En klyfta mellan stad och land?

Den här texten ingår även som ett bidrag i forskarantologin Snabbtänkt 2022, se https://www.snabbtankt.se/

I årets valrörelse fick landsbygden en ovanligt framträdande plats och en rad politiska förslag riktade mot människor som bor där fördes fram. Exempelvis föreslog Sverigedemokraterna lägre arbetsgivaravgift på landsbygd och Kristdemokraterna sänkt körkortsåldern för dem som bor i vad partiet kallar ”Hjärtlandet”. I likhet med den amerikanska förlagan The Heartland saknar Hjärtlandet en precis definition, men från vad som förmedlats tycks det innefatta områden utanför storstadsområden och större städer. Även andra partier förde fram förslag med en uttalad avsikt om att förbättra förhållandena för dem utanför städerna, såsom sänkt skatt på bensin och diesel, utbyggnad av infrastruktur och utlokalisering av myndigheter.

Att ställa stad mot land är inget nytt, varken i kulturen eller i politiken. Landsbygden har ibland fått stå för det okultiverade och trångsynta, ibland har den representerat det sanna och oförstörda. På motsvarande sätt har staden varit en symbol såväl för frihet och modernitet, som för kriminalitet och förfall. Även inom den samhällsvetenskapliga forskningen har förhållandet mellan stad och land länge haft en central plats. Intresset har dessutom förstärkts på senare tid, då en ökad politisk polarisering mellan storstadsregioner och övriga landsdelar har observerats i ett flertal länder. Framför allt har den polariseringen tagit sig uttryck genom att etablissemangskritiska rörelser har frodats i dessa länders rurala delar. Men går en sådan polarisering mellan stad och land att finna även i det svenska riksdagsvalet 2022?

Hur den frågan ska besvaras är inte självklart. I Sverige saknas nämligen en allmänt vedertagen definition av stad och landsbygd. Ett sätt att ändå närma sig ett svar är att utgå från den grova indelning som Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) har tagit fram, vilken består av tre kommungrupper: storstäder och storstadsnära kommuner; större städer och kommuner nära större städer; samt mindre städer och landsbygdskommuner. För de fyra partierna till vänster, som föredrog Magdalena Andersson som statsministerkandidat (C, MP, S och V), var förändringen i stöd jämfört föregående riksdagsval bättre i storstadsområden och sämre på landsbygd. Det omvända gäller för alla partierna till höger (KD, L, M och SD).

Jämförelsevis gynnsamma valvindar blåste med andra ord i storstadsområden för partierna till vänster och utanför de större städerna för partierna till höger. Värt att notera är att det gäller när vi jämför förändringen i stöd för partierna i förhållande till förra valet och mellan de tre kommungrupperna. Därmed inte sagt att alla partier till vänster gick framåt i större städer eller att alla partier till höger ökade sin röstandel på landsbygd. Exempelvis backade Kristdemokraterna och Liberalerna i alla tre kommungrupper, men de backade mer i storstadsområden än på landsbygd.

Valvindarna i 2022 års riksdagsval liknar de som noterats i andra länder, men det är inte samma sak som ökande skillnader i partival mellan stad och land. Ser vi till det sammantagna stödet för de två nämnda partiblocken och över tid (och därmed bortser från att de är nya partikonstellationer) kan vi se att partierna till vänster har en lång historia av relativt starkt stöd på landsbygd, medan partierna till höger sedan länge har varit jämförelsevis starka i storstadsområden. Valvindarna i årets val innebar därför att skillnaden i stöd mellan stad och land för respektive partiblock minskat och blev mindre än någonsin tidigare. Samtidigt innebar samma vindar att högersidan i 2022 års riksdagsval hade starkare stöd på landsbygd än i storstadsområden och vice versa för vänstersidan, vilket är i linje med hur det ser ut i många andra länder men något helt nytt i svenska val.

Flyttar vi fokus till de enskilda partierna är resultaten mer varierande. För hälften av partierna – C, L, M och S – innebar 2022 års val att skillnaden i stöd mellan storstadskommuner och landsbygdskommuner minskade jämfört med föregående val. Exempelvis gick Socialdemokraterna tydligt framåt i Danderyd där de tidigare var svaga, medan de backade i Jokkmokk där de varit starka. Det omvända gällde för Moderaterna. För den andra hälften av partierna innebar 2022 års val en lite större skillnad i stöd mellan stad och land. Kristdemokraterna har tidigare varit jämnstarka i de tre kommungrupperna, men backade lite mindre i landsbygdskommuner. Miljöpartiet och Vänsterpartiet var relativt sett mer framgångsrika i storstadskommuner där de redan tidigare hade starkare stöd.

