Politiker underskattar hur många löften deras eget parti faktiskt ger

Det finns en okunskap bland politiker om hur mycket deras partier faktiskt lovar inför val. I artikeln Do they really know? On party representatives’ knowledge of the extent to which their parties make election pledges jämför jag hur många vallöften som partierna gav inför valet 2010 med hur många vallöften som politiker tror att partierna gav. Slutsatsen är att de flesta politiker kraftigt underskattar hur många politiska förslag som deras eget parti faktiskt sätter på pränt inför nationella val. Inget av partierna i 2010 års val gav färre än 100 löften i sina i officiella valmanifest, och de flesta gav klart fler. Men det vanligast svaret bland politikerna var att deras parti gav klart färre än 20 löften. Det näst vanligaste svaret var ”vet ej”. Sammantaget indikerar artikeln att det inte finns en sammanhållen och korrekt bild bland politiker utanför partieliten av hur många vallöften som faktiskt ges. Läs mer

Ledde ID-kontrollerna till färre bostadsinbrott? Det verkar inte så.

Den fjärde januari 2016 infördes ID-kontroller för resande till Sverige över Öresundsbron. Syftet var att minska antalet asylsökande som kom till Sverige. Men hade kontrollerna andra effekter?

Enligt en artikel i Kristianstadsbladet är svaret ja. ”Gränskontrollerna minskar inbrotten” är rubriken, och artikeln berättar att bostadsinbrotten i Kristianstad har minskat med hälften sedan kontrollerna införts. Samma trend syns i ”hela nordöstra Skåne” enligt artikeln. En intervjuad polis förklarar varför:

”Det är svårt att säga, men jag tror att det har med gränskontrollerna att göra. De stora inbrotten vi hade tidigare gjordes ofta av kvalificerade inbrottstjuvar som körde en räd in i landet och snabbt ut igen. Skåne var hårt utsatt.”

Om det stämmer är det en god nyhet. En titt på statistiken från Brottsförebyggande rådet visar att antalet anmälda bostadsinbrott mycket riktigt sjunker dramatiskt samma månad som kontrollerna införs. I grafen nedan visas antalet inbrott per capita månad för månad kring årsskiftet 2015/2016 i den röda linjen, medan den grå linjen visar motsvarande statistik för genomsnittet de fem föregående åren. Nedgången januari 2016 är kraftig.

kristianstad.png

Läs mer

Den amerikanska drömmen i kris

Bruce Springsteen var nyligen i stan. Många av hans bästa låtar handlar om de som drömmer den amerikanska drömmen – de som kämpar på mot svåra odds; ibland för kärleken, ibland bara för att överleva. Born to Run är en uppmaning till flykt till det okända förlovade landet. Racing in the Street handlar om de som håller hakan uppe och vägrar dö, bit för bit.

Men i karaktärsgalleriet finns också de som inte har någon framtidstro kvar, som i The River. På fem minuter tecknar Springsteen ett helt levnadsöde. Berättaren gör sin tonårskärlek med barn och de gifter sig oceremoniellt i rådhuset. Han blir byggjobbare, men har svårt att få arbete när konjunkturen vänder. Kärleken övergår i apati. ”Is a dream a lie if it don’t come true?” frågar Springsteen i den sista versen.

Samma fråga ställer statsvetaren Robert Putnam i en bok från förra året: ”Our kids – The american dream in crisis”. Med statistik och illustrerande intervjuer visar Putnam hur barns levnadschanser i dagens USA till stor del avgörs av vilka deras föräldrar är, tvärtemot vad den amerikanska drömmen lovar. Många barn växer upp i nedgångna bostadsområden, går i usla skolor, omges av våld och droger, har ofta en pappa i fängelse, och saknar stöd och förebilder i bekantskapskretsen.

Läs mer

Ojämlikhet och etnicitet

Statsvetare har på senare år intresserat sig alltmer för ojämlikhet och dess relation till demokratin. Generellt antas ojämlikhet leda till spänningar och konflikt i samhället, men den kanadensiske statsvetaren Christian Houle komplicerar i en studie från förra året bilden något.

Genom att undersöka demokratiska sammanbrott i 71 länder mellan 1960 och 2007 finner han att stor ojämlikhet mellan etniska grupper ökar risken för statskupper och revolutioner. Liknande resultat har framkommit i tidigare studier, men innovationen är att han också tar hänsyn till hur jämlika grupperna i sig är. När skillnaderna i inkomst är små inom grupperna men stora mellan grupperna är risken som störst, men risken försvinner när det också är stor ojämlikhet inom grupperna.

Förklaringen har att göra med hur lätt det är att aktivera grupperna politiskt. När olika etniska grupper också har olika levnadsförhållanden får man vad som kallas förstärkande skiljelinjer. Det är god jordmån för politiska entreprenörer som kan spela på både klass och etnicitet, och öppnar vägen för etniska partier.

