Partiordförande Fredrik Reinfeldt fyller 10 år

Följande inlägg är samförfattat av Katarina Barrling och Patrik Öhberg

***

Statsminister Fredrik Reinfeldt firar nu 10 år som partiordförande. Därmed inställer sig frågan om Reinfeldt tillfört något nytt och bestående i svensk politik. Det har under åren talats mycket om hur Moderaterna ägnat kraft åt att förändra de yttre aspekterna av den politiska framtoningen. Men vi skulle vilja peka på några faktorer som ligger bortom pärlhalsband och logotyper och som kan vara tecken på mer grundläggande förändringar. För ett säkert svar på frågan huruvida de Nya Moderaterna verkligen är nya skulle det krävas ett mer ingående studium av perioden under Reinfeldt. Vi gör inga sådana anspråk men kommer här ändå att redovisa några förändringar som kan tyda på att någonting faktiskt har hänt, både med Moderaterna och med svensk politik.

Det man slås av när man betraktar Reinfeldts tid som partiledare är hur Moderaternas politik under dennes ledning delvis kommit att omforma det svenska politiska landskapet. Det första som bör nämnas är borgerlig samverkan. Reinfeldt har lyckats få en borgerlig regering att hålla samman och dessutom nå regeringsmakten två val i rad. Bilden av en splittrad borgerlighet som inte kan regera ett land är ett vapen som Socialdemokraterna förlorat. Att inför ett val lyckas förhandla fram ett gemensamt valmanifest är även i internationell jämförelse ovanligt. Genom bildandet av Alliansen har också blockpolitiken blivit tydligare, vilket varit gynnsamt för Moderaterna, som till skillnad från mittenpartierna har svårare att finna allianspartner på andra sidan blockgränsen. Omvänt har blockpolitiken missgynnat Socialdemokraterna, det parti som under decennier lyckades dominera svensk politik, bland annat just tack vare en splittrad borgerlighet. Paradoxalt nog har Socialdemokraterna själva medverkat till att befästa blockpolitiken, inte minst genom den valkoalition som Mona Sahlin bildade tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

Fortsätt läsa

Vem talar krångligast och vem får flest applåder i riksdagens partiledardebatter?

Idag är det dags för det här riksmötets första partiledardebatt. Varje partiledare håller ett anförande var ,på högst tio minuter, och sedan kan de övriga partierna begära replik och ställa talaren till svars. Partierna företräds av sina partiledare, med undantag av Socialdemokraterna, där Mikael Damberg för partiets talan eftersom Stefan Löfven saknar plats i riksdagen.

Debatten kommer följas av ”spinn” från andra företrädare från partierna, som går ut på att övertyga väljarna om att just deras parti vann debatten och tvålade till motståndarsidan. Troligen kommer också experter uttala sig om vem som vann.

Jag tänkte istället se om det finns några objektiva indikatorer att ta fasta på, som kanske kan säga något om hur det brukar gå för partiledarna. Jag kom på två: antal applåder, och hur krångligt språk som används i talet. Jag utgår bara ifrån partiledarnas öppningsanföranden, och tittar här på de nio partiledardebatter som hittills hållits under mandatperioden.

Fortsätt läsa

Vem attackerade vem i Agendas partiledardebatt?

Alldeles nyss gick Agendas stora partiledardebatt av stapeln. Jag anlade ett statistiskt perspektiv på debatten, och försökte räkna hur många gånger de olika partiledarna attackerade varandra. Som ”attack” räknade jag en kritisk fråga, en gliring, ett påhopp, en kritik eller ifrågasättande av den andre partiledaren eller dennes partis politik. Det vill säga, all kritik där det gick att urskilja en enskild mottagare. Kritik mot regeringen eller oppositionen i stort räknades alltså inte, och den utgjorde ju självklart en stor del av debatten.

När det kom flera påhopp på en gång räknade jag det ändå bara som en attack. Detta för att undvika att påverkas av retorik, då samma fråga kan upprepas flera gånger.

Fortsätt läsa

Är humor ett effektivt debattknep? Rapport från forskningsfronten

Med anledning av att Agenda igår sände ett inslag om humor i politiska debatter fick jag idag frågan om jag visste något om hur effektivt det är. Det vet jag egentligen inte, och jag tror inte någon annan har något särskilt bra svar på det heller, åtminstone inte i svensk kontext. Min känsla är att det antagligen kan funka ibland, men att det ibland också kan fungera bättre att verka statsmannamässig och allvarlig.

