Riksdagsledamöter i opposition använder ett mycket mer negativt språk

Vilket språk använder ledamöter när de talar i riksdagen? Talar de om problem som kräver handling, utmaningar som behöver svaras upp till, möjligheter som kan fångas, eller bara att allt är gott? Det beror naturligtvis på vad de talar om. En terrorattack är inte på något sätt en möjlighet.

Men om vi tänker att riksdagen behandlar de flesta ämnen av vikt för Sverige borde vi kanske kunna se något intressant i genomsnitten. Är riksdagsledamöterna mer positiva i perioder, och varierar det mellan partier?

I ett tidigare inlägg skrev jag om vilken ton partiledare använde i sina debattartiklar sedan 2010, och tyckte mig då se att det fanns ett samband mellan om partiledaren var i regeringsställning eller opposition. Men urvalet var litet – det handlade om några hundra debattartiklar totalt. Det är svårt att säga något definitivt utifrån ett så litet material.

Jag har därför gjort om analysen på ett nytt material, nämligen alla anföranden i riksdagen sedan år 2000 (förutom år 2003, som det var något fel på). Riksdagen tillhandahåller alla anföranden i textfiler som sedan kan läggas in för analys. Totalt handlar det om ungefär 200 000 anföranden, i partiledardebatter, aktuella debatter, interpellationer, med mera.

Metoden är densamma som senast: jag räknar hur många ”positiva” och ”negativa” ord som förekommer i anförandena, och får fram ett balansmått. Högre värden betyder mer positiv ton. Kategoriseringen av orden är gjorda av svenska språkforskare.

Slutligen har jag räknat ut glidande snitt för varje parti, sedan år 2000 och framåt. Linjerna i graferna vi kommer se representerar alltså huvuddragen i tiotusentals anföranden från riksdagsledamöter från varje parti, vid varje tidpunkt.

Vi kan börja med att titta på snitten för de forna allianspartierna C, L (tidigare FP), KD och M. Moderaterna är mörkblåa i grafen, och Liberalerna ljusblå; Kristdemokrater är lila och Centerpartister gröna.

alliancegraph

Tonen för riksdagsledamöters anföranden 2000-2019. Högre värde: Fler positiva ord. Mörkblått: Moderaterna; Ljusblått: Liberalerna, Lila: Kristdemokraterna, Grönt: Centerpartiet.

De streckade linjerna markerar valen 2006 och 2014, då vi fick skifte i regeringsmakten. Riksdagsledamöternas ton samvarierar starkt med dessa maktskiften: När de fyra partierna gick in i regering 2006 blev ledamöterna mycket mer benägna att använda positiva ord. 2014, när regeringsmakten förlorades, kan vi istället se en tillbakagång.

Hur ser det då ut på vänstersidan? Grafen nedan visar snitten för Socialdemokraterna (röd linje), Vänsterpartiet (brun linje) och Miljöpartiet (grön linje).

leftgraph

Tonen för riksdagsledamöters anföranden 2000-2019. Högre värde: Fler positiva ord. Rött: Socialdemokraterna. Brunt: Vänsterpartiet. Grönt: Miljöpartiet.

Socialdemokraterna var mest positiva, men landade efter maktskiftet 2006 på ungefär samma nivå som V och MP. Men efter 2014 gick både S och MP upp kraftigt, och blev mycket mer positiva, medan V (som inte fick vara med i regeringen) i stort är kvar på samma negativa nivå.

Särskilt tydligt blir mönstret när vi sätter in S, M och SD (gul linje) i samma graf:

blockgraph

Tonen för riksdagsledamöters anföranden 2000-2019. Högre värde: Fler positiva ord. Rött: Socialdemokraterna. Blått: Moderaterna. Gult: Sverigedemokraterna.

I samband med maktskiftet 2006 byter Socialdemokrater och Moderater i princip ton med varandra. Moderaterna blir mycket mer positiva, och Socialdemokraterna mycket mer negativa. Och så går det tillbaka 2014. Medan Sverigedemokraterna är klart mest negativa.

Efter det förra inlägget fick jag en del kritik i kommentarerna för att analysen gav ett ytligt perspektiv på politiken. Nog handlar politik om mer än bara en bild av verkligheten, något man målar upp för att sälja en viss världsbild, beroende på om man är i regering eller opposition?

