Detta inlägg är samförfattat av Elin Naurin och Niels Markwat
Politiska partier straffas inte enbart för vallöften som bryts utan också för vallöften som uppfylls. Damned if you do, damned if you don’t, är en verklighet politiker har att hantera. Det visar vi i en nyligen publicerad studie där svenska väljare presenteras för socialdemokratiska uppfyllda och brutna vallöften.
Fortsätt läsa
Väljarna har bara givit Centerpartiet mandat att…!
Mandatet från miljöpartistiska väljare innebär…!
Björklund har inte mandat att…!
Exemplen på tvärsäkerhet kring vad partierna får och inte får göra för att ”inte svika sitt mandat” har varit många under hösten 2018. Jag har slagits av den lätthet med vilken politiker, journalister och allmänhet avgör vad partierna har lovat. Det framstår så enkelt i debatten att definiera vilket mandat partierna har fått. Den statsvetenskapliga litteraturen är betydligt mer velande och ödmjuk. Den ifrågasätter faktiskt om vi alls kan veta vad väljarna kommunicerar i val. Och den lägger stort ansvar på partierna att själva stå för sin tolkning av vilket mandat de har fått och att inte skicka över tolkningen till en allmän (och omöjlig) bild av vad ”väljaren” eller ”partimedlemmen” har ”sagt åt dem” att göra.
Fortsätt läsa
Detta inlägg är samförfattat av Christian Björkdahl och Elin Naurin.
***
Invandrings- och integrationsfrågor står högt på dagordningen i årets valrörelse. Väljarna har fler förslag att förhålla sig till än vad som har varit fallet i någon tidigare valrörelse. 2018 års valmanifest erbjuder faktiskt fler vallöften på området än vad samtliga sju tidigare valrörelser har gjort – tillsammans. I år ger riksdagspartierna inte färre än 267 vallöften inom invandrings- och integrationsområdet. Det är långt fler än de 188 vallöften som sammanlagt har givits i alla riksdagsvalmanifest sedan 1991 då våra mätningar inleds. I det här inlägget hjälper vi till att sortera i dessa förslag: Vad lovas egentligen på invandrings- och integrationsområdet i partiernas valmanifest 2018?
Fortsätt läsa
Detta inlägg är författat av Christian Björkdahl och Elin Naurin.
***
Valrörelser innebär diskussioner om vallöften. Som vallöftesforskare ligger vi dock ofta en mandatperiod efter den samhälleliga diskussionen. När vi studerar uppfyllande av vallöften koncentrerar vi oss på vallöften som givits tidigare mandatperioder, eftersom den nuvarande ännu inte är avslutad. Vi har därför än så länge inte data som kan slå fast hur många vallöften som uppfyllts sedan 2014-års val. Just nu är det istället en uppgift för medier och intresserade medborgare att ta sig an. Men vi kan hjälpa till i en sådan granskning genom att publicera vår lista över vilka vallöften som gavs av riksdagspartierna och FI i valmanifesten inför 2014 års val, och det gör vi i detta inlägg.*
Vallöfteslistan visar att tidigare decenniers ökning av vallöftesgivandet fortsatte även 2014. Vi hittar sammanlagt fler än 1800 vallöften i de svenska riksdagspartiernas valmanifest 2014. Det är faktiskt ett nytt svenskt rekord i vallöftesgivande. I ett tidigare inlägg har vi sammanfattat vallöftesgivandet under perioden 1991 – 2010. Mellan 1991 och 2014 ökade det antal vallöften som vi hittar i manifesten från 371 till 1848 löften.
Fortsätt läsa
Det finns en okunskap bland politiker om hur mycket deras partier faktiskt lovar inför val. I artikeln Do they really know? On party representatives’ knowledge of the extent to which their parties make election pledges jämför jag hur många vallöften som partierna gav inför valet 2010 med hur många vallöften som politiker tror att partierna gav. Slutsatsen är att de flesta politiker kraftigt underskattar hur många politiska förslag som deras eget parti faktiskt sätter på pränt inför nationella val. Inget av partierna i 2010 års val gav färre än 100 löften i sina i officiella valmanifest, och de flesta gav klart fler. Men det vanligast svaret bland politikerna var att deras parti gav klart färre än 20 löften. Det näst vanligaste svaret var ”vet ej”. Sammantaget indikerar artikeln att det inte finns en sammanhållen och korrekt bild bland politiker utanför partieliten av hur många vallöften som faktiskt ges. Fortsätt läsa
Man brukar säga att det finns två statsvetenskapliga modeller för röstande i val. Sanktionsmodellen bygger på att väljarna utvärderar den politik regeringen fört under mandatperioden. I mandatmodellen bedömer istället väljarna partiernas program för framtiden. Bakåt- eller framåtblickande. I undersökningar har det visat sig att svenska väljare framförallt verkar se framåt, och välja parti mer efter vad partierna ska göra än vad de redan gjort.
