en ny regering bestående av Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Exakt en månad tidigare var det Ulf Kristersson som inte fick de röster som krävdes för att få bilda en regering, som då skulle innefatta Moderaterna och Kristdemokraterna. För talmannen Andreas Norlén återstår nu blott två möjligheter att föreslå riksdagen en statsminister; om ytterligare två förslag till statsminister förkastas av riksdagen väntar därefter extra val inom 3 månader.

Sannolikheten för ett nytt val till riksdagen 2019 har därmed ökat. Även om en del

Vad händer med väljarnas missnöje när politiker faktiskt lyckas göra saker bättre?

Det här är ett gästinlägg av Björn Rönnerstrand och Maria Oskarson, verksamma vid SOM-institutet och Statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet.

***

Välfärdsstatens kärnområden är medelpunkt för den svenska politiska debatten. I VALU-undersökningen i samband med valet 2018 placerade väljarna sjukvården, skola och utbildning samt social välfärd i topp bland valets viktigaste frågor.

De politiska kontroverserna är många, inte minst kring ”ettan” i undersökningen, sjukvården. Å ena sidan indikerar forskning att den svenska sjukvårdens medicinska kvalité kvalar in bland de bästa i världen. Å andra sidan brottas svensk hälso- och sjukvård med långa väntetider och bristande tillgänglighet och, inte minst, ständigt ökande förväntningar från brukare och allmänhet. Precis som för många andra universella sjukvårdssystem är just tillgänglighet akilleshälen.

Bristande tillgänglighet är långt ifrån ett nytt problem. I ljuset av den pågående debatten om vårdköer finns det anledning att vända blickarna mot de tidigare försök som gjorts med att korta vårdköerna i Sverige. Just detta har vi faktiskt gjort i en nyligen publicerad artikel i Policy Studies Journal. Den kastar ljus inte bara på problem inom svensk sjukvård, utan också på en grundfråga inom teorier om den representativa demokratin – vad händer med väljarnas missnöje när politiker faktiskt lyckas göra saker bättre?

Det drar ihop sig

Riksdagsvalet är mindre än fyra månader bort, och de senaste opinionsmätningarna tyder på att det kan bli politisk jordbävning. Socialdemokraterna går mot sitt sämsta resultat genom tiderna, och Sverigedemokraterna mot ännu ett succéval. Vore majmätningarna valresultat skulle regeringsbildningen bli extremt komplicerad.

Men det är långt kvar till valdagen! Valkampanjerna har knappt dragit igång! I undersökningar säger över hälften att de bestämmer sig först i slutet av valrörelsen! Än kan mycket förändras! Eller?

Troligen inte. Även om många bestämmer sig sent, så tenderar olika rörelser att ta ut varandra, skriver Henrik Ekengren Oscarsson och Sören Holmberg i boken ”Svenska väljare”.