Jo, absolut. Men det är ändå slående hur tydligt de olika partiernas ton varierar i samband med maktförhållandena, ännu tydligare än när man kollade på partiledarnas debattartiklar. Och det är inte givet att det skulle vara så. Man skulle ju kunna tänka sig att alla partier gjorde en rejäl dipp i samband med finanskrisen 2007-08, eller flyktingkrisen 2015. Jag kan dock inte se några sådana tendenser.

För att förstå politiken måste man såklart lyssna på vad riksdagsledamöterna faktiskt säger. Men vi den översikt kan vi ändå se att de som sitter i regeringsställning verkar vara mycket mer positiva, medan de som är i opposition är mer negativa; helt förenligt med att de förtroendevalda försöker vinkla verkligheten utifrån politiska överväganden. Och inte särskilt förvånande.

Lucka #22: Ålder och politisk representation så in i Norden

Det här inlägget bygger på analyser publicerade i Solevid & Wängnerud (2019) Hur gamla är de som bestämmer? Om åldersrepresentation i politiska församlingar. Rapport nr 6. Delegationen för senior arbetskraft, S 2018:10.

I vilken utsträckning de politiska församlingarna representerar väljarnas bakgrund och åsikter är en ständigt återkommande fråga. Som både Gissur Erlingsson och jag själv diskuterat i tidigare inlägg varierar åldersrepresentationen stort mellan den nationella och lokala nivån i Sverige. Medan både yngre och äldre är tydligt underrepresenterade bland de folkvalda riksdagsledamöterna har andelen äldre politiker, både folkvalda och förtroendevalda, ökat över tid på lokal och regional nivå i Sverige. Sett till samtliga politiska församlingar i Sverige är det främst yngre som är underrepresenterade bland våra folk- och förtroendevalda politiker.

I vår rapport Hur gamla är de som bestämmer till Delegationen för senior arbetskraft har Lena Wängnerud och jag bland annat jämfört hur åldersrepresentationen utvecklats över tid i den svenska riksdagen och i de nationella parlamenten i våra fyra nordiska grannländer. Läs mer

Partierna och strategisk röstning i riksdagsvalet 2018

Det här är ett gästinlägg av Annika Fredén, Lektor i statsvetenskap vid Karlstads universitet.
***

Det är snart dags att gå till valurnorna igen, och nu vet vi mer om varför vi röstade som vi gjorde i riksdagsvalet. I en ny rapport undersöker jag fenomenet ”strategisk röstning”, som innebär att väljaren röstar på ett annat parti än det eller de partier han eller hon gillar bäst. Den visar att 15 procent röstade potentiellt ”strategiskt” i 2018 års riksdagsval. Kristdemokraterna var det parti som fick högst andel strategiska röster. Även Socialdemokraterna fick hög andel strategiska röster jämfört med tidigare val, och det var få som kastade bort sin röst på ett parti som inte tog plats i riksdagen.

Fyraprocentsspärren har länge fungerat som en stark mekanism för koordinering i svenska riksdagsval. De flesta känner till spärren, och syskonpartier – på 1980-talet Socialdemokraterna och Vänsterpartiet och idag Moderaterna och Kristdemokraterna – hjälper varandra för att båda parterna ska ta plats i parlamentet. I detta val framstod även Miljöpartiet som ett potentiellt mål för strategiska röster, då deras plats i riksdagen skulle avgöra om vänsterblocket fick fler röster än högerblocket. Resultatet vet vi: MP kom in och bildade regering med S, samtidigt som KD fick en rejäl skjuts in mot valdagen.

I Valforskningsprogrammets valundersökning finns utförlig data på väljarnas preferenser inför och efter valet, och deras självrapporterade partival, vilket är den data jag utgått från i analyserna. När väjarnas partipreferenser innan valet jämförs med det parti de faktiskt röstade på ser vi att KD var det parti som fick högst andel röster från väljare som sympatiserade med något annat parti: partiet fick i riksdagsvalet 2018 inte mindre än 42 procent potentiellt strategiska röster (se figur nedan, där andelen strategiska röster per parti i riksdagsvalet 2018 jämförs med andelen 2014 ).

