Medierna, invandringen och förtroendet

Kan man ha förtroende för medierna samtidigt som man tror att de inte berättar sanningen om vissa samhällsproblem? Frågan har blivit aktuell sedan DN-Ipsos i förra veckan presenterade en undersökning om svenska folkets förtroende för mediernas nyhetsrapportering. Undersökningen visar att svenska folket har relativt stort förtroende för svenska mediers nyhetsrapportering. 71 procent av de svarande instämmer helt eller delvis i påståendet att SVT ger en sann bild av verkligheten och 75 procent uppger att de har ganska eller mycket stort förtroende för SVT. Motsvarande siffror för DN är 51 respektive 50 procent.

Många kommentatorer har valt att se detta förtroende som ett bevis för att svenska folket även har stort förtroende för mediernas rapportering om invandring. Till exempel har sifforna använts för att argumentera för att förra kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth och hennes man Ulf Adelsohn är relativt ensamma om att tro att medierna medvetet förtiger fakta om invandringen. Men innebär det starka förtroendet för medierna generellt verkligen att det svenska folket också litar på mediernas rapportering om invandring? På den frågan ger inte DN-Ipsos undersökning något svar, eftersom den inte frågar specifikt om vilket förtroende man har för mediernas rapportering om invandring.

Fortsätt läsa

Hur Sverigedemokraterna blev riksdagens tredje största parti, i tre grafer

Sedan valet har många fantasifulla förklaringar till Sverigedemokraternas makalösa framgångar lanserats. Som Andrej Kokkonen tidigare påtalat finns det dock goda anledningar att anta att Sverigedemokratiska väljare beter sig som väljare gör mest. Henrik Ekengren Oscarsson har tidigare försökt förstå framgången med hjälp av klassisk statsvetenskaplig teori. I samma andra vill jag här lyfta fram tre grundläggande trender som alla seriösa analyser bör kunna förklara. All data kommer från SOM-undersökningarna.

För det första: Andelen som tycker att det är ett mycket eller ganska bra förslag att ta emot färre flyktingar är större än andelen som tycker att det är ett ganska eller mycket dåligt förslag, men den minskar över tid (röd linje i diagrammet). 1990 ville 61 procent ta emot färre flyktingar; 2013 var det bara 44 procent. Ett ökat motstånd mot flyktingar överlag är alltså inte förklaringen till SD:s framgångar.

Fortsätt läsa

Ojämnt flyktingmottagande i kommunerna

Debatten om flyktingmottagandet går hög, och debatten om debatten om flyktingmottagandet går ännu högre. I det här inlägget tänkte jag försöka undvika metadebatterna och istället diskutera en av de saker som ofta lyfts fram som lösning för att hantera ett större flyktingmottagande: En jämnare fördelning av mottagandet i landets kommuner.

Det är ett faktum att mottagandet är extremt ojämnt i Sveriges kommuner. I Södertälje, som tog emot 12:e flest per capita 2013, tog man emot 12 flyktingar och anhöriga till flyktingar per 1000 invånare, totalt 1096 stycken. Lessebo tog emot flest, 171 stycken i en kommun med ca 8000 invånare. Det är 21 per 1000 invånare. I tre kommuner (Skurup, Lekeberg och Öckerö) tog man inte emot någon och i Täby med 66000 invånare tog man bara emot 21 stycken. Diagrammet nedan visar den sneda fördelningen.

Mottagna flyktingar per 1000 invånare 2013.

Mottagna flyktingar per 1000 invånare 2013.

Ivar Arpi menar i ett blogginlägg att ett jämnare mottagande inte är en lösning, och utgår ifrån beräkningar på vad som skulle hända om de som tog emot färst tog emot som snittet. Det är nog sant – det skulle inte bli några större förändringar om de få som tar emot jättefå tog emot nåra fler. Men vad blir konsekvenserna om vi istället räknar på olika nivåer av mottagande i samtliga kommuner?