Det är dock framför allt Sverigedemokraternas valframgångar som gör att det ändå går att tala om en polarisering mellan stad och land. Visserligen gick partiet i 2022 års riksdagsval fram i alla kommuner förutom Malmö och dessutom i de allra flesta jämförbara valdistrikt, inklusive de på Östermalm i Stockholm, men framgången var mer accentuerad utanför storstadsområdena. Partiet stöddes av närmare 25 procent av dem på landsbygd och strax över 16 procent i storstadskommuner – en skillnad som uppgår till nästan 9 procentenheter. I valet 2010, då Sverigedemokraternas tog sig in i riksdagen, var motsvarande skillnad endast en dryg procentenhet.

En sådan skillnad i stöd mellan centrum och periferi finns inte bara sett i ett nationellt perspektiv, utan motsvarande skillnader kan även noteras inom enskilda regioner och kommuner: det är i kommunernas ytterområden utanför centralorten som Sverigedemokraterna tenderar att växa starkast. Därmed finns visst fog för att tala om en förändrad politisk geografi och en polarisering mellan stad och land.

Lästips:

Erlingsson, Gissur Ó, Richard Öhrvall, Susanne Wallman Lundåsen och Arvid Zerne (2021). ”Centrum mot periferi? Om missnöje och framtidstro i Sveriges olika landsdelar”. Centrum för kommunstrategiska studier. Linköpings universitet. Länk: http://liu.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2%3A1566324&dswid=-1631

Erlingsson, Gissur Ó., Henrik Oscarsson och Richard Öhrvall (2020). ”Landsbygden slår tillbaka?”, i U. Andersson, A. Carlander och P. Öhberg (red.) Regntunga skyar. Göteborg: Göteborgs universitet, SOM-institutet. Länk: http://liu.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2%3A1452718&dswid=-7665

Larsson, Ylva, Per Hedberg, Sören Holmberg (2020). ”Ökad polarisering mellan landsbygd och storstad?”, rapport 2020:5, Valforskningsprogrammet. Göteborg: Göteborgs universitet. Länk: https://www.gu.se/sites/default/files/2020-06/2020%205%20Larsson%2C%20Hedberg%20%26%20Holmberg%20-%20O%CC%88kad%20polarisering%20mellan%20landsbygd%20och%20storstad%3F.pdf

Rodríguez-Pose, Andrés (2017). ”The revenge of the places that don’t matter (and what to do
about it)”. Cambridge Journal of Regions, Economy and Society, 11 (1):189-209. Länk: https://eprints.lse.ac.uk/85888/1/Rodriguez-Pose_Revenge%20of%20Places.pdf

Riksdagsvalet i kartor

Sättet som data presenteras på kan ha stor påverkan på vilka slutsatser vi drar, och det finns inte alltid (eller sällan) ett helt ”rätt” sätt att göra. En kliché är till exempel att y-axeln på grafer alltid ska börja på noll. Och visst kan man luras med kapade y-axlar, och få små variationer att se stora ut. Men om man till exempel ska rita ut en patients kroppstemperatur över tid är det knappast relevant att låta grafens skala gå ner till 0. Ingen levande patient kommer ha så låga kroppstemperaturer, och den stora skalan gör att viktiga variationer (som till exempel mellan 37 och 40) knappt syns.

Inte minst gäller det när man försöker visa geografisk information. Donald Trump gillade till exempel att visa en karta över presidentvalet 2016, som var mestadels röd (republikanernas färg). Problemet är att de röda staterna mestadels är väldigt glesbefolkade, medan de blå och till synes små staterna är mer tättbefolkade. Att bara visa kartan rätt upp och ner ger inte en bra bild av utfallet.

Därför kan det vara bra att experimentera med olika varianter. Även om ingen enskild graf eller karta kan fånga alla aspekter kan de tillsammans ge lite olika perspektiv. Jag har provat några alternativ för att visa resultatet av riksdagsvalet 2018. Här är först en ”vanlig” karta som visar vilket parti som var störst i varje valdistrikt (med sedvanliga färger för partierna). Ett valdistrikt brukar innehålla mellan 1000 och 2000 väljare. Klicka för att förstora bilderna!