De flesta av KD:s strategiska väljare kom från Moderaterna, och även sympatisörer från de andra borgerliga partierna röstade frikostigt på partiet på valdagen. Det parti som i andra högsta grad fick sympatisörer från ett annat parti i årets val (22 procent) var Liberalerna som fortfarande gör skäl för sitt namn ”partibytarnas Hallsberg” (jmfr Oscarsson & Holmberg). Överlag överensstämmer detta med de mönster vi sett de senaste valen. Det är framförallt på (f d) Allianssidan som väljare byter parti. Det är också en relativt hög andel strategiska röster på Socialdemokraterna och en låg andel strategiska röster på Sverigedemokraterna om vi jämför med förra valet (2014).

Siffrorna bygger på en analys av respektive partis väljare och det eller de partier väljaren som röstade på partiet gav högst värde på en 11-gradig gilla-skala mellan -5 till +5. Andelen av partiets väljare som inte hade det parti som de röstade på som sitt mest gillade i förvalsundersökningen, d v s innan riksdagsvalet, är den procentsats som anges i figuren. Totala andelen svarande var 2567 riksdagsvalet 2018 och 737 riksdagsvalet 2014. (För en mer utförlig beskrivning av datan inklusive väljarströmmar mellan partierna, se Fredén, 2019.)

I forskning om strategisk röstning anges främst tre olika typer av skäl att rösta strategiskt: oviljan att ”kasta bort” sin röst på ett parti som har liten chans att ta sig in i parlamentet, viljan att rösta på ett stort parti som har chans att leda regeringsbildningen, och viljan att rösta på ett litet parti för att hjälpa det komma över spärren till parlamentet. Dessa mekanismer ser ut att ha varit ovanligt jämnt förekommande i detta riksdagsval vilket bidrog till det jämna slutresultatet.

En annan viktig del i teorin om strategisk röstning är att se till konsekvenserna av partivalet, främst regeringsbildning. I valundersökningen finns sedan 2014 även en fråga där den svarande får ange att ”partiet behövs för att bilda min önskeregering” som ett viktigt skäl.  Även här angav väljare som röstade på Socialdemokraterna och Kristdemokraterna (i likhet med väljare som valde Sverigedemokraterna och Moderaterna) förhållandevis ofta detta som ett viktigt skäl.  Opinionsmätningar inför EU-valet och preliminära analyser av SOM-institutets data som samlades in någon månad efter riksdagsvalet 2018 tyder på att KD sedan dess fått fler av sina strategiska väljare att faktiskt gilla partiet. Hur den utvecklingen fortsätter återstår att se.

Källor

Cox, G. 2018. Portfolio-maximizing strategic voting in parliamentary elections, s 265-282 i (reds.) Herron, E., Pekkanen, R. J. & Soberg Shugart, M. The Oxford Handbook of Electoral Systems, Oxford University Press.

Fredén, A. 2019. Strategisk röstning i riksdagsvalet 2018. Rapport 2019:2, Valforskningsprogrammet Göteborgs universitet. Tillgänglig via https://valforskning.pol.gu.se/digitalAssets/1722/1722407_rapport-2019-2-fred–n–2019–strategisk-r–stning-i-riksdagsvalet_final.pdf

Oscarsson, H & Sören Holmberg. 2016. Svenska väljare. Stockholm: Wolters Kluwer.

SVT. 2019. “Väljarbarometern: De blir EU-valets vinnare och förlorare”. SVT webb, 29 mars 2019, tillgänglig via https://www.svt.se/nyheter/inrikes/valjarbarometern-de-blir-eu-valets-vinnare-och-forlorare

Löfven och vetospelarna

Regeringsbildningens sista akt blev dramatisk. ”Jag förbjuder,” sa Jonas Sjöstedt, och lovade att fälla regeringen om den genomförde vissa av punkterna i S+MP+C+L-uppgörelsen. Vänsterpartiet hotade alltså med att lägga in sitt veto. Centerpartiet och Liberalerna kommer antagligen att göra samma sak om statsminister Löfven förhandlar för mycket med Vänsterpartiet.

En känd statsvetenskaplig teori menar att den viktigaste egenskapen för ett politiskt system är just hur många vetospelare det finns, alltså aktörer som kan stoppa ett politiskt förslag. När antalet vetospelare ökar minskar möjligheten att göra reformer, eftersom sannolikheten ökar att åtminstone någon tycker att reformen innebär en försämring. Ju fler kockar, desto svårare att laga soppa. Som alla har insett kan det alltså bli lurigt för Löfven att få någonting gjort.