Totalt togs 33797 personer emot i kommunerna under 2013. Det ger ett snitt på 3,47 personer per 1000 invånare i Sverige. Mediankommunen tog under 2013 emot 3,36 personer per 1000 invånare. Om alla kommuner höll samma nivå som medianen skulle vi under 2013 tagit emot 4 procent färre. Om alla istället tagit emot på samma nivå som Malmö hade vi kunnat ta emot 10 procent fler. Diagrammet nedan visar konsekvenserna av ett mottagande på olika nivåer.

diagram2

Den 50 percentilen är medianen. Den 90 percentilen är kommunen som tar emot fler per capita än 90 procent av kommunerna, och så vidare.

Om alla hade tagit emot lika många i förhållande till folkmängden som Södertälje gjorde 2013 hade vi alltså kunnat ta in 245 procent fler, cirka 80000 personer. Nu var 2013 i och för sig ett rätt extremt år, men om alla kommuner legat på samma nivå som Södertälje gjort de senaste tio åren hade vi ändå kunnat ta emot mer än dubbelt så många som vi gjorde 2013. Om alla kommuner istället legat på samma nivå som Lund (0,6 per 1000 invånare) hade vi fått plats med 80 procent färr.

Arpi skriver att 12000 personer väntade på att få plats i kommunerna. Om de skulle fått plats under 2013 hade vi behövt ta emot 4,8 personer per 1000. Det är lika många som Borås tog emot 2013, och fler än vad 65 procent av kommunerna gjorde 2013.

Nu är det inte säkert att det funkar att skala om de här siffrorna hur som helst. Möjligen är det en annan sak att ta emot 10 personer i en ort om 1000 än att ta emot 10000 i en miljonstad, och det beror antagligen också på hur många som redan tagits emot under tidigare år. Och absolut viktigast är självfallet om det finns bostäder och arbete. Men här är i alla fall lite sifferunderlag. Om alla kommuner tagit emot som Borås under 2013 hade det inte saknats platser.

Kommuner med högre arbetslöshet tar emot fler flyktingar per capita

Följande inlägg är samförfattat av Elin Cronholm, tidigare student på Göteborgs universitet och numera masterstudent på Uppsala universitet, och Anders Sundell. Inlägget bygger på Elin Cronholms kandidatuppsats ”Flyktingar i svenska kommuner – arbetslöshet, bostäder och närhet till andra utlandsfödda.” Uppsatsen i sin helhet finns att ladda ned här.

***

En av många tragiska konsekvenser av kriget i Syrien är att människor tvingas på flykt. Under 2012 och 2013 har cirka 14700 personer sökt sig till Sverige, och de som får uppehållstillstånd ska enligt beslut få stanna permanent istället för tillfälligt. Integrationsminister Erik Ullenhag menar att permanenta uppehållstillstånd underlättar för flyktingarna att lära sig svenska och få jobb.

Överlag har integrationsarbetet i Sverige alltmer kommit att fokusera på arbete. På 1980-talet var istället bostadstillgängligheten den uttalat viktigaste fördelningsfaktorn i den svenska flyktingmottagningen. Då fördes Hela Sverige-strategin med främsta syfte att sprida ut flyktingmottagningen över hela landet, för att jämnare fördela ansvaret mellan kommunerna. Idag har såväl den politiska debatten som de institutionella strukturerna förändrats och efterfrågan på arbetskraft anses vara det som främst ska fälla avgörandet för var flyktingar hamnar. Det syns inte minst i Etableringsreformen från år 2010, vars huvudsakliga syfte var att lägga större vikt vid arbetsmarknadsperspektivet för att underlätta och påskynda nyanländas etablering i Sverige. I budgeten för 2014 föreslår regeringen också att nyanlända invandrare ska tvingas flytta till jobb i andra delar av Sverige.

Fortsätt läsa