Har svensk demokrati cancer? Svar till Torbjörn Nilsson

Det här är ett gästinlägg av Johannes Lindvall, Hanna Bäck,
Carl Dahlström, Elin Naurin och Jan Teorell.

***

dr-2017-omslag-framsida-002-768x1101

I en artikel i Expressen den 14 september riktade journalisten Torbjörn Nilsson hård kritik mot vår rapport Samverkan och strid i den parlamentariska demokratin (vilken kan laddas ned från SNS hemsida).

Nilssons främsta invändning är att våra förslag är alltför för­siktiga (”som att skriva ut Alvedon till en cancersjuk”) eftersom Sverige troligen har en lång period med svåra parlamentariska problem framför sig. Enligt Nilsson borde vi ha förespråkat ett mindre proportionellt valsystem.

Vi vill gärna förklara hur vi ser på de frågor Nilsson tar upp.

Har Sverige cancer?

Nilssons kritik av rapporten bygger på antagandet att problemen i den svenska demokratin kan jämställas med en livshotande sjukdom. Vi håller inte med, vilket torde vara förklar­ing­en till att Nilsson fäller så många förklenande omdömen om oss och vår forskning (”stoppar sina huvuden i sanden”, ”rättar bekvämt in sig i ledet”, ”sällsam läsning”, ”underhållande ihåligt”). För den som tror att demokratin snart skall dö framstår vår rapport förstås som oförlåtligt naiv.

Vi skrev rapporten eftersom den politiska situationen efter valet 2014 fick oss att undra om jämvikten mellan samverkan och strid hade rubbats i Sverige. Nu är vi något mer optimistiska. Våra resultat visar att det politiska läget inte är så låst som vi befarade.

Många problem kvarstår emellertid. Det politiska spelet kring regeringsfrågan får till exempel orimligt mycket uppmärksamhet i Sverige, på de politiska sakfrågornas bekostnad. De förslag vi för fram i rapporten syftar till att flytta den politiska striden bort från regeringsfrågan, där de politiska låsningarna är som starkast, till policyfrågor.

Men med tanke på att förutsättningarna för demokrati i Sverige är så goda finns det inga starka skäl att tro att Nilssons extrema omdöme om demokratins hälsotillstånd är befogat. Det skulle ha varit bra om Nilsson hade berättat mer om orsakerna till hans alarmism.

Är 1920-talet tillbaka?

En av orsakerna framgår dock av artikeln: Nilsson anser att det finns stora likheter mellan den politiska situationen i dagens Sverige och situationen under 1920-talet och i början av 1930-talet – en ”mörk tid i parlamentarismens historia”.

”Det fascinerande med tjugotalet är att logiken, systematiken om man så vill, påminner om vår tid”, skriver Nilsson.

På den punkten har vi samma uppfattning. Vi skrev också en hel del om 1920-talet i vår rapport (s. 44–45, 54–55, 78, 81–82, 85–86, 121, 175 och 186). Men det fick Expressens läsare inte veta, eftersom Nilsson inte med ett ord nämner dessa avsnitt i sin artikel.

Nu är våra synpunkter på 1920-talet kanske inte så rasande originella, men det är å andra sidan inte Nilssons synpunkter heller. Hans beskrivning av 1920-talet som en period med ett ”handlingsförlamat parlament” är helt och hållet konventionell.

Men den är inte helt korrekt. Riksdagen antog en rad viktiga reformer mellan 1920 och 1932, vilket även påpekats av andra som kommenterat vår rapport. Moderskapsförsäkringen infördes, för att ta ett exempel. Religionsfriheten utvidgades, för att ta ett annat. Att enbart använda 1920-talet som skräckexempel håller inte.

Behöver Sverige ett nytt valsystem?

Nilssons eget recept är enkelt: Ändra valsystemet! Han kritiserar oss för att ”inte ens diskutera” de konstitutionella spelreglerna. Kritiken gäller inte bara oss fem; Nilsson tror att samtliga statsvetare i Sverige har missat en enastående möjlighet att ”öppna dörren till de svåra frågorna”. Han frågar indignerat: ”Varför vill ingen svensk statsvetare ens diskutera fyraprocentsspärren?”

Men det har många statsvetare förstås redan gjort. Sedan 1950-talet har en rad offentliga utredningar grundligt analyserat det svenska valsystemet och svenska statsvetare har lämnat viktiga bidrag till dessa utredningar. I en underlagsrapport till Grundlagsutredningen visade statsvetaren Lars Davidsson exempelvis att det svenska valsystemet är ett ”relativt genomsnittligt europeiskt system”. Han fann inga problem som ”skulle tyda på ett påtagligt reformbehov” (SOU 2007:40, s. 52). Nilsson skulle kanske ha föredragit en annan slutsats, men hans påstående att svenska statsvetare inte har diskuterat valsystemet är grundlöst. När fyraprocentsspärren har ifrågasatts har svenska statsvetare argumenterat klokt för att behålla den (se t.ex. Johan Hellströms och Simon Mattis artikel i Svenska Dagbladet den 8 juni 2014).

