Lucka # 18.SD:s valframgångar 2014 påverkade andra partiers interna dynamik

*Detta inlägg är samförfattat av Elin Naurin och Patrik Öhberg*

 

I politiska system som det svenska behöver politiker förhålla sig till både sitt partis och till sina väljares uppfattningar. Ibland hamnar de i situationer där de lokala väljarna tycker annorlunda än vad partiet centralt gör. Hur hanterar den enskilda politikern sådana situationer – när de egna väljarna plötsligt börjar rösta på ett annat parti och uppenbarligen inte delar ens eget partis hållning? Denna fråga ställer vi (tillsammans med Dan Butler vid Washington University i St Louis) i en nyligen publicerad artikel i tidskriften Comparative Political Studies. Vi tar de svenska Sverigedemokraternas valframgångar 2014 som utgångspunkt. Konkret undersöker vi huruvida politiker i andra partier försökte påverka sitt eget parti i riktning mot Sverigedemokraternas hållningar när deras väljare började rösta på Sverigedemokraterna. Och svaret är ja. Vi finner att på de ställen där Sverigedemokraterna ökade mest så försökte de lokala politikerna att påverka sitt parti till att vilja ta emot färre flyktingar.

Lucka #13. Könskvotering och kvinnligt ledarskap

I detta inlägg gästas Politologerna av Johanna Rickne, docent i nationalekonomi och forskare vid Institutet för Näringslivsforskning. Tidigare i år publicerade Rickne en artikel i den högst rankade statsvetenskapliga tidskriften American Political Science Review (tillsammans med Diana O’Brien, Indiana University). I artikeln studeras de svenska socialdemokraternas satsning på ”varannan damernas” och viktiga slutsatser dras kring konsekvenser av könskvotering. Ett gott exempel på hur svenska data och svenska forskare för samhällsvetenskapen framåt!

#10 Partier och andra människor — ett boktips

En stor del av den politiska rapporteringen i dag rör vad som med ett inte så kioskvältande ord kan samlas under benämningen ”partiorganisation” – en vedertagen uppfattning inom journalistiken verkar vara att ”Maktkamp” och ”splittring” drar fler läsare, lyssnare och åskådare. Det dröjde dock förhållandevis länge innan statskunskapen på allvar fick upp ögonen för just partiorganisationens betydelse, och ett banbrytande verk på området är Angelo Panebianco: Political parties: organization and power (1982). Skulle man jämföra den med någon av julens konfektyrer ligger knäck närmast till hands, fritt för läsaren att tolka.

 

Panebiancos utgångspunkt är den statsvetenskapliga forskningens obenägenhet att studera partier i dessas egenskap av organisationer. Trots ett rikt arv, med namn som Max Weber, Robert Michels och Maurice Duverger, hade modern partiforskning – detta publicerades vid början av 1980-talet – kommit att ta partiets organisation som en given storhet och i stället riktat uppmärksamheten mot partierna som röstmaximerare i allmänna val. Panebiancos syfte med var att råda bot på denna ensidighet och att utveckla en teori om hur partier påverkas av den omständigheten att de faktiskt är mänskliga grupper.

 

En av de saker som gör Panebiancos bok så intressant är att han kombinerar ett tämligen strikt rationalistiskt perspektiv (rationalistisk i meningen att ledningen inom ett parti tillmäts avsikten att medvetet och avsiktligt sträva efter att uppfylla vissa givna mål) med en förståelse av partierna som grupper av människor, med allt vad det innebär av glädje, krångel och bekymmer. Det rationalistiska förhållningssättet avspeglas bland annat i att han betraktar en faktor som kultur som exogent given, dvs. något ett parti kan förhålla sig till med distans, inte något som genomsyrar hela deras förhållningssätt till allt, inklusive sig själva och den egna kulturen (ofta på ett sätt de inte är medvetna om, eller har svårt att vara medvetna om, vilket är mitt eget forskningsperspektiv då jag studerat partikulturer). Det är dock ingen enkel fyrkantig syn på människan det rör sig om, och Panebiancos analys är både nyanserad och vass. När han konstruerar sin teori gör han det genom att sammanfoga teoretiska ”motsatspar”: organisationsforskning med mer traditionell statsvetenskap; socialpsykologi med ett mer ekonomiskt utilitaristiskt tankesätt. Det rör sig verkligen, och i ordets bästa mening, om en konstruktion, där författaren på ett intrikat sätt, steg för steg och bit för bit, systematiskt bygger upp en sammanhållen teori om hur ett parti fungerar. Alla ni som vill veta närmare bestämt hur rekommenderas läsning av Panebiancos Political parties: organization and power.

 

Three findings from the 2015 Swedish Party Membership Survey

Det här är ett gästinlägg av Ann-Kristin Kölln och Jonathan Polk, båda forskare verksamma vid statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet.

***

Party members present an important but understudied group of citizens. They have considerable decision-making power within the party, sometimes even external impact, as exhibited for instance in the latest dropout of Kristdemokraterna from the December Agreement. However, they reside in the shadow of their respective parties and general surveys are often unable to recruit enough members, especially of smaller parties, to extract credible generalizations. This means that we do not know as much as we would like about what Swedish party members think and want – until now (for exceptions, see for example Widfeldt, 1995, 1997). The Swedish Party Membership Survey, conducted earlier this year, provides a fuller picture of the attitudes and activities of party members. Here we present three interesting facts about the sampled party members.

Partisammahållning, piska eller norm?

