Riksdagsledamöter i opposition använder ett mycket mer negativt språk

Vilket språk använder ledamöter när de talar i riksdagen? Talar de om problem som kräver handling, utmaningar som behöver svaras upp till, möjligheter som kan fångas, eller bara att allt är gott? Det beror naturligtvis på vad de talar om. En terrorattack är inte på något sätt en möjlighet.

Men om vi tänker att riksdagen behandlar de flesta ämnen av vikt för Sverige borde vi kanske kunna se något intressant i genomsnitten. Är riksdagsledamöterna mer positiva i perioder, och varierar det mellan partier?

I ett tidigare inlägg skrev jag om vilken ton partiledare använde i sina debattartiklar sedan 2010, och tyckte mig då se att det fanns ett samband mellan om partiledaren var i regeringsställning eller opposition. Men urvalet var litet – det handlade om några hundra debattartiklar totalt. Det är svårt att säga något definitivt utifrån ett så litet material.

Jag har därför gjort om analysen på ett nytt material, nämligen alla anföranden i riksdagen sedan år 2000 (förutom år 2003, som det var något fel på). Riksdagen tillhandahåller alla anföranden i textfiler som sedan kan läggas in för analys. Totalt handlar det om ungefär 200 000 anföranden, i partiledardebatter, aktuella debatter, interpellationer, med mera.

Metoden är densamma som senast: jag räknar hur många ”positiva” och ”negativa” ord som förekommer i anförandena, och får fram ett balansmått. Högre värden betyder mer positiv ton. Kategoriseringen av orden är gjorda av svenska språkforskare.

Slutligen har jag räknat ut glidande snitt för varje parti, sedan år 2000 och framåt. Linjerna i graferna vi kommer se representerar alltså huvuddragen i tiotusentals anföranden från riksdagsledamöter från varje parti, vid varje tidpunkt.

Vi kan börja med att titta på snitten för de forna allianspartierna C, L (tidigare FP), KD och M. Moderaterna är mörkblåa i grafen, och Liberalerna ljusblå; Kristdemokrater är lila och Centerpartister gröna.

Tonen för riksdagsledamöters anföranden 2000-2019. Högre värde: Fler positiva ord. Mörkblått: Moderaterna; Ljusblått: Liberalerna, Lila: Kristdemokraterna, Grönt: Centerpartiet.

De streckade linjerna markerar valen 2006 och 2014, då vi fick skifte i regeringsmakten. Riksdagsledamöternas ton samvarierar starkt med dessa maktskiften: När de fyra partierna gick in i regering 2006 blev ledamöterna mycket mer benägna att använda positiva ord. 2014, när regeringsmakten förlorades, kan vi istället se en tillbakagång.

Hur ser det då ut på vänstersidan? Grafen nedan visar snitten för Socialdemokraterna (röd linje), Vänsterpartiet (brun linje) och Miljöpartiet (grön linje).

Tonen för riksdagsledamöters anföranden 2000-2019. Högre värde: Fler positiva ord. Rött: Socialdemokraterna. Brunt: Vänsterpartiet. Grönt: Miljöpartiet.

Socialdemokraterna var mest positiva, men landade efter maktskiftet 2006 på ungefär samma nivå som V och MP. Men efter 2014 gick både S och MP upp kraftigt, och blev mycket mer positiva, medan V (som inte fick vara med i regeringen) i stort är kvar på samma negativa nivå.

Särskilt tydligt blir mönstret när vi sätter in S, M och SD (gul linje) i samma graf:

Tonen för riksdagsledamöters anföranden 2000-2019. Högre värde: Fler positiva ord. Rött: Socialdemokraterna. Blått: Moderaterna. Gult: Sverigedemokraterna.

I samband med maktskiftet 2006 byter Socialdemokrater och Moderater i princip ton med varandra. Moderaterna blir mycket mer positiva, och Socialdemokraterna mycket mer negativa. Och så går det tillbaka 2014. Medan Sverigedemokraterna är klart mest negativa.

