Principer vs pragmatism i invandringsfrågan: Ludvig Beckman svarar Björn Östbring

Det här är ett gästinlägg av Ludvig Beckman, professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet. Inlägget är en replik på ett tidigare inlägg av Björn Östbring, som kan läsas här.

***

Björn Östbring påpekar att min recension i SvD inte fullt ut återger den komplexa position som han försvarar i sin avhandling. Så är det naturligtvis. Min text riktar in sig på några av de många resonemang som Östbring för, vilket med nödvändighet innebär att mycket som kunde ha diskuterats lämnas därhän. Det ska sägas att Östbrings avhandling nog är ovanligt innehållsrik, vilket inte är en dålig egenskap. Jag noterar också att min recension uppfattas som ”negativ”. Syftet med kritik är inte att vara negativ utan att kritiskt granska påståenden och argument.

Eftersom jag haft möjligt att framföra mina synpunkter två gånger tidigare, är det inte särskilt angeläget att än framföra dem än en gång. Låt mig därför stanna vid två påpekanden som kanske förtydligar vad oenigheten gäller.

I min recension beskrev jag Östbrings argumentation som ett försvar för en mer ”genomförbar” normativ teori om migration. Huvudtesen är att den politiska filosofin bör ha en realistisk snarare än idealistisk utgångspunkt. Genom Östbrings avhandling löper två argument för den uppfattningen. Det ena är att idealismen saknar politisk relevans; den är inte tillämpar för den värld vi lever i. Det andra är att idealismen är riskabel; den utpekar en politisk riktning som hotar förutsättningarna för ”politisk ordning”.

Läs mer

Migrationspolitiska dilemman: Björn Östbring svarar Ludvig Beckman

Det här är ett gästinlägg av Björn Östbring, fil. dr i statsvetenskap och litteraturredaktör för Statsvetenskaplig tidskrift.

* * *

I en recension i Svenska Dagbladet gav opponenten Ludvig Beckman nyligen ett negativt omdöme åt min avhandling Migrationspolitiska dilemman: Om idealism och realism i liberal politisk teori. Det är naturligtvis inte lönt att försöka invända mot själva omdömet. Men till presumtiva läsare finns dock ett behov av att tydliggöra huvuddragen i min position och analys, så att de inte missförstås. Inte minst eftersom avhandlingen även uppmärksammats på flera håll i dagspressen kan det vara värt att tillgängliggöra en mer akademisk sammanfattning av några av avhandlingens huvudsakliga poänger.

I avhandlingen sammanför jag två olika politisk-teoretiska diskussioner. Dels en normativ diskussion kring den potentiella konflikten mellan universella rättigheter och ideal å ena sidan och avgränsade medborgerliga rättigheter och skyldigheter å den andra. Dels en diskussion som jag benämner som metateoretisk: en dimension som innefattar grundläggande antaganden om hur politik och samhälle fungerar, och om hur normativa ideal förhåller sig till hur världen är beskaffad. Inom den senare diskussionen aktualiseras frågor om i vilken mån empiriska omständigheter ska tillåtas påverka våra normativa resonemang, det vill säga påverka våra uppfattningar om vad som borde göras och hur världen borde vara inrättad. Normativa diskussioner om migrationsfrågor – där diskussionen ofta förs mellan ”liberala nationalister” och ”liberala universalister” – integreras således med reflektioner om den metateoretiska konfliktlinjen inom politisk teori generellt, nämligen den under det senaste decenniet mycket framträdande diskussionen mellan “idealister” och “realister”.

Jag visar i avhandlingen på hur resonemang hos liberala universalister respektive liberala nationalister avspeglar inte bara normativa skillnader utan också olika metateoretiska utgångspunkter. Jag tar därtill ställning för en liberal nationalism och riktar kritik mot liberala universalisters ofta långtgående idealistiska utgångspunkter. En långtgående idealism leder till, argumenterar jag, att den normativa teorin ger en missvisande bild av de politiska och moraliska frågor som medborgare och politiker har att hantera, och att sådan teori därför utgör en vansklig grund för vägledning och policyrekommendationer.

