Lucka #15. Fi och Supervalåret 2014: Om väntad och oväntad röstdelning i svenska val

I detta inlägg gästas Politologerna av Sofie Blombäck och Jenny de Fine Licht, forskare vid statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet. Tidigare i år publicerade Sofie och Jenny en artikel i Scandivinian Political Studies där de undersöker Fi:s sympatisörer. Med hjälp av Fi:s framgångar och motgångar under Supervalåret 2014 identifieras tidigare osedda mekanismer bakom röstdelning. Håll till godo!

2014 hade Sverige för första gången sedan vi gick med i EU val till alla nivåer samma år, ett så kallat supervalår. Det innebar bland annat att väljare måste ta ställning till om de ville stödja samma parti i Europaparlamentsvalet i maj och riksdagsvalet i september. 2014 var alltså ett utmärkt tillfälle för forskare att studera det som kallas röstdelning. Läs mer

Lucka #5: Hur påverkar korruption valdeltagande?

Det här inlägget är samförfattat av Stefan Dahlberg, docent i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, och Maria Solevid, universitetslektor i Statsvetenskap vid samma lärosäte.

En grundläggande princip i den representativa demokratin är att väljare aktivt väljer sina politiska representanter och att de valda politiska representanterna agerar i enlighet med väljarnas intressen. Om den valda regeringen inte uppfyller väljarnas intressen utkräver väljarna ansvar genom att rösta bort regeringen i samband med kommande val. Att väljare går och röstar är därmed en av de viktigaste indikatorerna på hur legitim en demokrati är. Lite enkelt formulerat, ju högre valdeltagande, desto bättre anses demokratin fungera. Men vad händer när länken mellan väljare och valda förstörs av korruption? Läs mer

Lucka #6: Dags för sänkt rösträttsålder?

Förra årets val till Europaparlamentet innebar en ökning av det svenska valdeltagandet med 5,5 procentenheter till 51,1 procent. För första gången röstade över hälften av de röstberättigade i ett svenskt EU-val. På det hela taget var dock 2014 års EU-val ytterligare ett misslyckande sett till det medborgerliga engagemanget; visserligen sjönk valdeltagandet bara med några tiondelar av en procent, men de 42,6 procent av de röstberättigade EU-medborgarna som begav sig till valurnorna innebar den lägsta andelen någonsin. Faktum är att sedan det första valtillfället 1979 har valdeltagandet sjunkit i varje EU-val. Mot den bakgrunden är det inte konstigt att Europaparlamentet har tagit initiativ för att vitalisera demokratin på EU-nivå. Den 11 november röstade parlamentet igenom ett helt batteri av förslag till förändringar (se rapport och resolution). Bland dessa förslag finns exempelvis gemensam valdag i alla EU-länder, förenklad utlandsröstning, e-röstning och harmonierad och sänkt rösträttsålder.

Det bör poängteras att EU:s alla enskilda medlemsländer måste acceptera dessa förslag för att de ska kunna bli verklighet. När det gäller sänkt rösträttsålder är förslaget dessutom förhållandevis Läs mer

Hur mycket, och på vilket sätt, deltar gräsrötter i valkampanjer?

Detta inlägg är samförfattat av Gissur Ó Erlingsson, Mattias Fogelgren och Richard Öhrvall

***

Dags så för del 2 i miniserien där vi plockar ut några godbitar från rapporten ”Att ta plats i politiken”

I forskningen om väljarbeteende och valresultat, är intrycket att man i stigande grad inte enbart eller huvudsakligen betraktar partier som passiva offer för den socioekonomiska väljardemografi de råkar befinna sig i. Sådana så kallade ”efterfrågeperspektiv” kompletteras ofta med något slags ”utbudsperspektiv”, där forskarna säger att partiernas egna agerande – till exempel valkampanjer och annan övertalning – kan spela roll för valresultaten. Härvidlag är en intressant aspekt av detta: i vilken utsträckning, och på vilket sätt, deltar partiernas gräsrötter (här definierade som kandidater till kommunfullmäktige) i valkampanjerna?

Läs mer

Trivial Pursuit-effekten, eller, hur man sänker någons politiska självförtroende

Det här är ett gästinlägg av Moa Olin, Maria Tyrberg och Ida Söderlund, studenter på masterprogrammet i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.

***

Politiskt intresse anses vara en viktig del i en välfungerande demokrati. Om intresset för politik är lågt finns risk för minskat politiskt deltagande, vilket kan urholka demokratiska värden. Inom statsvetenskaplig forskning talas det ofta om att politiskt kunniga personer generellt sett är mer intresserade av politik. Baksidan av detta samband är naturligtvis att de som upplever sig som okunniga istället tenderar att inte intressera sig, och i förlängningen att inte engagera sig politiskt. Denna baksida har vi valt att undersöka med hjälp av ett litet experiment.

Läs mer

Är högt valdeltagande alltid önskvärt?

För att undvika allt för mycket sommartorka här på Politologerna, återvinner jag här – och piffar till litet grand – en krönika som tidigare är publicerad i Södermanlands Nyheter (2014-05-24).

***

Inför EUP-valet stötte jag återkommande på uppmaningen: gå och rösta i EUP-valet! Intrycket är att högt valdeltagande verkar vara ett självändamål. Jag är förstås ingen motståndare till högt valdeltagande, men inte reflexmässig fiende till lågt heller. Den ibland litet oreflekterade vurmen för högt valdeltagande gnager därför mig, eftersom det tycks mig som om det krävs en del ytterligare argumentation för att jag ska vara rakt igenom övertygad. Härvid är nationalekonomen Niclas Berggren intressant. När han för ett par år sedan var aktiv bloggare, torgförde han bland annat idén att vi inte ska stirra oss blinda på kvantiteten – vi måste också koncentrera oss på kvaliteten i valdeltagandet – se exempelvis här och här.