Läs mer

Vad tycker svenskarna om flyktingpolitiken? – Del II

Det här är ett gästinlägg av Peter Esaiasson, professor i statsvetenskap, och Torbjörn Sjöström, VD för Novus. Läs även del 1.

***

Bland forskare är ”Getting to Denmark” ett uttryck för lyckade moderniseringsprocesser. Det danska exemplet brukar framhållas också i den svenska debatten om flyktingpolitik, men då på ett mindre smickrande sätt. Sedan Danmark i början av 2000-talet införde en mer restriktiv flykting- och invandringspolitik har landet utgjort en negativ kontrastpunkt i den svenska debatten. Att Sverige skall föra en mer generös flyktingpolitik än Danmark har varit en utgångspunkt för de etablerade partierna och för de allra flesta i det offentliga samtalet. Jämförelsen med Danmark torde också ha funnit med i bilden när Stefan Löfven i samband med omläggningen av flyktingpolitiken i november 2015 sa att han är stolt över vad Sverige har gjort men att andra nu måste ta över ansvaret.[1]

I detta blogginlägg skall vi använda det danska exemplet för att kritiskt pröva påståendet att Sveriges generösa flyktingpolitik under 2000-talet har varit svagt förankrad bland medborgarna (se del I i denna miniserie). Om många medborgare håller med om att Sverige har gjort rätt i att under lång tid bedriva Europas generösaste flyktingpolitik bör detta märkas vid en utvärderande jämförelse med den danska politiken – i början av 2016 må det finnas mycket att vara kritisk mot i den svenska flyktingpolitiken, men hade det verkligen varit bättre att på ett tidigt stadium ta efter den danska politiken?

För att pröva uppslutningen bakom den svenska linjen har vi vid två tillfällen frågat representativa urval av svenska medborgare över 18 år om Sverige eller Danmark har fört den bästa flyktingpolitiken under 2000-talet. Frågan har ställt inom ramen för Novus webomnibuss-undersökningar under vecka 6 och 7 i februari 2016 (antalet web-intervjuade var 1014 i Studie 1och 865 i Studie 2).

Läs mer

Vad tycker svenskarna om flyktingpolitiken? – Del 1

Det här är ett gästinlägg av Peter Esaiasson, professor vid statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet. Del 2 publiceras imorgon.

***

Hur förankrad är den svenska flyktingpolitiken bland medborgarna? Frågan har debatterats under senare tid.[1] I ett Politologerna-inlägg från den 23 februari utvecklar Mikael Gilljam varför det är svårt att uttala sig exakt om det medborgerliga stödet för politiken. Det handlar om tekniska faktorer som befolkningsurvalens representativitet (bortfallet har ökat proportionellt mer i samhällsgrupper med en förmodat negativ inställning till en generös flyktingpolitik) och undersökningsmetod (opinionen är mer negativ i postenkäter än i personliga intervjuer).

Men det handlar också, och kanske framför allt, om teoretiska faktorer som formuleringen av surveyfrågan (en av många relevanta distinktioner går mellan inställning till flyktingpolitiken och till flyktingar som grupp), tolkningen av svarskategorierna (skall ett neutralt ”mittensvar” räknas som stöd för den generösa politiken?) och den kontext i vilken frågan besvaras (opinionen är mer positiv när debatten präglas av moraliska förpliktelser än av ekonomiska konsekvenser). Men, som Mikael Gilljam påpekar, svårt skall inte tolkas som ogörligt. Låt oss titta igen på förutsättningarna för en välgrundad slutsats.

En grundläggande analytisk uppgift i sammanhanget är att skatta styrkan på inramningseffekterna. Om inramningseffekterna är starka – det vill säga om opinionsestimaten varierar mycket med frågeformuleringar och kontext – är det mindre meningsfullt att uttala sig om flyktingpolitikens förankring bland medborgarna alldeles oavsett tekniska faktorer. I klartext betyder starka inramningseffekter att medborgarna i gemen saknar en genomtänkt uppfattning om flyktingpolitiken som man tenderar att hitta fram till oberoende av sammanhang. Och omvänt innebär svaga inramningseffekter att medborgarna faktiskt har genomtänkta uppfattningar som politiska beslutsfattare har att förhålla sig till.[2]

För att skatta inramningseffekterna ifråga om inställningen till flyktingpolitiken kan vi använda oss av SOM-undersökningarnas långa mätserier. Sedan 1990 har respondenterna varje höst tillfrågats om det är ett bra förslag att ”ta emot färre flyktingar”, och under en period på 1990-talet ställdes frågan också i omvänd ordning, det vill säga om det är ett bra förslag att ”ta emot fler flyktingar”. Under 2000-talet har andelen som tycker det är ett bra förslag att ta emot färre flyktingar varit i stort sett stabil (tio av femton mätningar hamnar i intervallet 41 till 46 procent, övriga fem mätningar varierar mellan 48 och 52 procent och det finns ingen tydlig trend i tidsserien).[3] Denna grundläggande stabilitet talar för att inramningseffekterna inte är något stort problem. Slutsatsen stärks av att bilden av opinionsläget blir densamma när frågan ställs i omvänd ordning – respondenterna i de tidiga SOM-undersökningarna hittade alltså fram till samma åsikt oavsett om frågan inbjöd till att instämma eller ta avstånd från förslaget.[4]