* * *

Läs mer

Tänk på döden: En kommentar till Andrev Walden

Andrev Walden skriver idag i DN att han provoceras av dem som inte vill ha barn. Jag har också funderat mycket på samma sak, både ur ett personligt och ett statsvetenskapligt perspektiv.

En första förklaring till varför man som förälder kan provoceras av tanken på att välja bort barn är asymmetrin som barnafödande innebär. Att aldrig ha ett barn är något helt annat än att först ha ett barn och sen inte ha ett. När barnet väl är ute finns det ingen återvändo, och tankar på att välja annorlunda blir obehagligt förknippade med att ta bort det barn som faktiskt realiserats.

Biologin spelar också in. Driften att fortplanta sig är djupt rotad i alla djur, av evolutionära skäl. Gener som motverkar denna instinkt borde för länge sedan ha rensats bort ur arvsmassan.

Men det finns också en djupare gåta. I min forskning om politisk succession har jag gång på gång fascinerats av hur monarker planerar för vad som ska hända efter deras död. Man har planerat för successionen, förberett gravmonument, beställt postuma hyllningsskrifter, lagt historieskrivningen till rätta. För kungar och drottningar har det uppenbarligen varit viktigt att bli ihågkomna på rätt sätt; att skapa en legend. Vad spelar det för roll, om man ändå inte får höra snacket efteråt, som Magnus Uggla uttryckte det?

I en serie föreläsningar med titeln Death & the Afterlife argumenterar filosofen Samuel Scheffler för att föreställningarna om livet efter döden – i en praktisk, ickespirituell mening – har stor betydelse för hur vi lever våra liv.

Till sin hjälp tar Scheffler ett antal tankeexperiment. Tänk dig till exempel att du får veta att jorden kommer upphöra att existera en månad efter din död. Du kommer alltså inte att uppleva några negativa konsekvenser av det själv, eftersom du inte kan uppleva något efter döden. Men likväl kommer många aktiviteter nu framstå som mindre meningsfulla.

Ta exemplet med att forska efter ett botemedel mot cancer. Många som gör det idag räknar inte med att något sådant kommer upptäckas under deras livstid. Men om nu världen ska gå under strax efter ens egen död vet man med säkerhet att det aldrig blir något botemedel. Varför då lägga tid på det nu?

Scheffler visar alltså att vi dagligdags räknar med att saker och ting ska fortsätta även efter vår död. Vi fäster vikt vid mänsklighetens fortlevnad. Kanske låter det för en ickefilosof helt uppenbart, men om man verkligen tänker på det är det inte självklart, givet att man själv inte påverkas under sin egen livstid.

Schefflers resonemang sätter, tror jag, fingret på något essentiellt i föräldraskapet. Barn skapar en mycket tydlig och påtaglig koppling till livet efter den egna döden. Tidshorisonten förlängs.

Utan barn blir omsorgen om framtiden mindre uppenbar, vilket i sin tur har återverkningar på meningsfullheten i nutiden. ”Fortplantningen är ju än så länge det närmaste vi kommer att besegra döden, och de bara finner sig i att kapa grenen,” skriver Walden om de barnlösa.

Nu kan man i och för sig bry sig om andra människor än sina egna barn. En annan filosof, Derek Parfit, menade att minnen i mångt och mycket är det som skapar vår identitet (ett tankeexempel till: Tänk att du kopierar alla atomer i din kropp. Båda exemplaren av dig kommer minnas ditt liv och uppleva sig vara ”du”.)

Men minnen av dig finns ju också hos andra. På så sätt kommer din identitet att leva vidare efter döden, så länge någon minns dig. Parfit uttryckte det vackert:

”Mitt liv framstod som en glastunnel, genom vilken jag färdades snabbare varje år, och i slutet väntade mörker. Men när jag började tänka annorlunda försvann glastunnelns väggar. Nu lever jag ute i det fria. Det finns fortfarande en skillnad mellan mitt och andras liv. Men skillnaden är mindre. Andra människor är närmare. Jag är mindre upptagen av resten av mitt eget liv, och mera upptagen av andras.”

