Myten om Fredsprojektet EU

Det här är ett gästinlägg från Rasmus Ragnarsson, student vid statsvetenskapliga institutionen på Göteborgs universitet. Inlägget var det bästa under momentet i populärvetenskapligt skrivande på kursen ”Statsvetaren i yrkeslivet”.

***

Det är ett vanligt förekommande påstående från politiker att Europeiska Unionen är ett fredsprojekt. Senast var det EU-kommissionens ordförande, Jean-Claude Juncker, som i sitt årliga linjetal kunde slå fast att det är EU vi har att tacka för Europas 70 år av fred. Han menade att: vi löser våra problem vid förhandlingsborden, inte på slagfälten. Detta påstående är intressant eftersom det innebär att Europa, utan EU, skulle färgas rött av blod. Det finns dock en god anledning att betvivla detta. En mycket inflytelserik teori inom statsvetenskapen säger nämligen att demokratiska stater inte krigar mot varandra. Skulle teorin stämma så är EU inte nödvändigt för att säkra Europas fred, det enda som skulle krävas är ett Europa av demokratier.

peace_award2012

EU tilldelades Nobels fredspris 2012.

Låt oss ta en titt på teorin om den demokratiska freden. Den populariserades på 80-talet som en förklaring till varför demokratiska stater enligt statistiska undersökningar inte krigade mot varandra. Anledningarna till denna demokratiska fred var huvudsakligen två. För det första delar demokratier flera värderingar när det kommer till fredlig konflikthantering. Dessa är som tydligast när det gäller demokratiers interna maktuppgörelser. Istället för att låta våra politiker döda varandra över makten så avgörs frågan istället genom fria allmänna val. På så vis behöver ingen människa eller ägodel komma till skada samtidigt som den förlorande oppositionen har chansen att ta makten vid nästa val. Samma värderingar styr vårt förhållande till konflikter med andra demokratier, att de ska lösas fredligt genom förhandling och kompromiss.

Den andra anledningen till den demokratiska freden är medborgarnas insikt om att de förmodligen skulle drabbas negativt av ett eventuellt krig. Nära och kära skulle dö, deras ägodelar förstöras, trauma tillfogas osv. Detta leder till att medborgarna väljer ledare som är inriktade mot samtal, kompromisser och förhandlingar snarare än sådana riktade mot krig och aggression. Därtill tämjs ledare av faktumet att medborgarna, ifall de är missnöjda, regelbundet kan byta ut dem. Av ren självbevarelsedrift kommer demokratiska ledare därför att agera försiktigt i relationen med andra stater.

Var lämnar detta oss? Vi kan säga att Juncker har rätt i att Europas stater löser sina konflikter vid förhandlingsbordet snarare än slagfältet. Däremot är det inte nödvändigtvis EU:s förtjänst att detta sker utan snarare Europas demokratiska utveckling. Till Junckers försvar så medför visserligen EU-samarbetet ökad handel och samtal mellan europeiska stater, vilket förstås kan skapa vänskapsband av ömsesidigt beroende. Saken är dock att EU som organisation inte är nödvändig för handel ska kunna uppstå och samtal kunna föras. Allt freden kräver är demokrati.

Sammanfattningsvis finns det goda skäl att ifrågasatta EU som fredsprojekt. Delvis för att organisationens påstådda fredsfrämjande insatser inte kräver EU som organisation, men också för att demokratiska statskick enligt tidigare nämnda teori är allt som krävs för att undvika våldsamma konflikter. Kort sagt, skulle EU falla isär, kommer freden ändå bestå förutsatt att Europa fortsättningvis befolkas av demokratier. En källa till optimism i dessa oroliga tider.

Anarki i praktiken

”Varför kan vi inte vara mer som pingvinerna och inte ha en välfärdsstat?” löd en tweet jag såg igår. Ett svar på tweeten ifrågasatte om vi skulle ha någon stat alls, och om vi ska följa pingvinernas exempel blir det nog ingen stat enligt gängse definition, eftersom den utgår från att statens myndigheter är de enda som har rätt att bruka våld på statens territorium. Vad jag förstår har pingvinerna ingen polis. Men Macaronipingvinerna har dock gemensam barnpassning så de verkar ha viss välfärd utan stat.

Aversion mot staten är vanligt hos libertarianer som vill maximera frihet och minska förtryck från ovan. Staten liknas som jag tidigare skrivit om i statsvetenskap ibland vid en maffiaorganisation, som bedriver beskyddarverksamhet mot sina medborgare. Staten erbjuder skydd mot yttre fiender i utbyte mot skatt, och det är inte frivilligt att välja bort skyddet (utan att flytta). It’s an offer you can’t refuse.

Samtidigt tyder all erfarenhet på att det är hälsosammare att leva under förtryck än under total anarki. Förväntad livslängd är lägst i världen där staten har brutit samman, som i Somalia (53 år) eller Centralafrikanska republiken (51 år). Det kan jämföras med världens hårdaste diktatur Nordkorea, där nyfödda förväntas leva 70 år, något längre än i Ryssland.

