Ger ordnade diskussioner i skolan goda demokrater? Resultat från ett experiment

Det här är ett gästinlägg av Mikael Persson, Klas Andersson, Pär Zetterberg, Joakim Ekman och Simon Lundin.

***

Att utbildningstyp och utbildningsnivå samvarierar med en mängd olika faktorer som vi statsvetare intresserar oss för har länge varit känt. Tidigare inlägg här på Politologerna behandlar exempelvis hur sambandet mellan utbildning och politiskt deltagande ser ut och huruvida gymnasieskolan bidrar till att öka eller minska den politiska ojämlikheten. Se gärna forskningsöversikten som några av oss skrev i samband med detta projekt för en utförlig genomgång om teorier och forskningsläget kring kopplingen mellan utbildning och demokratiska färdigheter.

I detta inlägg tänkte vi istället titta närmare på en annan aspekt av utbildning, nämligen undervisningsformen, och hur den påverkar utvecklingen av elevernas demokratiska kompetenser och förutsättningar för demokratiskt deltagande.

Inlägget bygger på resultaten från ett fältexperiment som vi genomförde i 59 gymnasieklasser under läsåret 2015/2016. Resultaten är sedan tidigare publicerade och kan läsas i sin helhet här. Vi undersöker om elevers demokratiska kompetenser

Ger skolval ett högre valdeltagande?

Detta inlägg är samförfattat av Richard Öhrvall och Sven Oskarsson

I samband med allmänna val brukar en lång rad svenska skolor ge sina studenter möjligheten att i ett skolval lägga en röst på något politiskt parti. Tanken är att dessa skolval så långt möjligt ska likna riktiga val: med valsedlar, valbås och valurnor. Dessutom arrangeras i anslutning till skolvalen ofta debatter där partiernas ungdomsförbund bjuds in till skolorna.

Skolval förekommer inte bara i Sverige, utan i ett stort antal länder runt om i världen. Norge har den längsta traditionen av att anordna skolval och där får valens resultat stor massmedial uppmärksamhet. Det har sin förklaring i att resultaten presenteras innan

Hur förändrar Internet demokratin?

En av de största och viktigaste förändringarna för mänskligheten de senaste 25 åren är Internets enorma genomslag. I princip alla aspekter av mänsklig samvaro har på något sätt påverkats av den nya tekniken.

På vilka sätt har då politiken, och medborgarnas möjligheter att påverka den, förändrats? Om detta skriver jag i ett kapitel i den nya antologin ”Demokratins framtid,” som ges ut av Riksdagen för att fira den svenska demokratins hundraårsjubileum. Katarina Barrling och Sören Holmberg har varit redaktörer, och boken går att ladda ned gratis.

Politiskt deltagande – det vill säga att försöka influera politiska beslut, beslutsfattare eller opinionen på olika sätt – är ojämlikt. Vissa grupper deltar i mycket högre utsträckning än andra. Vanligtvis är det de grupper som har mycket ”resurser,” det vill säga tid och förmåga att kunna engagera sig. Rent konkret är det välutbildade höginkomsttagare, om man ska generalisera grovt.

Arbetsmarknadsintegration för utlandsfödda – är kontakter viktigare än utbildning?

Det här är ett inlägg av Anton Larsson och Anders Sundell, och bygger på Antons masteruppsats i statsvetenskap. Uppsatsen kan laddas ned här.

***

Sysselsättningen är hög i Sverige, men skillnader i arbetslöshet mellan invandrare och svenskfödda är stora. Att höja kompetensnivåerna bland utlandsfödda presenteras ofta som ett sätt för att lösa integrationsproblemen, och utbildning ses generellt som en förutsättning för att lyckas på arbetsmarknaden. Arbetslösheten är dock högre bland högutbildade invandrare, än bland svenskfödda med samma utbildningsnivå. Varför verkar utbildning löna sig sämre för invandrare?

I debatter och ledarsidor pekas segregation ofta ut som en orsak till misslyckad arbetsmarknadsintegration. Anledningen sägs ofta vara brist på kontakter med svenskfödda, vilket gör det svårare att lära sig svenska och att få kontakter på arbetsmarknaden. Med hjälp av befolkningsdata över Jönköpings Län tittar vi närmare på sambandet mellan segregation, utbildning, och arbetsmarknadsintegration.

Lucka #15: Stärk det pedagogiska uppdragets status

Inlägget är samförfattat av Gissur Ó Erlingsson, Douglas Brommesson, Jörgen Ödalen och Johan Karlsson Schaffer. De har nyligen medverkat med kapitlet ”Högskolepedagogiska meriter: En valuta med svag kurs” i antologin Universitet AB: Om kommodifiering, marknad och akademi.

