Att lyssna på experten

Idag kommer hundratusentals svenskar bokstavligen att lyssna på en expert, nämligen statsepidemiolog Anders Tegnell, dagens sommarpratare. Att ”lyssna på experterna” har varit ett återkommande mantra i den svenska diskussionen om Coronapandemin, och Folkhälsomyndigheten har därför med liten politisk inblandning fått lägga upp den svenska strategin. ”Vi håller en lite mer vetenskaplig linje i detta. Balansen mellan politik och vetenskap hos oss är lite annorlunda än i en del andra länder.” sa Tegnell i mars. Konsekvensen har varit att Sverige valt en annan väg än i princip alla andra, och vi har också ett (hittills) värre hälsoutfall än våra grannländer.

Naturligtvis bör man i dagens extremt komplexa samhälle lyssna på experter. Men vem bör fatta besluten?

Frågan går bortom pandemin. I den statsvetenskapliga klassikern ”Demokratin och dess antagonister” (1989) skrev Robert Dahl att det tyngsta argumentet mot demokrati är att folk inte har tillräcklig kunskap för att styra sig själva. Vore det inte bättre om experterna fick styra?

Nej, menade Dahl, av flera anledningar. För det första är det få frågor som har entydiga svar. Experter har också en tendens att bli enkelspåriga, och ”misslyckas ofta kapitalt att förstå hur den verkliga världen tjurskalligt vägrar att spela efter deras regler”. Dahls exempel på osäkerhet i beslutsfattande är pikant nog också just en dödlig influensa.

Vi vet inte hur Coronapandemin kommer att sluta – om det nu blir något slut. Kanske har länder som Danmark och Norge bara skjutit på problemen med sina strikta restriktioner. Eller så kommer det bättre behandlingar och vaccin, och då var att skjuta på problemen inte fel. Läget är fortfarande oklart.

Matematiska modeller av verkligheten – begränsade men användbara

Sällan har väl matematiska och statistiska modeller diskuterats så flitigt som just nu. För en som håller på med dem till vardags är det om inte roligt så i alla fall intressant.

En modell är en förenkling av verkligheten. Man gör några antaganden om hur saker hänger ihop, och får då en formel som kan användas för att gissa hur saker och ting kommer att utveckla sig i framtiden, givet vissa indata.

Just för att de är förenklingar hör man ibland folk säga att de är meningslösa, och att vi måste ”titta på verkligheten”. Jag håller inte med. Alla använder sig av modeller hela tiden, utan att tänka på det.

Modeller ger regelbundenhet. Utan regelbundenhet blir historien bara en samling slumpmässiga händelser, och framtiden helt osäker. Hur kan vi till exempel veta att solen kommer gå upp imorgon? Hittills har den alltid gjort det, men utan modeller finns det inget som säger att det kommer att fortsätta vara så. Men om vi antar att jorden vrider sig med en konstant hastighet runt sin egen axel har vi både en bra förklaring till tidigare soluppgångar, och goda grunder att anta att det kommer fortsätta på samma sätt.

Därför välkomnade jag att Folkhälsomyndigheten igår publicerade en rapport med en matematisk modell för smittspridningen i Stockholm. De har säkerligen ändå tänkt i liknande banor när de gjort uppskattningar om spridning, toppar, flockimmunitet med mera. Nu blev det för första gången tydligt exakt hur man tänker. Det ger oss möjlighet både att förstå vad som händer nu, och ett bättre underlag för framtida ansvarsutkrävande.

Tyvärr verkar det ha blivit något fel, och rapporten drogs tillbaka. Till DN säger Anders Tegnell att det beror på att modellen inte uppdaterats med rätt antal sjuka. Efter att själv ha studerat rapporten undrar jag om det verkligen är hela bilden.

Det myndigheten gjort är att sätta upp ett antal ekvationer som utifrån vissa grundantaganden räknar ut ett förväntat antal nya rapporterade fall per dag. Genom att skruva på de olika ”rattarna” – alltså antagandena om smittsamhet, andelen oupptäckta fall med mera – får man kurvor som ser olika ut. Om man hittar en som ger ett mönster som passar väl med observerad data kan det visa att rattarna är rätt inställda, och vi kan då göra gissningar om framtiden.