Man måste inte ha barn för att det här resonemanget ska gälla. Mig veterligen hade Parfit inga.

”Ett samhälle växer sig starkt när gamla människor planterar träd under vilkas skugga de vet att de aldrig kommer sitta,” enligt ett grekiskt ordspråk. En kung som inte planerar för successionen lämnar sitt kungarike till kaos, och utan en tanke på framtiden är det svårt att hitta mening i nuet.

Egentligen är det, i filosofisk mening, inget unikt med att få barn. Men föräldraskap gör att frågorna blir mindre filosofiska och mer konkreta. Framtiden tränger sig på, vare sig man vill eller inte.

Det omöjliga mandatet

Väljarna har bara givit Centerpartiet mandat att…!

Mandatet från miljöpartistiska väljare innebär…!

Björklund har inte mandat att…!

Exemplen på tvärsäkerhet kring vad partierna får och inte får göra för att ”inte svika sitt mandat” har varit många under hösten 2018. Jag har slagits av den lätthet med vilken politiker, journalister och allmänhet avgör vad partierna har lovat. Det framstår så enkelt i debatten att definiera vilket mandat partierna har fått. Den statsvetenskapliga litteraturen är betydligt mer velande och ödmjuk. Den ifrågasätter faktiskt om vi alls kan veta vad väljarna kommunicerar i val. Och den lägger stort ansvar på partierna att själva stå för sin tolkning av vilket mandat de har fått och att inte skicka över tolkningen till en allmän (och omöjlig) bild av vad ”väljaren” eller ”partimedlemmen” har ”sagt åt dem” att göra.
Läs mer

Gynnas regeringen av fotbollslandslagets framgångar? Och vad säger det om demokratin?

På lördag spelar svenska herrlandslaget i fotboll kvartsfinal i VM för första gången på 24 år, och kanonvädret fortsätter. Ett bra recept på nationell glädjeyra – och tänk bara hur det skulle bli om Sverige gick ännu längre i turneringen. Gynnar en glad väljarkår regeringen i valet?

löfvenjubel

Statsministern jublar åt Sveriges avancemang. Och lägger upp det på sitt Instagramkonto.

Amerikansk forskning visar att sittande politiker får (lite) fler röster när det lokala (amerikanska) fotbollslaget vinner en match dagarna före valet. Tolkningen är att den allmänna nöjdheten smittar av sig på nöjdhet med regeringen, även om den rimligtvis inte kan ta åt sig äran för sportframgångarna.

Att sådana politiskt irrelevanta händelser kan påverka hur vi röstar tar Christopher Achen och Larry Bartels som intäkt för att demokratin är i kris, i den inom statsvetenskapen omtalade boken Democracy for realists. Väljare verkar inte vara förmögna att bedöma regeringars insatser, utan ägnar sig åt ”blind retrospektion”. Har man fått det bättre får regeringen sitta kvar, har man fått det sämre ska den väck. Oavsett vems fel det är.

Läs mer

Myten om Fredsprojektet EU

Det här är ett gästinlägg från Rasmus Ragnarsson, student vid statsvetenskapliga institutionen på Göteborgs universitet. Inlägget var det bästa under momentet i populärvetenskapligt skrivande på kursen ”Statsvetaren i yrkeslivet”.

***

Det är ett vanligt förekommande påstående från politiker att Europeiska Unionen är ett fredsprojekt. Senast var det EU-kommissionens ordförande, Jean-Claude Juncker, som i sitt årliga linjetal kunde slå fast att det är EU vi har att tacka för Europas 70 år av fred. Han menade att: vi löser våra problem vid förhandlingsborden, inte på slagfälten. Detta påstående är intressant eftersom det innebär att Europa, utan EU, skulle färgas rött av blod. Det finns dock en god anledning att betvivla detta. En mycket inflytelserik teori inom statsvetenskapen säger nämligen att demokratiska stater inte krigar mot varandra. Skulle teorin stämma så är EU inte nödvändigt för att säkra Europas fred, det enda som skulle krävas är ett Europa av demokratier.

peace_award2012

EU tilldelades Nobels fredspris 2012.

