Tema MAKT: Makten och folkrätten

Detta är ett gästinlägg från LEIF LEWIN, Skytteansk professor emeritus i vältalighet och statskunskap vid Uppsala universitet.

***

”Ni har makten, jag har ordet, jag har ordet i min makt.” Strindbergs berömda ord påminner oss om att makt inte bara kan utövas i kraft av ekonomiska resurser. Det brukar ju annars, från högst olika utgångspunkter, vara vad som hävdas av till exempel marxister och anhängare av public choice. Makt kan också vara makt över tanken. Att formulera ideologier. Att bilda opinion.

Ett exempel är tillkomsten av Internationella brottsmålsdomstolen. Att slå vakt om den egna rättsordningen har varit nationalstatens yttersta prerogativ, åtminstone sedan Westfaliska freden. ”The King can do no wrong.” Statschefen ska inte kunna ställas till svars inför någon utländsk domstol. Men när andra världskriget gick mot sitt slut, ifrågasattes denna devis. De allierade började diskutera vad de skulle göra med nazistledarna. Churchills spontana reaktion att skjuta dem på fläcken fick ge vika för uppfattningen att de segrande demokratierna borde visa upp ett föredöme för världen för hur en rättsstat fungerar. Så startade Nürnbergrättegångarna.

Läs mer

Tema MAKT: Statskunskap är vetenskapen om makt

Detta gästinlägg är författat av Olof Petersson, tidigare professor i statskunskap och forskningsledare vid Studieförbundet Näringsliv och Samhälle.

***

”Statskunskap är vetenskapen om makt.” Med dessa ord lär Pär-Erik Back ha hälsat de nya studenterna välkomna till Lunds universitet i mitten av 1950-talet. Få statsvetare skulle antagligen opponera. Det är väl så som vi vill se oss. Som experter på makt får vi en särställning bland samhällsforskare, med en förmåga att se de stora sammanhangen och avslöja vad spelet egentligen handlar om.

I så fall är statsvetare ambivalenta, för att inte säga hycklande. För hur många avhandlingar och forskningsprojekt tar egentligen sin utgångspunkt i maktbegreppet? Nils Elvander framstår som rätt ensam med sin bok Intresseorganisationerna i dagens Sverige (1966). Hans försök att skilja mellan basinflytande och rörligt inflytande fick knappast några efterföljare. Blickar man tillbaka på de arbetsgrupper som funnits vid de senaste årsmötena med Statsvetenskapliga förbundet så letar man förgäves efter någon som behandlat makt.

Men när jag läste statskunskap i Göteborg i slutet av 1960-talet gick jag en fin kurs om lokalmakt. Vi läste Floyd Hunter, Robert Dahl, Nelson Polsby och de andra namnen i community power-diskursen. En central fråga var om valet av metod (att studera uppfattningar om makt eller faktiskt beslutsfattande) påverkade resultatet (en monolitisk eller pluralistisk bild av makten i en stad).

Läs mer

En praktisk grundkurs i statskonst

Jag är en entusiastisk anhängare av principen ”learning by doing”. Även om man kan läsa sig till det mesta är det mycket enklare att förstå varför saker sker när man själv står inför ett problem. Som statsvetare med intresse för statens historiska utveckling är detta något av ett dilemma. Jag har inte flera hundra år på mig, och ingen har heller velat låna ut sin stat till mina experiment.

Som tur är finns det substitut. Ett av mina absoluta favoritdatorspel är det svenskutvecklade Europa Universalis IV. Du väljer ett startdatum (tidigast 1444) och en stat och styr sedan den statens politiska, militära och ekonomiska utveckling fram till 1821. Målen sätter man själv, men naturligtvis vill man utöka sitt geopolitiska inflytande på ett eller annat sätt. Till exempel genom militära erövringar, kolonisation, eller genom att bygga upp en mäktig handelsflotta.