***

Våren 2016 publicerades vår rapport Att möta den högre utbildningens utmaningar (IFAU). Rapporten inleddes med att vi ramade in den högre utbildningens utmaningar genom att uppmärksamma forskning och debatt om att allt fler läser vid våra universitet och högskolor, med allt svagare förkunskaper, samtidigt som lärarna inte får ökade resurser att hantera ett allt mer betungande uppdrag. Utvecklingen väcker principiella frågor om universitetslärares arbetsmiljö och villkor; liksom i vilken grad pedagogisk skicklighet värderas av arbetsgivare liksom av lärar- och forskarkollegiet.  

Lucka #11: Samverkan som forskningens överordnade mål?

Följande text är författad av Shirin Ahlbäck Öberg, docent i Statskunskap och prodekan vid Samhällsvetenskapliga fakulteten, Uppsala universitet. Texten är en fortsättning på en text publicerad den 10 december där delar av 2016 års forskningsproposition (Prop. 2016/17:50) diskuteras. I dag behandlar författaren frågan om samverkan och forskning.

Signalord är viktiga. Jag menar att det räcker med att analysera rubriksättningen på de tio forskningspropositionerna från 1982 fram till idag för att avläsa politikens allt större förhoppningar eller krav på vad forskningen ska åstadkomma. Inledningsvis dominerade den sakliga och torra riksdagstryckprosan ”Regeringens proposition om forskning” (1982, 1986, 1989) – inga krusiduller. Därefter har rubriksättningen blivit alltmer uppfordrande. Fromma förhoppningar som ”Forskning för kunskap och framsteg” (1992) och ”Forskning för ett bättre liv” (2004) eskalerar till ren akademisk kapitalism ”Forskning och innovation” (2012) och nu ”Kunskap i samverkan – för samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft” (2016). Stärkt konkurrenskraft. Givet de verkliga samhällsutmaningarna i vår tid, som stavas illiberala strömningar (tänk Ungern, Turkiet, Brexit, Trump och allmän populism) med ingredienser som faktaresistens och förakt för expertis, så utmanas grundläggande demokratiska värderingar på ett allvarligt sätt. Universitet och högskolor har i denna tid en mycket viktig uppgift att motverka ”post-truth politics” inom alla vetenskapsområden genom att stabilt och oförfärat upprätthålla upplysningsideal.

Den amerikanska drömmen i kris

Bruce Springsteen var nyligen i stan. Många av hans bästa låtar handlar om de som drömmer den amerikanska drömmen – de som kämpar på mot svåra odds; ibland för kärleken, ibland bara för att överleva. Born to Run är en uppmaning till flykt till det okända förlovade landet. Racing in the Street handlar om de som håller hakan uppe och vägrar dö, bit för bit.

Men i karaktärsgalleriet finns också de som inte har någon framtidstro kvar, som i The River. På fem minuter tecknar Springsteen ett helt levnadsöde. Berättaren gör sin tonårskärlek med barn och de gifter sig oceremoniellt i rådhuset. Han blir byggjobbare, men har svårt att få arbete när konjunkturen vänder. Kärleken övergår i apati. ”Is a dream a lie if it don’t come true?” frågar Springsteen i den sista versen.

Samma fråga ställer statsvetaren Robert Putnam i en bok från förra året: ”Our kids – The american dream in crisis”. Med statistik och illustrerande intervjuer visar Putnam hur barns levnadschanser i dagens USA till stor del avgörs av vilka deras föräldrar är, tvärtemot vad den amerikanska drömmen lovar. Många barn växer upp i nedgångna bostadsområden, går i usla skolor, omges av våld och droger, har ofta en pappa i fängelse, och saknar stöd och förebilder i bekantskapskretsen.

Går det utför? Apropå Sokrates, Dick Harrison och den högre utbildningen

Det finns en intressant sak med diskussion rörande ungdom, och det är att den som påtalar en fallande kurva, vad avser t.ex. kunskaper, så ofta bemöts med argument av typen: Ja, ja, redan de gamla grekerna tyckte att det gick utför med ungdomen. Inte sällan är det stackars Sokrates som — utan textbelägg eftersom Sokrates inte efterlämnade några egna texter — påstås ha haft fräckheten att kritisera sin tids ungdom. Risken är överhängande att vi nu kommer att få höra detta argument igen, detta med anledning av en uppmärksammad text av Dick Harrison om missförhållanden i svenskt högskoleväsende.

