I detta inlägg tänkte vi istället titta närmare på en annan aspekt av utbildning, nämligen undervisningsformen, och hur den påverkar utvecklingen av elevernas demokratiska kompetenser och förutsättningar för demokratiskt deltagande.
Detta inlägg är samförfattat av Richard Öhrvall och Sven Oskarsson
I samband med allmänna val brukar en lång rad svenska skolor ge sina studenter möjligheten att i ett skolval lägga en röst på något politiskt parti. Tanken är att dessa skolval så långt möjligt ska likna riktiga val: med valsedlar, valbås och valurnor. Dessutom arrangeras i anslutning till skolvalen ofta debatter där partiernas ungdomsförbund bjuds in till skolorna.
Skolval förekommer inte bara i Sverige, utan i ett stort antal länder runt om i världen. Norge har den längsta traditionen av att anordna skolval och där får valens resultat stor massmedial uppmärksamhet. Det har sin förklaring i att resultaten presenteras innan Fortsätt läsa →
Det här är ett gästinlägg av Annika Fredén, Lektor i statsvetenskap vid Karlstads universitet. ***
Det är snart dags att gå till valurnorna igen, och nu vet vi mer om varför vi röstade som vi gjorde i riksdagsvalet. I en ny rapport undersöker jag fenomenet ”strategisk röstning”, som innebär att väljaren röstar på ett annat parti än det eller de partier han eller hon gillar bäst. Den visar att 15 procent röstade potentiellt ”strategiskt” i 2018 års riksdagsval. Kristdemokraterna var det parti som fick högst andel strategiska röster. Även Socialdemokraterna fick hög andel strategiska röster jämfört med tidigare val, och det var få som kastade bort sin röst på ett parti som inte tog plats i riksdagen.
Fyraprocentsspärren har länge fungerat som en stark mekanism
för koordinering i svenska riksdagsval. De flesta känner till spärren, och
syskonpartier – på 1980-talet Socialdemokraterna och Vänsterpartiet och idag Moderaterna
och Kristdemokraterna – hjälper varandra för att båda parterna ska ta plats i
parlamentet. I detta val framstod även Miljöpartiet som ett potentiellt mål för
strategiska röster, då deras plats i riksdagen skulle avgöra om vänsterblocket
fick fler röster än högerblocket. Resultatet vet vi: MP kom in och bildade
regering med S, samtidigt som KD fick en rejäl skjuts in mot valdagen.
I Valforskningsprogrammets valundersökning finns utförlig data på väljarnas preferenser inför och efter valet, och deras självrapporterade partival, vilket är den data jag utgått från i analyserna. När väjarnas partipreferenser innan valet jämförs med det parti de faktiskt röstade på ser vi att KD var det parti som fick högst andel röster från väljare som sympatiserade med något annat parti: partiet fick i riksdagsvalet 2018 inte mindre än 42 procent potentiellt strategiska röster (se figur nedan, där andelen strategiska röster per parti i riksdagsvalet 2018 jämförs med andelen 2014 ).
De flesta av KD:s strategiska väljare kom från Moderaterna,
och även sympatisörer från de andra borgerliga partierna röstade frikostigt på partiet
på valdagen. Det parti som i andra högsta grad fick sympatisörer från ett annat
parti i årets val (22 procent) var Liberalerna som fortfarande gör skäl för
sitt namn ”partibytarnas Hallsberg” (jmfr Oscarsson & Holmberg). Överlag överensstämmer
detta med de mönster vi sett de senaste valen. Det är framförallt på (f d)
Allianssidan som väljare byter parti. Det är också en relativt hög andel
strategiska röster på Socialdemokraterna och en låg andel strategiska röster på
Sverigedemokraterna om vi jämför med förra valet (2014).
Siffrorna bygger på en analys av respektive partis väljare och det eller de partier väljaren som röstade på partiet gav högst värde på en 11-gradig gilla-skala mellan -5 till +5. Andelen av partiets väljare som inte hade det parti som de röstade på som sitt mest gillade i förvalsundersökningen, d v s innan riksdagsvalet, är den procentsats som anges i figuren. Totala andelen svarande var 2567 riksdagsvalet 2018 och 737 riksdagsvalet 2014. (För en mer utförlig beskrivning av datan inklusive väljarströmmar mellan partierna, se Fredén, 2019.)
I forskning om strategisk röstning anges främst tre olika typer av skäl att rösta strategiskt: oviljan att ”kasta bort” sin röst på ett parti som har liten chans att ta sig in i parlamentet, viljan att rösta på ett stort parti som har chans att leda regeringsbildningen, och viljan att rösta på ett litet parti för att hjälpa det komma över spärren till parlamentet. Dessa mekanismer ser ut att ha varit ovanligt jämnt förekommande i detta riksdagsval vilket bidrog till det jämna slutresultatet.