Mest rött (Socialdemokraterna) och gult (Sverigedemokraterna), och lite blått (Moderaterna) längs kusterna. Utifrån arean ser det ut som att Socialdemokraterna vunnit en förkrossande majoritet, men det bor som bekant inte så många människor i den övre halvan. Men även om man vet det dras ögat lätt till det stora röda. I nästa ”karta” har jag istället gjort alla kommuner lika stora, och ritat ut dem i ett rutmönster. Kommunerna är ordnade efter differensen mellan de tidigare blocken, så att kommuner där de borgerliga partierna har stor övervikt kommer först, och kommuner där vänsterpartierna dominerar kommer sist.

Här ser man att det ändå finns några blåa kommuner. Men problemet är inte löst, eftersom Stockholm med sina närmare miljonen invånare är lika stort som Dorotea, som bara har några tusen. I nästa karta har jag därför försökt skala om kommunerna i förhållande till sin befolkning. Tanken är att ytan som varje kommun tar upp ska stå i proportion till andelen av befolkningen. Det stämmer inte riktigt eftersom kommunerna inte har regelbundna former, men blir i alla fall lite bättre. Nu dras ögat först till de stora kommunerna.

Återigen försvinner dock de små och tättbefolkade områdena i Stockholm. På Norrmalm, Östermalm och Gamla Stan finns över 90 distrikt. För den sista varianten har jag därför gjort alla enskilda distrikt lika stora, ordnade efter skillnaden i röststöd för de gamla blocken. Nu får man en ganska bra bild av antalet distrikt som domineras av de olika parterna, men det framgår inte var de ligger eller vilka distrikt det är. Mer roligt än informativt kanske!

Ett problem med alla de här kartorna är dessutom att de bara visar det största partiet. Stödet för Liberalerna, Centerpartiet, Miljöpartiet, Kristdemokraterna och Vänsterpartiet går inte att bedöma på något bra sätt. Om man istället jobbar med färger i olika nyanser blir det svårt att se skillnader. Och så vidare och så vidare.

Kontentan är att det är bra att experimentera med olika sätt att titta på en och samma datamängd. Ibland får man nya tankar av nya visualiseringar. Bara man kommer ihåg att varje sätt lyfter fram en aspekt och döljer andra.

Lucka #22: Ålder och politisk representation så in i Norden

Det här inlägget bygger på analyser publicerade i Solevid & Wängnerud (2019) Hur gamla är de som bestämmer? Om åldersrepresentation i politiska församlingar. Rapport nr 6. Delegationen för senior arbetskraft, S 2018:10.

I vilken utsträckning de politiska församlingarna representerar väljarnas bakgrund och åsikter är en ständigt återkommande fråga. Som både Gissur Erlingsson och jag själv diskuterat i tidigare inlägg varierar åldersrepresentationen stort mellan den nationella och lokala nivån i Sverige. Medan både yngre och äldre är tydligt underrepresenterade bland de folkvalda riksdagsledamöterna har andelen äldre politiker, både folkvalda och förtroendevalda, ökat över tid på lokal och regional nivå i Sverige. Sett till samtliga politiska församlingar i Sverige är det främst yngre som är underrepresenterade bland våra folk- och förtroendevalda politiker.

I vår rapport Hur gamla är de som bestämmer till Delegationen för senior arbetskraft har Lena Wängnerud och jag bland annat jämfört hur åldersrepresentationen utvecklats över tid i den svenska riksdagen och i de nationella parlamenten i våra fyra nordiska grannländer.

Lucka #4: Orup och partisympatiundersökningarna

”Herr Erlander, anta att ni träffar ett ungt par som ber er om råd – jag förmodar att det händer också i verkligheten – och de vill gifta sig, men de har ingen bostad och de är heller inte rika, vilket råd ger ni dem då?”

”Ja, de får ju…ställa sig i bostadskön, givetvis.”