Argumentet är sannerligen bestickande: Klaga på ungdomen ni, det har människor alltid gjort!, därmed underförstått att problemet var överdrivet såväl då som nu. Som om det skulle finnas någon logisk motsättning mellan sedernas eventuella förfall under Sokrates tid och sedernas eventuella förfall i dag? Att det började gå utför tidigt betyder förvisso inte att den nedåtgående trenden inte skulle kunna ha fortsatt genom mänskligheten, eller att det inte skulle ha kunnat gå utför litet då och då på människans färd genom historien. Dessutom är argumentet ohederligt då den som framför det omgående frånsäger sig ansvaret att tillföra några sakargument. Det är tråkigt. Och främjar inte direkt framsteg.

Själv mötte jag tröttsamt ofta detta argument när jag i olika sammanhang presenterade resultaten för den studie av svenskt högskoleväsende som jag genomförde för Högskoleverkets räkning 2004-05. Studien bygger dels på samtalsintervjuer med högskolelärare och studenter, dels på en enkätundersökning med ett större antal studenter. De praktiska arbetsförhållanden som lärare och studenter beskriver sammanfaller i stor utsträckning. Bland de problem båda grupper berör återfinns:
• För låga förkunskaper hos alltför många studenter, vilket innebär att nivån och kvaliteten i undervisningen sjunker, och därmed
också intresset och engagemanget hos många av de studenter som uppfyller förkunskapskraven.
• Ett genomströmningskrav som gör institutionerna ekonomiskt beroende av att tillräckligt många studenter blir godkända. I kombination
med låga förkunskaper gör detta att nivån på examinationen sjunker, och i samband med detta sjunker även nivån i undervisningen.

Huruvida de problem studien pekar ut gällde även på Sokrates tid framgår inte av studien. Men det kan ju vara illa ändå.

Vidare läsning:

Klicka för att komma åt 0543R+Akademisk+frihet+i+praktiken.pdf

http://www.svd.se/dick-harrison-hogre-utbildning-ar-ett-haveri

https://politologerna.wordpress.com/2013/04/28/ett-kretslopp-i-forfall/

Platon: Staten (Atlantis, 2003, övers. Jan Stolpe)

 

 

Motverkar eller återskapar utbildningssystemet klasskillnader?

I mitt avhandlingsarbete har jag, utan att riktigt ha planerat det, kommit att undersöka olika aspekter av meritokratisk rekrytering inom den offentliga förvaltningen (se tidigare inlägg om det här och här), Det framhålls som ett kärnvärde för den goda förvaltningen enligt Max Webers modell, och förespråkas bland annat av världsbanken som viktigt att införa i utvecklingsländer. Frågan är bara hur det kan införas, då de som har makten att göra det oftast är de som också tjänar på att kunna tillsätta sina vänner eller politiska supporters och därför inte har så stort intresse av det.

Hänger placering i ”Bästa skolkommun” ihop med hur nöjda kommuninvånarna är med skolan?

För en tid sedan presenterade Lärarförbundet sin årliga rankning av skolan i landets kommuner, ”Bästa skolkommun”. Jag och Gissur Ó Erlingsson har tidigare på DN Debatt, här på bloggen, och i andra media kritiserat kommunrankningar, och ”Bästa skolkommun”. Jag tänker inte återupprepa kritiken i sin helhet, men i korta drag går den ut på:

1. Att kommunrankningar oftast görs av organisationer med en agenda, i syfte att påverka. De är inte neutrala.
2. Risken finns att kommunalt utvecklingsarbete inriktas mot indikatorer som premieras i rankningar istället för de verkliga problemen.
3. Det är dessutom inte säkert att rankningarna fångar upp intressanta skillnader mellan kommunerna, framförallt inte när det gäller förändringar från år till år. Min erfarenhet är att det är relativt stabilt i botten och toppen, men att kommuner åker berg- och dalbana i mitten av rankningen. Det är därför meningslöst att tolka in mycket i förändringar från år till år.

En sak som jag däremot tidigare inte undersökt är hur väl olika kommunrankningar samvarierar med önskade utfall. Lärarförbundet har till exempel kritiserats för att hälften av kriterierna som vägs in inte handlar om eleverna, utan om sådant som lönenivåer för lärarna och hur kommunen är som avtalspart. Två av dessa lärarfaktorer viktas dessutom dubbelt. Det är naturligt eftersom Lärarförbundet är ett fackförbund för lärare, som givetvis vill främja sina medlemmars intressen, men det är ju inte helt givet att det bör väga så tungt i en rankning av landets bästa skolkommuner.