Läs mer

Rättvisa för hemvändande jihadister

En av de senaste dagarnas mest omdiskuterade frågor har varit hur samhället ska förhålla sig till personer som anslutit sig till terrororganisationen IS, och sedan återvänder till Sverige. Diskussionens utlösande faktor var att Stockholms stad häromdagen antog en strategi mot våldsbejakande terorrism. Det som förorsakat mest kritik är formuleringar om att de som hemvänder ska få stöd och hjälp på olika sätt, till exempel med jobb och bostad.

Svenska Dagbladets Maria Ludvigsson menar att strategin är naiv, och att åtgärderna inte är effektiva. Aftonbladets Oisín Cantwell frågar å andra sidan vad alternativet till att försöka förebygga radikalisering är, och att seriös diskussion dränks i en ”kakofoni av proteter”.

För mig är det en öppen fråga vad som är de bästa åtgärderna för att förebygga framtida terrorhandlingar. Stöd till avhoppare, utökade befogenheter för SÄPO, lagstiftning, eller något annat – jag vet inte tillräckligt. Dock tycker jag att ett perspektiv hamnat lite i skymundan, och bara berörts implicit: rättviseperspektivet.

Läs mer

En förändring av abortlagstiftningen som även Kristdemokraterna bör kunna gå med på

Det här är ett gästinlägg av Henrik Friberg-Fernros, docent i statsvetenskap vid Göteborgs Universitet. Henrik Friberg-Fernros forskar bland annat om koherens i offentlig politik som rör liv och död.

***

Gemensamt för den strida ström av kristdemokratiska partiledarkandidater som trätt fram är att man förklarar sin lojalitet till den svenska abortlagstiftningen i sin helhet. Det i sig kan tyckas en aning märkligt i ljuset av t ex följande formulering i partiets principprogram:

Rätten till liv är den grundläggande förutsättningen för övriga mänskliga rättigheter. Det absoluta och okränkbara människovärdet är således knutet till människans existens, från tillblivelsen till livets slut. Mot denna bakgrund anser vi att rätten till liv ska grundlagsfästas (s.25).

Förvisso slår principprogrammet också fast att det inte är ”rimligt att någon annan än kvinnan under graviditetens första fas fattar det avgörande beslutet om en eventuell abort” (s.26). Men när de kristdemokratiska partiledarkandidaterna går ut och stödjer den svenska abortlagstiftningen så tycks det också omfatta möjligheterna att göra abort senare än ”graviditetens första fas”. Här ges det alltså utrymme i principprogrammet att göra korrigeringar av abortlagstiftningen när det åtminstone gäller den bortre gränsen för abort.

Men oavsett om man anser att partiledarkandidaterna följer sitt principprogram när man förklarar sin lojalitet till den svenska abortlagstiftningen, så finns det faktiskt andra skäl än rent partiideologiska att avhålla sig från att okritiskt acceptera den svenska abortlagstiftningen. Jag menar rent av att man inte ens behöver vara det minsta kritisk till möjligheter att göra abort så sent som abortlagstiftningen medger, dvs i den 22:a graviditetsveckan, för att man ändå ska anse att abortlagstiftningen bör korrigeras med avseende på den bortre gränsen för abort. Det finns nämligen ett logiskt problem med den svenska abortlagstiftningen som vi behöver hantera oavsett vilken ståndpunkt vi har om aborters moraliska status. Låt mig förklara.

Läs mer

Anarki, banditer och Bitcoins

Utan vidare förvarning försvann igår plötsligt Mt. Gox, den äldsta och näst största börsen för handel av Bitcoins, från internet. Bitcoin (månadens nyord december 2013) är en digital och decentraliserad ny form av valuta. Till skillnad från vanliga valutor, som ges ut och regleras av centralbanker, bygger Bitcoin istället på en programvara med öppen källkod som drivs gemensamt av användarna. De tekniska lösningarna är komplicerade, men poängen är att Bitcoin kan föras över från en person till en annan utan att involvera en bank, och därmed utan transaktionsavgifter. Penningmängden är också förutbestämd i programvaran, och kan alltså inte påverkas av någon centralbank eller regering.

Detta har fått en del att proklamera att Bitcoin är framtidens valuta, och den tilltagande uppmärksamheten (se till exempel här och här) har fått marknadskursen på Bitcoins att öka från några bråkdelar av ett öre till över 1000 dollar per styck som mest, för några månader sedan. Användandet av Bitcoin som betalningsmedel är dock än så länge begränsat till entusiaster.

Läs mer

Vad är jämlikhet värt? Eller, vill du bo i Årjäng eller Danderyd?

Häromdagen kom ny statistik som visade att lönegapet mellan könen inte bara består, utan tydligen har förvärrats de senaste åren. Miljöpartiet kräver att den nya jämställdhetsministern Maria Arnholm i riksdagen ska förklara vad regeringen planerar att göra för att minska inkomstskillnaderna.

Gustav Fridolin menar i TV4-inslaget att lönerna i kvinnodominerade yrken ska höjas. På så sätt kommer kvinnors inkomster att stiga, samtidigt som ojämlikheten mellan könen minskar. Ofta talas det om ojämlikhet på det här sättet. Men vad är viktigast – den förfördelade gruppens situation, eller jämlikheten i sig?

Läs mer