Har svensk demokrati cancer? Svar till Torbjörn Nilsson

Det här är ett gästinlägg av Johannes Lindvall, Hanna Bäck,
Carl Dahlström, Elin Naurin och Jan Teorell.

***

dr-2017-omslag-framsida-002-768x1101

I en artikel i Expressen den 14 september riktade journalisten Torbjörn Nilsson hård kritik mot vår rapport Samverkan och strid i den parlamentariska demokratin (vilken kan laddas ned från SNS hemsida).

Nilssons främsta invändning är att våra förslag är alltför för­siktiga (”som att skriva ut Alvedon till en cancersjuk”) eftersom Sverige troligen har en lång period med svåra parlamentariska problem framför sig. Enligt Nilsson borde vi ha förespråkat ett mindre proportionellt valsystem.

Vi vill gärna förklara hur vi ser på de frågor Nilsson tar upp.

Har Sverige cancer?

Nilssons kritik av rapporten bygger på antagandet att problemen i den svenska demokratin kan jämställas med en livshotande sjukdom. Vi håller inte med, vilket torde vara förklar­ing­en till att Nilsson fäller så många förklenande omdömen om oss och vår forskning (”stoppar sina huvuden i sanden”, ”rättar bekvämt in sig i ledet”, ”sällsam läsning”, ”underhållande ihåligt”). För den som tror att demokratin snart skall dö framstår vår rapport förstås som oförlåtligt naiv.

Vi skrev rapporten eftersom den politiska situationen efter valet 2014 fick oss att undra om jämvikten mellan samverkan och strid hade rubbats i Sverige. Nu är vi något mer optimistiska. Våra resultat visar att det politiska läget inte är så låst som vi befarade.

Många problem kvarstår emellertid. Det politiska spelet kring regeringsfrågan får till exempel orimligt mycket uppmärksamhet i Sverige, på de politiska sakfrågornas bekostnad. De förslag vi för fram i rapporten syftar till att flytta den politiska striden bort från regeringsfrågan, där de politiska låsningarna är som starkast, till policyfrågor.

Men med tanke på att förutsättningarna för demokrati i Sverige är så goda finns det inga starka skäl att tro att Nilssons extrema omdöme om demokratins hälsotillstånd är befogat. Det skulle ha varit bra om Nilsson hade berättat mer om orsakerna till hans alarmism.

Är 1920-talet tillbaka?

En av orsakerna framgår dock av artikeln: Nilsson anser att det finns stora likheter mellan den politiska situationen i dagens Sverige och situationen under 1920-talet och i början av 1930-talet – en ”mörk tid i parlamentarismens historia”.

”Det fascinerande med tjugotalet är att logiken, systematiken om man så vill, påminner om vår tid”, skriver Nilsson.

På den punkten har vi samma uppfattning. Vi skrev också en hel del om 1920-talet i vår rapport (s. 44–45, 54–55, 78, 81–82, 85–86, 121, 175 och 186). Men det fick Expressens läsare inte veta, eftersom Nilsson inte med ett ord nämner dessa avsnitt i sin artikel.

Nu är våra synpunkter på 1920-talet kanske inte så rasande originella, men det är å andra sidan inte Nilssons synpunkter heller. Hans beskrivning av 1920-talet som en period med ett ”handlingsförlamat parlament” är helt och hållet konventionell.

Men den är inte helt korrekt. Riksdagen antog en rad viktiga reformer mellan 1920 och 1932, vilket även påpekats av andra som kommenterat vår rapport. Moderskapsförsäkringen infördes, för att ta ett exempel. Religionsfriheten utvidgades, för att ta ett annat. Att enbart använda 1920-talet som skräckexempel håller inte.

Behöver Sverige ett nytt valsystem?

Nilssons eget recept är enkelt: Ändra valsystemet! Han kritiserar oss för att ”inte ens diskutera” de konstitutionella spelreglerna. Kritiken gäller inte bara oss fem; Nilsson tror att samtliga statsvetare i Sverige har missat en enastående möjlighet att ”öppna dörren till de svåra frågorna”. Han frågar indignerat: ”Varför vill ingen svensk statsvetare ens diskutera fyraprocentsspärren?”

Men det har många statsvetare förstås redan gjort. Sedan 1950-talet har en rad offentliga utredningar grundligt analyserat det svenska valsystemet och svenska statsvetare har lämnat viktiga bidrag till dessa utredningar. I en underlagsrapport till Grundlagsutredningen visade statsvetaren Lars Davidsson exempelvis att det svenska valsystemet är ett ”relativt genomsnittligt europeiskt system”. Han fann inga problem som ”skulle tyda på ett påtagligt reformbehov” (SOU 2007:40, s. 52). Nilsson skulle kanske ha föredragit en annan slutsats, men hans påstående att svenska statsvetare inte har diskuterat valsystemet är grundlöst. När fyraprocentsspärren har ifrågasatts har svenska statsvetare argumenterat klokt för att behålla den (se t.ex. Johan Hellströms och Simon Mattis artikel i Svenska Dagbladet den 8 juni 2014).

