Käbbel i partiledardebatter – var det bättre förr?

Med mindre än två veckor kvar till EU-valet är det högsäsong för politiska debatter. Jag har till exempel sett Jonas Sjöstedt i tre tv-debatter på lite mer än en vecka – först i partiledardebatten 4/5, sedan mot Carl Bildt i Agenda 11/5 och så igår i Aktuellt mot Jan Björklund. I valundersökningarna (se s. 15 här) instämmer vanligen 40-60% av de svarande att valrörelsen har präglats av ”För mycket partikäbbel”, betydligt fler än de som tycker att den varit ”Intressant och spännande” (32% 2010, vilket var rekord – 1998 var det 9%). Svaren gäller hela valrörelsen, men konflikter och käbbel synliggörs ju allra tydligast i tv-debatter.

Jag har själv som glad amatör sedan i höstas gjort några olika försök att kvantifiera mängden kritik och hur kritiken fördelas i olika tv-debatter. Men som med alla ämnen finns det seriös forskning, om man bemödar sig att kolla upp den (eller blir tipsad, som jag i det här fallet). Hur brukar det se ut med negativiteten i partiledardebatter? Och har det blivit mer eller mindre ”käbbel”?

Läs mer

Vem attackerade vem i partiledardebatten… 2002?

Ikväll är det direktsänd partiledardebatt i SVT, med alla riksdagspartierna representerade. Förra gången det begav sig försökte jag räkna hur partiledarna fördelade sin kritik mellan varandra. Varje gång en partiledare nämnde en annan partiledares eller partis namn i uppsåt att kritisera, eller gjorde tydliga referenser till ett visst partis politik räknade jag det som en ”attack” (oavsett hur lång den var). Utifrån detta gjorde jag en matris som, var min tanke, skulle ge en bild av debattens karaktär. Några huvudsakliga slutsatser var att

  1. Kritik förekom bara över blockgränserna
  2. Sverigdemokraternas Jimmie Åkesson fördelade kritiken jämnt mellan blocken
  3. Fredrik Reinfeldt (M) fokuserade nästan uteslutande på Stefan Löfven (S), och Löfven fokuserade också mycket på Reinfeldt, vilket gav karaktären av en statsministerdebatt dem emellan.

Ikväll är planen att jag ska se debatten på plats och jag tänkte då göra samma typ av analys. Det blir givetvis intressant att se om mönstren från den förra debatten upprepas, men jag tänkte också att det kunde vara nyttigt att sätta det hela i perspektiv. Flera, inklusive tidigare statsministern Ingvar Carlsson, har till exempel hävdat att Sverige fått en allt mer utpräglad blockpolitik och avsaknaden av kritik inom blocken skulle kunna tolkas som ett symptom på detta. Men såg det då annorlunda ut innan Alliansen bildades?

Läs mer

Statsministerduellen i SVT:s Agenda – påhopp eller egna förslag?

Val har en framåtblickande och en bakåtblickande del. Den bakåtblickande handlar om att utvärdera den sittande regeringens arbete under mandatperioden, och den framåtblickande om att utvärdera de olika partiernas förslag inför framtiden.

Både regering och opposition måste förhålla sig till båda delarna. Det ligger naturligtvis i både regeringens och oppositionens intresse att försöka framställa sitt eget program som det bästa inför framtiden. När det gäller den bakåtblickande delen handlar det för regeringen om att försöka försvara det de gjort under mandatperioden, och för oppositionen att försöka kritisera det regeringen gjort.

Anklagelser om att motståndarsidan saknar ett trovärdigt program för framtiden har kommit från båda håll. Oppositionen menar att regeringen är trött och bara föreslår skattesänkningar som lösningar på alla problem. Från regeringshåll har mycket av kritiken handlat om att oppositionen saknar ett sammanhållen vision och ett tydligt regeringsalternativ – Fredrik Reinfeldt (M) tackade också nej till en duell med Stefan Löfven(S) i SVT:s Agenda i februari 2013 med motiveringen att Löfven inte presenterat något regeringsalternativ.

Ikväll möttes dock statsministern och hans utmanare i en debatt i samma program. Jag försökte undersöka hur de två kombattanterna disponerade sin tid – valde de att prata om vad de själva står för, eller kritiserade de motståndaren?

