Lucka # 13: Hamnar män på positionerna med högst status inom diplomatin?

Detta är ett gästinlägg författat av Ann Towns och Birgitta Niklasson, docenter i statsvetenskap vid Göteborgs universitet. Inlägget bygger på deras nyligen publicerade artikelGender, International Status, and Ambassador AppointmentsForeign Policy Analysis 13, p 521-540.

***

I augusti i år utsåg regeringen Karin Olofsdotter till ny ambassadör i USA. Utnämningen är historisk, då Olofsdotter blir Sveriges första kvinnliga ambassadör i Washington D.C., en huvudstad med en försvinnande liten andel kvinnliga ambassadörer. Mansdominansen inom diplomatin har en lång historia, då kvinnor förbjöds tillträde när diplomatin professionaliserades och byråkratiserades under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. När förbudet upphävdes i stat efter stat mellan 1918 och 1950-talet så infördes i många fall istället äktenskapsförbud riktade mot kvinnliga diplomater. Medan den manlige diplomaten förväntades gifta sig med en kvinna som skulle underlätta hans yrkesutövning så fick kvinnliga diplomater välja mellan äktenskap och sin yrkeskarriär. Dessa äktenskapsförbud upphävdes inte förrän på 1970-talet. Även under 1900-talets andra hälft bestod diplomatin därför nästan uteslutande av män.

Under framför allt de senaste 20 åren har dock antalet kvinnliga diplomater blivit allt fler, även på ambassadörsnivå. Vissa stater utser nu mellan 25-40% kvinnliga ambassadörer, inklusive Finland (44%), Filippinerna (41%), Sverige (40%), Norge (33%), USA (30%), Canada (29%) och Colombia (28%) (siffror från 2014). Andelen kvinnor på lägre nivåer är ofta ännu högre – på svenska utrikesdepartementet utgör kvinnor 59 procent av samtliga anställda. Diplomatin som enkönad institution håller alltså på att brytas upp.

Läs mer

Lucka # 12: EU:s dubbla röst i utrikespolitiken

Detta är ett gästinlägg författat av Lisbeth Aggestam och Markus Johansson docent och forskare i statsvetenskap vid Göteborgs universitet. Inlägget bygger på deras nyligen publicerade artikel ”The Leadership Paradox in EU Foreign Policy(Journal of Common Market Studies).

***

Europeiska Unionen har under de senaste åren upplevt upprepade kriser, inte bara internt i form av finanskrisen och Brexit, utan även sådana som berör EU:s utrikes relationer så som migrationskrisen och den ryska aggressionen på Krim och i östra Ukraina. Behovet inom EU att på utrikespolitikens område formulera gemensamma svar och agera gemensamt – att tala med en röst – har vid upprepade tillfällen formulerats, exempelvis i det senaste Lissabon-fördraget, och i EU:s globala strategi som presenterades tidigare i år. Det kan ses som ett uttryck för EU:s växande ambitioner som global aktör på den internationella spelplanen, men också som en lösning på det kollektiva handlandets problem.

För att stärka möjligheterna att få de 28 medlemsstaterna att tala mer samstämmigt gjordes i Lissabonfördraget en formell delegering av flera viktiga ledarskapsfunktioner till EU:s höga representant i utrikesfrågor och säkerhetspolitik, och den europeiska utrikestjänsten (EEAS).

Den här delegeringen utgör emellertid en paradox, eftersom medlemsstaterna samtidigt varit noga med att behålla kontroll över det här, för nationalstaten, centrala politikområdet, exempelvis genom att beslutsfattande i de flesta fall kräver enhällighet bland medlemsstaterna. Vad den här paradoxen innebär för den höga representantens och utrikestjänstens möjligheter att bedriva ett effektivt ledarskap inom utrikespolitiken är därför en central fråga.

Läs mer