Har Jantelagen positiva eller negativa effekter?

Det här är ett gästinlägg av Stefan Dahlberg, Professor vid institutionen för jämförande politik, Bergens Universitet och docent vid statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs Universitet.

***

Jantelagen hör man talas om lite titt som tätt och så sent som i förra veckan aktualiserades den återigen i en krönika i Dagens Nyheter och då i lite mer positiva ordalag än vad man vanligtvis brukar stöta på. Men vad vet vi egentligen om jantelagen och dess konsekvenser?

Jantelagen som begrepp har sitt ursprung i en roman av Aksel Sandemose som utkom 1933 och handlar om livet i en fiktiv dansk småstad. Jantelagen är dock ofta utmålad som ett typiskt skandinaviskt fenomen och handlar i stort sett om att man inte skall tro att man är för mer än andra, inte sticka ut för mycket och absolut inte skryta om eventuella framgångar.

Som kulturellt fenomen har det bland annat hävdats att ett visst mått av Jante-mentalitet skulle leda till mer jämlikhet och därmed öka preferenserna för ekonomisk omfördelning. Den amerikanske statsvetaren Eric M. Uslaner har till och med hävdat att det är just förekomsten av Jantelagen som ligger bakom de jämförelsevis exceptionellt höga nivåerna av mellanmänsklig tillit i de Skandinaviska länderna. Samtidigt har det, tvärtemot, även hävdats att Jantelagen inte alls för något gott med sig och att den snarast är att betrakta som rent destruktiv i alla avseenden. Om man gräver djupare hittar man dock ganska snart belägg för att Jante-mentaliteten inte är ett särskilt typiskt skandinaviskt fenomen. I de anglosaxiska delarna av världen omnämns fenomenet som ”tall poppy syndrome” och i de asiatiska kulturerna talar man om ”the nail that stands out gets hammered down”.

Läs mer

Politik är lättare om man gillar att tänka

Det här är ett gästinlägg av Jacob Sohlberg, Göteborgs universitet, som forskar i ämnen i gränslandet mellan statsvetenskap och psykologi.

***

Politik kan vara ett svårt ämne. Ta bara partiernas valplattformar, vars språkmässiga komplexitet ligger på samma nivå som texter av filosofen Jürgen Habermas. Att politik ofta är svårtillgängligt får konsekvenser. Min forskning visar att ämnet drar till sig människor som i allmänhet söker kognitiva utmaningar. Samtidigt framstår det som ointressant för de som inte gillar att tänka mycket och länge.

Tidigare forskning, främst inom psykologi, har etablerat att det finns stabila personlighetsskillnader i hur mycket människor tycker om att tänka. Många upplever att det är roligt med kognitiva utmaningar, och söker aktivt upp dessa. Men att vara lagd på det sättet är inte givet. Andra väljer istället uppgifter där man inte behöver tänka särskilt mycket. Och när de trots allt ställts inför komplexa uppgifter känner de lättnad när problemet är löst – inte tillfredsställelse. På engelska kallas detta personlighetsdrag Need for Cognition (NFC), det vill säga ett kognitionsbehov. En ny studie, publicerad i Scandinavian Political Studies, behandlar just detta.

Läs mer

Förändras partisympatierna, eller bara urvalet?

Det här är ett gästinlägg av Erik Vestin, doktorand i statsvetenskap vid statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet.

***

Det sägs ofta, inte minst av oss valforskare, att dagens politik präglas av väljarrörlighet. Och det ligger naturligtvis något sant och viktigt i detta.

Men det finns också tillfällen då denna rörlighet överdrivs. Ibland används uttrycket ”flytande väljare”, vilket för undertecknad antyder att dessa skulle driva omkring i partilandskapet på ett ganska slumpmässigt och oförutsägbart sätt. Det finns dock många rön om att väljarnas partival på individnivån fortfarande ofta är avgränsat till bestämda grupper av partier, eller att väljare enbart överväger ett begränsat antal partier. I Sverige är t.ex. byten mellan blocken långt mindre vanliga än byten inom dem (se s. 20 i denna rapport). En rapport om hur denna aspekt påverkar förändringar i den svenska väljaropinionen är under arbete av mina estimerade kollegor Henrik Oscarsson och Annika Fredén. Det finns också resultat som visar att mycket av förändringarna i hur stor andel som identifierar sig med ett visst parti handlar om att väljare går fram och tillbaka mellan hur mycket de stödjer ett parti, snarare än att de byter parti.

Men det finns även en annan typ av problem kring opinionsmätningar, som kan leda till överskattning av hur mycket väljarna egentligen rör på sig.

Läs mer

Lucka# 8. Varför kan kvinnor mindre om politik än män?

Lucka# 8. Varför kan kvinnor mindre om politik än män?

Ett av de mest besvärande resultaten inom statsvetenskapen är att kvinnor vet mindre om politik än vad män gör. I artikel efter artikel bekräftas att män oftare än kvinnor svarar rätt på statsvetarnas frågor om hur det politiska systemet fungerar. Eftersom lika tillgång till politisk kunskap är central i våra teorier om det välfungerande demokratiska samhället är detta ledsam läsning. Vi vet ju att kunskap är makt.
Läs mer

Lucka #2: Vad beror invandringsmotståndet på?