Tyvärr saknar partierna mandat för den politik som nu bedrivs. Alla partier utom Sverigedemokraterna förespråkade i valet 2014 en generös asylpolitik. Sedan dess har de flesta partier svängt 180 grader. Regeringen har, påhejad av moderaterna, kraftigt försvårat för människor att söka asyl, vilket man också berömmer sig för. Kontrasten mot retoriken från valrörelsen, eller sensommaren 2015, är total.
Ironiskt nog kan detta brott med tidigare utfästelser ha fört socialdemokraterna närmare sina väljare än före valet. I SOM-undersökningarna som gjordes under förra mandatperioden (2010-2013) uppgav 40 procent av S-sympatisörerna att det var ett bra förslag att ta emot färre flyktingar. Bara 30 procent tyckte att det var ett dåligt förslag. Ur detta kan man förvisso inte utläsa exakt vilken nivå väljarna önskar sig, men klart är att den tidigare linjen inte hade ett kompakt stöd.
Men man sökte inte heller mandat för de enorma kostnader som följer på förra årets stora flyktingmottagning, och vad värre är, man gör det inte ens nu. I finansministerns debattartikel igår var huvudnumret en satsning på en halv miljard till integration. Vad som istället borde lyfts fram är satsningen på de 30 miljarder till flyktingmottagande år 2016 som tillkommit sedan höstens budgetproposition, och vad som bör göras för att hantera den. Ingen annan reform är tillnärmelsevis lika omfattande.
I tidigare inlägg här på Politologerna har jag skrivit om att partier i regeringsställning tar löften som ges i valmanifest på allvar och att väljare ser på vallöften på andra vis än vad forskare ofta gör. Två inlägg i Politologernas julkalender 2015 ska nu ägnas åt politikers uppfattningar om vallöften. Politiker har nämligen en betydligt mer positiv bild av vallöften än vad väljare har. Fortsätt läsa
Efter att regeringen har meddelat att ROT-avdraget ska sänkas från 50 till 30 procent har det talats om att Socialdemokraterna bryter ett viktigt vallöfte (här och här till exempel). Samtidigt har andra hävdat att reformen är i linje med Miljöpartiets vallöften. Här är några snabba tankar kring vad vallöftesforskningen kan hjälpa till med i diskussionen. Fortsätt läsa
Detta inlägg är författat av Nicklas Håkansson och Elin Naurin
****
Politiska ledare har i alla tider svurit att uppfylla löften till folket. I utgrävningar av Pompeji har arkeologerna hittat valslogans på husväggarna. Någon av dem lär lova billigare bröd, någon annan gratis bastu. Vallöftenas tidlösa karaktär fångas i statsvetenskapliga teorier. Förenklat sägs att eftersom politiker eftersträvar makt (”seek office”) medan väljare eftersträvar politik (”seek policy”), så behövs vallöften som informationsbitar i kommunikationer mellan väljare och valda. Vad statsvetenskapen inte har talat så mycket om är dock att incitamenten till att ge vallöften har förändrats under senare år. I vår artikel Promising ever more: An empirical account of Swedish parties’ pledge making during 20 years i tidskriften Party Politics pekar vi på tre trender i dagens demokratiska samhällen som visar på att partiernas löftesgivande faktiskt ökar. Vi använder oss av Sverige som exempel och identifierar alla svenska riksdagspartiers vallöften givna i valmanifest mellan 1991 och 2010. Slutsatsen är att löftesgivandet har tredubblats sedan 1991.
”– Det är som att vända en atlantångare. Man vrider om ratten häftigt, men det tar tid innan fartyget har svängt.”
Citatet är från utbildningsminister Jan Björklund, och är ett svar på frågan om varför regeringens utbildningspolitik inte lyckats bryta den negativa utvecklingen i den svenska skolan – 2010. Citatet är från den 16 september 2010, strax före riksdagsvalet. Skoldebatten ser dock fortfarande i princip likadan ut. I internationella jämförelser, som PISA, presterar de svenska eleverna allt sämre, men Jan Björklund hänvisar till att regeringens reformer ännu inte hunnit få effekt.
Detta kritiseras naturligtvis ännu mer nu än för fyra år sedan, och många har gjort sig lustiga över atlantångarmetaforen. SVTs Agenda http://www.svt.se/agenda/utbildningsministern-och-den-stora-baten gjorde till och med ett inslag där en sjökapten fick förklara hur lång tid det tar att vända en riktig atlantångare (några minuter), vilket Stefan Löfven glatt påpekade i sitt första maj-tal 2013.
politologerna.wordpress.com 