Nilssons påstående att vår rapport inte diskuterar de politiska spelreglerna är lika grundlöst. Ett av de framtidsscenarier vi diskuterar i slutkapitlet går ut på att ändra författningen för att öka sannolikheten att majoritetsregeringar uppstår. Vi skriver också i rapportens allra sista stycke att riksdagen bör överväga författningsreformer ”om vi går in i en lång period med instabila regeringar med bristande handlingskraft” (s. 191). Vi tar inte bara upp valsystemet utan också valet mellan negativ och positiv parlamentarism, liksom möjligheten att införa konstruktivt misstroendevotum.

Ändå ser vi inte sådana förändringar som det mest troliga, eller önskvärda, på kort sikt.

Det första skälet är att det finns både för- och nackdelar med alla författningsregler. Nilsson förutsätter av oklara skäl att det viktigaste argumentet mot majoritetsvalsystem är att landet skulle bli geografiskt splittrat. Det finns viktigare motargument, som tas upp i vår rapport; det tyngsta är att representativiteten i det politiska systemet skulle minska.

Det andra skälet är att problemen troligen inte är så akuta som Nilsson förutsätter. Som vi visar i rapporten har regeringsbildningen i Sverige varit snabb, i jämförelse med andra länder, och Sverige har ännu inte drabbats av återkommande regeringskriser. Svenska regeringar får också stöd för många av sina politiska förslag i riksdagen och uppfyller i hög grad de vallöften de avgivit. Vi ser tecken på ökad samverkan mellan partierna i politiska sakfrågor.

Bristen på jämförande perspektiv i Nilssons artikel är slående. Han konstaterar att ”inget svenskt parti i dag har potential att bli större än trettio procent” och tycks anta att det är ett avgörande argument för en ny författning eller ett nytt valsystem. Inget politiskt parti i Nederländerna har fått stöd av mer än trettio procent av väljarna sedan slutet av 1980-talet. Ändå har Nederländerna förblivit en stabil demokrati. I vårt grannland Finland har inget parti fått mer än 30 procent av rösterna sedan 1939.

Om de politiska problemen i Sverige förvärras kan det finnas skäl att ändra valsystemet eller formerna för regeringsbildningen. På kort sikt framstår det som mer angeläget att leta efter praktiska lösningar på de problem Sverige står inför här och nu.

Minoritetsregeringar förutsätter starka parlament. Det är därför våra förslag går ut på att stärka riksdagen. Vi stannar inte vid att uppmana politikerna att ”fixa blocköverskridande lösningar”, som Nilsson uttrycker det, utan föreslår institutionella förändringar som skulle stärka de politiska partiernas incitament att samverka i policyfrågor och minska benägenheten att ensidigt prioritera regeringsfrågan.

Johannes Lindvall

Hanna Bäck

Carl Dahlström

Elin Naurin

Jan Teorell

Lucka # 18.SD:s valframgångar 2014 påverkade andra partiers interna dynamik

*Detta inlägg är samförfattat av Elin Naurin och Patrik Öhberg*

 

I politiska system som det svenska behöver politiker förhålla sig till både sitt partis och till sina väljares uppfattningar. Ibland hamnar de i situationer där de lokala väljarna tycker annorlunda än vad partiet centralt gör. Hur hanterar den enskilda politikern sådana situationer – när de egna väljarna plötsligt börjar rösta på ett annat parti och uppenbarligen inte delar ens eget partis hållning? Denna fråga ställer vi (tillsammans med Dan Butler vid Washington University i St Louis) i en nyligen publicerad artikel i tidskriften Comparative Political Studies. Vi tar de svenska Sverigedemokraternas valframgångar 2014 som utgångspunkt. Konkret undersöker vi huruvida politiker i andra partier försökte påverka sitt eget parti i riktning mot Sverigedemokraternas hållningar när deras väljare började rösta på Sverigedemokraterna. Och svaret är ja. Vi finner att på de ställen där Sverigedemokraterna ökade mest så försökte de lokala politikerna att påverka sitt parti till att vilja ta emot färre flyktingar. Läs mer

Lucka #13. Könskvotering och kvinnligt ledarskap

I detta inlägg gästas Politologerna av Johanna Rickne, docent i nationalekonomi och forskare vid Institutet för Näringslivsforskning. Tidigare i år publicerade Rickne en artikel i den högst rankade statsvetenskapliga tidskriften American Political Science Review (tillsammans med Diana O’Brien, Indiana University). I artikeln studeras de svenska socialdemokraternas satsning på ”varannan damernas” och viktiga slutsatser dras kring konsekvenser av könskvotering. Ett gott exempel på hur svenska data och svenska forskare för samhällsvetenskapen framåt! Läs mer

Lucka #12: Två små klarar sig bättre än ett i en koalition

I en koalition lockar två små partier fler väljare än ett litet. Det visar ny forskning med experiment från Kanada och Sverige. Gästinlägg av Annika Fredén, doktor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.

