Hur borgerligt hann Sverige bli under Reinfeldt?

Idag presenterar Stefan Löfven sin regeringsförklaring, och startskottet går för den nya rödgröna regeringen. Kommer det innebära en kursomläggning för Sverige? Ja och nej. När jag föreläser om demokrati är en av frågorna jag brukar ta upp om det spelar någon roll vilket parti vi röstar på. Svaret känns självklart, men internationella jämförelser tenderar, förvånande nog, att inte hitta så stora systematiska skillnader mellan vänster- och högerregeringar.

Troligen beror det på flera saker. Vad som är vänster och höger skiljer sig mycket mellan länder. Men regeringar begränsas också av historien i sitt handlingsutrymme. En ny regering tar vid där den andra slutar, och kan inte direkt riva upp allt de andra gjort. Det blir tydligt idag: Stefan Löfven har som bekant lovat att till exempel inte ta bort de stora sänkningar av inkomstskatten som alliansregeringen genomfört, och i veckan blev det också klart att sänkningen av restaurangmomsen blir kvar.

På samma sätt har Sverige inte förvandlats till en nyliberal nattväktarstat under de senaste åtta åren. De offentliga utgifterna är fortsatt höga, och välfärdsstaten omfattande. Likväl har det genomförts betydelsefulla förändringar.

Läs mer

Vem bestämmer i Sverige? En nätverksanalys av Fokus 100 mäktigaste

Makt är ett centralt begrepp inom statsvetenskapen, men inte helt lätt att mäta. Jag är därför fascinerad av alla sätt att försöka mäta makt, särskilt de som går bortom formella positioner. I ett tidigare inlägg försökte jag och Gissur Ó Erlingsson mäta olika former av inflytande i Göteborgs styrelser och nämnder genom nätverksanalys. I det här inlägget tänkte jag istället göra en nätverksanalys på den nationella makteliten för att se om det kan säga något nytt.

Alla nätverksanalyser utgår från någon typ av kopplingar mellan individer. I det tidigare inlägget räknade vi det som en koppling att sitta i samma styrelse. Problemet med ett sådant tillvägagångssätt är att analysen blir helt begränsad till formella uppdrag. Här tänkte jag istället utgå från ett enkelt antagande: två personer som nämns i samma tidningsartikel har antagligen något med varandra att göra. Antingen håller person A och B på med samma sak, eller så reagerar A på något B gjort, eller vice versa. Om person A dessutom har stor makt är det inte orimligt att anta att B också har någon typ av makt, i alla fall om B vid upprepade tillfällen förekommer i samma artikel som A.

Läs mer

Vem attackerade vem i partiledardebatten… 2002?

Ikväll är det direktsänd partiledardebatt i SVT, med alla riksdagspartierna representerade. Förra gången det begav sig försökte jag räkna hur partiledarna fördelade sin kritik mellan varandra. Varje gång en partiledare nämnde en annan partiledares eller partis namn i uppsåt att kritisera, eller gjorde tydliga referenser till ett visst partis politik räknade jag det som en ”attack” (oavsett hur lång den var). Utifrån detta gjorde jag en matris som, var min tanke, skulle ge en bild av debattens karaktär. Några huvudsakliga slutsatser var att

  1. Kritik förekom bara över blockgränserna
  2. Sverigdemokraternas Jimmie Åkesson fördelade kritiken jämnt mellan blocken
  3. Fredrik Reinfeldt (M) fokuserade nästan uteslutande på Stefan Löfven (S), och Löfven fokuserade också mycket på Reinfeldt, vilket gav karaktären av en statsministerdebatt dem emellan.

Ikväll är planen att jag ska se debatten på plats och jag tänkte då göra samma typ av analys. Det blir givetvis intressant att se om mönstren från den förra debatten upprepas, men jag tänkte också att det kunde vara nyttigt att sätta det hela i perspektiv. Flera, inklusive tidigare statsministern Ingvar Carlsson, har till exempel hävdat att Sverige fått en allt mer utpräglad blockpolitik och avsaknaden av kritik inom blocken skulle kunna tolkas som ett symptom på detta. Men såg det då annorlunda ut innan Alliansen bildades?

Läs mer

Brukar regeringar sänka arbetslösheten?

Idag skriver socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven på DN Debatt att arbetslösheten nu är högre än när alliansregeringen tillträdde. Jag antar här att Löfven menar när de tillträdde 2006, inte 2010. Men brukar arbetslösheten sjunka under mandatperioderna?