Nilssons påstående att vår rapport inte diskuterar de politiska spelreglerna är lika grundlöst. Ett av de framtidsscenarier vi diskuterar i slutkapitlet går ut på att ändra författningen för att öka sannolikheten att majoritetsregeringar uppstår. Vi skriver också i rapportens allra sista stycke att riksdagen bör överväga författningsreformer ”om vi går in i en lång period med instabila regeringar med bristande handlingskraft” (s. 191). Vi tar inte bara upp valsystemet utan också valet mellan negativ och positiv parlamentarism, liksom möjligheten att införa konstruktivt misstroendevotum.

Ändå ser vi inte sådana förändringar som det mest troliga, eller önskvärda, på kort sikt.

Det första skälet är att det finns både för- och nackdelar med alla författningsregler. Nilsson förutsätter av oklara skäl att det viktigaste argumentet mot majoritetsvalsystem är att landet skulle bli geografiskt splittrat. Det finns viktigare motargument, som tas upp i vår rapport; det tyngsta är att representativiteten i det politiska systemet skulle minska.

Det andra skälet är att problemen troligen inte är så akuta som Nilsson förutsätter. Som vi visar i rapporten har regeringsbildningen i Sverige varit snabb, i jämförelse med andra länder, och Sverige har ännu inte drabbats av återkommande regeringskriser. Svenska regeringar får också stöd för många av sina politiska förslag i riksdagen och uppfyller i hög grad de vallöften de avgivit. Vi ser tecken på ökad samverkan mellan partierna i politiska sakfrågor.

Bristen på jämförande perspektiv i Nilssons artikel är slående. Han konstaterar att ”inget svenskt parti i dag har potential att bli större än trettio procent” och tycks anta att det är ett avgörande argument för en ny författning eller ett nytt valsystem. Inget politiskt parti i Nederländerna har fått stöd av mer än trettio procent av väljarna sedan slutet av 1980-talet. Ändå har Nederländerna förblivit en stabil demokrati. I vårt grannland Finland har inget parti fått mer än 30 procent av rösterna sedan 1939.

Om de politiska problemen i Sverige förvärras kan det finnas skäl att ändra valsystemet eller formerna för regeringsbildningen. På kort sikt framstår det som mer angeläget att leta efter praktiska lösningar på de problem Sverige står inför här och nu.

Minoritetsregeringar förutsätter starka parlament. Det är därför våra förslag går ut på att stärka riksdagen. Vi stannar inte vid att uppmana politikerna att ”fixa blocköverskridande lösningar”, som Nilsson uttrycker det, utan föreslår institutionella förändringar som skulle stärka de politiska partiernas incitament att samverka i policyfrågor och minska benägenheten att ensidigt prioritera regeringsfrågan.

Johannes Lindvall

Hanna Bäck

Carl Dahlström

Elin Naurin

Jan Teorell

Om ROT-avdraget och Löfvens vallöftesdilemma

Efter att regeringen har meddelat att ROT-avdraget ska sänkas från 50 till 30 procent har det talats om att Socialdemokraterna bryter ett viktigt vallöfte (här och här till exempel). Samtidigt har andra hävdat att reformen är i linje med Miljöpartiets vallöften. Här är några snabba tankar kring vad vallöftesforskningen kan hjälpa till med i diskussionen. Läs mer

Löfvenregeringens första tid och situationen inför budgetomröstningen, några reflektioner.

Regeringen har haft en tung första månad. Här följer en genomgång av tänkbara förklaringar till motgångarna och en diskussion om vad vi kan vänta oss inför och efter omröstningen om statens budget den 3 december.

Regerande är ett hantverk, något som kräver både omfattande specialkunskaper och praktisk erfarenhet. Regerande består i mycket mer än den sida vi oftast ser av politiken: uttryck för ideologisk övertygelse och uppfattningar i olika sakpolitiska frågor. Regerande är inte de ideologiska brandtalens forum, utan handlar till mycket stor del om praktisk förvaltning (Regeringskansliet är en myndighet), om administration och representation. Regeringen styr förvisso riket, men det är riksdagen som stiftar lagar och beslutar om statsbudget och regerande kräver därför insikt om riksdagens funktionssätt, både enligt regelverk och praxis. Inte minst gäller detta för en minoritetsregering som inte har ett givet stöd från en majoritet i riksdagens kammare. En del av regeringens problem skulle kunna hänföras till denna brist på erfarenhet.