Låt oss ta en titt på teorin om den demokratiska freden. Den populariserades på 80-talet som en förklaring till varför demokratiska stater enligt statistiska undersökningar inte krigade mot varandra. Anledningarna till denna demokratiska fred var huvudsakligen två. För det första delar demokratier flera värderingar när det kommer till fredlig konflikthantering. Dessa är som tydligast när det gäller demokratiers interna maktuppgörelser. Istället för att låta våra politiker döda varandra över makten så avgörs frågan istället genom fria allmänna val. På så vis behöver ingen människa eller ägodel komma till skada samtidigt som den förlorande oppositionen har chansen att ta makten vid nästa val. Samma värderingar styr vårt förhållande till konflikter med andra demokratier, att de ska lösas fredligt genom förhandling och kompromiss.

Den andra anledningen till den demokratiska freden är medborgarnas insikt om att de förmodligen skulle drabbas negativt av ett eventuellt krig. Nära och kära skulle dö, deras ägodelar förstöras, trauma tillfogas osv. Detta leder till att medborgarna väljer ledare som är inriktade mot samtal, kompromisser och förhandlingar snarare än sådana riktade mot krig och aggression. Därtill tämjs ledare av faktumet att medborgarna, ifall de är missnöjda, regelbundet kan byta ut dem. Av ren självbevarelsedrift kommer demokratiska ledare därför att agera försiktigt i relationen med andra stater.

Var lämnar detta oss? Vi kan säga att Juncker har rätt i att Europas stater löser sina konflikter vid förhandlingsbordet snarare än slagfältet. Däremot är det inte nödvändigtvis EU:s förtjänst att detta sker utan snarare Europas demokratiska utveckling. Till Junckers försvar så medför visserligen EU-samarbetet ökad handel och samtal mellan europeiska stater, vilket förstås kan skapa vänskapsband av ömsesidigt beroende. Saken är dock att EU som organisation inte är nödvändig för handel ska kunna uppstå och samtal kunna föras. Allt freden kräver är demokrati.

Sammanfattningsvis finns det goda skäl att ifrågasatta EU som fredsprojekt. Delvis för att organisationens påstådda fredsfrämjande insatser inte kräver EU som organisation, men också för att demokratiska statskick enligt tidigare nämnda teori är allt som krävs för att undvika våldsamma konflikter. Kort sagt, skulle EU falla isär, kommer freden ändå bestå förutsatt att Europa fortsättningvis befolkas av demokratier. En källa till optimism i dessa oroliga tider.

Anarki i praktiken

”Varför kan vi inte vara mer som pingvinerna och inte ha en välfärdsstat?” löd en tweet jag såg igår. Ett svar på tweeten ifrågasatte om vi skulle ha någon stat alls, och om vi ska följa pingvinernas exempel blir det nog ingen stat enligt gängse definition, eftersom den utgår från att statens myndigheter är de enda som har rätt att bruka våld på statens territorium. Vad jag förstår har pingvinerna ingen polis. Men Macaronipingvinerna har dock gemensam barnpassning så de verkar ha viss välfärd utan stat.

Aversion mot staten är vanligt hos libertarianer som vill maximera frihet och minska förtryck från ovan. Staten liknas som jag tidigare skrivit om i statsvetenskap ibland vid en maffiaorganisation, som bedriver beskyddarverksamhet mot sina medborgare. Staten erbjuder skydd mot yttre fiender i utbyte mot skatt, och det är inte frivilligt att välja bort skyddet (utan att flytta). It’s an offer you can’t refuse.

Samtidigt tyder all erfarenhet på att det är hälsosammare att leva under förtryck än under total anarki. Förväntad livslängd är lägst i världen där staten har brutit samman, som i Somalia (53 år) eller Centralafrikanska republiken (51 år). Det kan jämföras med världens hårdaste diktatur Nordkorea, där nyfödda förväntas leva 70 år, något längre än i Ryssland.

Läs mer