Läs mer

Samordna/centralisera funktionen för professorsbefordran

Detta händer mig ibland: Jag läser ett debattinlägg, hummar, nickar instämmande och tycker ”det där var övertygande!”. Sedan kommer en replik, jag läser, hummar, nickar instämmande och tycker ”ja jävlar, det där var bra övertygande också”. Så blir jag osäker på min förmåga att självständigt värdera motsatta ståndpunkter. Men så slår det mig att fallet inte alls behöver vara så. Båda läger kan ha fina poänger, men delvis prata om lite, lite olika saker. Det där hände mig nyligen när Mats Alvesson och Erik J Olsson var i den ena ringhörnan, och Virginia Langum och Staffan I Lindberg i den andra. Debatten gällde huruvida det finns för många professorer i Sverige och om befordringsreformen varit skadlig eller inte. Läs mer

Lucka #24: Hopp!

Slutscenen i Star Wars: Rogue One: Kapten Antilles överräcker de stulna ritningarna av dödsstjärnan till Prinsessan Leia Organa. På frågan om vad de värdefulla underrättelserna kan komma att betyda för den fortsatta kampen mot det ondskefulla galaktiska imperiet svarar hon: ”Hopp”.

Bildresultat för jesusbarnetJulen är hoppets högtid. För de som missade söndagsskolan så handlar det förstås om det hopp som ett nyfött barn representerar i en tid då det är som mörkast och där ljuset återvänder. Vad passar då egentligen bättre än att redovisa några preliminära resultat om vad vi svenskar upplever som hoppfullt inför framtiden, hämtade från opinionslaboratoriet LOREs ständigt pågående utvecklings- och testningsarbete?

Låt oss därför för ett ögonblick lämna nyhetsmediernas och de lokala facebooksidornas negativitetsbias bakom oss (det är ju ändå julafton). Låt oss stanna upp och söka balansera ut en överväldigande dyster och svårmodig — måhända också  självförstärkande — (o)vana att skärskåda medborgarnas upplevda hot, vanskligheter, samhällsproblem, umbäranden och orosmoment. Låt oss istället tala om svenskarnas hoppfullhet!

Känslor som hoppfullhet (hope) och entusiasm (enthusiasm) är motpoler till oro (anxiety) och ilska (anger) men har likväl en central funktion i opinionsbildning och samhällsdebatt, funktioner som för övrigt blir allt bättre förstådda inom den politiska psykologin. Men vilka är då egentligen saker som får svenskarna att känna sig hoppfulla inför framtiden? Läs mer

Lucka #23: Den förbisedda organisationen – om Sverigedemokraternas framgång

I takt med de växande framgångarna för Sverigedemokraterna och deras motsvarigheter i andra länder växer också intresset för vad som förklarar dessa framgångar. Den allmänna debatten är för närvarande mest upptagen av att det finns väljargrupper som efterfrågar de frågor denna typ av partier ställer.

Väljarefterfrågan anger en av de förutsättningar högerradikala partier har att verka under, men är mycket långt från hela förklaringen. Som bland andra statsvetaren David Art visat, räcker inte den starkaste efterfrågan för att ge långsiktig framgång.

När det kommer till kritan är det nämligen omöjligt att bortse från partiet självt för att förstå dess eventuella framgång: om partiet inte framstår som tillräckligt trovärdigt i väljarnas ögon finns det inga strukturella förutsättningar i världen som kan leda det till långsiktig framgång. För att förstå varför vissa partier lyckas måste vi alltså undersöka vad de har att erbjuda, vad som inom denna forskning brukar sammanfattas som utbudssidan

En uppenbar del i utbudet är partiets politiska idéer. Här pekar viss forskning på en mer moderat ideologisk linje som en väg till framgång för högerradikala partier. Som bland andra Cas Mudde påtalat är dock ”moderat” inte alldeles lätt att definiera, och vad som uppfattas som moderat kan också variera från en politisk kultur till en annan. Vidare är det inte klargjort huruvida den väsentliga faktorn är partiets idéer som sådana, eller om det rör sig om omgivningens bild av dessa idéer. Framgången kan sålunda vara betingad av ett visst partis sätt att framställa sina idéer, inte av idéerna som sådana.