Teorin har också mer specifika poänger, som jag kommer till strax. Men som alla spelteoretiska resonemang innebär vetospelarteorin att man gör extrema förenklingar av verkligheten. Syftet är att hjälpa tanken, och göra det lättare att se oväntade samband. Risken är naturligtvis att det blir verklighetsfrånvänt. Resonemangen ska alltså inte ses som exakta förutsägelser eller naturlagar, utan som en tankelek som förhoppningsvis kan leda till någon ny insikt.

Läs mer

Valhemlighet med graderad rösträtt

Det här är ett gästinlägg av Olof Petersson, tidigare forskningsledare vid SNS och professor i statskunskap vid Uppsala universitet.

***

I samband med den allmänna rösträttens hundraårsjubileum skrev jag en tidningsartikel. En läsare hörde av sig med en fråga: ”Hur fungerade det rent tekniskt i vallokalen när vi hade den 40-gradiga skalan? Hur kunde man bibehålla valhemligheten eller brydde man sig inte om detta?”

Frågan har både principiella och praktiska aspekter. I dag tar vi valhemligheten för given och principen slås fast i regeringsformen, som innehåller formuleringen ”fria, hemliga och direkta val”. Men i ett äldre skede var frågan omstridd. John Stuart Mill såg hemliga val som ett undantag och offentlig röstning som huvudregel.

Sedan principen om hemliga val slagit igenom återstod de praktiska problemen. I Sverige uppkom frågan hur valhemligheten kunde tryggas i ett system med graderad rösträtt. Riksdagsvalen var i detta avseende oproblematiska eftersom man där röstade per capita; debatten om den ”politiska” rösträtten handlade i stället om olika slags spärrar och rösträttshinder avseende kön, inkomst osv. Graderad rösträtt tillämpades i de kommunala valen där personlighetsprincipen ännu inte hade slagit igenom. Enligt den tidens synsätt var det egendom och ekonomiska intressen som skulle representeras. Även bolag räknades som kommunmedlemmar. I 1862 års kommunalförfattningar fanns delvis olika regler för landskommuner, städer och landsting; dessutom styrdes Stockholm enligt en särskild förordning.

Läs mer

En valdag 2019 räcker gott

Den 14 december förkastade Sveriges riksdag talmannens andra förslag till statsminister. Stefan Löfven fick inte tillräckligt stöd för att kunna bilda en ny regering bestående av Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Exakt en månad tidigare var det Ulf Kristersson som inte fick de röster som krävdes för att få bilda en regering, som då skulle innefatta Moderaterna och Kristdemokraterna. För talmannen Andreas Norlén återstår nu blott två möjligheter att föreslå riksdagen en statsminister; om ytterligare två förslag till statsminister förkastas av riksdagen väntar därefter extra val inom 3 månader.

Sannolikheten för ett nytt val till riksdagen 2019 har därmed ökat. Även om en del Läs mer

Men hur uttrycker du dig?! Hur riksdagsledamöter talar om migration

Det här är ett gästinlägg av Petrus Olander och Eitan Tzelgov, forskare i statsvetenskap vid Göteborgs universitet respektive University of East Anglia.

***

I en nyligen publicerad artikel ställde vi oss samma fråga om riksdagsledamöter i allmänhet som Annie Lööf ställde till Jimmie Åkesson under partiledardebatten i SVT. Hur pratar ledamöterna om migration? Att undersöka tal snarare än exempelvis röstning har fördelen att medan svenska riksdagsledamöter i stort sett alltid följer partilinjen när det är dags att rösta har tidigare forskning visat att parlamentariker kan använda sina tal för att markera avstånd eller närhet till partiledning och sin valkrets. Genom att undersöka tal kan vi alltså förstå mer om hur åsikter inom partier ser ut.

För att besvara frågan sammanställde och analyserade vi alla tal i riksdagen som berörde migration mellan 2005 och 2016. Med hjälp av programmet Wordfish konstruerade vi en modell utifrån hur ofta olika ord använts i anföranden. Vi kunde då se att vissa tal använde en uppsättning ord, medan andra ofta använde andra typer av ord.

En grupp kallade vi Socio-ekonomiskt ansvar, med ord som jobb, ansvar, arbetsmarknad och etablering. Den andra kallar vi Kulturella skillnader, med ord som hatbrott, extremism, religion och demokrati. Och många tal föll någonstans mitt emellan, med ord från båda grupperna.

Läs mer