En annan viktig del i teorin om strategisk röstning är att
se till konsekvenserna av partivalet, främst regeringsbildning. I
valundersökningen finns sedan 2014 även en fråga där den svarande får ange att
”partiet behövs för att bilda min önskeregering” som ett viktigt skäl. Även här angav väljare som röstade på
Socialdemokraterna och Kristdemokraterna (i likhet med väljare som valde
Sverigedemokraterna och Moderaterna) förhållandevis ofta detta som ett viktigt
skäl. Opinionsmätningar inför EU-valet
och preliminära analyser av SOM-institutets data som samlades in någon månad
efter riksdagsvalet 2018 tyder på att KD sedan dess fått fler av sina
strategiska väljare att faktiskt gilla partiet. Hur den utvecklingen fortsätter
återstår att se.
Källor
Cox, G. 2018. Portfolio-maximizing strategic voting in parliamentary elections, s 265-282 i (reds.) Herron, E., Pekkanen, R. J. & Soberg Shugart, M. The Oxford Handbook of Electoral Systems, Oxford University Press.
En av de största och viktigaste förändringarna för mänskligheten de senaste 25 åren är Internets enorma genomslag. I princip alla aspekter av mänsklig samvaro har på något sätt påverkats av den nya tekniken.
På vilka sätt har då politiken, och medborgarnas möjligheter att påverka den, förändrats? Om detta skriver jag i ett kapitel i den nya antologin ”Demokratins framtid,” som ges ut av Riksdagen för att fira den svenska demokratins hundraårsjubileum. Katarina Barrling och Sören Holmberg har varit redaktörer, och boken går att ladda ned gratis.
Politiskt deltagande – det vill säga att försöka influera politiska beslut, beslutsfattare eller opinionen på olika sätt – är ojämlikt. Vissa grupper deltar i mycket högre utsträckning än andra. Vanligtvis är det de grupper som har mycket ”resurser,” det vill säga tid och förmåga att kunna engagera sig. Rent konkret är det välutbildade höginkomsttagare, om man ska generalisera grovt.
På lördag spelar svenska herrlandslaget i fotboll kvartsfinal i VM för första gången på 24 år, och kanonvädret fortsätter. Ett bra recept på nationell glädjeyra – och tänk bara hur det skulle bli om Sverige gick ännu längre i turneringen. Gynnar en glad väljarkår regeringen i valet?
Statsministern jublar åt Sveriges avancemang. Och lägger upp det på sitt Instagramkonto.
Amerikansk forskning visar att sittande politiker får (lite) fler röster när det lokala (amerikanska) fotbollslaget vinner en match dagarna före valet. Tolkningen är att den allmänna nöjdheten smittar av sig på nöjdhet med regeringen, även om den rimligtvis inte kan ta åt sig äran för sportframgångarna.
Att sådana politiskt irrelevanta händelser kan påverka hur vi röstar tar Christopher Achen och Larry Bartels som intäkt för att demokratin är i kris, i den inom statsvetenskapen omtalade boken Democracy for realists. Väljare verkar inte vara förmögna att bedöma regeringars insatser, utan ägnar sig åt ”blind retrospektion”. Har man fått det bättre får regeringen sitta kvar, har man fått det sämre ska den väck. Oavsett vems fel det är.
Det är allmänt vedertaget i forskningen om valdeltagande att de medborgare som är gifta eller sambos deltar till en högre grad än de medborgare som är singlar. Det iakttagna sambandet mellan att leva tillsammans i en parrelation och att rösta tolkas ofta som att en stor del av befolkningen (gifta och sambos utgör nästan halva den svenska befolkningen) är lite mer benägen att rösta än vad de andra är.
En vanlig förklaring till sambandet är tillgång till sociala nätverk och en stabil social situation. Ett rimligt antagande är väl däremot att detta till stor del är beroende av vem du gift dig med. Ett antagande om att sambandet mellan att leva i en parrelation och att rösta gäller alla i en sådan relation kan alltså ifrågasättas.
Ett annat känt faktum i forskning om valdeltagande är att högutbildade är överrepresenterade bland de som röstar. En förklaring till detta handlar om tillgången till sociala nätverk och individens relativt fördelaktiga sociala position. Kanske är det en möjlighet att gifta sig till ett sådant socialt nätverk genom att skaffa sig en högutbildad partner?
