Lucka #20: Räkna med bortfall

Urvalsundersökningar är fantastiska – genom att fråga ett slumpmässigt urval om några tusen personer kan vi uttala oss uppfattningar i en befolkning bestående av miljontals människor. Det finns visserligen en osäkerhet i de resultat vi når, men den osäkerheten kan preciseras och kvantifieras. Detta tack vare den statistiska teori som ligger som grund för urvalsundersökningar och därmed även för en stor del av den samhällsvetenskapliga forskningen (se tidigare inlägg för utförligare historik).

Tyvärr verkar inte alla hysa varma känslor för sådana undersökningar; det finns de personer som vägrar att delta när opinionsinstituten hör av sig. På så vis blir de en del av bortfallet. I de klassiska böckerna om statistisk urvalsmetodik ägnades inte många rader åt bortfall, men i takt med att färre svarar på undersökningar har bortfallsproblematiken blivit ett allt mer uppmärksammat forskningsområde (se t.ex. en färsk avhandling i statistik av Minna Genbäck, Umeå universitet). I Sverige har frågan de senaste åren lyfts fram på Läs mer

Lucka #12: Två små klarar sig bättre än ett i en koalition

I en koalition lockar två små partier fler väljare än ett litet. Det visar ny forskning med experiment från Kanada och Sverige. Gästinlägg av Annika Fredén, doktor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.

I valet i Tyskland 2013 hamnade två partier – liberala FDP och högerpopulistiska AfD – strax under 5-procent-spärren. Inför valet hösten 2017 har båda klättrat över spärren (wahlrecht.de). Centern och KD valdes båda in i riksdagen 2014, som två små partier i samma koalition. Sedan dess har de gått åt olika håll: KD under spärren, Centern över 8 procent. Trots att forskningen visar att KD ofta får taktikröster från Moderatväljare (se t ex Fredén, 2014), kan detta nya läge missgynna KD. Om partiet är ett ”ensamt” riskparti i en potentiell koalition är det större risk att det överges. Det visar laboratorieexperiment som jag gjort som nyligen publicerats i den internationella samlingsvolymen Voting Experiments. Läs mer

Framtiden förutspår man enklast i efterhand

Sverigedemokraterna backar i opinionen, enligt SCB:s stora partisympatiundersökning. ”Det är inte alls konstigt utan väntat”, menar statsvetaren Jenny Madestam. De andra partierna har svängt i flyktingpolitiken, vilket gör att SD nu inte är ensamma om att förespråka en restriktiv politik. Statsvetaren Jonas Hinnfors anser även han att SD:s tapp är väntat.

Det är en ganska oväntad reaktion från statsvetarna. I januari menade Hinnfors, angående regeringens åtstramning av flyktingpolitiken, att ”det som regeringen gör nu är enbart till fördel för SD”, eftersom det skulle sätta fokus på Sverigedemokraternas paradgren invandring.

Faktum är att flera olika motsägelsefulla statsvetenskapliga teorier vid olika tillfällen har förts fram i diskussionen kring Sverigedemokraterna och de övriga partiernas relation till dem:

Läs mer

Medierna, invandringen och förtroendet

Kan man ha förtroende för medierna samtidigt som man tror att de inte berättar sanningen om vissa samhällsproblem? Frågan har blivit aktuell sedan DN-Ipsos i förra veckan presenterade en undersökning om svenska folkets förtroende för mediernas nyhetsrapportering. Undersökningen visar att svenska folket har relativt stort förtroende för svenska mediers nyhetsrapportering. 71 procent av de svarande instämmer helt eller delvis i påståendet att SVT ger en sann bild av verkligheten och 75 procent uppger att de har ganska eller mycket stort förtroende för SVT. Motsvarande siffror för DN är 51 respektive 50 procent.

Många kommentatorer har valt att se detta förtroende som ett bevis för att svenska folket även har stort förtroende för mediernas rapportering om invandring. Till exempel har sifforna använts för att argumentera för att förra kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth och hennes man Ulf Adelsohn är relativt ensamma om att tro att medierna medvetet förtiger fakta om invandringen. Men innebär det starka förtroendet för medierna generellt verkligen att det svenska folket också litar på mediernas rapportering om invandring? På den frågan ger inte DN-Ipsos undersökning något svar, eftersom den inte frågar specifikt om vilket förtroende man har för mediernas rapportering om invandring.

Läs mer

Vad tycker svenskarna om flyktingpolitiken? – Del II

Det här är ett gästinlägg av Peter Esaiasson, professor i statsvetenskap, och Torbjörn Sjöström, VD för Novus. Läs även del 1.