Man kan tycka att alla väljare och politiker borde ha järnkoll på hur arbetslösheten har utvecklats under de senaste regeringarna, för att veta om den nuvarande utvecklingen är rimlig eller inte. Det är ju centralt för ansvarsutkrävandet, givet att jobben är en av de viktigaste politiska frågorna. Tyvärr råder det ofta politisk oenighet om vilka siffror som ska användas, vilket gör att debatten blir rörig. Ska studerande räknas in bland de arbetslösa? Vilka åldersgrupper är det mest relevant att titta på? Dessutom ändrades de officiella definitionerna 2005 och 2007 vilket gör det svårare att jämföra över tid.

Läs mer

Väljarnas önskeregeringar 1968-2010

Socialdemokraternas besked i regeringsfrågan — att partiet avser att gå fram i 2014 års val utan att ha formerat ett valkoalition tillsammans med andra partier — orsakade mycket turbulens under gårdagen. Den spelorienterade mediebevakningen hade full lekstuga. Det finns som vanligt anledning att erbjuda korrektiv till de mest vildvuxna spekulationerna i form av en dos demokratistatistik. Den här gången om svenska folkets önskeregeringar under de senaste fyrtio åren. När allt kommer omkring är det ju väljarna som till slut ska bedöma trovärdigheten i partiernas ställningstaganden i regeringsfrågan. Är det Löfvens öppna förhandlingsmandat eller Reinfeldts färdigkomponerade fyrarättersmeny som kommer gillas bäst av väljarna?

Vi väljer partier i svenska val. Inte regeringar. I flerpartisystem som det svenska betyder det att regeringsfrågan alltid blir viktig i samband med valen. Redan Anthony Downs lärde oss att väljare i flerpartisystem behöver ha tillräcklig information för att kunna bedöma sannolikheten för att olika regeringskonstellationer och regeringspolitik blir verklighet efter valet. Väljarna behöver kunna räkna ut vad den egna rösten får för effekt; vilka signaler som skickas till det politiska systemet. För det mesta är det relativt enkelt att göra dessa bedömningar. Det beror på att koalitioner och partisamarbeten efter val tenderar att ingås av partier som står ideologiskt nära varandra. I det svenska fallet är det ovanligt lätt eftersom Sverige förmodligen har det mest endimensionella partisystemet i världen. ”Vem tar vem”-spekulationerna kräver inte direkt någon raketforskare.

Läs mer

Partiordförande Fredrik Reinfeldt fyller 10 år

Följande inlägg är samförfattat av Katarina Barrling och Patrik Öhberg

***

Statsminister Fredrik Reinfeldt firar nu 10 år som partiordförande. Därmed inställer sig frågan om Reinfeldt tillfört något nytt och bestående i svensk politik. Det har under åren talats mycket om hur Moderaterna ägnat kraft åt att förändra de yttre aspekterna av den politiska framtoningen. Men vi skulle vilja peka på några faktorer som ligger bortom pärlhalsband och logotyper och som kan vara tecken på mer grundläggande förändringar. För ett säkert svar på frågan huruvida de Nya Moderaterna verkligen är nya skulle det krävas ett mer ingående studium av perioden under Reinfeldt. Vi gör inga sådana anspråk men kommer här ändå att redovisa några förändringar som kan tyda på att någonting faktiskt har hänt, både med Moderaterna och med svensk politik.

Det man slås av när man betraktar Reinfeldts tid som partiledare är hur Moderaternas politik under dennes ledning delvis kommit att omforma det svenska politiska landskapet. Det första som bör nämnas är borgerlig samverkan. Reinfeldt har lyckats få en borgerlig regering att hålla samman och dessutom nå regeringsmakten två val i rad. Bilden av en splittrad borgerlighet som inte kan regera ett land är ett vapen som Socialdemokraterna förlorat. Att inför ett val lyckas förhandla fram ett gemensamt valmanifest är även i internationell jämförelse ovanligt. Genom bildandet av Alliansen har också blockpolitiken blivit tydligare, vilket varit gynnsamt för Moderaterna, som till skillnad från mittenpartierna har svårare att finna allianspartner på andra sidan blockgränsen. Omvänt har blockpolitiken missgynnat Socialdemokraterna, det parti som under decennier lyckades dominera svensk politik, bland annat just tack vare en splittrad borgerlighet. Paradoxalt nog har Socialdemokraterna själva medverkat till att befästa blockpolitiken, inte minst genom den valkoalition som Mona Sahlin bildade tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

Läs mer

Vem attackerade vem i Agendas partiledardebatt?

Alldeles nyss gick Agendas stora partiledardebatt av stapeln. Jag anlade ett statistiskt perspektiv på debatten, och försökte räkna hur många gånger de olika partiledarna attackerade varandra. Som ”attack” räknade jag en kritisk fråga, en gliring, ett påhopp, en kritik eller ifrågasättande av den andre partiledaren eller dennes partis politik. Det vill säga, all kritik där det gick att urskilja en enskild mottagare. Kritik mot regeringen eller oppositionen i stort räknades alltså inte, och den utgjorde ju självklart en stor del av debatten.