Efter det förra inlägget fick jag en del kritik i kommentarerna för att analysen gav ett ytligt perspektiv på politiken. Nog handlar politik om mer än bara en bild av verkligheten, något man målar upp för att sälja en viss världsbild, beroende på om man är i regering eller opposition?

Jo, absolut. Men det är ändå slående hur tydligt de olika partiernas ton varierar i samband med maktförhållandena, ännu tydligare än när man kollade på partiledarnas debattartiklar. Och det är inte givet att det skulle vara så. Man skulle ju kunna tänka sig att alla partier gjorde en rejäl dipp i samband med finanskrisen 2007-08, eller flyktingkrisen 2015. Jag kan dock inte se några sådana tendenser.

För att förstå politiken måste man såklart lyssna på vad riksdagsledamöterna faktiskt säger. Men vi den översikt kan vi ändå se att de som sitter i regeringsställning verkar vara mycket mer positiva, medan de som är i opposition är mer negativa; helt förenligt med att de förtroendevalda försöker vinkla verkligheten utifrån politiska överväganden. Och inte särskilt förvånande.

Men hur uttrycker du dig?! Hur riksdagsledamöter talar om migration

Det här är ett gästinlägg av Petrus Olander och Eitan Tzelgov, forskare i statsvetenskap vid Göteborgs universitet respektive University of East Anglia.

***

I en nyligen publicerad artikel ställde vi oss samma fråga om riksdagsledamöter i allmänhet som Annie Lööf ställde till Jimmie Åkesson under partiledardebatten i SVT. Hur pratar ledamöterna om migration? Att undersöka tal snarare än exempelvis röstning har fördelen att medan svenska riksdagsledamöter i stort sett alltid följer partilinjen när det är dags att rösta har tidigare forskning visat att parlamentariker kan använda sina tal för att markera avstånd eller närhet till partiledning och sin valkrets. Genom att undersöka tal kan vi alltså förstå mer om hur åsikter inom partier ser ut.

För att besvara frågan sammanställde och analyserade vi alla tal i riksdagen som berörde migration mellan 2005 och 2016. Med hjälp av programmet Wordfish konstruerade vi en modell utifrån hur ofta olika ord använts i anföranden. Vi kunde då se att vissa tal använde en uppsättning ord, medan andra ofta använde andra typer av ord.

En grupp kallade vi Socio-ekonomiskt ansvar, med ord som jobb, ansvar, arbetsmarknad och etablering. Den andra kallar vi Kulturella skillnader, med ord som hatbrott, extremism, religion och demokrati. Och många tal föll någonstans mitt emellan, med ord från båda grupperna.

Lucka #6: Vad säger en valaffisch? Ganska mycket!

Detta är ett gästinlägg författat av Nicklas Håkansson, docent i medie- och kommunikationsvetenskap samt fil dr i statsvetenskap och verksam vid JMG, Göteborgs universitet. Han har tillsammans med Bengt Johansson och Orla Vigsø skrivit om valaffischer, bland annat i boken Politik i det offentliga rummet (Stockholm: Carlssons 2014).

***

Knappast något annat medium symboliserar valkampanjen så som valaffischen. I Sverige slog affischerna igenom vid tiden för rösträttens utvidgande 1909-1921 och de har överlevt många nya mediers intåg ända in i vår digitala samtid. Ändå frågar vi oss: säger de något av värde? Senare års valaffischer skvallrar kanske mer om partiernas ängsliga vilja att ligga rätt i tiden genom att använda lämpliga kulturella referenser och att låna idéer från den kommersiella marknadsföringen. Det politiska innehållet är inte alltid uppenbart. Men, invänder någon, de bombastiska och propagandistiska budskap som vi möter under det tidiga 1900-talets valkampanjer innehåller väl inte så mycket det heller?

För att visa hur valaffischer kan berätta en hel del om ett parti och dess politik kan vi ta oss tillbaka till valkampanjen 1928. ”De politiska vägarna” är titeln på Frisinnade Folkpartiets enkelt uppbyggda affisch: en tecknad bild med ett kort verbalt budskap som utmynnar i en röstningsuppmaning i en stil som var tämligen vanlig för tiden.

Käbbel i partiledardebatter – var det bättre förr?