Lars Orups precisa fråga och det trevande svaret inledde partiledarutfrågningen av Tage Erlander inför 1966 års kommunalval. Replikskiftet är klassiskt. I tidigare intervjuer av partiledare var journalisterna närmast underdåniga, men Lars Orup införde tillsammans med två övriga O:na – Åke Ortmark och Gustaf Olivecrona – något nytt i svensk politisk journalistik. De ställde raka, ibland provocerande frågor till politiker och krävde att

Riksdagsvalet på 4chan

Det här är ett gästinlägg av Emma Ricknell, doktorand vid Institutionen för statsvetenskap, Linnéuniversitetet.

***

I dagens fragmenterade medielandskap finns en snäv, krokig förgrening som leder till ett anonymt amerikanskt onlineforum vid namn 4chan. Där vistas en del svenskar, som tillsammans med miljoner andra månatliga besökare står för en ansenlig del av den onlinekultur som präglar hela internet, t.ex. i form av memes. För drygt ett år sedan haglade kommentarerna om Sverige in på /pol/, 4chans underforum för politik. Ett riksdagsval hade hållits. Den här texten handlar om /pol/ i kontexten riksdagsvalet 2018, ett ämne jag försökt behandla i en text publicerad i Statsvetenskaplig tidskrift. Jag börjar i änden vilka politiska partier som främst engagerade i de hundratals val-relaterade diskussionstrådar som lades upp på /pol/ där studien tar vid, i november 2017, och fram till valet.

För den som har den minsta insikt i vilka slags diskussioner som förs på /pol/ är det föga överraskande att fokus koncentrerades till partier på den yttersta högerkanten. Sverigedemokraterna (SD) var det parti som nämndes oftast och i mest positiv bemärkelse jämfört med andra. Alternativ för Sverige (AfS) gjorde dock en stark avslutning när det gäller engagemang: med kulmen i dagarna precis före och efter valdagen, då över 10,000 kommentarer om det svenska valet strömmade in, nämndes AfS nästan lika många gånger som samtliga övriga partier sammanlagt, minus SD. Ett oproportionerligt stort intresse med tanke på att partiet mottog enbart drygt 20,000 riksdagsröster (0,31%). Även Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) engagerade i början av perioden, men hamnade i skymundan när AfS äntrade scenen.

Spridningen av ”alternativa nyheter” i sociala medier runt valet 2018

Det här är ett gästinlägg av Linn Sandberg, doktorand vid Institutt for medier og kommunikasjon, Universitetet i Oslo.

***

Det svenska riksdagsvalet 2018 väckte stort internationellt intresse och i synnerhet uppmärksammades desinformation och automatiserade konton som spred politiska budskap på sociala medier. Dessa konton attackerade liberala partier och etablerad media samt utryckte stöd för Sverigedemokraterna och Alternativ för Sverige. De länkade även till sajter som Samhällsnytt och Fria Tider. Innehåll som får stor spridning via sociala media (automatiserat eller ej), blir synligt för användare och kan leda till uppfattningen att den här typen av innehåll är mer allmänt accepterat än vad det i verkligheten är. I vilken utsträckning sociala medier möjliggör för vissa typer av politiska vinklingar att få större synlighet är därför relevant att undersöka.

I en nyligen publicerad studie i Statsvetenskaplig tidskrift, har jag tillsammans med min kollega Karoline Ihlebæk undersökt engagemanget på Facebook kring innehåll från så kallade alternativa medier på högerkanten runt det svenska riksdagsvalet 2018. Datamaterialet baseras på SVT:s insamling av länkdelningar på Facebook i samband med deras framtagning av Facebook-kartan. Vi undersökte antalet länkar som delades från dessa sajter jämfört med traditionell nyhetsmedia och engagemanget kring dessa länkar samt vilka politiska frågor som engagerade. Vi studerade också innehållet i de länkarna från de alternativa högersajterna med högst engagemang för att närmare undersöka typ av innehåll och vinklingar som väckt störst uppmärksamhet.

Politik är lättare om man gillar att tänka

Det här är ett gästinlägg av Jacob Sohlberg, Göteborgs universitet, som forskar i ämnen i gränslandet mellan statsvetenskap och psykologi.

***

Politik kan vara ett svårt ämne. Ta bara partiernas valplattformar, vars språkmässiga komplexitet ligger på samma nivå som texter av filosofen Jürgen Habermas. Att politik ofta är svårtillgängligt får konsekvenser. Min forskning visar att ämnet drar till sig människor som i allmänhet söker kognitiva utmaningar. Samtidigt framstår det som ointressant för de som inte gillar att tänka mycket och länge.