Stefan Löfven själv har inte erfarenhet av vare sig regering eller riksdag, och regeringens finansminister Magdalena Andersson har förvisso erfarenhet från Regeringskansliet, men inte som statsråd och har inte heller hon tidigare suttit i riksdagen. Mot den bakgrunden är det möjligen förvånande att Löfven inte valde att ta in fler statsråd med bakgrund inom dessa sfärer.

Läs mer

Hur negativ är den svenska parlamentarismen? – överlevnadsstrategier i riksdagen efter 2014 års val

Detta är ett gästinlägg författat av Lars Davidsson, filosofie doktor som tidigare har arbetat som tjänsteman i riksdagen.

***

”Med en månad kvar till valet tyder mycket på att de tre rödgröna partierna blir större än alliansen, men att de inte får egen majoritet. I ett sådant läge tror LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson att alliansen kommer att regera vidare med stöd av Sverigedemokraterna.

– Jag är väldigt säker på att vi då väljer en statsminister som heter Fredrik Reinfeldt. Jag tror inte väljarna är medvetna om att det är på väg att hända, säger han”.

I en artikel i Dagens Nyheters från i fredags ringde LO:s ordförande till synes desperat i varningsklockan. Om nuvarande opinionsläge står sig på valdagen riskerar Sverige att få en ”blåbrun sörja” i riksdagen efter valet och ett oväntat valutslag där alliansregeringen, även om den skulle samla mindre stöd hos väljarna än de rödgröna partierna, ändå sitter kvar. Karl-Petter Thorvaldsson var inte först med att spekulera i vad som skulle kunna hända i riksdagen om nuvarande opinionsläge står sig, men hans uttalanden var ovanligt tvärsäkra. ”Jag slår vad om att han regerar vidare”, sade LO-ordföranden.

Men hur ser de konstitutionella förutsättningarna för fyra år till med Fredrik Reinfeldt egentligen ut? Kan han verkligen regera vidare även om Stefan Löfven skulle samla fler röster i riksdagen? Vill han? Läs mer

Vad får Sverige först: kvinnlig stats- eller regeringschef?

I går var det den 8 mars och därmed den internationella kvinnodagen. Här på Politologerna tycker vi att det finns anledning att även i dag och andra dagar reflektera över hur  pass jämställt den politiska makten är fördelad i Sverige. Anders Sundell och jag skrev för ett år sedan om jämställdhet i de valda församlingarna över tid. Då det inte har varit några val sedan dess har inte heller mycket hänt sedan dess. Men det kommer att bli intressant att se hur partierna väljer att formera sina valsedlar inför årets alla val. I det här inlägget tänker jag dock lyfta blicken för att se hur Sverige står sig mot övriga länder. Inter-Parliamentary Union är en organisation som bland annat tar fram statistik över kvinnors representation i parlament. De har en databas som är utmärkt för den som är intresserad av ämnet. Av den framgår att Sverige ligger i topp vad gäller andel kvinnor i nationella parlament. Med 45 procent kvinnor i riksdagen hamnar vi på en fjärde plats efter Rwanda, Andorra och Kuba. Rwanda är det enda land där kvinnor utgör en majoritet av Läs mer

Bevara tidningen Riksdag och Departement

Tidningen Riksdag och Departement (RoD) är nedläggningshotad. Tidningen har getts ut sedan 1976 och har sina rötter i ett statligt informationsblad som regeringen började ge ut redan 1939. Administrativ huvudman är den svenska riksdagen, men riksdagen har inget inflytande över tidningens innehåll. RoDs uppgift är att täcka alla politiska beslut som leder fram till lagändringar. Alla direktiv, SOU, Ds och propositioner rapporteras. Tidningen gör också ett urval av vad läsaren behöver veta om sådant som lagrådsremisser, remissrundor, motioner etc.

I mitt arbete med att förstå vilka politiska beslut som fattas i det svenska politiska systemet är RoD och dess arkiv väldigt användbara. Jag har därför varit i kontakt med riksdagens ledamöter i konstitutionsutskottet för att uttrycka min oro inför nedläggningsbeslutet. Under våren tar nämligen konstitutionsutskottets ledamöter personligen på sig ansvaret att antingen lägga ner eller värna denna unika källa till information om det demokratiska beslutsfattandet i Sverige. Läs mer

Vilka vallöften bryts och vilka uppfylls?

I gårdagens inlägg skrev jag om antalet vallöften fyra svenska regeringar uppfyllde under perioden 1994-2010. Det här inlägget handlar om vilka löften som ges och vilka som bryts. Bland annat finner jag att Socialdemokraterna uppfyller sina arbetsmarknadspolitiska löften mer sällan än löften inom andra områden.

Generellt sett brukar vallöftesstudier komma fram till att partier ger viktiga vallöften som påverkar väljares vardag om de blir uppfyllda. Den bilden bekräftas när vallöften analyseras i Sverige. Läs mer