När det kom flera påhopp på en gång räknade jag det ändå bara som en attack. Detta för att undvika att påverkas av retorik, då samma fråga kan upprepas flera gånger.

Läs mer

Löfven borde fråga Obama hur man vinner de högutbildades röster

Idag kommer USAs president Barack Obama till Sverige. Vad jag förstår ska inte han och Stefan Löfven ha något möte, men hade de haft det kunde Löfven passat på att be Obama om lite tips. Jag har tidigare skrivit om att Socialdemokraterna i riksdagsvalen lockar ungefär lika stor andel av hög- och lågutbildade som på 1960-talet. Problemet är att det idag finns många fler högutbildade än på 1960-talet, och mycket färre lågutbildade. Om inte socialdemokraterna kan ta en större andel av rösterna i den högutbildade gruppen kommer det bli mycket svårt att nå tidigare nivåer i riksdagsvalen.

När jag i helgen besökte det amerikanska statsvetarförbundets årliga konferens hörde jag på en intressant presentation av Herbert Kitschelt och Philipp Rehm från Duke University om väljarpreferenser bland hög- och lågutbildade med olika inkomster. Jag har själv laddat ner data från de amerikanska valundersökningarna för att kunna reproducera några grafer jag såg i presentationen.

Läs mer

Är sänkta skatter en valvinnare?

Efter Fredrik Reinfeldts sommartal ser det ut som om frågan om ett femte jobbskatteavdrag blir en viktig sakfråga inför riksdagsvalet 2014. Men är skattefrågor verkligen valvinnande? Självklart finns det inte något tydligt svar på en sådan fråga. Som vanligt beror det på hur skatter och skattenivåer omtalas och hur frågan om sänkta skatter gestaltas av politiker, intresseorganisationer, medier och förståsigpåare.

Ett blogginlägg kan inte ge något uttömmande svar på huruvida frågan om ett femte jobbskatteavdrag har potential att bli en valvinnare. Låt oss ta en närmare titt på några evidens. Skattefrågor hamnar sällan särskilt högt på väljarnas dagordning inför ett val. Andelen väljare som i svenska valundersökningar på en helt öppen fråga nämnt ett skäl till partival som handlar om skatter har varierat mellan 8 och 20 procent. Det har bubblat med men sällan nått pallplats. I SOM-undersökningarna när vi frågat om viktiga frågor och samhällsproblem har skatterna hamnat ännu lägre ned på dagordningen. Senaste noteringen är att blott tre procent av befolkningen ger ett svar som kan kategoriseras som ”skatter”.

Läs mer

Försöker Löfven ”göra en Reinfeldt”? Medianväljarteoremet i svensk politik

Sedan Stefan Löfven tog över som partiledare för Socialdemokraterna har åtminstone jag fått intrycket att partiet verkar vilja röra sig åt höger och lägga sig närmare regeringens politik. Detta märks framförallt i konkreta politiska utfästelser, som att den ekonomisk-politiske talespersonen Magdalena Andersson trots invändningar mot ett eventuellt femte jobbskatteavdrag inte skulle avskaffa det vid en valvinst, eller att partiet till skillnad från Vänsterpartiet inte vill förbjuda vinster i välfärden.

Även retoriskt tycks en viss högerförskjutning kunna skönjas. Partiets höstbudgetmotion 2012 presenterades som en ”Affärsplan för Sverige” – knappast typisk socialdemokratisk retorik. På de två senaste partikongresserna syntes inga röda fanor , och till skillnad från när Mona Sahlin första maj-talade 2010 så var det inga röda fanor på scenen varken under Håkan Juholts eller Stefan Löfvens första maj-tal 2011 och 2012. Ordval och olika dekorationer ska inte övertolkas, men kan kanske ge en viss indikation om vilken bild partiet vill förmedla. Kommunikationschef Nina Wadensjö sa till exempel angående avsaknaden av de röda fanorna att ”det finns förståelse för att förnyelse är nödvändig.”

För att förstå Socialdemokraternas agerande kan en av de centrala statsvetenskapliga teorierna vara till god hjälp: Medianväljarteoremet. I sin enklaste form kan man dra en parallell till en gata med tio hus. I varsin ände av gatan ligger en mataffär, Coop till vänster och ICA till höger. Priser och utbud är likvärdigt, så de boende på gatan handlar i den affär som är närmast, som i figuren nedan.

Figur 1.

Läs mer