Ett exempel på när det funkade var i debatten mellan vicepresidentskandidaterna i det amerikanska presidentvalet 1988 möttes George Bush’s ”running mate” Dan Quayle och Michael Dukakis dito Lloyd Bentson. Den 41-årige Quayle fick frågan om han hade tillräcklig erfarenhet för att eventuellt bli president, och svarade att han hade lika mycket erfarenhet som John F. Kennedy hade när han blev president. Bentson replikerade, med en väldigt nöjd min: ”Senator, I served with Jack Kennedy. I knew Jack Kennedy. Jack Kennedy was a friend of mine. Senator, you’re no Jack Kennedy.”

Fortsätt läsa

Varför bildade inte Jimmie Åkesson ett nytt parti? Reflektioner kring ”Satis polito”

För inte så länge sedan släppte Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson sin bok, Satis polito (Asp & Lycke). Den inte alldeles omedelbara titeln betyder enligt författaren ”välpolerad nog”.  Titeln ska anspela på att han trots all kritik som riktas mot honom faktiskt duger bra som han är. Bakgrunden till boken är troligen att vi ett år före valet ska få lära känna Jimmie Åkesson lite bättre. Fortsätt läsa

Koalitionskurs eller kollisionskurs? Personkemi som tänkbar hypotes vid studiet av koalitionsregeringar

När jag intervjuar politiker om partikulturer är det ett ord som ofta återkommer: personkemi. Det kan vara lätt frustrerande: jag kommer och vill tala gruppegenskaper – politiker vill tala om hur individer fungerar tillsammans, helt gruppobestämt. Men det är bara att bita i det sura äpplet: att det empiriska materialet påminner en om att det finns fler variabler att beakta än dem man själv intresserar sig för är vad som driver forskning framåt. Och när det kommer till kritan är just detta sura äpple inte så surt: det är något fascinerande med den svårfångade dynamik som formar samspelet mellan olika personligheter. Vi tycker instinktivt om vissa människor, blir glada och harmoniska i deras närvaro, medan vi har svårare för andra, ofta utan att alltid kunna sätta fingret på varför. Och i brist på bättre sammanfattar vi detta som just ”personkemi”.

Inom forskningen kan termen ”Interpersonal compatibility” sägas motsvara det vi i dagligt tal benämner personkemi. Grunden för detta forskningsområde är personlighetsforskningen, och den dominerande taxonomin är den, numera även utanför psykologin, välkända Femfaktorteorin (‘Big Five’) vars innebörd är att personlighet bäst låter sig beskrivas med utgångspunkt i fem övergripande dimensioner (Extraversion, Samvetsgrannhet, Öppenhet, Neuroticism, Vänlighet). Teorins anspråk är att de personlighetsdrag den beskriver uppvisar en betydande stabilitet och till stor del kan förklara hur en given individ kommer att uppträda i en viss situation.

Fortsätt läsa

Försöker Löfven ”göra en Reinfeldt”? Medianväljarteoremet i svensk politik

Sedan Stefan Löfven tog över som partiledare för Socialdemokraterna har åtminstone jag fått intrycket att partiet verkar vilja röra sig åt höger och lägga sig närmare regeringens politik. Detta märks framförallt i konkreta politiska utfästelser, som att den ekonomisk-politiske talespersonen Magdalena Andersson trots invändningar mot ett eventuellt femte jobbskatteavdrag inte skulle avskaffa det vid en valvinst, eller att partiet till skillnad från Vänsterpartiet inte vill förbjuda vinster i välfärden.

Även retoriskt tycks en viss högerförskjutning kunna skönjas. Partiets höstbudgetmotion 2012 presenterades som en ”Affärsplan för Sverige” – knappast typisk socialdemokratisk retorik. På de två senaste partikongresserna syntes inga röda fanor , och till skillnad från när Mona Sahlin första maj-talade 2010 så var det inga röda fanor på scenen varken under Håkan Juholts eller Stefan Löfvens första maj-tal 2011 och 2012. Ordval och olika dekorationer ska inte övertolkas, men kan kanske ge en viss indikation om vilken bild partiet vill förmedla. Kommunikationschef Nina Wadensjö sa till exempel angående avsaknaden av de röda fanorna att ”det finns förståelse för att förnyelse är nödvändig.”

För att förstå Socialdemokraternas agerande kan en av de centrala statsvetenskapliga teorierna vara till god hjälp: Medianväljarteoremet. I sin enklaste form kan man dra en parallell till en gata med tio hus. I varsin ände av gatan ligger en mataffär, Coop till vänster och ICA till höger. Priser och utbud är likvärdigt, så de boende på gatan handlar i den affär som är närmast, som i figuren nedan.