Det har med anledning av Decemberöverenskommelsen varit diskussioner kring partipiskans roll för partisammanhållningen. Man får ibland intrycket av att partisammanhållningen är något som åstadkoms med hjälp av en vinande partipiska. Men det är fel att se partisammanhållning som ett resultat av hårda nyper. Den bygger snarare på en stor kollektiv uppslutning. Anders Sundell har i ett tidigare inlägg visat att riksdagsledamöterna tycker att det är partiets ståndpunkt som gäller om det uppstår i konflikt mellan partiet versus den egna åsikten och/eller väljarnas uppfattning. Det kan tyckas att riksdagsledamöterna, mot en god månadslön, är villiga att flyta med strömmen och inte ställa till det för partiledningen. Men riktigt så enkelt är det inte.

Hur mycket, och på vilket sätt, deltar gräsrötter i valkampanjer?

Detta inlägg är samförfattat av Gissur Ó Erlingsson, Mattias Fogelgren och Richard Öhrvall. 

***

Dags så för del 2 i miniserien där vi plockar ut några godbitar från rapporten ”Att ta plats i politiken”. 

I forskningen om väljarbeteende och valresultat, är intrycket att man i stigande grad inte enbart eller huvudsakligen betraktar partier som passiva offer för den socioekonomiska väljardemografi de råkar befinna sig i. Sådana så kallade ”efterfrågeperspektiv” kompletteras ofta med något slags ”utbudsperspektiv”, där forskarna säger att partiernas egna agerande – till exempel valkampanjer och annan övertalning – kan spela roll för valresultaten. Härvidlag är en intressant aspekt av detta: i vilken utsträckning, och på vilket sätt, deltar partiernas gräsrötter (här definierade som kandidater till kommunfullmäktige) i valkampanjerna?

Är kommunpolitiker nöjda med de förtroendeuppdrag de får?

Inlägget är samförfattat av Gissur Ó Erlingsson, Mattias Fogelgren och Richard Öhrvall.

***

Nyligen publicerades vår rapport ”Att ta plats i politiken: Om engagemang, aktivism och villkor i kommunpolitiken”. I en serie (förhoppningsvis hyggligt korta…) inlägg kommer vi att redogöra för vad vi själva anser vara de mer intressanta resultaten från rapporten. Detta första inlägg handlar om hur förtroendevalda har upplevt fördelningen av uppdrag efter valet 2014.

Har svenska riksdagsledamöter ett bäst före-datum?

Detta är ett gästinlägg, författat av Anna Bennich-Björkman.

***

De politiska partierna i Sveriges riksdag ses – ur ett jämförande perspektiv – som starka. Däremot är det de enskilda riksdagsledamöterna som själva äger sitt mandat, något som kan tänkas fördela makten mer jämnt mellan parti och individ. Det är endast ledamoten själv som kan välja att avsäga sig sitt mandat – partierna har inga formella sätt att tvinga en ledamot att lämna riksdagen.

Forskning har på senare år uppmärksammat en trend av ökande omsättning av de svenska riksdagsledamöterna – allt fler lämnar riksdagen i högre takt än tidigare. (Under 1970- och 80-talen byttes ungefär 20 procent av ledamöterna ut, sedan valet 1991 har siffran ökat till omkring 30 procent.) Vad denna förändring beror på har kartlagts systematiskt i studien Exit riksdagen (2007). Där blev svaret att dagens ledamöter är politiska entreprenörer och partiernas ledningar kan inte lita på ledamöternas lojalitet i samma utsträckning som förut. Detta menar man, i sin tur, leder till att Sverige genomgår en avpartipolitiseringsprocess: individerna agerar allt mer som politiska entreprenörer vilket i sin tur leder till att partiernas makt försvagas.

I min kandidatuppsats i statskunskap har jag undersökt om riksdagsledamöternas inflytande i partigruppen påverkar beslutet gällande att kandidera för omval 2014 eller inte. I intervjuer med arton ledamöter från Moderaterna och Folkpartiet har jag funnit andra svar på varför våra riksdagsledamöter hellre tar ett kliv tillbaka än att söka förnyat förtroende – och mina svar går på tvärs med tanken om en pågående försvagning av svenska riksdagspartier.

Betong och bomull – om Socialdemokraternas bekymmershantering

Den lyckliga kongressen – från Håkan till Omar

För mindre än två veckor sedan var så socialdemokratin lycklig igen. Partiet höll kongress, med jublande auditorium och applåderande kör, och långt bort låg det märkliga som ägt rum under partiets mest kortlivade partiordförande. Men så plötsligt, utan att vi riktigt hann uppfatta peripetin, vände lyckan och partiet befann sig åter i en situation där det valt en företrädare, och där detta val fått för partiet svårhanterliga konsekvenser. Med ett betydande mått historisk ironi kom den kongress som skulle markera slutpunkten på en av partiets svåraste perioder någonsin tvärtom att innebära inledningen på en ny prövotid. Hur kunde det bli så här? Jag menar att mycket i de kriser S upplevt under senare år – oklara ansvarsförhållanden, till synes outredda och infekterade konflikter – kan förstås som avspeglingar av djupt liggande kulturdrag. Utan att på något vis göra anspråk på någon generalförklaring till S problem ska jag i det följande ge en översiktlig redogörelse för partiets organisationskultur så som den gestaltat sig när jag studerat dem. Förhoppningsvis kan framställningen ge en vidare belysning av S sätt att hantera sina bekymmer.