Riksdagsledamöter i opposition använder ett mycket mer negativt språk

Vilket språk använder ledamöter när de talar i riksdagen? Talar de om problem som kräver handling, utmaningar som behöver svaras upp till, möjligheter som kan fångas, eller bara att allt är gott? Det beror naturligtvis på vad de talar om. En terrorattack är inte på något sätt en möjlighet.

Men om vi tänker att riksdagen behandlar de flesta ämnen av vikt för Sverige borde vi kanske kunna se något intressant i genomsnitten. Är riksdagsledamöterna mer positiva i perioder, och varierar det mellan partier?

I ett tidigare inlägg skrev jag om vilken ton partiledare använde i sina debattartiklar sedan 2010, och tyckte mig då se att det fanns ett samband mellan om partiledaren var i regeringsställning eller opposition. Men urvalet var litet – det handlade om några hundra debattartiklar totalt. Det är svårt att säga något definitivt utifrån ett så litet material.

Jag har därför gjort om analysen på ett nytt material, nämligen alla anföranden i riksdagen sedan år 2000 (förutom år 2003, som det var något fel på). Riksdagen tillhandahåller alla anföranden i textfiler som sedan kan läggas in för analys. Totalt handlar det om ungefär 200 000 anföranden, i partiledardebatter, aktuella debatter, interpellationer, med mera.

Metoden är densamma som senast: jag räknar hur många ”positiva” och ”negativa” ord som förekommer i anförandena, och får fram ett balansmått. Högre värden betyder mer positiv ton. Kategoriseringen av orden är gjorda av svenska språkforskare.

Slutligen har jag räknat ut glidande snitt för varje parti, sedan år 2000 och framåt. Linjerna i graferna vi kommer se representerar alltså huvuddragen i tiotusentals anföranden från riksdagsledamöter från varje parti, vid varje tidpunkt.

Vi kan börja med att titta på snitten för de forna allianspartierna C, L (tidigare FP), KD och M. Moderaterna är mörkblåa i grafen, och Liberalerna ljusblå; Kristdemokrater är lila och Centerpartister gröna.

alliancegraph

Tonen för riksdagsledamöters anföranden 2000-2019. Högre värde: Fler positiva ord. Mörkblått: Moderaterna; Ljusblått: Liberalerna, Lila: Kristdemokraterna, Grönt: Centerpartiet.

De streckade linjerna markerar valen 2006 och 2014, då vi fick skifte i regeringsmakten. Riksdagsledamöternas ton samvarierar starkt med dessa maktskiften: När de fyra partierna gick in i regering 2006 blev ledamöterna mycket mer benägna att använda positiva ord. 2014, när regeringsmakten förlorades, kan vi istället se en tillbakagång.

Hur ser det då ut på vänstersidan? Grafen nedan visar snitten för Socialdemokraterna (röd linje), Vänsterpartiet (brun linje) och Miljöpartiet (grön linje).

leftgraph

Tonen för riksdagsledamöters anföranden 2000-2019. Högre värde: Fler positiva ord. Rött: Socialdemokraterna. Brunt: Vänsterpartiet. Grönt: Miljöpartiet.

Socialdemokraterna var mest positiva, men landade efter maktskiftet 2006 på ungefär samma nivå som V och MP. Men efter 2014 gick både S och MP upp kraftigt, och blev mycket mer positiva, medan V (som inte fick vara med i regeringen) i stort är kvar på samma negativa nivå.

Särskilt tydligt blir mönstret när vi sätter in S, M och SD (gul linje) i samma graf:

blockgraph

Tonen för riksdagsledamöters anföranden 2000-2019. Högre värde: Fler positiva ord. Rött: Socialdemokraterna. Blått: Moderaterna. Gult: Sverigedemokraterna.

I samband med maktskiftet 2006 byter Socialdemokrater och Moderater i princip ton med varandra. Moderaterna blir mycket mer positiva, och Socialdemokraterna mycket mer negativa. Och så går det tillbaka 2014. Medan Sverigedemokraterna är klart mest negativa.