Berggrens poänger är inspirerade av Jason Brennan och dennes bok The Ethics of Voting (Princeton University Press, 2011). Argumentet är ganska enkelt: det kan vara bättre med ett valdeltagande på 40-50 procent än ett valdeltagande på 80-90 procent, förutsatt, som jag tolkar det, att den lägre andelen är någorlunda representativa för samhället och har i större utsträckning bemödat sig om att sätta sig in i vad valet handlar om, samt ta reda på vad kandidaterna till valet egentligen står för.

Brennan menar att vi som medborgare är vi etiskt förbundna att fatta välinformerade beslut när vi röstar. Vidare bör vi, när vi röstar, försöka premiera politik som vi bedömer kommer att gynna det allmännas bästa – inte vad som för dagen råkar vara bäst för vår plånbok. Argumentet kokar ned till att om väljarna fattar illa grundade beslut i vallokalen, riskerar vi att långsiktigt få usla sidoeffekter, som exempelvis orättfärdig lagstiftning, onödiga krig och oansvarig ekonomisk politik.

Jag tycker nog att resonemanget var brännande aktuellt inför EUP-valet. Bara cirka en vecka innan rapporterade en SIFO-undersökning att hela tre av fyra väljare inte känner till de svenska partiernas EU-politik. Andra undersökningar, vissa något mindre vetenskapliga, har dessutom visat att vi har svaga kunskaper om vilka partiernas EU-kandidater är (se här och  här). Frågan är därför hur rationella och välinformerade väljarnas val till EUP verkligen var, mot bakgrunden av bristfälliga kunskaper om partiernas EU-politik, om partiernas EUP-kandidater, och även vår information om vilka partierna – främst SD och Fi – tänkte samarbeta med i Europaparlamentet efter valet?

***

Detta problem är inte isolerat till EUP-valet. Se bara på landstingen: Å ena sidan är det vår demokratiskt valda mellannivå som förvaltar skattemiljarder. Landstingspolitikernas viktigaste ansvarsområde, hälso- och sjukvården, anses vara enormt viktigt bland medborgarna. Å andra sidan är landstingen tämligen anonyma: mediernas bevakning är typiskt sett svag, flera studier har vittnat om att väljarnas kunskap om landstingspolitik är lågt (se en litet äldre översikt här). Dessutom har landets samhällsvetare forskat ganska lite om landstingen. Den enda större forskningsinsatsen publicerades för tjugo år sedan (skriven av Stig Montin och Jan Olsson). Den beskrev landstingsdemokratin som ”inåtvänd, partibunden och toppstyrd”.

Brennans argumentation borde också få oss tänka till en aning om effektiviteten i ansvarsutkrävandet i våra kommunala val. Det finns undersökningar som antytt att vi inte alltid vet att kommunerna bär ansvar inom så stora och viktiga områden som vård, skola och omsorg. Vidare, enligt vissa studier har väljarna begränsade kunskaper om vilken politik som drivs i kommunerna, och rätt så dålig koll på vilka personer som företräder dem i kommunfullmäktige. Det saknas, såvitt jag förstår, data, men det vore onekligen intressant att veta om väljarna verkligen har kunskap om vilka det är som styr kommunen. Även om de skulle veta vilket parti kommunstyrelsens ordförande tillhör – med tanke på att vi på papperet har ”samlingsstyren” i kommunerna – vet vi överlag vilka partier det är som samarbetar i fullmäktige och nämnder för att gemensamt styra kommunen? Min gissning: inte allt för många.

De anförda sakerna gör det rimligt att fråga sig hur effektivt ansvarsutkrävandet egentligen blir i landstings- och kommunalvalen i höstens val.

***

Notera nu att jag givetvis inte argumenterar för lågt valdeltagande. Det är mest ett litet florettstick mot dem som utan vidare bespisning anser att högt valdeltagande har ett egenvärde. Men mest av allt är det en uppmaning till oss alla att gå till vallokalerna i höst utrustade med så mycket information vi hinner samla på oss, så att våra röster blir så välunderbyggda som möjligt. Allt i syfte att tillfredsställa Berggrens och Brennans upprop efter ett mera, ehm, ska vi kalla det ”etiskt röstande”.

 

 

Partiernas mobiliseringspotential

Som jag tidigare bloggat om här på Politologerna skulle tidigare valresultat i Europaparlamentsvalet se annorlunda ut om samtliga röstberättigade gick och röstade. Stora och regeringsbärande partier som Moderaterna och Socialdemokraterna gör i allmänhet sämre val i Europaparlamentsvalet jämfört med Riksdagsvalet medan små och nya partier i allmänhet gör bättre val. Att utfallet blir så här har att göra med att Europaparlamentsvalet är ett så kallat andra rangens val och är inget unikt för Sverige. I jämförelse med val av första rangen – oftast nationella val – utmärks andra rangens val av lägre intresse från partier, medier och väljare, en mindre intensiv kampanj och att nationella frågor också dominerar eller åtminstone i hög grad förekommer i valrörelsen. Större och/eller regeringsbärande partier straffas hårdare av väljarna samtidigt som mindre partier och uppstickarpartier belönas med väljarnas röster i högre grad. 2004 hette uppstickarna Junilistan, 2009 var det Piratpartiet och i år verkar mångas blickar vändas mot Feministiskt initiativ. Läs mer