Tidigare forskning, främst inom psykologi, har etablerat att det finns stabila personlighetsskillnader i hur mycket människor tycker om att tänka. Många upplever att det är roligt med kognitiva utmaningar, och söker aktivt upp dessa. Men att vara lagd på det sättet är inte givet. Andra väljer istället uppgifter där man inte behöver tänka särskilt mycket. Och när de trots allt ställts inför komplexa uppgifter känner de lättnad när problemet är löst – inte tillfredsställelse. På engelska kallas detta personlighetsdrag Need for Cognition (NFC), det vill säga ett kognitionsbehov. En ny studie, publicerad i Scandinavian Political Studies, behandlar just detta.

Partierna och strategisk röstning i riksdagsvalet 2018

Det här är ett gästinlägg av Annika Fredén, Lektor i statsvetenskap vid Karlstads universitet.
***

Det är snart dags att gå till valurnorna igen, och nu vet vi mer om varför vi röstade som vi gjorde i riksdagsvalet. I en ny rapport undersöker jag fenomenet ”strategisk röstning”, som innebär att väljaren röstar på ett annat parti än det eller de partier han eller hon gillar bäst. Den visar att 15 procent röstade potentiellt ”strategiskt” i 2018 års riksdagsval. Kristdemokraterna var det parti som fick högst andel strategiska röster. Även Socialdemokraterna fick hög andel strategiska röster jämfört med tidigare val, och det var få som kastade bort sin röst på ett parti som inte tog plats i riksdagen.

Fyraprocentsspärren har länge fungerat som en stark mekanism för koordinering i svenska riksdagsval. De flesta känner till spärren, och syskonpartier – på 1980-talet Socialdemokraterna och Vänsterpartiet och idag Moderaterna och Kristdemokraterna – hjälper varandra för att båda parterna ska ta plats i parlamentet. I detta val framstod även Miljöpartiet som ett potentiellt mål för strategiska röster, då deras plats i riksdagen skulle avgöra om vänsterblocket fick fler röster än högerblocket. Resultatet vet vi: MP kom in och bildade regering med S, samtidigt som KD fick en rejäl skjuts in mot valdagen.

I Valforskningsprogrammets valundersökning finns utförlig data på väljarnas preferenser inför och efter valet, och deras självrapporterade partival, vilket är den data jag utgått från i analyserna. När väjarnas partipreferenser innan valet jämförs med det parti de faktiskt röstade på ser vi att KD var det parti som fick högst andel röster från väljare som sympatiserade med något annat parti: partiet fick i riksdagsvalet 2018 inte mindre än 42 procent potentiellt strategiska röster (se figur nedan, där andelen strategiska röster per parti i riksdagsvalet 2018 jämförs med andelen 2014 ).

De flesta av KD:s strategiska väljare kom från Moderaterna, och även sympatisörer från de andra borgerliga partierna röstade frikostigt på partiet på valdagen. Det parti som i andra högsta grad fick sympatisörer från ett annat parti i årets val (22 procent) var Liberalerna som fortfarande gör skäl för sitt namn ”partibytarnas Hallsberg” (jmfr Oscarsson & Holmberg). Överlag överensstämmer detta med de mönster vi sett de senaste valen. Det är framförallt på (f d) Allianssidan som väljare byter parti. Det är också en relativt hög andel strategiska röster på Socialdemokraterna och en låg andel strategiska röster på Sverigedemokraterna om vi jämför med förra valet (2014).

Siffrorna bygger på en analys av respektive partis väljare och det eller de partier väljaren som röstade på partiet gav högst värde på en 11-gradig gilla-skala mellan -5 till +5. Andelen av partiets väljare som inte hade det parti som de röstade på som sitt mest gillade i förvalsundersökningen, d v s innan riksdagsvalet, är den procentsats som anges i figuren. Totala andelen svarande var 2567 riksdagsvalet 2018 och 737 riksdagsvalet 2014. (För en mer utförlig beskrivning av datan inklusive väljarströmmar mellan partierna, se Fredén, 2019.)

I forskning om strategisk röstning anges främst tre olika typer av skäl att rösta strategiskt: oviljan att ”kasta bort” sin röst på ett parti som har liten chans att ta sig in i parlamentet, viljan att rösta på ett stort parti som har chans att leda regeringsbildningen, och viljan att rösta på ett litet parti för att hjälpa det komma över spärren till parlamentet. Dessa mekanismer ser ut att ha varit ovanligt jämnt förekommande i detta riksdagsval vilket bidrog till det jämna slutresultatet.

