Lucka #11: Samverkan som forskningens överordnade mål?

Följande text är författad av Shirin Ahlbäck Öberg, docent i Statskunskap och prodekan vid Samhällsvetenskapliga fakulteten, Uppsala universitet. Texten är en fortsättning på en text publicerad den 10 december där delar av 2016 års forskningsproposition (Prop. 2016/17:50) diskuteras. I dag behandlar författaren frågan om samverkan och forskning.

Signalord är viktiga. Jag menar att det räcker med att analysera rubriksättningen på de tio forskningspropositionerna från 1982 fram till idag för att avläsa politikens allt större förhoppningar eller krav på vad forskningen ska åstadkomma. Inledningsvis dominerade den sakliga och torra riksdagstryckprosan ”Regeringens proposition om forskning” (1982, 1986, 1989) – inga krusiduller. Därefter har rubriksättningen blivit alltmer uppfordrande. Fromma förhoppningar som ”Forskning för kunskap och framsteg” (1992) och ”Forskning för ett bättre liv” (2004) eskalerar till ren akademisk kapitalism ”Forskning och innovation” (2012) och nu ”Kunskap i samverkan – för samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft” (2016). Stärkt konkurrenskraft. Givet de verkliga samhällsutmaningarna i vår tid, som stavas illiberala strömningar (tänk Ungern, Turkiet, Brexit, Trump och allmän populism) med ingredienser som faktaresistens och förakt för expertis, så utmanas grundläggande demokratiska värderingar på ett allvarligt sätt. Universitet och högskolor har i denna tid en mycket viktig uppgift att motverka ”post-truth politics” inom alla vetenskapsområden genom att stabilt och oförfärat upprätthålla upplysningsideal.

Läs mer

Den amerikanska drömmen i kris

Bruce Springsteen var nyligen i stan. Många av hans bästa låtar handlar om de som drömmer den amerikanska drömmen – de som kämpar på mot svåra odds; ibland för kärleken, ibland bara för att överleva. Born to Run är en uppmaning till flykt till det okända förlovade landet. Racing in the Street handlar om de som håller hakan uppe och vägrar dö, bit för bit.

Men i karaktärsgalleriet finns också de som inte har någon framtidstro kvar, som i The River. På fem minuter tecknar Springsteen ett helt levnadsöde. Berättaren gör sin tonårskärlek med barn och de gifter sig oceremoniellt i rådhuset. Han blir byggjobbare, men har svårt att få arbete när konjunkturen vänder. Kärleken övergår i apati. ”Is a dream a lie if it don’t come true?” frågar Springsteen i den sista versen.

Samma fråga ställer statsvetaren Robert Putnam i en bok från förra året: ”Our kids – The american dream in crisis”. Med statistik och illustrerande intervjuer visar Putnam hur barns levnadschanser i dagens USA till stor del avgörs av vilka deras föräldrar är, tvärtemot vad den amerikanska drömmen lovar. Många barn växer upp i nedgångna bostadsområden, går i usla skolor, omges av våld och droger, har ofta en pappa i fängelse, och saknar stöd och förebilder i bekantskapskretsen.

Läs mer

Går det utför? Apropå Sokrates, Dick Harrison och den högre utbildningen

Det finns en intressant sak med diskussion rörande ungdom, och det är att den som påtalar en fallande kurva, vad avser t.ex. kunskaper, så ofta bemöts med argument av typen: Ja, ja, redan de gamla grekerna tyckte att det gick utför med ungdomen. Inte sällan är det stackars Sokrates som — utan textbelägg eftersom Sokrates inte efterlämnade några egna texter — påstås ha haft fräckheten att kritisera sin tids ungdom. Risken är överhängande att vi nu kommer att få höra detta argument igen, detta med anledning av en uppmärksammad text av Dick Harrison om missförhållanden i svenskt högskoleväsende.

Argumentet är sannerligen bestickande: Klaga på ungdomen ni, det har människor alltid gjort!, därmed underförstått att problemet var överdrivet såväl då som nu. Som om det skulle finnas någon logisk motsättning mellan sedernas eventuella förfall under Sokrates tid och sedernas eventuella förfall i dag? Att det började gå utför tidigt betyder förvisso inte att den nedåtgående trenden inte skulle kunna ha fortsatt genom mänskligheten, eller att det inte skulle ha kunnat gå utför litet då och då på människans färd genom historien. Dessutom är argumentet ohederligt då den som framför det omgående frånsäger sig ansvaret att tillföra några sakargument. Det är tråkigt. Och främjar inte direkt framsteg.

Själv mötte jag tröttsamt ofta detta argument när jag i olika sammanhang presenterade resultaten för den studie av svenskt högskoleväsende som jag genomförde för Högskoleverkets räkning 2004-05. Studien bygger dels på samtalsintervjuer med högskolelärare och studenter, dels på en enkätundersökning med ett större antal studenter. De praktiska arbetsförhållanden som lärare och studenter beskriver sammanfaller i stor utsträckning. Bland de problem båda grupper berör återfinns:
• För låga förkunskaper hos alltför många studenter, vilket innebär att nivån och kvaliteten i undervisningen sjunker, och därmed
också intresset och engagemanget hos många av de studenter som uppfyller förkunskapskraven.
• Ett genomströmningskrav som gör institutionerna ekonomiskt beroende av att tillräckligt många studenter blir godkända. I kombination
med låga förkunskaper gör detta att nivån på examinationen sjunker, och i samband med detta sjunker även nivån i undervisningen.

Huruvida de problem studien pekar ut gällde även på Sokrates tid framgår inte av studien. Men det kan ju vara illa ändå.