***

Bland forskare är ”Getting to Denmark” ett uttryck för lyckade moderniseringsprocesser. Det danska exemplet brukar framhållas också i den svenska debatten om flyktingpolitik, men då på ett mindre smickrande sätt. Sedan Danmark i början av 2000-talet införde en mer restriktiv flykting- och invandringspolitik har landet utgjort en negativ kontrastpunkt i den svenska debatten. Att Sverige skall föra en mer generös flyktingpolitik än Danmark har varit en utgångspunkt för de etablerade partierna och för de allra flesta i det offentliga samtalet. Jämförelsen med Danmark torde också ha funnit med i bilden när Stefan Löfven i samband med omläggningen av flyktingpolitiken i november 2015 sa att han är stolt över vad Sverige har gjort men att andra nu måste ta över ansvaret.[1]

I detta blogginlägg skall vi använda det danska exemplet för att kritiskt pröva påståendet att Sveriges generösa flyktingpolitik under 2000-talet har varit svagt förankrad bland medborgarna (se del I i denna miniserie). Om många medborgare håller med om att Sverige har gjort rätt i att under lång tid bedriva Europas generösaste flyktingpolitik bör detta märkas vid en utvärderande jämförelse med den danska politiken – i början av 2016 må det finnas mycket att vara kritisk mot i den svenska flyktingpolitiken, men hade det verkligen varit bättre att på ett tidigt stadium ta efter den danska politiken?

För att pröva uppslutningen bakom den svenska linjen har vi vid två tillfällen frågat representativa urval av svenska medborgare över 18 år om Sverige eller Danmark har fört den bästa flyktingpolitiken under 2000-talet. Frågan har ställt inom ramen för Novus webomnibuss-undersökningar under vecka 6 och 7 i februari 2016 (antalet web-intervjuade var 1014 i Studie 1och 865 i Studie 2).

Läs mer

Vad tycker svenskarna om flyktingpolitiken? – Del 1

Det här är ett gästinlägg av Peter Esaiasson, professor vid statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet. Del 2 publiceras imorgon.

***

Hur förankrad är den svenska flyktingpolitiken bland medborgarna? Frågan har debatterats under senare tid.[1] I ett Politologerna-inlägg från den 23 februari utvecklar Mikael Gilljam varför det är svårt att uttala sig exakt om det medborgerliga stödet för politiken. Det handlar om tekniska faktorer som befolkningsurvalens representativitet (bortfallet har ökat proportionellt mer i samhällsgrupper med en förmodat negativ inställning till en generös flyktingpolitik) och undersökningsmetod (opinionen är mer negativ i postenkäter än i personliga intervjuer).

Men det handlar också, och kanske framför allt, om teoretiska faktorer som formuleringen av surveyfrågan (en av många relevanta distinktioner går mellan inställning till flyktingpolitiken och till flyktingar som grupp), tolkningen av svarskategorierna (skall ett neutralt ”mittensvar” räknas som stöd för den generösa politiken?) och den kontext i vilken frågan besvaras (opinionen är mer positiv när debatten präglas av moraliska förpliktelser än av ekonomiska konsekvenser). Men, som Mikael Gilljam påpekar, svårt skall inte tolkas som ogörligt. Låt oss titta igen på förutsättningarna för en välgrundad slutsats.

En grundläggande analytisk uppgift i sammanhanget är att skatta styrkan på inramningseffekterna. Om inramningseffekterna är starka – det vill säga om opinionsestimaten varierar mycket med frågeformuleringar och kontext – är det mindre meningsfullt att uttala sig om flyktingpolitikens förankring bland medborgarna alldeles oavsett tekniska faktorer. I klartext betyder starka inramningseffekter att medborgarna i gemen saknar en genomtänkt uppfattning om flyktingpolitiken som man tenderar att hitta fram till oberoende av sammanhang. Och omvänt innebär svaga inramningseffekter att medborgarna faktiskt har genomtänkta uppfattningar som politiska beslutsfattare har att förhålla sig till.[2]

För att skatta inramningseffekterna ifråga om inställningen till flyktingpolitiken kan vi använda oss av SOM-undersökningarnas långa mätserier. Sedan 1990 har respondenterna varje höst tillfrågats om det är ett bra förslag att ”ta emot färre flyktingar”, och under en period på 1990-talet ställdes frågan också i omvänd ordning, det vill säga om det är ett bra förslag att ”ta emot fler flyktingar”. Under 2000-talet har andelen som tycker det är ett bra förslag att ta emot färre flyktingar varit i stort sett stabil (tio av femton mätningar hamnar i intervallet 41 till 46 procent, övriga fem mätningar varierar mellan 48 och 52 procent och det finns ingen tydlig trend i tidsserien).[3] Denna grundläggande stabilitet talar för att inramningseffekterna inte är något stort problem. Slutsatsen stärks av att bilden av opinionsläget blir densamma när frågan ställs i omvänd ordning – respondenterna i de tidiga SOM-undersökningarna hittade alltså fram till samma åsikt oavsett om frågan inbjöd till att instämma eller ta avstånd från förslaget.[4]