Figur 1.

Fortsätt läsa

Statsvetenskapliga spekulationer: Om vikten av att ha fel på rätt sätt

Det här inlägget är samförfattat av Mikael Persson och Anders Sundell.

Hösten 2007 såg det mörkt ut för regeringen i opinionsmätningarna. Statsvetarprofessorn Sören Holmberg gjorde då ett uttalande om att regeringen var ”rökt”  och skulle få svårt att vinna valet 2010. Det uttalandet fick sedan kritik  och Holmberg fick fel – regeringen lyckades komma tillbaka och vann valet.

2011 gjorde vi själva en prediktion som senare visade sig inte stämma. Det gällde  effekterna av affären med Håkan Juholts lägenhet: vi antog att Socialdemokraternas stöd i opinionen skulle minska med ungefär en procentenhet, och att effekten skulle gå över på några månader. Istället visade det sig efter några månader att S hade tappat sju procentenheter. Vi hade fel. Statsvetaren Stig-Björn Ljunggren spådde däremot att S skulle tappa 5-10 procentenheter och fick alltså rätt.

Fortsätt läsa

Bilden av den löftesbrytande politikern

Jag har i tidigare inlägg sagt att jag skall komma tillbaka till frågan om väljares negativa förväntningar på partiers vallöften. Varför tycker väljare att partier oftast bryter sina vallöften när forskarna påstår att partier tar sina vallöften på allvar? Den intresserade läsaren får mer utvecklade resonemang i min bok Election promises, party behaviour and voter perceptions.

Med hjälp av enkätfrågor och längre samtalsintervjuer kan vi jämföra väljarnas sätt att resonera kring vallöften med forskarnas definitioner av begreppen vallöfte och brutna/uppfyllda vallöften. Slutsatsen är relativt enkel: Vi talar om olika saker. Forskarnas strikta fokusering på vad som faktiskt sägs, deras intresse för valrörelser och deras fokusering på det som hela partiet står bakom, är en snäv definition av vallöfte i väljarnas ögon. Väljare lägger även vikt vid vad enskilda politiker säger och de lyssnar på löften som ges mellan valen. De lyssnar också på andras uppfattningar om vallöften och, ännu viktigare, de skapar sig en uppfattning om av vad som lovas utifrån vad de tycker borde ha lovats. Resonemangen kan gå ungefär så här: ”Det borde inte finnas hemlösa. Därför borde partierna ha lovat att arbeta mot hemlöshet. Men varje dag ser jag hemlösa, alltså måste löften ha brutits.” Begreppet ”vallöfte” används i sådana resonemang inte främst som konkreta utfästelser nedskrivna i valmanifest, utan som allmänna förväntningar på vad det politiska systemet borde kunna ordna. Fortsätt läsa

Locket på i Alliansen: Riksdagsinterpellationerna som försvann

Interpellationer är frågor som riksdagsledamöter ställer till ministrarna i regeringen, och som ministrarna sedan besvarar muntligt. De kan vara ett sätt för oppositionen att sätta press på regeringen, genom att tvinga ministern att förklara sig i något ärende. I det här inlägget tänkte jag titta lite närmare på hur många interpellationer som har ställts till regeringen sedan 1999 (första året det finns data för på riksdagens hemsida).

I den första grafen nedan visas andelen interpellationer från ledamöter från Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet (röd linje) och från Centerpartiet, Folkpartiet, Kristdemokraterna och Moderaterna (blå linje) under perioden. Uppgifterna är sammanställda från riksdagens hemsida genom att söka på interpellationer från de olika partierna år för år. När det till exempel står 1999 betyder det riksdagsåret 1999/2000. Året 2006 i diagrammet börjar alltså efter regeringsskiftet.

blocks

Som man kunde förvänta sig så kom det inte särskilt många interpellationer från de rödgröna när Socialdemokraterna satt i regeringen, men desto fler efter regeringsskiftet: Nära 800 riksdagsåret 2007/08. De borgerliga partierna har istället närmast slutat med interpellationer efter regeringsskiftet. Det kanske inte verkar så konstigt att riksdagsledamöterna från allianspartierna inte interpellerar i lika hög grad när de är i regeringsställning, men det är anmärkningsvärt att frekvensen har sjunkit till i princip noll.

Fortsätt läsa