Efter det förra inlägget fick jag en del kritik i kommentarerna för att analysen gav ett ytligt perspektiv på politiken. Nog handlar politik om mer än bara en bild av verkligheten, något man målar upp för att sälja en viss världsbild, beroende på om man är i regering eller opposition?

Jo, absolut. Men det är ändå slående hur tydligt de olika partiernas ton varierar i samband med maktförhållandena, ännu tydligare än när man kollade på partiledarnas debattartiklar. Och det är inte givet att det skulle vara så. Man skulle ju kunna tänka sig att alla partier gjorde en rejäl dipp i samband med finanskrisen 2007-08, eller flyktingkrisen 2015. Jag kan dock inte se några sådana tendenser.

För att förstå politiken måste man såklart lyssna på vad riksdagsledamöterna faktiskt säger. Men vi den översikt kan vi ändå se att de som sitter i regeringsställning verkar vara mycket mer positiva, medan de som är i opposition är mer negativa; helt förenligt med att de förtroendevalda försöker vinkla verkligheten utifrån politiska överväganden. Och inte särskilt förvånande.

Kampen om verklighetsbeskrivningen – en kvantitativ textanalys av partiernas debattartiklar

Politik är i mångt och mycket en kamp om verklighetsbeskrivningen. Bevittnar vi en samhällskollaps? Går Sverige som tåget? Sjunker tilliten? Har du fått mer i plånboken? Svaren på dessa frågor avgör till stor del om regeringarna i valen får fortsatt förtroende, eller sparken.

En viktig uppgift för partiledare är alltså att sätta tonen för hur vi upplever världen. Alla måste förhålla sig till en gemensam verklighet, men man kan vinkla och lyfta fram olika saker beroende på om man vill slå an en positiv eller negativ ton.

Generellt sett vill oppositionen betona det som är dåligt, medan regeringen vill lyfta fram det som är bra. Det får tydliga konsekvenser i samband med regeringsskiften. Inför valet 2014 var en viktig talepunkt för Socialdemokraterna att ”något håller på att gå sönder i Sverige” medan Alliansen och statsminister Fredrik Reinfeldt istället talade om den goda ekonomin. Sedan dess har det snarast låtit tvärtom.

Jag försökte sätta siffror på det här genom att analysera partiledares debattartiklar på DN Debatt sedan 2010. Som en av de viktigaste arenorna för politisk debatt borde artiklar publicerade här vara en indikation på vilken bild partiledarna vill etablera. Stort tack till Leo Carlsson som samlat in länkar till alla artiklar undertecknade av partiledare under perioden.

Läs mer

Lucka #3: Regeringspartier straffas trots uppfyllda vallöften

Detta inlägg är samförfattat av Elin Naurin och Niels Markwat

Politiska partier straffas inte enbart för vallöften som bryts utan också för vallöften som uppfylls. Damned if you do, damned if you don’t, är en verklighet politiker har att hantera. Det visar vi i en nyligen publicerad studie där svenska väljare presenteras för socialdemokratiska uppfyllda och brutna vallöften.
Läs mer

Vad tycker Liberalernas medlemmar om januariöverenskommelsen?

Det här är ett gästinlägg av Ann-Kristin Kölln, och Jonathan Polk, forskare i statsvetenskap vid Aarhus respektive Göteborgs universitet.

***

Nyckeln till partiledarvalet i L i somras var partiets inställning till januariöverenskommelsen. Nyamko Sabuni vann valet men opinionsstödet för L fortsätter att ligga lågt och därmed står partiets förhållande till januariöverenskommelsen återigen på agendan, vilket L:s landsmöte i november 2019 visade.

Ingen av de tre partiledarkandidaterna var helt imponerade av uppgörelsen. Johan Pehrson, till exempel, röstade nej till överenskommelsen eftersom han föredrog en borgerlig politik. Nyamko Sabuni var också emot överenskommelsen och ville hellre gå i opposition, medan Erik Ullenhag tyckte att överenskommelsen var bara det minst dåliga alternativet. Trots att alla tre nu accepterar överenskommelsen finns partisplittringen efter januariöverenskommelsen kvar i andra delar av partiet.