Med mindre än två veckor kvar till EU-valet är det högsäsong för politiska debatter. Jag har till exempel sett Jonas Sjöstedt i tre tv-debatter på lite mer än en vecka – först i partiledardebatten 4/5, sedan mot Carl Bildt i Agenda 11/5 och så igår i Aktuellt mot Jan Björklund. I valundersökningarna (se s. 15 här) instämmer vanligen 40-60% av de svarande att valrörelsen har präglats av ”För mycket partikäbbel”, betydligt fler än de som tycker att den varit ”Intressant och spännande” (32% 2010, vilket var rekord – 1998 var det 9%). Svaren gäller hela valrörelsen, men konflikter och käbbel synliggörs ju allra tydligast i tv-debatter.

Jag har själv som glad amatör sedan i höstas gjort några olika försök att kvantifiera mängden kritik och hur kritiken fördelas i olika tv-debatter. Men som med alla ämnen finns det seriös forskning, om man bemödar sig att kolla upp den (eller blir tipsad, som jag i det här fallet). Hur brukar det se ut med negativiteten i partiledardebatter? Och har det blivit mer eller mindre ”käbbel”?

Vem attackerade vem i partiledardebatten… 2002?

Ikväll är det direktsänd partiledardebatt i SVT, med alla riksdagspartierna representerade. Förra gången det begav sig försökte jag räkna hur partiledarna fördelade sin kritik mellan varandra. Varje gång en partiledare nämnde en annan partiledares eller partis namn i uppsåt att kritisera, eller gjorde tydliga referenser till ett visst partis politik räknade jag det som en ”attack” (oavsett hur lång den var). Utifrån detta gjorde jag en matris som, var min tanke, skulle ge en bild av debattens karaktär. Några huvudsakliga slutsatser var att

1. Kritik förekom bara över blockgränserna
2. Sverigdemokraternas Jimmie Åkesson fördelade kritiken jämnt mellan blocken
3. Fredrik Reinfeldt (M) fokuserade nästan uteslutande på Stefan Löfven (S), och Löfven fokuserade också mycket på Reinfeldt, vilket gav karaktären av en statsministerdebatt dem emellan.

Ikväll är planen att jag ska se debatten på plats och jag tänkte då göra samma typ av analys. Det blir givetvis intressant att se om mönstren från den förra debatten upprepas, men jag tänkte också att det kunde vara nyttigt att sätta det hela i perspektiv. Flera, inklusive tidigare statsministern Ingvar Carlsson, har till exempel hävdat att Sverige fått en allt mer utpräglad blockpolitik och avsaknaden av kritik inom blocken skulle kunna tolkas som ett symptom på detta. Men såg det då annorlunda ut innan Alliansen bildades?

Statsministerduellen i SVT:s Agenda – påhopp eller egna förslag?

Val har en framåtblickande och en bakåtblickande del. Den bakåtblickande handlar om att utvärdera den sittande regeringens arbete under mandatperioden, och den framåtblickande om att utvärdera de olika partiernas förslag inför framtiden.

Både regering och opposition måste förhålla sig till båda delarna. Det ligger naturligtvis i både regeringens och oppositionens intresse att försöka framställa sitt eget program som det bästa inför framtiden. När det gäller den bakåtblickande delen handlar det för regeringen om att försöka försvara det de gjort under mandatperioden, och för oppositionen att försöka kritisera det regeringen gjort.

Anklagelser om att motståndarsidan saknar ett trovärdigt program för framtiden har kommit från båda håll. Oppositionen menar att regeringen är trött och bara föreslår skattesänkningar som lösningar på alla problem. Från regeringshåll har mycket av kritiken handlat om att oppositionen saknar ett sammanhållen vision och ett tydligt regeringsalternativ – Fredrik Reinfeldt (M) tackade också nej till en duell med Stefan Löfven(S) i SVT:s Agenda i februari 2013 med motiveringen att Löfven inte presenterat något regeringsalternativ.

Ikväll möttes dock statsministern och hans utmanare i en debatt i samma program. Jag försökte undersöka hur de två kombattanterna disponerade sin tid – valde de att prata om vad de själva står för, eller kritiserade de motståndaren?