Inom statsvetenskapen har det förts fram ett flertal hypoteser till vad invandringsmotståndet i (framförallt rika länder) beror på. I en ny och alldeles utmärkt forskningsartikel går ett mycket respekterat internationellt forskarlag igenom en mängd olika föreslagna förklaringar, och prövar dem sedan med experimentella metoder, i elva länder.

Forskarna prövar både ekonomiska och kulturella förklaringar. De ekonomiska fokuserar på konkurrens om jobb och bidrag, och på kostnader för välfärdssystem. Vissa teorier menar att folk borde vara mer negativa till invandrare som kan tänkas konkurrera om samma jobb som en själv, medan andra menar att invånarna i ett land tar hänsyn till hela ekonomin. Om det är det senare borde det inte spela någon roll vad undersökningsdeltagarna själva har för yrke eller utbildning – alla borde vara mer negativa till invandrare med låg utbildning som kan tänkas ha svårt att få jobb.

Bland de mer kulturella förklaringar undersöks vilken roll invandrarnas hudfärg spelar, med hypotesen att folk i de undersökta länderna (där majoritetsbefolkningen har ljus hy) ska vara mer negativa till mörkhyade. Slutligen kan man misstänka att folk är mer negativa till invandring från muslimska länder.

Läs mer

Lucka #19. Konspirationernas kraft

President Obama är inte född i USA, skolmassakern i Sandy Hook har inte ägt rum, Bush kände till terroristattacken den 11 september 2001 redan innan den ägde rum, och John F Kennedy och Olof Palme mördades av CIA. Och inte nog med det: Läkemedelsindustrin skapar läkemedel för att göra oss sjuka och forskare förespråkar barnvaccinationer för sin egen vinnings skull. Dessutom sprider staten kemikalier (Chemtrails) från flygplan för att göra medborgare lättare att kontrollera.

Med hjälp av några snabba internetsökningar hittar man lätt konspirationsteorier. Informationsteknologi och sociala medier gör att uppfattningar utan vetenskaplig grund kan få fäste och spridas, trots att de inte alls stämmer överens med verkligheten.

Den statsvetenskapliga forskningen om varför människor tror på konspirationsteorier ökar. Läs mer

#10 Partier och andra människor — ett boktips

En stor del av den politiska rapporteringen i dag rör vad som med ett inte så kioskvältande ord kan samlas under benämningen ”partiorganisation” – en vedertagen uppfattning inom journalistiken verkar vara att ”Maktkamp” och ”splittring” drar fler läsare, lyssnare och åskådare. Det dröjde dock förhållandevis länge innan statskunskapen på allvar fick upp ögonen för just partiorganisationens betydelse, och ett banbrytande verk på området är Angelo Panebianco: Political parties: organization and power (1982). Skulle man jämföra den med någon av julens konfektyrer ligger knäck närmast till hands, fritt för läsaren att tolka.

 

Panebiancos utgångspunkt är den statsvetenskapliga forskningens obenägenhet att studera partier i dessas egenskap av organisationer. Trots ett rikt arv, med namn som Max Weber, Robert Michels och Maurice Duverger, hade modern partiforskning – detta publicerades vid början av 1980-talet – kommit att ta partiets organisation som en given storhet och i stället riktat uppmärksamheten mot partierna som röstmaximerare i allmänna val. Panebiancos syfte med var att råda bot på denna ensidighet och att utveckla en teori om hur partier påverkas av den omständigheten att de faktiskt är mänskliga grupper.

 

En av de saker som gör Panebiancos bok så intressant är att han kombinerar ett tämligen strikt rationalistiskt perspektiv (rationalistisk i meningen att ledningen inom ett parti tillmäts avsikten att medvetet och avsiktligt sträva efter att uppfylla vissa givna mål) med en förståelse av partierna som grupper av människor, med allt vad det innebär av glädje, krångel och bekymmer. Det rationalistiska förhållningssättet avspeglas bland annat i att han betraktar en faktor som kultur som exogent given, dvs. något ett parti kan förhålla sig till med distans, inte något som genomsyrar hela deras förhållningssätt till allt, inklusive sig själva och den egna kulturen (ofta på ett sätt de inte är medvetna om, eller har svårt att vara medvetna om, vilket är mitt eget forskningsperspektiv då jag studerat partikulturer). Det är dock ingen enkel fyrkantig syn på människan det rör sig om, och Panebiancos analys är både nyanserad och vass. När han konstruerar sin teori gör han det genom att sammanfoga teoretiska ”motsatspar”: organisationsforskning med mer traditionell statsvetenskap; socialpsykologi med ett mer ekonomiskt utilitaristiskt tankesätt. Det rör sig verkligen, och i ordets bästa mening, om en konstruktion, där författaren på ett intrikat sätt, steg för steg och bit för bit, systematiskt bygger upp en sammanhållen teori om hur ett parti fungerar. Alla ni som vill veta närmare bestämt hur rekommenderas läsning av Panebiancos Political parties: organization and power.