En annan viktig faktor är partiets ledning och ledare. En ledare som är framgångsrik utåt, och därmed kan locka många väljare, t.ex. genom karisma, har dock inte nödvändigtvis de egenskaper som behövs för att hålla samman den interna organisationen. Inte sällan förhåller det sig till och med tvärtom. Den forskning som finns tyder på att ett karismatiskt ledarskap spelar roll för partiets möjligheter att snabbt slå igenom. För att förklara beständig framgång krävs dock en ledare med organisatoriskt handlag.

Just en fungerande organisation är ovärderlig för ett högerradikalt parti; Mudde pekar ut den som avgörande faktor för att förklara bestående framgång. Snabbt genomslag i val kan uppnås utan någon organisation att tala om, men för att upprepa valframgång och överleva i långa loppet, behöver alla partier en lämplig och pålitlig organisation, inte minst denna typ av förhållandevis nya partier som inte kan lita till gamla inarbetade strukturer och rutiner. Följaktligen finns också exempel på högerradikala partier som blir den egna framgångens offer, oförmögna som de är att hantera det behov av en fungerande organisation som följer av kraftigt växande anhängarskaror.

Forskningsområdet är dock fortfarande outvecklat, såväl teoretiskt som empiriskt, men det drar till sig ett ökande intresse. De få studier som finns av just SD:s organisation stödjer antagandet att organisation har varit avgörande för partiets framgång. Erlingsson, Loxbo och Öhrvall visar till och med att själva förekomsten av lokal organisation har haft avsevärda effekter på partiets resultat såväl nationellt som kommunalt.

En del av Sverigedemokraternas partiorganisation som vi vet mycket litet om är dess riksdagsgrupp, bland annat hur gruppen påverkas av att isoleras av övriga partier. Genom en pågående intervjustudie med sverigedemokratiska riksdagsledamöter som inleddes 2011 söker jag vidare svar på frågor om den delen i organisationen och ber att få återkomma.

 

Referenser:

Art, David (2011). Inside the Radical Right: The Developments of Anti-Immigrant Parties in Western Europe. New York: Cambridge University Press.

Erlingsson, Gissur Ó., Loxbo, Karl och Öhrvall, Richard (2012). ”Anti-Immigrant Parties, Local Presence and Electoral Sucess”, Local Government Studies, 38 (6), 817—839.

Mudde, Cas (2007). Populist Radical Right Parties in Europe. Cambridge: Cambridge University Press.

Lucka #22: Our kids

Det här är ett gästinlägg författat av Erik Amnå, Mats Ekström och Håkan Stattin, betitlat ”Our kids” efter Robert Putnams senaste bok [i]

Vad vågar vi knyta för förhoppningar till det barn som nu strax ska födas? Varför beter sig inte barnen och ungdomarna såsom vi gjorde, eller rättare: minns att vi gjorde, eller kanske som vi borde ha gjort…? De vänder ju ryggen (såväl som andra kroppsdelar) mot de traditioner vi byggde upp och som skulle visa sig bilda en av världens starkaste demokratier. Hur ska det gå för svensk demokrati?

Inte bara Putnam håller ungdomarna ansvariga för demokratiernas påstådda försvagning. Andra snarast idylliserar ungdomens nya politiska vanor. Men faktum är att forskningen om ungas samhällsengagemang har varit eftersatt. Under en tid förutspådde man till och med den politiska socialisationsforskningens död.amna-stattin

Inom RJ-programmet om hur ungdomar utvecklar samhällsengagemang har vi varit femton medievetare, utvecklingspsykologer och statsvetare som åren 2010—2015 följt 4 000 individer mellan 13 och 30 år plus deras bästa kompisar och föräldrar. Den internationellt unika longitudinella databasen förbereds nu för ett mer allmänt bruk av bland andra elever/studenter, lärare, utredare och journalister. Vi vill här lyfta några av resultaten hittills. För mer utförligare resonemang och referenser, ladda gärna ned vår populärvetenskapliga slutrapport Ungdomars politiska utveckling (http://rj.se/globalassets/skriftserie/rj_skriftserie_12.pdf)

Läs mer