Hur snabbt vänder Mikael Damberg en atlantångare?

”– Det är som att vända en atlantångare. Man vrider om ratten häftigt, men det tar tid innan fartyget har svängt.”

Citatet är från utbildningsminister Jan Björklund, och är ett svar på frågan om varför regeringens utbildningspolitik inte lyckats bryta den negativa utvecklingen i den svenska skolan – 2010. Citatet är från den 16 september 2010, strax före riksdagsvalet. Skoldebatten ser dock fortfarande i princip likadan ut. I internationella jämförelser, som PISA, presterar de svenska eleverna allt sämre, men Jan Björklund hänvisar till att regeringens reformer ännu inte hunnit få effekt.

Detta kritiseras naturligtvis ännu mer nu än för fyra år sedan, och många har gjort sig lustiga över atlantångarmetaforen. SVTs Agenda http://www.svt.se/agenda/utbildningsministern-och-den-stora-baten gjorde till och med ett inslag där en sjökapten fick förklara hur lång tid det tar att vända en riktig atlantångare (några minuter), vilket Stefan Löfven glatt påpekade i sitt första maj-tal 2013.

Vem talar krångligast och vem får flest applåder i riksdagens partiledardebatter?

Idag är det dags för det här riksmötets första partiledardebatt. Varje partiledare håller ett anförande var ,på högst tio minuter, och sedan kan de övriga partierna begära replik och ställa talaren till svars. Partierna företräds av sina partiledare, med undantag av Socialdemokraterna, där Mikael Damberg för partiets talan eftersom Stefan Löfven saknar plats i riksdagen.

Debatten kommer följas av ”spinn” från andra företrädare från partierna, som går ut på att övertyga väljarna om att just deras parti vann debatten och tvålade till motståndarsidan. Troligen kommer också experter uttala sig om vem som vann.

Jag tänkte istället se om det finns några objektiva indikatorer att ta fasta på, som kanske kan säga något om hur det brukar gå för partiledarna. Jag kom på två: antal applåder, och hur krångligt språk som används i talet. Jag utgår bara ifrån partiledarnas öppningsanföranden, och tittar här på de nio partiledardebatter som hittills hållits under mandatperioden.

Vem attackerade vem i Agendas partiledardebatt?

Alldeles nyss gick Agendas stora partiledardebatt av stapeln. Jag anlade ett statistiskt perspektiv på debatten, och försökte räkna hur många gånger de olika partiledarna attackerade varandra. Som ”attack” räknade jag en kritisk fråga, en gliring, ett påhopp, en kritik eller ifrågasättande av den andre partiledaren eller dennes partis politik. Det vill säga, all kritik där det gick att urskilja en enskild mottagare. Kritik mot regeringen eller oppositionen i stort räknades alltså inte, och den utgjorde ju självklart en stor del av debatten.

När det kom flera påhopp på en gång räknade jag det ändå bara som en attack. Detta för att undvika att påverkas av retorik, då samma fråga kan upprepas flera gånger.

Är humor ett effektivt debattknep? Rapport från forskningsfronten

Med anledning av att Agenda igår sände ett inslag om humor i politiska debatter fick jag idag frågan om jag visste något om hur effektivt det är. Det vet jag egentligen inte, och jag tror inte någon annan har något särskilt bra svar på det heller, åtminstone inte i svensk kontext. Min känsla är att det antagligen kan funka ibland, men att det ibland också kan fungera bättre att verka statsmannamässig och allvarlig.

Ett exempel på när det funkade var i debatten mellan vicepresidentskandidaterna i det amerikanska presidentvalet 1988 möttes George Bush’s ”running mate” Dan Quayle och Michael Dukakis dito Lloyd Bentson. Den 41-årige Quayle fick frågan om han hade tillräcklig erfarenhet för att eventuellt bli president, och svarade att han hade lika mycket erfarenhet som John F. Kennedy hade när han blev president. Bentson replikerade, med en väldigt nöjd min: ”Senator, I served with Jack Kennedy. I knew Jack Kennedy. Jack Kennedy was a friend of mine. Senator, you’re no Jack Kennedy.”