En annan viktig del i teorin om strategisk röstning är att se till konsekvenserna av partivalet, främst regeringsbildning. I valundersökningen finns sedan 2014 även en fråga där den svarande får ange att ”partiet behövs för att bilda min önskeregering” som ett viktigt skäl.  Även här angav väljare som röstade på Socialdemokraterna och Kristdemokraterna (i likhet med väljare som valde Sverigedemokraterna och Moderaterna) förhållandevis ofta detta som ett viktigt skäl.  Opinionsmätningar inför EU-valet och preliminära analyser av SOM-institutets data som samlades in någon månad efter riksdagsvalet 2018 tyder på att KD sedan dess fått fler av sina strategiska väljare att faktiskt gilla partiet. Hur den utvecklingen fortsätter återstår att se.

Källor

Cox, G. 2018. Portfolio-maximizing strategic voting in parliamentary elections, s 265-282 i (reds.) Herron, E., Pekkanen, R. J. & Soberg Shugart, M. The Oxford Handbook of Electoral Systems, Oxford University Press.

Fredén, A. 2019. Strategisk röstning i riksdagsvalet 2018. Rapport 2019:2, Valforskningsprogrammet Göteborgs universitet. Tillgänglig via https://valforskning.pol.gu.se/digitalAssets/1722/1722407_rapport-2019-2-fred–n–2019–strategisk-r–stning-i-riksdagsvalet_final.pdf

Oscarsson, H & Sören Holmberg. 2016. Svenska väljare. Stockholm: Wolters Kluwer.

SVT. 2019. “Väljarbarometern: De blir EU-valets vinnare och förlorare”. SVT webb, 29 mars 2019, tillgänglig via https://www.svt.se/nyheter/inrikes/valjarbarometern-de-blir-eu-valets-vinnare-och-forlorare

Valhemlighet med graderad rösträtt

Det här är ett gästinlägg av Olof Petersson, tidigare forskningsledare vid SNS och professor i statskunskap vid Uppsala universitet.

***

I samband med den allmänna rösträttens hundraårsjubileum skrev jag en tidningsartikel. En läsare hörde av sig med en fråga: ”Hur fungerade det rent tekniskt i vallokalen när vi hade den 40-gradiga skalan? Hur kunde man bibehålla valhemligheten eller brydde man sig inte om detta?”

Frågan har både principiella och praktiska aspekter. I dag tar vi valhemligheten för given och principen slås fast i regeringsformen, som innehåller formuleringen ”fria, hemliga och direkta val”. Men i ett äldre skede var frågan omstridd. John Stuart Mill såg hemliga val som ett undantag och offentlig röstning som huvudregel.

Sedan principen om hemliga val slagit igenom återstod de praktiska problemen. I Sverige uppkom frågan hur valhemligheten kunde tryggas i ett system med graderad rösträtt. Riksdagsvalen var i detta avseende oproblematiska eftersom man där röstade per capita; debatten om den ”politiska” rösträtten handlade i stället om olika slags spärrar och rösträttshinder avseende kön, inkomst osv. Graderad rösträtt tillämpades i de kommunala valen där personlighetsprincipen ännu inte hade slagit igenom. Enligt den tidens synsätt var det egendom och ekonomiska intressen som skulle representeras. Även bolag räknades som kommunmedlemmar. I 1862 års kommunalförfattningar fanns delvis olika regler för landskommuner, städer och landsting; dessutom styrdes Stockholm enligt en särskild förordning.

En valdag 2019 räcker gott

Den 14 december förkastade Sveriges riksdag talmannens andra förslag till statsminister. Stefan Löfven fick inte tillräckligt stöd för att kunna bilda en ny regering bestående av Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Exakt en månad tidigare var det Ulf Kristersson som inte fick de röster som krävdes för att få bilda en regering, som då skulle innefatta Moderaterna och Kristdemokraterna. För talmannen Andreas Norlén återstår nu blott två möjligheter att föreslå riksdagen en statsminister; om ytterligare två förslag till statsminister förkastas av riksdagen väntar därefter extra val inom 3 månader.

Sannolikheten för ett nytt val till riksdagen 2019 har därmed ökat. Även om en del