I valet i Tyskland 2013 hamnade två partier – liberala FDP och högerpopulistiska AfD – strax under 5-procent-spärren. Inför valet hösten 2017 har båda klättrat över spärren (wahlrecht.de). Centern och KD valdes båda in i riksdagen 2014, som två små partier i samma koalition. Sedan dess har de gått åt olika håll: KD under spärren, Centern över 8 procent. Trots att forskningen visar att KD ofta får taktikröster från Moderatväljare (se t ex Fredén, 2014), kan detta nya läge missgynna KD. Om partiet är ett ”ensamt” riskparti i en potentiell koalition är det större risk att det överges. Det visar laboratorieexperiment som jag gjort som nyligen publicerats i den internationella samlingsvolymen Voting Experiments. Läs mer

Politiker underskattar hur många löften deras eget parti faktiskt ger

Det finns en okunskap bland politiker om hur mycket deras partier faktiskt lovar inför val. I artikeln Do they really know? On party representatives’ knowledge of the extent to which their parties make election pledges jämför jag hur många vallöften som partierna gav inför valet 2010 med hur många vallöften som politiker tror att partierna gav. Slutsatsen är att de flesta politiker kraftigt underskattar hur många politiska förslag som deras eget parti faktiskt sätter på pränt inför nationella val. Inget av partierna i 2010 års val gav färre än 100 löften i sina i officiella valmanifest, och de flesta gav klart fler. Men det vanligast svaret bland politikerna var att deras parti gav klart färre än 20 löften. Det näst vanligaste svaret var ”vet ej”. Sammantaget indikerar artikeln att det inte finns en sammanhållen och korrekt bild bland politiker utanför partieliten av hur många vallöften som faktiskt ges. Läs mer

What are the prospects of a “Swexit” for the political parties of Sweden?

Det här är ett gästinlägg av Ann-Kristin Kölln och Jonathan Polk, båda verksamma vid statsvetenskapliga instituionen, Göteborgs universitet.

***

After the referendum on European Union (EU) membership for the United Kingdom (UK) resulted in 52% voting to “Leave” against 48% voting to “Remain” many wondered about the possibility of contagion to other EU member states with Sweden mentioned as a possible candidate for “Swexit”. A poll conducted by Sifo on 20 April found that 36% of Swedes would want to leave the EU and only 32% of respondents would want to remain if Britain opted to exit the EU. More recent polls, including one that took place after the UK referendum, find that a majority of Swedes would like the country to continue as a member of the EU.

While these results suggest that Swedes would opt to stay within the EU, last week’s events in Britain (and existing research from other countries) suggest that the EU is a divisive issue. It creates tensions amongst voters, representatives and within political parties. In this post we explore to what extent European integration causes similar intra-party tension in Sweden. Are Swedish parties internally divided on the issue of EU integration?

Läs mer

Politiserade myndighetschefer

”Med Jimmie Åkesson som statsminister kommer inte Dan Eliasson att avgå. Utan han kommer att få sparken.” Så skrev Sverigedemokraternas officiella twitterkonto igår. Anledningen var att rikspolischefen Eliasson på tisdagen sagt att han skulle avgå om Åkesson blev statsminister.

I Sverige tillsätts myndighetschefer av regeringen. Utnämningarna ska enbart baseras på de sökandes förtjänst och skicklighet. Historiskt sett har det ändå varit vanligt att myndighetschefer har politisk bakgrund, vilket skulle kunna indikera att andra hänsyn tagits i utnämningen. Erfarenhet av politiskt arbete inom ett parti kan naturligtvis vara meriterande för en generaldirektör, men forskning av Carl Dahlström och Birgitta Niklasson visar att socialdemokratiska regeringar utnämner en mycket större andel chefer med socialdemokratisk bakgrund än vad borgerliga regeringar gör. Carl Dahlström och Mikael Holmgren har i olika studier också visat att risken att myndighetschefer får sparken ökar vid maktskiften, att regeringar oftare lägger ner myndigheter som skapats av motståndarregeringar, och att regeringar tilldelar mindre medel till myndighetschefer som tillsatts av motståndarregeringar (ännu opublicerat). Utnämningspolitiken har helt klart en politisk dimension.

Läs mer