I förra veckan blev jag intervjuad av SVT:s Rapport med anledning av ett inslag om avhopp från politiken. Inslaget lyfte fram hur många fritidspolitiker har svårt att kombinera det politiska uppdraget med arbetsliv och familjeliv. Även om det finns en starkare dramaturgi i reportage som handlar om avhopp med anledning av maktmissbruk är det välgörande med ett TV-inslag som visar hur det vanligen ser ut. En rad undersökningar visar nämligen att en klar majoritet av dem som lämnar politiken gör det framför allt av privata skäl och inte av skäl som är kopplade till hur de upplevt det politiska uppdraget. En majoritet har även en positiv erfarenhet av sin tid i politiken Fortsätt läsa →
Det här är ett gästinlägg författat av Erik Amnå, Mats Ekström och Håkan Stattin, betitlat ”Our kids” efter Robert Putnams senaste bok [i]
Vad vågar vi knyta för förhoppningar till det barn som nu strax ska födas? Varför beter sig inte barnen och ungdomarna såsom vi gjorde, eller rättare: minns att vi gjorde, eller kanske som vi borde ha gjort…? De vänder ju ryggen (såväl som andra kroppsdelar) mot de traditioner vi byggde upp och som skulle visa sig bilda en av världens starkaste demokratier. Hur ska det gå för svensk demokrati?
Inte bara Putnam håller ungdomarna ansvariga för demokratiernas påstådda försvagning. Andra snarast idylliserar ungdomens nya politiska vanor. Men faktum är att forskningen om ungas samhällsengagemang har varit eftersatt. Under en tid förutspådde man till och med den politiska socialisationsforskningens död.
Inom RJ-programmet om hur ungdomar utvecklar samhällsengagemang har vi varit femton medievetare, utvecklingspsykologer och statsvetare som åren 2010—2015 följt 4 000 individer mellan 13 och 30 år plus deras bästa kompisar och föräldrar. Den internationellt unika longitudinella databasen förbereds nu för ett mer allmänt bruk av bland andra elever/studenter, lärare, utredare och journalister. Vi vill här lyfta några av resultaten hittills. För mer utförligare resonemang och referenser, ladda gärna ned vår populärvetenskapliga slutrapport Ungdomars politiska utveckling (http://rj.se/globalassets/skriftserie/rj_skriftserie_12.pdf)
Det här inlägget är samförfattat av Stefan Dahlberg, docent i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, och Maria Solevid, universitetslektor i Statsvetenskap vid samma lärosäte.
En grundläggande princip i den representativa demokratin är att väljare aktivt väljer sina politiska representanter och att de valda politiska representanterna agerar i enlighet med väljarnas intressen. Om den valda regeringen inte uppfyller väljarnas intressen utkräver väljarna ansvar genom att rösta bort regeringen i samband med kommande val. Att väljare går och röstar är därmed en av de viktigaste indikatorerna på hur legitim en demokrati är. Lite enkelt formulerat, ju högre valdeltagande, desto bättre anses demokratin fungera. Men vad händer när länken mellan väljare och valda förstörs av korruption?Fortsätt läsa →
Detta inlägg är samförfattat av Gissur Ó Erlingsson, Mattias Fogelgren och Richard Öhrvall. Det är tredje och sista delen i vår miniserie, ”Guldkornen från Att ta plats i politiken”.
***
Otack är världens lön, brukar det heta. Uttrycket är måhända träffande för landets kommunpolitiker. I Sverige finns nämligen omkring 38 000 kommunpolitiker som uppbär uppdrag på lokal nivå. Den absoluta majoriteten av dessa – 97 procent – är fritidspolitiker. De får alltså i typfallet ingen lön för uppdraget, utan sköter uppdragen vid sidan exempelvis jobb eller studier. Det finns faktiskt äldre studier (Bäck 2000: 26) som antyder att fritidspolitikerna – när allt är räknat och klart – förlorar ekonomiskt på sitt engagemang.
Man kan argumentera för att dessa människor bär upp vår demokrati på gräsrotsnivå genom att ta på sig uppdrag i kommunpolitiken och genom hålla liv i de lokala partiapparaterna. Med tanke på att vi inte sällan hör talas om utbrett politikerförakt (och en del studier visar att misstron särskilt riktas mot just kommunpolitiker…), samt att närmare var femte politiker hoppar av sitt uppdrag i förtid, är det relevant att ställa sig frågan: hur upplever egentligen kandidater till fullmäktigeuppdrag att de blir bemötta som ”kommunpolitiker”, och hur uppger man att man trivs med sin tid som aktiv i kommunpolitiken? Fortsätt läsa →
politologerna.wordpress.com 