Vidare läsning:

https://www.uka.se/download/18.1ff6bf9c146adf4b4967d3/1404210503580/0543R+Akademisk+frihet+i+praktiken.pdf

http://www.svd.se/dick-harrison-hogre-utbildning-ar-ett-haveri

https://politologerna.wordpress.com/2013/04/28/ett-kretslopp-i-forfall/

Platon: Staten (Atlantis, 2003, övers. Jan Stolpe)

 

 

Motverkar eller återskapar utbildningssystemet klasskillnader?

I mitt avhandlingsarbete har jag, utan att riktigt ha planerat det, kommit att undersöka olika aspekter av meritokratisk rekrytering inom den offentliga förvaltningen (se tidigare inlägg om det här och här), Det framhålls som ett kärnvärde för den goda förvaltningen enligt Max Webers modell, och förespråkas bland annat av världsbanken som viktigt att införa i utvecklingsländer. Frågan är bara hur det kan införas, då de som har makten att göra det oftast är de som också tjänar på att kunna tillsätta sina vänner eller politiska supporters och därför inte har så stort intresse av det.

Läs mer

Hänger placering i ”Bästa skolkommun” ihop med hur nöjda kommuninvånarna är med skolan?

För en tid sedan presenterade Lärarförbundet sin årliga rankning av skolan i landets kommuner, ”Bästa skolkommun”. Jag och Gissur Ó Erlingsson har tidigare på DN Debatt, här på bloggen, och i andra media kritiserat kommunrankningar, och ”Bästa skolkommun”. Jag tänker inte återupprepa kritiken i sin helhet, men i korta drag går den ut på:

  1. Att kommunrankningar oftast görs av organisationer med en agenda, i syfte att påverka. De är inte neutrala.
  2. Risken finns att kommunalt utvecklingsarbete inriktas mot indikatorer som premieras i rankningar istället för de verkliga problemen.
  3. Det är dessutom inte säkert att rankningarna fångar upp intressanta skillnader mellan kommunerna, framförallt inte när det gäller förändringar från år till år. Min erfarenhet är att det är relativt stabilt i botten och toppen, men att kommuner åker berg- och dalbana i mitten av rankningen. Det är därför meningslöst att tolka in mycket i förändringar från år till år.

En sak som jag däremot tidigare inte undersökt är hur väl olika kommunrankningar samvarierar med önskade utfall. Lärarförbundet har till exempel kritiserats för att hälften av kriterierna som vägs in inte handlar om eleverna, utan om sådant som lönenivåer för lärarna och hur kommunen är som avtalspart. Två av dessa lärarfaktorer viktas dessutom dubbelt. Det är naturligt eftersom Lärarförbundet är ett fackförbund för lärare, som givetvis vill främja sina medlemmars intressen, men det är ju inte helt givet att det bör väga så tungt i en rankning av landets bästa skolkommuner.

Läs mer

Leder Alliansens politik till bättre skolresultat? Orsak och verkan i politiken.

Tidningen Dagens Samhälle skrev igår (7 maj) i artikeln ”Sämst resultat i skolan för S-styrda kommuner” om skillnaderna i resultat mellan kommuner med olika politiskt styre. Jag anser att det finns vissa metodologiska problem med artikeln. Innan jag diskuterar det vill jag emellertid börja med att beskriva hur man ser på orsak och verkan inom samhällsvetenskapen.

Spelar det någon roll om det är höger- eller vänsterpartier som styr ett land eller en kommun? Svaret verkar kanske självklart: Ja, så klart, varför röstar vi annars? Tyvärr, och som statsvetare är det nästan så att jag drar mig för att säga det, så har statsvetenskapen vissa problem med att belägga att så verkligen är fallet. I en sammanställning av 43 olika studier hittade till exempel tre franska statsvetare inga tydliga belägg för att vänster-höger-ideologi påverkar statens storlek eller satsningar på välfärd (Imbeau m. fl. 2001), klassiska ideologiska stridsfrågor.

Hur kommer detta sig? Det verkar uppenbart att politik spelar roll, även om regeringars handlingsfrihet antagligen ofta är mer kringskuren än vad de skulle önska. De nordiska ländernas omfattande välfärdsstater kopplas till exempel ofta ihop med den starka ställning socialdemokratiska partier haft, medan den tyska mer familjecentrerade välfärdsmodellen hänförs till det kristdemokratiska partiets inflytande.

Läs mer

Ett kretslopp i förfall?

Detta inlägg hamnar lite grand vid sidan Politologernas tidigare inlägg (och är en lätt reviderad version från min privata blogg). Det rör sig om ett slags miniessä som handlar om något som har gnagt mig en längre tid – som statsvetare, universitetslärare, och inte minst, småbarnsförälder (jag har bl.a. skrivit om det här tidigare). Ambitionen är att dra samman trådar från ett par parallella samhällsdebatter; och i samma slag försöka servera läsaren referenser till relevant forskning och debatt på området för egen förkovring. Debatterna rör sig om: (i) det ökade antalet studenter på högskola och universitet; (ii) de påstått sjunkande förkunskaperna hos studenterna; (iii) de försämrade resultaten hos våra grundskoleelever och (iv) lärarutbildningarna som ”sorgebarn” vid akademin. Kontentan är: allt annat lika går vi en rätt så dyster framtid till mötes. Jag kallar det ”Ett kretslopp i förfall”. Inlägget bygger på ett litet fyrkantigt kurspapper i högskolepedagogik jag skrev hösten 2012 (papperet kan nås här). Läs mer