Problemet som jag ser det är att man verkade jämföra äpplen och päron. Både i rapporten (sidan 7 i den här gamla versionen) och datakoden verkade det som att värdena som jämfördes med det faktiska antalet rapporterade fall motsvarade något annat i modellen, nämligen antalet personer som varje dag smittats av bekräftat sjuka b_t * I_r * S / N. Som jag förstår det beskrivs antalet rapporterade fall per dag istället av uttrycket (1-p_0) * rho * E. Modellens kalibrering borde därför bli felaktig.

UPPDATERING 2020-04-23 14:19: Modellen har nu uppdateras så att rätt uttryck används.

Jag laddade ned koden och prövade att ändra inställningarna – resultaten blev inte radikalt annorlunda. Men när jag tittade på det närmare blev det också uppenbart hur många olika rörliga delar det finns, och man kan komma fram till liknande resultat på flera olika sätt.

Det finns bara ett sätt att slå en tärning så att resultatet blir sex. Men det finns fem sätt att slå två tärningar så att deras summa blir sex: 1+5, 2+4, 3+3, 4+2 och 5+1. Slår man tre tärningar kan det bli sex på 10 olika sätt (1+1+4, 1+2+3, osv).

I Folkhälsomyndighetens modell är det många tärningar: inkubationstidens längd, hur länge man är smittsam, andelen oupptäckta fall, smittsamheten hos dem som är oupptäckta, samt smittsamhetens förändring över tid.

Många olika konfigurationer ger resultat som passar någorlunda väl med observerade data, och med tanke på att det råder osäkerhet kring den med går det inte att enkelt avgöra vilken konfiguration som är bäst, vilket får konsekvenser till exempel för hur många oupptäckta fall det går på varje bekräftat fall.

Man ska alltså varken avfärda eller lita blint på modeller. I samhällsvetenskapen där vi har att göra med både osäkra data och bångstyriga studieobjekt finner jag det oftast bäst att utgå från enkla modeller. Det minskar risken för räknefel och gör det dessutom uppenbart att de bara är grova förenklingar av verkligheten, inte fysikaliska lagar.

De uppdaterade modeller som Folkhälsomyndigheten ska presentera idag bör alltså tas med en nypa salt, de också. Men jag är ändå glad för transparensen. Utan modeller finns det ingen grund för att göra några förutsägelser om framtiden, annat än magkänslan. Ska det gissas, bör vi få veta på vilka grunder.

Hur ska vi utkräva ansvar för Sveriges hantering av Coronakrisen?

Sveriges svar på Coronakrisen är ett europeiskt undantagsfall. I nästan alla andra länder har regeringar stängt ner landet i en mycket högre utsträckning än vad som skett i Sverige.

Folkhälsomyndigheten, med Anders Tegnell som främsta ansikte utåt, har gjort en annan bedömning än många andra europeiska experter, och menar att nedstängning inte kommer att vara verkningsfullt.

Oerhört mycket står på spel. Otillräckliga åtgärder kommer att kosta i liv och lidande. Överdrivna åtgärder kommer å andra sidan att leda till konkurser och arbetslöshet, vilket i sin tur också orsakar slår sönder människors tillvaro.

Samtidigt råder det en fundamental osäkerhet kring vilken metod som är bäst. Viruset är nytt, liksom åtgärderna. Aldrig tidigare har ekonomin avsiktligt tvärbromsats på det här sättet. Ingen kan veta säkert vad effekterna kommer bli.

Förr eller senare kommer tiden för ansvarsutkrävande. Personer i ledande ställning behöver ställas till svars för de val som gjorts. Politiker kommer att vinna eller förlora val beroende på hur väl de har klarat krisen; tjänstemän kommer att befordras eller förlora sina jobb. I och med att Sverige har valt en unik väg blir frågan särskilt aktuell här. Om Sverige klarar sig bättre ”lär Anders Tegnell bli den nye Hans Rosling och Stefan Löfven kommer att framstå som Europas coolaste premiärminister” som Viktor Barth-Kron skrev i Expressen.

Att bara vänta och se hur det blir är dock en otillräcklig form av ansvarsutkrävande. I en intressant text jämförde statsvetaren Jon Elster ansvarsutkrävandet i antikens Aten med Karthago. I Aten var det enda viktiga hur utfallet blev. Goda utfall – ett vunnet slag, ett framgångsrikt krig – belönades, medan motsatsen bestraffades, hårt.