Med begränsade inramningseffekter blir det meningsfullt att diskutera flyktingpolitikens förankring bland medborgarna. Eftersom det i samtliga 25 mätningar från SOM-institutet varit fler som tycker det är ett bra förslag att ta emot färre flyktingar än vad som tycker förslaget är dåligt drar jag och många andra slutsatsen att den generösa flyktingpolitiken har haft en bristfällig folklig förankring under 2000-talet.

Men även om resultaten är tydliga finns det anledning att pröva slutsatsens hållbarhet. Ett skäl till det är att SOM-frågan bara indirekt handlar om den svenska flyktingpolitiken (den berör utfallet av politiken snarare än policyn i sig själv). Ett annat skäl är att frågan är ställd i relativa termer av ”färre” respektive ”fler” flyktingar och att respondenterna därför tekniskt sett svarar på olika frågor i undersökningarna sedan 1990. Ett ytterligare skäl för kritiska prövningar är att verkligheten har ändrats efter det dramatiska året 2015 med ett rekordstort antal asylsökande och med numer skärpta regler för flyktingpolitiken.

Mot denna bakgrund skall morgondagens blogginlägg som är samförfattat med Torbjörn Sjöström från Novus presentera en undersökning som mer direkt fångar svenskarnas inställning till flyktingpolitiken som den ligger i början av 2016. I undersökningen har representativa urval av befolkningen ombetts att jämföra svensk och dansk flyktingpolitik under 2000-talet.

 

[1] http://www.dn.se/debatt/eliten-satte-den-demokratiska-lyhordheten-pa-undantag/
http://www.dn.se/arkiv/dn-kultur/skillnaden-mellan-medborgarnas-och-ledamoternas-asikter-ar-storre-i-flyktingfragan/
http://www.svd.se/fragor-statsvetare-borde-stalla/i/senaste/om/ledare.

[2] Ett övertygande resonemang med denna innebörd förs av Lisa Disch i en artikel från 2011 i American Political Science Review http://journals.cambridge.org/action/displayAbstract?fromPage=online&aid=8239869&fileId=S0003055410000602

[3] En enkel trendanalysen ger följande utfall: y = 48.5 + -.32x + ε (standardfelet för prediktor-variabeln år är .179, signifikansnivå .10, n = 15).

[4] Resultaten rapporteras i Marie Demkers Svensk migrationspolitisk opinion 1991-2012, sidorna 172, 186 och 204 (http://som.gu.se/digitalAssets/1467/1467499_svensk-migrationspolitisk-opinion-2.pdf).

 

Boendesegregation och arbetslöshet – inte så enkelt som man kan tro

Det här inlägget är samförfattat av Matilda Johansson och Anders Sundell, och bygger på Matildas kandidatuppsats i statsvetenskap. Hela uppsatsen kan laddas ned här. 

Segregation är ett ämne som engagerar många, inte minst efter den senaste tidens stora flyktingmottagning. Den akuta bostadsbristen talar också för att segregationen kommer att öka, när nyanlända flyttar in med landsmän.

Politiker och media förmedlar ofta bilden av att boendesegregation är något som ska bekämpas, att den står i vägen för integration. I själva verket finns få belägg för att så är fallet. Tvärtom ger forskningen på området en tvetydig bild, en bild där det inte är helt självklart att boendesegregation är dåligt. Till exempel visar forskningen att när man bor nära personer med samma ursprung som en själv ger det en större sannolikhet att ha ett starkt nätverk (se tidigare inlägg för en överblick). Ett starkt nätverk är en viktig del i att etablera sig och att komma in på arbetsmarknaden.

För att se om det finns något samband mellan segregation och integration på kommunnivå kan vi jämföra Sveriges hundra största kommuner hjälp av ett segregationsindex. Det ställdes sen bredvid graden av integration, mätt genom fyra olika indikatorer ¬– arbetslöshet, skolresultat, språkkunskaper och politisk representation. God integration kännetecknas här av att skillnaderna mellan inrikes och utrikes födda är små. Datan för integration är hämtad från SCB och gäller år 2013. Integration är såklart ett bredare fenomen än vad dessa faktorer täcker in men de kan ändå vara en del i förståelsen.

segregationsgraf

Inget samband mellan skillnad i arbetslöshet mellan svenskfödda och personer födda utanför EU och segregation i de 25 största kommunerna.

Läs mer