En ny undersökning bland partimedlemmar som vi genomfört visar att Liberalernas medlemmar inte heller verkar hysa några varma känslor för januariöverenskommelsen. Enkäten skickades ut i slutet av februari 2019 till alla partimedlemmar som partiet hade tillgång till via deras egen e-postlista, och stängdes i början av maj 2019. Totalt svarade 2240 Liberaler (15% av alla medlemmar) på enkäten.

Läs mer

Yngre och äldre förtroendevalda

I vilken grad våra förtroendevalda är representativa för den röstberättigade väljarkåren är en viktig aspekt av den representativa demokratin. Deskriptiv, eller social, representation är en vanlig representationsprincip och innebär en strävan att de förtroendevalda ska spegla den demografiska sammansättningen i väljarkåren. Vanliga aspekter som jämförs är kön, ålder och etnisk bakgrund. I det här inlägget ska jag beskriva representation utifrån ett åldersperspektiv med fokus på den yngsta respektive den äldsta åldersgruppen, två grupper som ofta lyfts fram som underrepresenterade. Synpunkter framkommer med jämna mellanrum på att äldre saknas i Riksdagen, samtidigt som det är svårt att rekrytera yngre politiker på lokal nivå. Läs mer

Det omöjliga mandatet

Väljarna har bara givit Centerpartiet mandat att…!

Mandatet från miljöpartistiska väljare innebär…!

Björklund har inte mandat att…!

Exemplen på tvärsäkerhet kring vad partierna får och inte får göra för att ”inte svika sitt mandat” har varit många under hösten 2018. Jag har slagits av den lätthet med vilken politiker, journalister och allmänhet avgör vad partierna har lovat. Det framstår så enkelt i debatten att definiera vilket mandat partierna har fått. Den statsvetenskapliga litteraturen är betydligt mer velande och ödmjuk. Den ifrågasätter faktiskt om vi alls kan veta vad väljarna kommunicerar i val. Och den lägger stort ansvar på partierna att själva stå för sin tolkning av vilket mandat de har fått och att inte skicka över tolkningen till en allmän (och omöjlig) bild av vad ”väljaren” eller ”partimedlemmen” har ”sagt åt dem” att göra.
Läs mer

Den politiska splittringen ökar i landets kommuner

Jag vet inte om du hört, men det är svårt att få till en regering i riksdagen. Orsaken är naturligtvis att det numera är åtta partier som delar på mandaten, och att de stora partierna tappat. Det blir fler så kallade veto-spelare – aktörer som kan stoppa processen. Annie Lööf klagade på sin presskonferens häromdagen på att Socialdemokraterna och Moderaterna stoppat olika regeringskonstellationer, och har själv också stoppat två andra. Ju fler som måste vara överens, desto svårare att komma framåt.

Också i kommunerna är det klurigt. I Göteborg ser det ut att bli någon sorts maktskifte efter långt Socialdemokratiskt maktinnehav, men det nya alliansstyret har bara 24 av 81 mandat, vilket kommer göra det svårt för nya kommunstyrelseordföranden Axel Josefson att få igenom sin politik.

Ett sätt att mäta graden av splittring är med Herfindahlindexet. Det konstruerades ursprungligen för att mäta koncentration i marknadsandelar, dvs om ett företag var nära monopolställning eller om det fanns mycket konkurrens. Man kan också applicera det på politiska partiers andelar av mandaten. Man får då ett index som går från 0 (massor av små partier som alla är lika stora) till 1 (ett parti har alla mandaten).

Jag har räknat ut detta index för alla landets kommunfullmäktige, i valen 1973-2018 (dessutom vände jag på indexet så att högre värden betyder mer splittring, men det ändrar ingenting).

Det finns naturligtvis en spridning mellan kommunerna i varje val, men den genomsnittliga splittringen har ökat gradvis. I grafen nedan visas fördelningen av landets alla kommuners indexvärden år för år – att kurvan går högt upp betyder att många kommuner återfinns vid det indexvärdet. Man kan alltså se att tyngdpunkten förskjuts åt höger med tiden.

1973 hade de flesta kommuner ett värde mellan 0,6 och 0,75. 2018 har de flesta istället värde mellan 0,7 och 0,9. Snittkommunen idag liknar en av de allra mest splittrade kommunerna 1973.

ridgebild.png

Läs mer