Läs mer

Hur snabbt vänder Mikael Damberg en atlantångare?

”– Det är som att vända en atlantångare. Man vrider om ratten häftigt, men det tar tid innan fartyget har svängt.”

Citatet är från utbildningsminister Jan Björklund, och är ett svar på frågan om varför regeringens utbildningspolitik inte lyckats bryta den negativa utvecklingen i den svenska skolan – 2010. Citatet är från den 16 september 2010, strax före riksdagsvalet. Skoldebatten ser dock fortfarande i princip likadan ut. I internationella jämförelser, som PISA, presterar de svenska eleverna allt sämre, men Jan Björklund hänvisar till att regeringens reformer ännu inte hunnit få effekt.

Detta kritiseras naturligtvis ännu mer nu än för fyra år sedan, och många har gjort sig lustiga över atlantångarmetaforen. SVTs Agenda http://www.svt.se/agenda/utbildningsministern-och-den-stora-baten gjorde till och med ett inslag där en sjökapten fick förklara hur lång tid det tar att vända en riktig atlantångare (några minuter), vilket Stefan Löfven glatt påpekade i sitt första maj-tal 2013.

Läs mer

Vem talar krångligast och vem får flest applåder i riksdagens partiledardebatter?

Idag är det dags för det här riksmötets första partiledardebatt. Varje partiledare håller ett anförande var ,på högst tio minuter, och sedan kan de övriga partierna begära replik och ställa talaren till svars. Partierna företräds av sina partiledare, med undantag av Socialdemokraterna, där Mikael Damberg för partiets talan eftersom Stefan Löfven saknar plats i riksdagen.

Debatten kommer följas av ”spinn” från andra företrädare från partierna, som går ut på att övertyga väljarna om att just deras parti vann debatten och tvålade till motståndarsidan. Troligen kommer också experter uttala sig om vem som vann.

Jag tänkte istället se om det finns några objektiva indikatorer att ta fasta på, som kanske kan säga något om hur det brukar gå för partiledarna. Jag kom på två: antal applåder, och hur krångligt språk som används i talet. Jag utgår bara ifrån partiledarnas öppningsanföranden, och tittar här på de nio partiledardebatter som hittills hållits under mandatperioden.

Läs mer

Vem attackerade vem i Agendas partiledardebatt?

Alldeles nyss gick Agendas stora partiledardebatt av stapeln. Jag anlade ett statistiskt perspektiv på debatten, och försökte räkna hur många gånger de olika partiledarna attackerade varandra. Som ”attack” räknade jag en kritisk fråga, en gliring, ett påhopp, en kritik eller ifrågasättande av den andre partiledaren eller dennes partis politik. Det vill säga, all kritik där det gick att urskilja en enskild mottagare. Kritik mot regeringen eller oppositionen i stort räknades alltså inte, och den utgjorde ju självklart en stor del av debatten.

När det kom flera påhopp på en gång räknade jag det ändå bara som en attack. Detta för att undvika att påverkas av retorik, då samma fråga kan upprepas flera gånger.

Läs mer

Är humor ett effektivt debattknep? Rapport från forskningsfronten

Med anledning av att Agenda igår sände ett inslag om humor i politiska debatter fick jag idag frågan om jag visste något om hur effektivt det är. Det vet jag egentligen inte, och jag tror inte någon annan har något särskilt bra svar på det heller, åtminstone inte i svensk kontext. Min känsla är att det antagligen kan funka ibland, men att det ibland också kan fungera bättre att verka statsmannamässig och allvarlig.

Ett exempel på när det funkade var i debatten mellan vicepresidentskandidaterna i det amerikanska presidentvalet 1988 möttes George Bush’s ”running mate” Dan Quayle och Michael Dukakis dito Lloyd Bentson. Den 41-årige Quayle fick frågan om han hade tillräcklig erfarenhet för att eventuellt bli president, och svarade att han hade lika mycket erfarenhet som John F. Kennedy hade när han blev president. Bentson replikerade, med en väldigt nöjd min: ”Senator, I served with Jack Kennedy. I knew Jack Kennedy. Jack Kennedy was a friend of mine. Senator, you’re no Jack Kennedy.”

Läs mer