Med begränsade inramningseffekter blir det meningsfullt att diskutera flyktingpolitikens förankring bland medborgarna. Eftersom det i samtliga 25 mätningar från SOM-institutet varit fler som tycker det är ett bra förslag att ta emot färre flyktingar än vad som tycker förslaget är dåligt drar jag och många andra slutsatsen att den generösa flyktingpolitiken har haft en bristfällig folklig förankring under 2000-talet.

Men även om resultaten är tydliga finns det anledning att pröva slutsatsens hållbarhet. Ett skäl till det är att SOM-frågan bara indirekt handlar om den svenska flyktingpolitiken (den berör utfallet av politiken snarare än policyn i sig själv). Ett annat skäl är att frågan är ställd i relativa termer av ”färre” respektive ”fler” flyktingar och att respondenterna därför tekniskt sett svarar på olika frågor i undersökningarna sedan 1990. Ett ytterligare skäl för kritiska prövningar är att verkligheten har ändrats efter det dramatiska året 2015 med ett rekordstort antal asylsökande och med numer skärpta regler för flyktingpolitiken.

Mot denna bakgrund skall morgondagens blogginlägg som är samförfattat med Torbjörn Sjöström från Novus presentera en undersökning som mer direkt fångar svenskarnas inställning till flyktingpolitiken som den ligger i början av 2016. I undersökningen har representativa urval av befolkningen ombetts att jämföra svensk och dansk flyktingpolitik under 2000-talet.

 

[1] http://www.dn.se/debatt/eliten-satte-den-demokratiska-lyhordheten-pa-undantag/
http://www.dn.se/arkiv/dn-kultur/skillnaden-mellan-medborgarnas-och-ledamoternas-asikter-ar-storre-i-flyktingfragan/
http://www.svd.se/fragor-statsvetare-borde-stalla/i/senaste/om/ledare.

[2] Ett övertygande resonemang med denna innebörd förs av Lisa Disch i en artikel från 2011 i American Political Science Review http://journals.cambridge.org/action/displayAbstract?fromPage=online&aid=8239869&fileId=S0003055410000602

[3] En enkel trendanalysen ger följande utfall: y = 48.5 + -.32x + ε (standardfelet för prediktor-variabeln år är .179, signifikansnivå .10, n = 15).

[4] Resultaten rapporteras i Marie Demkers Svensk migrationspolitisk opinion 1991-2012, sidorna 172, 186 och 204 (http://som.gu.se/digitalAssets/1467/1467499_svensk-migrationspolitisk-opinion-2.pdf).

 

Vad tycker svenska folket egentligen om flyktingpolitiken?

Det här är ett gästinlägg från Mikael Gilljam, professor vid statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet, och är en redigerad version av en text tidigare publicerad på hans facebooksida.

***

Några funderingar kring hur vi mäter åsikter om flyktingpolitiken med anledning av diskussionen i Dagens Nyheter om klyftan mellan medborgare och förtroendevalda (se Peter Esaiassons debattartikel och Stefan Jonssons svar).

1) Vi skall alltid vara försiktiga med nivåskattningar (hur många som tycker exakt det ena och det andra i en fråga) och det är som tur är sällan det som är de intressanta forskningsfrågorna. Men den fråga det nu gäller, inställningen till flyktingpolitiken, tror jag ändå någorlunda rimligt uppfyller de krav vi ställer i boken Metodpraktikan (sidorna 242-244 i 4:e upplagan) för att sådana diskussioner skall vara meningsfulla:

i) Vi tror mer på nivåskattningar när vi mäter åsikterna på flera olika sätt och resultaten är samstämmiga.
ii) Vi tror mer på nivåskattningar gällande mer manifesta saker som människor har erfarenheter av från livet eller Tv:n medan det är svårare vid mer abstrakta fenomen som till exempel att nivåskatta politiskt självförtroende.
iii) Vi tror mer på nivåskattningar när frågan har diskuterats vid frukostborden under lång tid och mätts kontinuerligt över åren jämfört med när vi försöker mäta nya fenomen.

Läs mer